Är det Spaniens år i år?

Jag minns inte hur gammal klyschan är. Jag vet inte ens hur länge Spanien konsekvent underpresterat i stora mästerskap. Jag minns förstås de gudavackra tårarna på Raúls kinder efter straffmissen den där EM-kvarten (semin?), minns otaliga stjärntäta papperslag som visat sig knycklas ihop vid minsta vindpust. Jag inser förresten att jag skriver värre än Jan Majlard. Det må vara som det är.

Men i dag var en sån dag och en sån match att man nästan nästan frestas säga just detta. Kanske är det Spaniens år i år. Tre anfallare som springer outtröttligt, i djupled, i vida vackra bågar, ständigt på språng, ständigt spelbara, ständigt farliga. Ett lika kreativt som stabilt försvar som dirigeras av Puyol framför kanske världens bästa målvakt, ett mittfält som tränaren anser så bra att älsklings-Fabrégas börjar på bänken. Tillsammans med bland andra Raúl själv, Reyes och Joaquín. Jag vet inte vad det säger om det svenska landslaget att det näst dyraste utlandsproffset genom tiderna börjar på bänken, men frågan är om inte den där vise mannen på Spaniens tränarbänk vet vad han gör.

Ok, Ukraina spelade som ett genomsnittligt pojklag födda 1989. Och straffen och utvisningen var fasansfullt orättvisa. Men 4-0 var också i underkant. Puyols framspelning till guldpojkens nummer fyra var av en klass som inte ens Henke Larsson drömmer särskilt regelbundet. Det här var den bästa fotboll jag sett i det här mästerskapet. Hittills. Nu hoppas jag bara att jag och Gustav Gelin får anledning att bada i Spy Bar-fontänen i morgon.