Kvinnor och makt

Sötaste Caroline skriver om det som är min "dragningskraft". (Jag vill läsa den långa utläggningen, maila den till mig om du vill, snälla!) Hon säger att den handlar om makt. Att jag har makt.

Först studsar jag till. Jag vinkar avvärjande. Jag blir provocerad av uttalandet på samma sätt som jag blev av hennes utsagor i Bon om min populärkulturella kredd (jag är förresten inte helt säker på att det senare inte var ironiskt, det borde nog ha varit det). Jag vet inte riktigt varför. Eller. Jag vet varför, men förklaringarna känns ännu mer pinsamma än den där avvärjande rörelsen. Om jag har makt, vem har jag fått den ifrån? Om jag har makt, kan jag då ändå fortsätta att vara bara jag, bara Isobel, med alla mina nycker och olater? Kräver inte makt ett visst ansvar, en viss seriositet, en viss gravitas? Okej, exakt såhär banalt kanske det är. Kräver inte makt en man?

Det som är lätt i teorin blir alldeles snårigt och trassligt i praktiken. För såklart tycker jag inte att det gör det. Men på nästan alla de punkter där jag inte tycker att jag stämmer in på idén om den med makt klibbar själva könet fast.

Och det är ju precis som Caroline säger. Det jag skriver om här eller i tidningen eller säger i radio eller var jag nu är, det är ju bara jag. Subjektiviteten personfierad. Mina åsikter, mina känslor. Jag gillar exempelvis jävligt smarta kvinnor som inte alltid tycker som jag och inte heller är rädda för att säga emot mig.

Hör ni det paternalistiska ekot i det där? Det ringer i alla fall i mina öron.

Jag är verkligen inte bekväm med det här med makten.

Jag gillar ju att ni läser. Att många kommer hit, att många verkar intressera sig för mina tankar, åsikter, känslor. Jag gillar att folk öppet pratar om att de vill vara på min älsklingslista. Det är den ultimata kicken - de vill ha min kärlek. Kanske gillar jag makten? Jo. Jag gillar absolut att jag kan hjälpa en del av de där jävligt smarta kvinnorna ut i spalterna. Jag önskar så att jag hade egna pengar och egna sidor till mitt förfogande så att jag kunde hjälpa fram ännu fler.

Jag försöker göra det till altruism hör jag. Det är det nog inte. Det får mig att känna mig bra om jag kan göra världen lite bättre. Eller i det här fallet, tidningen lite roligare och intressanta skribenter lite mer publicerade. Ge deras tankar och känslor en större arena. Det kanske inte är det många människor menar med en bättre värld, men nu kan jag ju inte bota malaria. Jag nöjer mig med det helt lilla.

Om jag har makt försöker jag använda den till gott. Men räcker det? Det var lättare emotionellt att vara en underdog, att vara den som försöker komma in, som kan slå uppåt, som kan hävda problemformuleringsprivilegiet just i kraft av sitt utanförskap. Nu försöker jag lära mig att klara av kritik, att klara av att användas som slagträ i olika debatter, att sluta vara så förtvivlat mån om att alla ska älska mig.

Man blir inte älskad om man har makt. Jag vill hellre bli älskad.

Kanske tar jag bort den här ömkligt självupptagna posten senare. Men meningen är egentligen inte att tala om mig själv. Jag försöker bena ut det här med makt. Jag är bara inte så bra på det.