Goda grannar

Jag vet inte om jag kan bo kvar där jag bor längre. Jag älskar min lägenhet, som köptes sista helgen innan marknaden föll och som därför sannolikt förlorat en fjärdedel minst av sitt värde sedan dess, men jag vet inte om det går nu när mina grannar uppenbarligen tror att jag slår mitt barn eller åtminstone är en usel mor.

Jag vet knappt var jag ska börja. Med att han snart är två och gallskriker vid varje motgång, om det nu är att gröten inte kommer upp på skeden som han vill på morgonen, eller när han itvingas overall eller när han inte hittar rätt duplobit i lådan? För att inte tala om när han tvingas gå och lägga sig eller inte släpps in till toaletten för att någon därinne vill vara ifred. Vår gullunge ger oss kort sagt en skrikfest nästan varje dag. Inte hela tiden förstås, men då och då, regelbundet återkommande. Det är ju jobbigt, men jag trodde uppriktigt att det var så för alla föräldrar.

I dag satt han och hojtade över hur dåligt det gick att äta gräddfil med händerna och vägrade prova sked när han plötsligt tog hela tallriken och i vredesmod kastade på golvet. Och ja, han åt på porslinstallrik eftersom han skriker än värre över förödmjukelsen att äta på gemena plasttallrikar. Jag vrålade tillbaka och hade porslinsskärvor över hela golvet ihop med diverse gräddfilsindränkta livsmedel och en gallskrikande unge när det ringer på dörren. Där står en granne. "Vi hör skrik." Eh, jo. "Vi är oroliga." Hon ser bister ut. "Vi ville kolla så att det inte var något allvarligt." Nja, eh, jag gestikulerar mot röran och den nu bedårande tyste sonen som tycker att det hänt något spännande. Det är inte förrän jag stängt dörren igen som jag insett att hon tror att jag slagit honom. Det finns väl ingen annan anledning att ringa på hos en granne för att deras småbarn skriker.

Nyss gick jag så, med slutligen sovande barn, över till dem för att reda ut saken. Jag kan ju inte låta henne tro att vi är barnmisshandlare. "Det kommer att kännas bättre efteråt" sa S. Tji fick han. Och jag. För där var samma bistra miner fortfarande. "Vi har ju hört honom skrika förut." Ja. "Vi har hört dig skrika också." Men herregud. Ja. Det är sant. Jag skriker ibland när jag blir arg. Ingenstans kändes det som att hon insåg att hon tagit fel, att det här var en utryckning för säkerhets skull men där man rett ut saker och det är ju bättre att kolla än inte kolla, utan ansiktsutrycket, orden, allting, skvallrar om att barn som mår bra skriker inte så mycket som ditt och riktiga föräldrar skriker inte på sina barn (eller på någon annan).

Jag vet uppriktigt inte vad jag ska göra. Jag visste inte vad jag skulle säga heller. Kanske har hon rätt. Jag vet inte hur starka röstresurser barn i allmänhet har och hur ofta och intensivt de använder dem. Jag är övertygad om att min son är lycklig men kanske skulle han skrika mindre om han var ännu lyckligare, och förresten kan man ju aldrig veta. Och det där med att vara en mamma och ändå ha häftigt humör var en av mina värsta farhågor innan jag fick barn, kan man bli arg som mamma, får man visa det, skadar man sitt barn genom att visa både goda och dåliga känslor? Efter väldigt mycket grubblande kom jag fram till att man nog inte gjorde det så länge man var noga med att visa otroligt mycket kärlek också, men det är uppenbarligen inte en åsikt som delas av alla.

Vad ska jag göra? Just nu känns det som att grannen sannolikt anmäler oss till socialen imorgon när hon hör oss ta på lille S overallen. Eller redan när han misslyckas med gröten. Om hon hade stått utanför och lyssnat på några av de mer minnesvärda grälen från den vedervärdiga vintern 2005 hade vi nog haft påhälsning för länge sedan.

Man måste antingen vara liberal eller korkad?

Var inte den här texten något av det konstigaste man läst? Man måste vara antingen konservativ eller socialdemokrat (vilket beskrivs som liberal - alltså den amerikanska beteckningen.) För att, ja, det vet jag inte. Inte Roland heller. Men i USA brukar det ju för all del vara så. Är det någon som begrep hur han menade, egentligen? Alldeles bortsett från att den inledande stumpen om de psykologiska faktorerna bakom konservatism och liberalism torde tyda på att liberaler tänker medan konservativa föredrar lycklig ignorans.

Jag ser förresten att Johan Norberg förnekar att han spökskrivit RPM:s text som politisk satir så nu kan en möjlig förklaringsmodell i alla fall räknas bort.

Själv är jag förstås inte alls särskilt negativ till den amerikanska liberalismen (se ex posten nedan om en, eh, lite mer intressant och stringent politisk analys än den RPM bjuder) men det här handlar ju om att RPM förklarar att mer klassisk liberalism är en psykologisk och politisk anomali. Typ. För det var väl det han gjorde? Jag vet faktiskt inte ens.

Helgbokslut

Snor, ont i halsen, missad homecoming-fest för finaste P (se "snor" och "ont i halsen"), omläsning av Revolutionary Road (Boken är såklart fortfarande briljant även om filmen tyvärr är lite för snygg för att gripa tag ordentligt. Kate är magiskt desperat, och Leo är millimeterprecist misslyckad, men man tänker tyvärr för mycket på att de är Kate och Leo snarare än April och Frank.), releasekalas för Protokoll (riktigt skojig etikettbok för den påtvingat normala samtiden även om de konstiga författarna blir ilsket röda i ansiktet om man säger ordet etikett i samband med deras bok. Jag vet inte vad de själva anser att det är för genre.), genuint bisarr hemmafest som kallades inflyttningsfest fast personen ifråga bott där i minst fyra år och där folk pratade om mens, opera och otrohet och minst två var obalanserat nyskilda, dock ej vad jag förstod från varann, sedan mer snor och mer ont i halsen (när man tror att det är över och går på bisarra hemmafester kommer det såklart tillbaka) och till sist ett långt och synbarligen uppriktigt förlåt-mail från en person som för sådär fyra år sedan gjorde mig mer illa än jag tror att någon annan någonsin har gjort och som jag inte pratat med sedan dess. Jaha. En helg alltså.

Upphovsrätt och -fel

I dag skriver jag om problemen med immaterialrättssamhället.

Ja, när är jag egentligen redo?

Nyss kollade jag på knuff om någon skrivit om mig på sistone. Det var en del grejer, men självfallet fastnade jag för den här bloggposten:

"Idag väntar jag på provsvaret. Provsvaret som ska tala om när Isobel är redo för parning."

Apropå den där olagliga fildelningen

Det här tycker jag är hemskt roligt. Sydsvenskan har lagt upp lördagens stora reportage om upphovsrätt på The Pirate Bay.

The first cut is the deepest, eller en patetisk stump om att växa upp i hockeysverige

Jag har feber och en text att skriva och ett barn som inte vill sova. Om jag skulle välja tre saker ur luften att kombinera så skulle jag inte välja dessa. Kanske två av dem, men inte tre. Helst inte två heller, faktiskt. Helst inte ens en. Utom att ha en text att skriva då. Det är bra. Om man inte har feber eller en övertrött unge.

Jag lever ett konstigt liv just nu. Alla jag träffar tycks vara mer eller mindre deprimerade och själv väntar jag febrigt (just nu alltså i dubbel betydelse) på vad min förläggare ska säga om första utkastet på nästa roman. Vi åt lunch i höstas när jag hade total skrivkramp och hatade romanen och ville kasta den och hon ville läsa men jag inte vågade och då sade hon det trösterika att det värsta som kunde hända väl var att hon tyckte att jag borde arbeta om det jag hade skrivit. Så är det ju nu också, förstås. Det är en ynnest att ha en förläggare. Ändå, en klump som skaver mot nedersta revbenen. En annan längst bak i halsen. Den senare har dock förmodligen med min sjukdom att göra.

Jag läser intressanta och ledsamma saker hos Elin och Julia och inser att nästan alla smarta heta tjejer verkar ha haft samma upplevelse av bristande attraktionskraft i tonåren. I Elins kommentarer har jag berättat om det blogginlägg jag har liggande i ämnet, men som jag inte vågar publicera. Jag vill ju rätt gärna vara någon som inte längre bryr mig om att killar i Ludvika i början av 90-talet tyckte att jag var uttalat osnygg. Att växa upp i Ludvika var som att vara med i ett helt eget Flicka-projekt. Smart eller snygg, smart eller snygg. Jag var ju bevars rätt begåvad och rätt intellektuell och hade inte ens vett att dölja det. Jag försökte dölja det ibland och leka att jag kunde välja att vara snygg i stället. Det gick sådär. De mest minnesvärda insatserna inkluderade några hyfsat misslyckade hempermanenter och låtsat engagemang för hockeykillarnas rinkträning. Så jävla Fucking Åmål. Och ändå sågs man som ett seriöst oliggbart, ohångelbart smartass. Det tär en del på en att ha den upplevelsen från sina mest desperat hormonstinna tonår.

Och ändå vill jag ju vara en sådan som Louise eller Sanna, som uppriktigt ifrågasätter att "det värsta som kan hända en kvinna är ju att vara ful?" En vuxen kvinna som fattat hur fånigt det är att hänga upp sig på sånt. Men det är jag ju inte.

Om någon skulle säga att jag var dum i huvudet skulle jag se det som ett tecken på att vederbörande var dum i huvudet och rycka på axlarna, om någon skulle säga att jag var ful och tjock skulle jag se det som sanningar och bli ledsen.

Jag vet att folk hatar mig när jag säger sånt här. De tror att det är koketteri. Att jag trålar efter komplimanger. Tro mig, om det ändå vore så väl. Det är ju mycket löjligare än så. Men det blir bättre, det blir det. I dag tror jag t ex inte spontant att folk skämtar om de säger att jag är het. Det är alltid ett steg åt rätt håll. Det händer för all del också att jag känner mig åtråvärd själv. Jag skulle så aldrig ha skrivit det här om jag inte haft feber.

Keep blogging like it's 2005

I dag har tre personer sökt sig hit för att hitta information om "snygga mediemän". En har sökt efter "Johannes Forssberg". Om sökningarna hör ihop så har den sökande rätt bra koll. Jag kanske annars borde göra en lista. Sweet Johannes skulle självklart vara med. (I går sökte någon på "Andreas Malm + porr". Något dylikt har jag dock, till skillnad från heta mediekillar, såvitt jag vet aldrig skrivit om.)

Så knäcker vi knarket!

Peter Santesson-Wilson har lösningen.

Dagens mysterium

Det här är helt jävla vrickat! Kan någon förklara för mig varför folk som kallar sig liberaler, eller tja, åtminstone inte såvitt jag vet kallar sig rasister, tycker att det är dåligt att lära sig matte på arabiska, om man nu råkar kunna arabiska så bra att man därför lär sig matten bättre så än om man hade lärt sig den på något annat språk (svenska), medan man tycker att det är helt okej att exempelvis lära sig matte på engelska, trots att man inte kan engelska tillräckligt bra för att då lära sig den lika bra som om man hade lärt sig det på ett annat språk (svenska)?

Förresten

En annan anledning till att jag gillar Lisa Magnusson, bortsett från att hon är smart och rolig och gillar mig och så, är att vi är lite lika. Hon är yngre och sötare och helt säkert smalare, men ändå. Det finns nånting där. Det är som att ha en sjukt rolig lillasyster som man inte känner. Jag har visserligen redan en lillasyster (som alltså också är, tja, yngre och sötare och smalare än jag) men hon bor så långt borta och förresten så delar hon inte riktigt min nazifadderbarnshumor, så jag ser Lisa som ett komplement.

Jag älskar Quetzala Blanco (2)!

Läs och gråt igen!

Jag älskar Lisa Magnusson!

Läs och gråt!

En dag i livet för en mediehora

I går var jag med i det kanske allra konstigaste teveprogram någonsin. Och då har jag ändå både kommenterat Fredrik Strages bröstvårtor i Studio Virtanen och suttit knäpptyst i en hel timme i mitt livs första teveframträdande i programmet Speciellt.

Ändå detta, en off-stage bedårande men ohyggligt okoncentrerad och nervös Andreas Kleerup som sade samma sak minst fyra gånger, en musiker från Hammerfall som sade att man minsann inte behöver droger för att vara konstnär och exemplifierade med sig själv, en Birgitta Stenberg som obekymrat ville att hasch skulle säljas på Apoteket (en uppfattning som inte är alls lika vansinnig som det kan tyckas, förstås), en till synes fjortonårig konstskolestudent som upprördes av att konstnärer sågs som "lallande knarkare", två tanter som på frågan om "Vad tycker ni om det här?" svarade "Det är hemskt!" "Vadå? "Knarket förstås!", en reggea-man som förnekade att det fanns en koppling mellan cannabis och den musik-genren, en konstnärstjej som sade att folk faktiskt förväntar sig något sinnesutvidgande av konst och är det då så konstigt om de som förväntas tillverka detta sinnesutvidgande ur intet försöker få hjälp på traven, och Katarina Wennstam som sade att man kan lämna på dagis och jobba på dagtid och ändå skapa litteratur.

The literary giant also known as Kokainförfattaren skulle ha varit där, men hoppade av. Själv åkte jag alltså till Göteborg för detta. Det var, kan man säga, ett rätt tveksamt beslut, även om jag tror att jag sade en del kloka saker som ingen annan skulle ha sagt i min frånvaro.

Till sist ett privat meddelande till Lisa Magnusson: Jag gillar dig också. Let's do that wine-thing nån dag.

Det är nog inte bara drogerna som gjort att kokainförfattaren skrivit bättre böcker än Johanne Hildebrandt.

Obs! Inbjudan är personlig. Obs!

Rubriken ovan utgör sista meningen i den inbjudan till releasefest för ett omgjort Axess Magasin som nyss anlände i brevinkastet. Jag inser att den personliga inbjudan är till mig. Den är dock inte så personlig att inbjudarna kan stava till mitt namn.

Mer om knarket

I dag skriver jag om varför man inte kan stoppa missbruk med polisinsatser.

Knarkförfattaren talar ut

Det här är stor journalistik.

Karl Palmås superstar, eller varför jag slutade oroa mig och lärde mig älska sociologer

Den som är det allra minsta intresserad av avancerad politisk/filosofisk/sociologisk analys läser förstås redan den briljante Karl Palmås blogg. Där, snarare än hos skribenter med ett mer entydigt politiskt engagemang, kan man läsa de verkligt intressanta och djupt politiska tankarna om samtiden och framtiden. Nu har han skrivit lite om liberalismens två sidor, alltså inte socialliberalism mot nyliberalism utan snarare Locke-liberalismen mot Hume-liberalismen.

Som någon som alltid, från min nyliberala barndom till min nuvarande position i högerflanken av Arena-vänstern, varit på Hume-sidan av den konflikten har jag dock svårt att se vilka problem l-ordet, eller liberalism-etiketten egentligen innebär. Såvitt jag begriper är exempelvis Alexander Bards Liberati i sina delar ett projekt för en Hume-liberalism, och det till och med delvis inom Folkpartiet. "Hume-smittan", med Palmås ord, har möjligen en gynnsammare miljö än någonsin tidigare i Sverige.

Lejonkungen

Igår hade jag förresten en artikel om Obama där jag kallade honom President McDreamy. Jag önskar bara att de hade illustrerat med den där magrutebilden.

KB har inte heller fattat

Apropå att Liza Marklund hävdar att det borde ha stått klart att Gömda var en "dokumentär" roman hela tiden har jag blivit uppmärksammad på hur Kungliga Biblioteket klassificerar den:

Lz
Vnamb

Alltså under biografier och faktaböcker om kvinnomisshandel. Inte under skönlitteratur. Det är en liten detalj, men dock.

Två intressanta texter om Gömda

Här görs det en intressant parallell mellan Liza Marklunds för grov misshandel dömda agent och "mannen med de svarta ögonen".

Här skriver Åsa Linderborg om en vinkel som jag tyvärr inte hade plats för i min krönika, nämligen om hur Marklund i Gömda konsekvent gjort Mia till ett bättre offer. Ett offer ska vara oskyldigt, medelklassigt, intelligent. Inte en sexuellt lössläppt underbegåvad socialbidragsentreprenör. Jag säger inte att det är Marklunds fel att den idén finns, men hon väljer att anamma den för att framhäva Mias offerstatus, på samma sätt som hon framhäver förövarens annorlundaskap, hans muslimska tro och våldsamma arabiska vänner för att göra honom till en mer perfekt skurk. De görs till de andra, medan Mias nye man, som i verkligheten var chilenare, görs till den gode mannen, norrlänningen Anders.

Jag vill också påpeka att jag inte har det minsta emot att fiktion är fiktion. Jag tycker illa om den här autencitetskulten där en bra bok anses sämre om innehållet inte hänt på riktigt. Men det är inte det det här handlar om. Det handlar om att man påstått att det är sant när det inte är det. Det handlar om att man offrat människor, framförallt barnen, för att storyn blev bättre så. Det är det obehagliga.

Det är verkligen 2005! (och en otroligt bra artikel)

Jag återupptäckte fina Therese E i kommentarerna här nere och upptäckte att hon skrivit exakt det jag har velat säga om Efter arbetsschema, men inte vågat eftersom jag faktiskt aldrig själv har jobbat i äldreomsorgen.

(Björn, eftersom jag vet att du läser här och brukar läsa de skribenter jag rekommenderar, läs Therese!)

Nyårsenkät från Andy dearest

Den här har jag snott från Andy för att riktigt känna att jag bloggar like it's 2005. Jag vill bara påpeka att sweetest Donnie i kommentarerna nämner mig som en offentlig person han beundrar. Jag vill alltså bara säga det.

Vad gjorde du 2008 som du aldrig gjort förr? Skolade in på dagis.

Fick några av dina vänner barn? Jadå.

Dog någon i din närhet? Inte så värst nära.

Vilka länder besökte du? Danmark, Italien, England. Räknas det att jag flyttade till söder?

Vad skulle du vilja ha 2009 som du saknade 2008? Modafinil och Valium

Vilket datum 2008 kommer du att minnas, och varför? Den 8e april då min son slutade vakna var 45e minut hela natten.

Vart tog det mesta av dina pengar vägen? En lägenhet inköpt sista helgen innan marknaden kollapsade. Det gäller sannolikt också många år framöver.

Vad önskar du att du gjort mera av? Knullat, sovit (eller förresten förmodligen i omvänd ordning även om det låter mer patetiskt).

Vad önskar du att du gjort mindre av? Vakat, haft skrivkramp.

Hur firade du nyårsafton? Med att krossa ostron.

Blev du kär under 2008?
 Ja.

Vilken var den bästa boken du läste? Anaïs Nins Henry & June.

Bästa filmen? Ingen jag minns. Jag säger säsong fyra av The Wire i stället.

Vad gjorde du på din födelsedag?
 Drack champagne. Fick förmodligen inte ligga.

Hur skulle du beskriva din stil 2008? Samma som alltid, foxy sekreterare möter Valium-dopad hemmafru

Hur höll du dig från att bli galen?
 Det lyckades inte det här året heller, men jag försökte i alla fall med jobb, sprit, sex och små tjocka barnarmar.

Vilken kändis/offentlig person beundrade du mest? Camilla Lindberg

Vilken politisk fråga gjorde dig upprörd?
 Den fortgående nedmonteringen av den personliga integriteten

Vem saknade du? Mig själv

Vem var den bästa nya personen du träffade? Paulina, följd av Björn och Clarence.

Berätta om en värdefull läxa du lärde dig 2008? Att hålla-vaken-tortyr fungerar.

Marklund och sanningen

I dag skriver jag om det som borde vara en oerhörd medieskandal kring Liza Marklunds genombrott Gömda men som än så länge nästan bara är tystnad. (Jag vet att det var en intressant recension av Monica Antonssons grävbok i Sydsvenskan i går, som jag tyvärr inte fick plats att nämna i den redan alltför långa texten.)

Les débutantes

Själv skrev jag ju min debutroman delvis i den här bloggen (eller med hjälp av åtminstone) men här finns några som snart ska debutera som har en blogg ihop som väcker en hel del obehagliga minnen av den alldeles specifika debutantångesten. (Som alltså skiljer sig från bok nr 2-ångesten bland annat genom att man eventuellt inbillar sig att den ska gå över)

Jag älskar Quetzala

"Snart ska jag börja med en skönhetsspalt här i bloggen där jag tänke tipsa om hur man oavsätt ålder och längt och vikt snabbast går ner i vikt, hur man detoxar bäst, fixar fina fötter i ett kick, vilken läppskrubb som verkligen är värd pengarna, var man ska utföra brasiliansk vaxning, varför Philip B's hårolja är underbar, hur man undviker fultjack, hur man inte blir för full på krogen och så vidare. Tycker att det känns särskilt viktigt då jag ser mig själv som en otroligt stark förebild för unga tjejer där ute."

Bäst om Gaza

Jag hoppas att ni alla följer Gaza-bevakningen på Newsmill. Varje dag nya texter, de flesta initierade, en del vansinniga, hela skalan, oändligt mycket mer intressant än något som står i papperstidningarna. I dag förklarar Rolf Ekéus t ex att konflikten egentligen är mellan Iran och arabvärlden.

Ta det piano

Peter Santesson-Wilson har skrivit det här årets bästa text om varför Maud Olofsson varken vet hur kartan eller verkligheten ser ut.

Sommarfågelsdalen

Inger Christensen har dött. Om jag inte hade haft nästan alla mina böcker i lådor på vinden skulle jag ha citerat ur en av de vackraste diktsamlingar jag någonsin läst: Sommerfugledalen. Nu säger jag bara att jag är ledsen.

Uppdatering: Läs Eva Ström om Christensen.

Still histrionic

Kommer ni ihåg när hela den då ännu pyttelilla bloggosfären gjorde personality disorder tests? Jag återupplivade den gamla vanan och upptäckte att jag alltså fortfarande är betydligt mer histrionic än de flesta och lite mer narcissistisk men i övrigt är hyfsat stabil.

Personality Disorder Test Results Paranoid |||||||||||| 46% Schizoid |||||||||| 34% Schizotypal |||||||||||| 42% Antisocial |||||||||||| 42% Borderline |||||||||||| 42% Histrionic |||||||||||||||||||| 82% Narcissistic |||||||||||||| 54% Avoidant |||||||||| 38% Dependent |||||| 26% Obsessive-Compulsive |||||| 30%

Take Free Personality Disorder Test
personality tests by similarminds.com

En allmän studie i den ofullständige klassresenärens självförakt

Jag kunde inte öppna mina ostron. Alltså, jag kunde inte öppna ett enda så att det gick att äta. Mitt självförakt när jag massakrerat även det tolfte kan bara förstås av någon annan som också är från lägre medelklass i Ludvika och som ändå håller sig med pretentionerna att man kan köpa hem ostron och öppna dem själv. Å, the hatred. Obs, jag har gjort det ett antal gånger förut, obs, jag äger en ostronkniv, obs, det var jättefina ostron. Tror jag alltså. Innan de blev ostronflis. Nyårskvällens lycka är alltså att jag slapp långsiktigt handikappande men. Det lär vara dåligt för skribenter att hugga ostronknivar rakt genom handflatan.

I övrigt vill jag hänvisa till pressylte-Gunnars profetior för 2009.
"Januari Går till historien som “Harold Pinter”-månaden. Ingenting händer, men på ett lite hotfullt sätt."
Det har börjat bra, det här.

Nytt år, böcker, ostron mm

Jag är trött på den här bloggen. Jag är trött på alla ställen där jag borde skriva, men där jag inte känner att jag har något att säga för att jag inte vill skriva om det som är viktigt längre, och förresten skriver jag bara på min bok och använder allting viktigt där. I går försökte jag till exempel fråga ut en av mina bästa vänner om varför han egentligen anser att livet är meningslöst eftersom jag insett att en av mina karaktärer i boken är hemskt lik honom och att han alltså kunde förklara för mig hur min romangestalt tänkte. Han vägrade. Det var nog lika bra.

Annars har jag läst otroligt bra böcker på sistone. En lista (alla gör ju listor just nu):
1. Ann Heberlein - Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.
Något av det bästa jag någonsin läst, ohyggligt intensivt och vackert om psykisk sjukdom inifrån. (alltså, inte vackert som i estetiserat,
2. Isabella Varricchio - Pioner
Mycket modernt och flytande, sånt jag inte brukar gilla alltså, men fantastiskt genomfört.
3. Carl-Johan Vallgren - Kunzelmann & Kunzelmann
Galet berättande i Vallgrens vanliga pastichform, tyvärr med sockrat slut.
4. Johan Kling - Människor helt utan betydelse
Samma plågsamt exakta tonträff som i Darling av ett samtida fåfängt sökande efter mening och äkthet.

Alla de här böckerna kommer ut i början av året. Jag bryter alltså mot alla recensionsdatumsregler nu, men det är väl ändå ingen som läser här längre. Gott Nytt år! I år har jag kommit ihåg att fixa is till mina ostron. Förra året såg det ut som längst upp (efter att vi ätit alltså, jag hade inte köpt hem tomma ostronskal som pynt).

Rosengård i våra spalter

Dan Hallemar skriver om barnen, julen och kackerlackorna. När i helvete blev sånt här något vi bara accepterar?

Per Svensson skrev bra om kravallerna i Rosengård häromdagen också.

Ännu en bransch i kris

Kanske kan Berth Milton begära statsstöd? Om bilar och konstglas är delar av den svenska identiteten så måste väl samma sak rimligen gälla den svenska synden? Alternativt kanske de kan hävda upphovsrätt till de mest bildmässiga ställningarna och sedan stämma skiten ur vanliga amatörsexare.

Och så lite pausmusik

Ps. Okej, jag har rätt ocool musiksmak, men titta på alla permanentade tjejer som slänger med håret i videon också. Och killar i urtvättade jeans och långt hår som spelar gitarr på refuger. Det här är kärlek på riktigt.

Nämen, Therese Bohman har blivit med vanlig blogg! Eftersom jag är på utsidan och slipper tampas med skunk-tekniken tar jag mig rätten att känna ett stänk av det vemod hon själv avstår från. Å andra sidan kan det här ha the added benefit of att folk på exempelvis den tidning hon själv jobbar lär sig stava henne namn.

Ännu en man helt utan övertygelser

En gång i tiden var Henrik von Sydow en verklig integritetskämpe. Det var innan han insåg att man inte kunde vara det om man ville göra karriär i moderaterna. Det tar emot att säga sånt här om en gammal vän, men när jag läste det här i morse ville jag bara kräkas. Tänk att det är sånt här politiken gör med människor, mal ner dem och gör dem till åsiktslösa mähän som säger vad som helst om husse så kräver.

Läs också Johannas utmärkta genomgång av vad Beatrice Ask tyckte om datalagringsdirektivet innan hon blev justitieminister:

"Jag ifrågasätter hur effektivt det egentligen är för brottsbekämpningen. Det kostar mycket och det är ett problem ur integritetssynpunkt. Allvarligast är att man kan se precis på vilka hemsidor du har surfat." (2005)

(detta är blott ett exempel)

Spökjägare

Det är fascinerande att DN Kulturs Lars Linder menar att den urgamla konflikten mellan natur och kultur är att "jaga spöken". Är detta ett slutgiltigt tecken på den intellektuella vänsterns marginalisering? Att den utsätts för samma attacker som feminismen alltid gjort: "men måste ni bråka om småsaker, det viktiga är ju att vi drar åt samma håll." Eh, jaha.

Ni måste läsa Kjell Häglunds lustmord på Jan Guillou i GP!

"Men det finns också något kittlande kul, och faktiskt tidstypiskt, i Guillous Aftonbladet-krönikor och chat-deltagande om fildelning den senaste månaden. Det har med kombinationen av okunnighet och absurditetsnivå att göra. Ungefär som om Blondinbella skulle börja messa in krönikor om Mellanöstern till Stureplan.se."

En man helt utan övertygelser

Finns det några andra sätt att tolka detta på än att Fredrik Reinfeldt inte längre tror att internationell handel är välståndsskapande? Jag återkommer till min krönika från förra veckans Expressen, den om den farliga rädsla för omvärlden som ekonomiska kriser tenderar att leda till. Vad gäller frihandeln tog jag då Barack Obama och den amerikanska vänstern som exempel, men jag måste faktiskt erkänna att jag aldrig ens trodde att man borde känna samma farhåga inför de nya moderaterna. Nya, in deed.

Så många frågor om Ipred, så få svar

Alltså det här med att ladda upp och ladda ner, är det någon som vet vad politikerna menar när man vill jaga "uppladdarna"? Vet de inte hur bittorrents funkar, att man laddar upp och ner samtidigt? Syftar de på personerna som lägger upp helt nya torrents? Vet de inte att dessa personer numera alltid använder anonymiseringstjänster?

Så många frågor, så få svar.

Det presenteras också som en ny mjukare linje att vid mål som gäller skadeståndsanspråk som är lägre än ett halvt basbelopp, 21400, ska man inte riskera att få betala alltför höga rättegångskostnader vid förlust i domstol. Problemet är bara att så är det redan! Det finns ingenting nytt i det, men det är ju smart att presentera det som en kompromiss.

Med de nya preciseringarna om att upphovsrättsinnehavaren måste ha lidit ekonomisk skada får man förhoppningsvis in viss proportionalitet i lagen (allt beror förstås på hur domstolarna agerar) men luddigheten och den tekniska okunnigheten bland våra lagstiftare är fortfarande bedövande. Enda glädjen är det uppsving för anonymiseringstjänster som Ipred kommer att leda till. Det kommer att göra de ännu värre lagar som väntar runt hörnet, datalagringsdirektivet och annat, hyfsat beskurna i sin totala övervakningskapacitet. Alltid något.

Titta ner i en kloak och demokratin stirrar tillbaka

Läs också Karl Palmås om bloggkloaken och demos.

Arbetaren är en man

En mycket tänkvärd ledarkrönika från Aftonbladet.

Det är inte drogen som dödar

Läs Johannes Forssbergs fantastiska text om legalförskrivet heroin! Det var jag som såg till att han fick börja på Expressen. I dag är jag alldeles särskilt stolt över det.

Rolling

Jag funderar på varför inga av alla dem som kräver statsinsatser för att rädda Volvo tänkt på den tredelade svenska offentligheten. Det är ju inte staten som borde äga Volvo, det är förstås Göteborgs kommun. Detta kommunala bolag, Göteborgs Personbil AB, skulle vara alla s&m-pampars dröm, Johnny Magnusson och Göran Johansson ska självfallet sitta i styrelsen och så kan man hämta tillbaka PG som vd.

Hon kanske jobbar med HR på fotoaffären

Inte för att jag skulle ifrågasätta en självutnämnd "relationsexpert" (är det här en verklig familjeterapeut blir jag dock otroligt orolig för hennes patienter) men rent generellt, är det verkligen rimligt att döma vad som är viktigast i relationer efter en undersökning bland singlar? Det kan ju liksom finnas en anledning till att de just är det.

(Om jag ska vara seriös ett ögonblick och glömma mitt hånskratt mot expertisen och min tveksamhet mot vetenskapligheten i den här sortens undersökningar, är det ändå inte anmärkningsvärt att jämställdhet kommer på femte plats av vad som anses viktigt i ett förhållande bland både kvinnor och män? Vi har nog kommit rätt långt i det här landet ändå.)

Vanligt liv

Om man någon gång behöver bli påmind om hur lite pengar man tjänar så finns alltid facken:

"Det är oerhört viktigt att kunna klara ett vanligt liv och inte rasa ner på den maximala inkomstersättningen som nu är på ungefär 11.000 kronor netto i månaden, som är förfärande lågt."

Sture Nordh kräver trygghetschock. Själv skulle jag bli ohyggligt nöjd med vad han kallar ett vanligt liv. Jag är rent av hemskt nöjd när jag kommer upp i det som är förfärande lågt också.

"Ja, man har ju nog gått igenom alla känslor som finns"

"Hur skulle du vilja beskriva din säsong?

Nej jag tycker framför allt att jag har hållit en väldigt hög lägstanivå och så har jag en härlig stämning i skrivarlyan, det är en stor del av hemligheten"

Världens bäste Jesper har hört Peter Jihde ställa några frågor till PO Enqvist.

Det handlar inte om fildelning

En klok sammanfattning av ett av huvudproblemen med Ipred-lagen. Precis som jag försökte säga i förrförra veckan Expressenkrönika (och som tidningen själv också glädjande nog sedan kommit fram till) handlar den här frågan i mycket liten utsträckning om fildelning.

Och allt som krävs är en extrautrustad DeLorean

Som så ofta lyckas Rasmus i varje givet läge säga det man själv sedan bittert önskade att man hade sagt. Nu också om debatten om kulturkonservatism. Han identifierar lite olika varianter av densamma.

Min personliga favorit är nog den som drömmer sig tillbaka Tvåtusensexhundra år:
"Kulturkonservatism som en nietzscheansk-dionysisk uppgörelse med hela “den sokratiska människan”. Drömmer om att återupprätta tragedins mysterium."

I gar skrev jag en stump om Ipred i Expressen.

Äntligen lägre siffror!

Jag rekommenderar varmt läsning av Andy Eks lilla betraktelse av hur tidningsföretagen inte begriper vad som egentligen är deras produkt.

Kreti och pleti

"Så vi ska låta anarkistpöbeln bestämma lagstiftningen nu? Enda felet med FRA-lagen var att den inte bara infördes. Att låta kreti o pleti få skaffa dator och uppkoppling var uppenbarligen ett misstag."

Detta inlägg finns under rubriken "Digitalt tramssamhälle" att läsa som kommentar till Anders Mildners mycket intressanta Brännpunkt-artikel om de sociala medierna och opinionsbildningen apropå Ipred-diskussionen. Jag vet inte om det är ironiskt.

Long time, etc.

Jag jobbar så hjärnan blöder, men läs gärna de nya länkarna till höger. I helgen var jag förresten sort of med i Adaptation, se ovan. Det var i sanning omvälvande.

Han gör oss hela

Som ett litet kärleksfullt menat motmedel mot (eller bidrag till) den orkan av uppriktig känsloyra som just nu sveper över jorden:


(tack till Fredrik)

Bortsett från lyckan över president Barack Obama är jag förresten särdeles nöjd över att kongressens kanske obehagligaste ledamot, Marilyn Musgrove (som bland annat fått en endorsement av Ku Klux Klan för sitt motstånd mot homoäktenskap och stöd till dolda vapen) åkte på storstryk. Hurra!

Tillägg: Så mycket för det motmedlet alltså. Nu tittade jag på tacktalet igen och när jag ser de där två små flickornas leenden kan jag inte sluta gråta. De växer upp i ett land, i en tid, där detta är möjligt. Min son kommer växa upp i en tid när den som han först ser på teve som världens mäktigaste man är svart och heter Barack Hussein Obama. Nu gråter jag igen.

Ett ovärdigt slut

Jag slökollar på CNN:s livesöndning från ett av McCains slutrallymöten i Grand Junction, Colorado, och något ledsammare har jag sällan sett. Han ser så gammal ut, så orkeslös, han vet att han kommer att förlora och han vet att han har förlorat en rejäl portion av sitt anseende på kuppen. Strax bakom scenen står gamle polaren Joe Liebermann, och ingen kan tvivla på det genuina i den värme de två äldre männen känner för varandra. McCain hade sannolikt förlorat också om han följt sin egen vilja och valt Liebermann till vice, också om han kampanjat som sig själv, det var, som de säger i den andra kampanjen, onekligen time for change. Men det hade varit en vackrare förlust, ett vackrare avslut på en fenomenal politisk karriär än detta.

Som i Sydafrika 94, Iran 98

Christiane Amanpour beskriver scenerna utanför vallokalerna i New York:

"Scenes that reminded me of the historic election in South Africa in 1994 when a black man, Nelson Mandela, was elected president thus ending generations of white minority rule known as apartheid.

Or 1998 in Iran when women and young people turned out en masse to elect the first ever reform president, the moderate cleric Mohammad Khatami.

The enduring motif from those elections were the massively long lines at the polling centers. Men and women standing patiently, sometimes for hours, to cast their first ever vote for a hopeful secure future."

Ps. Så att ingen anklagar mig för att inte veta vem Amanpour eventuellt sympatiserar med så är hon alltså gift med James Rubin, som jobbade åt Bill Clinton och Madeleine Albright. För den som inte vet det är CNN dessutom det tv-bolag som anses luta mest åt demokraterna.

Sida vid sida

Jag finner det humorisktiskt att Johan Norberg och Naomi Klein kommit till så likartade uppfattningar om det amerikanska bankräddningspaketet. Ja, bortsett då från att Klein tidigare hävdat att orsakerna till paketet är att Bush vill ge bort alla pengar till bankerna så att inte Obama kan använda dem till sociala reformer.

Man skulle också kunna se det som att Bush är den mest effektiva undercover-socialisten i amerikas historia, eftersom han genom sin kriminella inkompetens skapat ett underskott som kommer att kräva oerhörda skattehöjningar för den som vill ha en budget i balans.

Bra argument för McCain

I kommentarerna nedan hänvisar Andreas till David Frums argument för McCain. Det är kloka ord, även om jag som jag skrivit tidigare kommit till en helt annan slutsats. Men man behöver inte vara galen för att rösta rött imorgon.

Liberaler runt borden

Häromdagen var jag förresten med i ett mailsamtal om liberalism med Johan Norberg och Per Svenssons för Sydsvenskan. Jag kom tyvärr bort lite i de avslutande spännande spåren eftersom jag avvek för att ta hand om min son. (Det hade möjligen varit en tjusigare illustration av villkoren i det här samhället om inte Johan hade hängt med sin son tidigare under samtalet, men han hade ju bättre möjligheter att ta igen det)

Klasshatshögern

I dag skriver jag om hur högerns klasshat fäller John McCain. Precis som Applebaum och Norberg önskar jag förstås att han hade blivit president 2000, men att han lånar sig till detta är djupt tragiskt.

Varför vettiga konservativa inte kan rösta på McCain

Anne Applebaum säger allt det som det är ett plågsamt mysterium att exempelvis Hans Bergström inte säger. Det är för övrigt fascinerande att se hur nära nog alla de vanliga intellektuella amerikanska idolerna hos den svenska (intellektuella) högern i det här årets val kommer till beslut som liknar Applebaums. Och alla med ungefär liknande argument. Christopher Hitchens tar upp Palins (och McCains) syn på vetenskap, Fareed Zakaria argumenterar mer känslomässigt utifrån kandidaternas karaktär och sin egen situation, David Brooks skriver om att McCain övergivit sin egen pragmatiska konservatism. På ett seminarium jag var på häromveckan tillfrågades Johan Norberg om vilken kandidat han höll på och han försökte smita undan genom ett Applebaumskt: "Jag önskar att Jon McCain kunde ha blivit president för ett år sedan".

För all del. Vem gör inte det? (Då hade man åtminstone sluppit ett år med W.) Även under primärvalen i vintras var jag själv fortfarande stillsamt McCain-entusiastisk. Men McCain har förändrats av den här kampanjen, han har låtit sig själv kidnappas av galenpannehögern, av Rove & Hannity & Limbaugh (som förresten häromdagen sade att det bara var skönt att vara av med de pragmatiskt konservativa som Colin Powell och andra som nu gått ut med sitt Obama-stöd) och han är inte längre den han var. Enligt Applebaum (jag har inga andra källor tyvärr) har McCain till och med svängt i tortyrfrågan för att gulla med vansinneskrafterna inom GOP och då finns det faktiskt inte längre något fog alls för allt det där vanliga vi brukade säga om hans fasta karaktär.

Det ser de tänkande amerikanska republikanerna. Att de svenska McCain-fansen inte gör det är obegripligt. Eller kanske beror det bara på att de väljer bort just det. Att tänka.

Och en helt annan sorts tips

Förresten hoppas jag att ni läser Barstol - den blogg som fine Hermann Dill har ihop med fyra kompisar. Jag hade tänkt att komma förbi Gubbrummet på Spy Bar i lördags när Hermann gjorde en liten avslutningsspelning innan flytten till Göteborg, men jag fastnade på en hemmafest där två vilt främmande människor förklarade mig sin kärlek och alla spelade sina favorittryckare och sedan blev jag som den småbarnsförälder jag är så trött att jag var tvungen att åka hem och sova. Så förlåt Hermann.

Ytterligare ett lästips

Om man är det minsta intresserad av amerikansk politik bör man också läs Tina Browns nya satsning The Daily Beast regelbundet. På TDB skriver bland allt annat Chris Buckley om amerikansk konservatism utifrån sin position som sin fars son (pappan William Buckley var en av de stora konservativa intellektuella och typ gud för dagens intello-republikaner.) Det kan tyckas lite konstigt, och ibland blir det överdrivet "pappa skulle ha tyckt si eller så" men Chris Buckley är själv en politisk journalist och, tja, kan en del om det han pratar om. Till skillnad alltså från när den skönlitterära författaren Cecilia Gyllenhammar skriver på Newsmill om Volvos strategiska affärsmisstag.

Läs Martin Gelin om den tragiska utvecklingen inom republikanerna.

En liten apell mot det som kallas arbetslinjen

Min artikel i Arena finns alltså inte på nätet men efterfrågas av snikna typer som inte vill betala för samhällsjournalistik. Det senare är jag emot, men numret kom ju ändå ut för flera veckor sedan och jag vet inte ens om det finns kvar i tidningsaffärerna. Här är alltså min artikel.

-------------------

Hör jag ordet arbetslinjen en gång till så börjar jag gråta. Hur har det kommit sig att denna endimensionella, puritanska klyscha blivit grunden i all svensk politik? Eller har den? Vad betyder i såfall arbetslinjen? För den kan ju inte handla om att det i varje läge ska löna sig mer att arbeta än att inte göra det. Då skulle knappast socialbidragen vara utformade för att på effektivast möjliga sätt hålla kvar både vuxna och deras barn i bidragsberoende. Inte heller anses bidrag till föräldrar, varken i förlängd föräldraförsäkring eller vårdnadsbidrag, strida mot arbetslinjen, trots att de effektivt håller människor i sina bästa år borta från arbetsmarknaden i åratal.

Men kan de inte äta moralkakor?
Nej, arbetslinjen handlar om moral. Det nya arbetarpartiet är i den dimensionen likadant som det gamla. Arbetslinjen är uppfattningen om arbetets uppryckande kraft, där endast den som arbetar är en hel och ren och ordentlig medborgare, medan de andra, lösdrivarna och vagabonderna, inget har i folkhemmet att göra. Under uppbyggnaden av välfärdstaten var detta möjligen rimligt, för att få acceptans för sociala reformer måste de arbetande, skattebetalande, övertygas om att deras pengar inte gick till slöfockar och halvkriminella. Men i dag? Har vi inte kommit längre?

Nej. Alla förslag för social trygghet bortom arbetslinjen måste motarbetas. Till och med miljöpartiet, som alltid talat om medborgarlön, har förpassat idén till kategorin ”visioner” snarare än handfasta politiska mål. Ungefär som socialdemokratin och republiken. Medborgarlönen har även för miljöpartister blivit symbolen för det flummiga, världsfrånvända, det som låter alla käka praliner i soffan framför Days of Our Lives på någon annans bekostnad. Och hur skulle man kunna mota utanförskapet med sådan dårskap? Att det är i sociala försäkringssystem som sagt sig bygga på just arbetslinjen som hundratusentals slagits ut från arbetsmarknaden vill ingen låtsas om.

Bortom vänster och höger
För snart 15 år sedan lanserade Stefan Fölster, nationalekonomen som senare kom att bli chefekonom på svenskt Näringsliv, idén om medborgarkonton – individuella konton där människor hade kontroll över stora delar av de pengar de under sin livstid skulle komma att betala in i skatt och kunde göra uttag själva för föräldraledighet, studier och liknande. Medborgarkontona byggde onekligen på arbetslinjen, ur ett livstidsperspektiv, men skulle ändå ge enskilda människor långt större inflytande över sina liv. Idéerna väckte intresse först, men försvann snabbt ur det politiska rampljuset och står mycket långt ifrån dagens blocköverskridande enighet kring ökad kontroll och hårdare krav i socialförsäkringarna. För hur skulle det se ut om folk bara kunde ta ut pengar för att de ville?!

Det kan man undra. Svaret beror förstås på vad som är det egentliga målet. Vill man få människor som inte arbetar att börja göra det eller vill man framförallt få dem att känna sig som sämre människor? Om det sista är viktigast är förstås arbetslinjen, som den uttrycks numera, utmärkt. Morot och piska, eller ärligen mest piskor. Men om man prioriterar det förra är läget betydligt mer oklart. Ännu mer tveksamt blir det om man dessutom tar in sådant som behovet av en dynamisk ekonomi i kalkylen.

Så som vi behandlar de allra minsta
Låt oss exempelvis tala om dem som står längst från arbetsmarknaden och lever på socialbidrag. I dag är det nästan omöjligt för någon som är beroende av socialbidrag att förändra sin ekonomiska situation. Bidraget räknas nämligen av, krona för krona, från eventuella sidoinkomster. Eftersom socialbidraget räknas på familjebasis gällde det tidigare i hårdföra kommuner även sommarjobbande barn. På så sätt präntade systemet in bidragsberoendet även i nästa generation. Det här har blivit bättre. Dels räknas sedan januari i år inte längre barns inkomster in, dels har det ökade förvärvsavdraget gjort att man åtminstone inte behöver skatta för små inkomster, men det har inte påverkat läget i grunden. Marginaleffekten är 100 procent.

Jämför detta med de reformer som regeringen infört för förtidspensionerade. Här finns en insikt om att alla de 540 000 människorna inte är arbetsoförmögna och om att det hittills, trots det, varit förtvivlat svårt att locka ut dem i arbete. Därför får man numera arbeta eller studera som man själv vill, med bibehållen aktivitetsersättning, upp till inkomster på 41 000 om året. Därefter minskas förtidspensionen bara med hälften av de ytterligare inkomsterna. Man får minst hälften kvar, för att anknyta till en gammal skatteparoll. Det går ännu inte att se vilka effekter reformen har haft, men tanken är otvetydigt god. Det är tryggheten som får människor att våga försöka.

Skillnad på folk och folk
Vad är då skillnaden mellan dessa personer och de socialbidragsberoende? Mellan folk och folk? Varför anses tryggheten ibland leda till det för en rörlig, expansiv ekonomi så viktiga individuella risktagandet men ibland bara förslöa och förslappa?

En titt i socialdepartementets skrivelser om vårdnadsbidraget ger dystra svar. I vissa familjer anses nämligen vårdnadsbidraget strida mot arbetslinjen. Man kan inte få vårdnadsbidrag om man är sjukskriven, eller arbetslös, eller nyanländ invandrare, eller om man bor ihop med någon som tillhör de kategorierna. Dessa utanförskap anses smitta hela familjer. Då klarar man inte av någon valfrihet. Folkhemmet gör skillnad, nu som då.

Kanske låter det här som om jag inte begrep arbetets värde. Det gör jag förstås, både för den enskilde och för samhällsekonomin. Jag anser också att man bör tjäna mer på att arbeta än på att inte göra det, om så bara för att motsatsen visar förakt för människors faktiska ansträngningar. Men vägen till ett arbetande folk går inte genom att predika arbetsplikt och dra undan stålarna från alla som inte ropar hallelujah. Lika lite som det går genom att frikostigt pytsa ut pengar under förutsättningen att man för allt i världen inte jobbar. På det senare sättet fungerar ju socialförsäkringarna, man kan inte gå på a-kassa och jobba litegrann, då blir man av med stödet.

Medborgarlönens charm
Mycket talar däremot för att en medborgarlön på en relativt låg nivå skulle leda till mer arbete. Marginaleffekterna blir noll, alla ansträngningar räknas och uppmuntras, men fungerar de inte finns en trygghet kvar. För människor vill ju i allmänhet arbeta. Under tiden av det stora omtalade utanförskapet har volontärarbetet i Sverige exempelvis stigit till tidigare oanade nivåer. Tryggheten i ett sådant system skulle också kunna vara förlösande för företagsamhet och nya osäkra idéer, exakt det som varje ekonomi behöver.

En tv-satsning med bett

I DN Kultur står det i dag att man "storsatsar på tv-journalistik". Förutom en en stor pr-artikel om High School Musical (och för all del en sågning av samma film i recensionsblocket) kan man i bilagan läsa en tv-krönika om Katrin Zytomierska-såpan. Den illustreras av en bild på en kvinna som förvisso är rätt lik KZ, smal, mörkt hår, intressant, potentiellt judisk näsa (för att tala med Marcus Birro), men som, förutsatt att det inte skett plastikkirurgi före eller efter bilden, definitivt inte är hon.

Vem är det då och vad vill DN säga med bilden? Eftersom texten handlar om det mystiska i att så mycket uppmärksamhet riktats mot ett program ("Idol-eftersnack") som nästan ingen tittar på skulle det förstås kunna vara en illustration av poängen, men exakt hur vet jag inte. För det kan väl inte vara så att DN:s storsatsande tv-journalister inte heller tittar på programmen de skriver om och därför inte upptäckt att bilden föreställer någon annan?

Jag skrev nyss ett hemskt elakt inlägg om Niklas Ekdal som beklagar sig över att folk uttalar sig om hans bok utan att ha läst den, men jag gillar Niklas så jag bestämde mig för att inte publicera det.

Apropå böcker har jag precis kasserat de 200 sidor jag hade och börjat om från början. Plågsamt och befriande på en gång. Det här är ett bisarrt yrke.

Isobel + Arena = sant

Varje år när vi som skriver för Expressen kultur uppmanas meddela läsarna våra kulturella julklappstips brukar jag säga att folk ska ge bort en prenumeration på tidskriften Arena. Det är inte för att jag skriver där ibland eller för att de desperat behöver fler läsare (fine Richard på Atlas finansierar ju med alla Linderborg&Didion-pengar) utan för att tidningen uppriktigt är en av ytterligt få arenor i Sverige för spännande intellektuell politisk diskussion. Ledarsidor i all ära, men det finns för mycket måste-ämnen, för snabba deadlines, för korta spalter för att det riktigt ska funka där. Och kultursidorna är för stela och förutsägbara i sina uppfattningar (DN) alternativt för inriktade på stil (Expressen) för att riktigt kunna axla manteln. Därför är det välgörande att Arena finns. I senaste numret har jag två texter, varav jag framförallt är nöjd med den som handlar om arbetslinjen. För ett par nummer sedan hade Magnus Linton en text om den politiska hedonismen som var så bra att jag bara satt där och stirrade i beundran. Jag håller inte med honom i allt, men Linton är en av få stora svenska intellektuella. Tyvärr finns ingen av dem på nätet.

I dag skriver jag förresten om Nina Björks avhandling i Expressen.

Mysigt värre

I veckan läste jag i en artikel om att småbarnsfamiljer har svårt att få tid till att laga mat att 97 procent av det som kallas storstadsfamiljer "fredagsmyser". Själv har jag i detta nu det hyfsat mysigt i soffan med ett glas portvin, men inser att något saknas i min kontemporära bildning. Jag vet nämligen inte vad det innebär att fredagsmysa. Jag har såklart hört ordet i just samband med barnfamiljer, men är det något alldeles specifikt eller handlar det bara om att det finns ett nytt ord för att säga att man äter och dricker gott i hela familjen just på fredagen? Stora S föreslog att det kanske handlade om att stora som små åt transfett tillsammans, alltså det som i VIP-sportsammanhang brukar kallas en snacksbuffé, men är det bara ostbågar som myset syftar till?

Att veta vad man ska hålla fast och veta vad man ska släppa

Det är sådär när man lämnat en storgråtande unge på dagis som sträcker världens mest älskade små tjocka armar efter en och får fram ett mamamamama mellan ångestvrålen och med tårarna rinnande hjälper det just då inte särskilt mycket alls att fröknarna säger att han är nere i max en kvart efter att man gått och sedan tycker att det är toppenroligt att leka med de andra barnen. Det är sådär när man tittar på 150 sidor av något som ska bli en bok och inser att man nog i själva verket är en maximalt medioker prosaist och att vissa av karaktärerna plötsligt gjort saker som passar i berättelsen men som inte funkar alls med deras specifika drivkrafter och personer och antingen måste man byta berättelse eller huvudkaraktärer och sittande med den insikten som en sten i knäet försöker man desperat tänka på något annat. Ens bästa vänner jobbar jämt och har aldrig tid att träffas eller ens prata i telefon och man har ingen aning om vad finanskrisen kommer innebära men hoppas innerligt att räntorna inte stiger för mycket för då kommer det inte vara lika roligt att vara statusproletär längre och utan tillgång till socialförsäkringar är de numera halverade fondtillgångarna inte lika mycket trygghet längre. Ekonomiskt är det ändå okej. Jag har levt på mycket mindre än nu. Den stabila medelklassuppväxten vadderar. Men hans ångest imorse går inte ur kroppen. Jag måste blinka bort tårar nu vid datorn bara av att tänka på den. Hur länge håller inskolningsgråten på morgnarna rimligen på? Han tycker ju om dagis egentligen.

Jag som hade tänkt att skriva ett öppet bloggbrev till Elin om att hon absolut absolut måste skriva klart sin roman och att jag mer än gärna hjälper till med förlagskontaketer och sånt om jag kan och så hamnade jag här. Jag måste förklara bakgrunden. För några månader sedan skrev jag här att jag älskar hennes blogg (och det gör jag) och då skickade hon mig sin vulkan-bloggbok och jag läste den från pärm till pärm på ett par timmar. Jesus vad hon kan skriva. Det var den där gamla sortens blogg, like it was 2005, självutlämnande och privat och litterär och politisk och underbar. Jag hittar inte de där bloggarna längre. De som skrev så har väl kommit vidare i sina karriärer och klivit ut ur anonymiteten och kan eller vill inte skriva så längre. Jag förstår det, det har jag skrivit om förut. Men det måste ju finnas nya. Jag är för slö bara. Vet inte var jag ska leta. Är för fast i min egen otillräcklighet för att anstränga mig. Men Elins finns fortfarande och häromveckan skrev hon lysande om fejkade orgasmer och jag tänkte svara på det, men jag kan inte skriva om det utan att bli personlig och så långt in får ni inte komma längre så jag släppte tanken. Jag släpper för många tankar nu. Jag håller fast vid för många också. Fel sort på båda ställena.

En äcklig liten fest*

Efter att ha läst Facebooks lista över folk som kommer till releasefesten för Byt Namn på Spy Bar imorgon finns bara en sak att säga: en välplacerad handväskebomb och det vi kallar mediegeggan is no more. Kaputt, borta. Det säger en liten smula om den effektiva pr-kampanjen för den här boken.

Jag vet tyvärr inte om jag är nominerad i kategorin Sveriges bästa medienamn, men jag tycker personligen att jag förtjänar ett omnämnande som en av ytterligt få som faktiskt är på förnamnsbasis med den lilla bit av offentligheten som är, eh, mediegegga. Jag och Carola, liksom. Inga jämförelser i övrigt.

* Syftar alltså på Jonas Thentes otroligt roliga lilla sågning i morse som självfallet inte finns på nätet. Nu finns den.

red-white-and-Gelin

Just idag känner jag för att påminna om min egen ett och ett halvt år gamla uppmaning* till någon obestämd redaktör att städsla Martin Gelin som USA-valskorrespondent. Då blev jag avfärdad i kommentarerna, men tiden och Martin har visat sig vara på min sida. Och svenskan förstås. Hans och Karin Henrikssons USA-blogg är allt det svensk utrikisk valbevakning generellt inte är. Lägg till Gunilla Kinn också och så hänger man med totalt även om man inte själv orkar statistiknörda på 538 eller Real Clear Politics. Att Martin tackat nej till att vara med i Daily Show är dock ofattbart.

* Uppmaningen ligger alltså i kommentarerna, i själva blogginlägget är jag sur på Gelins Ronnie Sandahl-bashing.

Förlåt mig, eller det här är en offentlig kursändring

Nu har jag läst på mer och jag vet visserligen inte om jag orkar skriva ett enda jävla ord till om det, men det tycks onekligen som om även den nya FRA-lagen har en del förfärande brister. Den första är förstås samverkanspunkterna, som alltså inte kommer hamna hos FRA utan hos den nya integritetsdomstol (eller avlyssningsdomstol, välj term efter sinnesstämning) som skapas. Till skillnad från vad exempelvis Mark Klamberg säger anser jag att domstolen i sig är en stor skillnad mot det som tidigare kallades "domstolsliknande nämnd". Precis som jag skrev i en kommentar kan man göra jämförelsen med demokratisk respektive demokrati-liknande. Ganska stor skillnad, eller hur? När något ska likna något bra men inte riktigt vara likadant är det ofta de bra sakerna som försvunnit. Jag har lite svårt att begripa varför FRA-motståndarna litar så mycket mer på Telia än på en domstol.

Detta sagt är det ytterst otillfredställande att kablarna alltså uppenbarligen ändå ska kopplas in till staten. Enligt Henrik Alexandersson skulle detta kunna bero på att operatörerna har vägrat ta på sig uppgiften att göra den första sållningen. Om det är sant finns förstås få andra alternativ om man nu ska ha den här sortens signalspaning.

Det sista är en nyckelmening. Hos de flesta motståndare till FRA-lagarna antyds eller sägs rakt ut att vi inte borde ha det. Att det är ineffektivt i förhållande till integritetskränkningen och att det finns bättre sätt. Jag tvivlar inte en sekund på det. 11-septemberkommissionens rapport visade ju exempelvis tydligt att den här sortens vidvinkelspaning ger för mycket brus för att man ska lyckas fånga upp de tecken som ändå kommer på att faror är på väg. Traditionell underrättelsetjänst ihop med studier av öppna källor, däribland studier av finansiella transaktioner, anses av experter vara mer effektivt i alla fall i arbetet mot terrorism.

Om det nu är det de ska jobba med alltså. För man hade ju knappt hunnit pusta ut över att det ytterligt böjliga "yttre hot" skulle försvinna så säger Tolgfors till Ekot att ett av ändamålen nu kan vara: "Internationella företeelser i övrigt av särskild betydelse för svensk utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik." Hur stämmer det med Johan Linanders påstående att "inget “luddigt” om yttre hot kommer att finnas kvar" eller med folkpartikvinnornas (och hela Folkpartiets) jubel över att det nu bara kommer kunna spanas mot yttre militära hot. För mitt öga verkar "internationella företeelser i övrigt av särskild betydelse" vara valutaspekulationer och miljöhot all over again.

Jag håller fast vid att den nya lagen är bättre. Den stängda FRA-shopen, domstolen, informeringsplikten är inte bara fernissa. Att Centrum för rättvisa säger att den nya lagen följer Europakonventionen betyder mycket för mig. Men det återstår ändå alldeles för många frågetecken för att man ska kunna slappna av.

Tyvärr, och jag menar verkligen tyvärr, tror jag ändå att min initiala analys håller. Vi hade nog inte kunnat få något bättre än det här nu. Jag hoppas innerligt att Camilla Lindberg och de andra pressar tillbaka Tolgfors till det de tror att de kommit överrens om i ändamålet, och jag hoppas att andra detaljer, som om huruvida det verkligen krävs domstolsbeslut för spaning i trafikdata och inte bara meddelandedata, här finns visst olika uppfattningar, klargörs snarast. Men alternativet att inte ha bred signalspaning i kabel fanns och finns inte på bordet. Det är bara miljöpartiet i svensk riksdag som vill det och ingen parlamentarisk utredning tillsatt av en regering under galgen skulle komma till den slutsatsen, oavsett hur rimlig den vore. Sådana är politikens villkor. Jag kan förvisso se en del andra skäl till att inte rösta borgerligt nästa gång, men att hoppas på att en socialdemokratisk FRA-lag skulle innebära att FRA bara fick spana i etern är otroligt naivt.

Thomas Bodström, som var den som i EU kämpade fram det datalagringsdirektiv som snart blir svensk lag, kan inte stava till integritet. Datalagringsdirektivet handlar inte bara om vad staten kan göra, som FRA-debatten ju trots allt gjort, det handlar om vad staten ska göra. Som att kräva att all information om alla sms, mail, telefonsamtal, internetuppkopplingar och uppgifter om mobiltelefonlokalisering sparas i 6 månader och görs tillgängliga för polisen. Snacka om sociogram. "Sparka Bodström först" skrek den kloke Mattias Svensson på den där integritetsdemonstrationen på Sergels torg när vi uppmandes att applådera för en närvarande Mona Sahlin. Han har rätt.

Jag vet inte vad det här innebär för det fortsatta arbetet för integritetsopinionen. Motståndet mot FRA blev så konkret, det blev något att samlas kring som inte motståndet mot datalagringen, eller Bodströms alla trixanden kring hur svåra (lätta) brott som egentligen skulle krävas för buggning och annan övervakning, blev. Men en sak är säker. Jag får nog bortse från mitt motstånd mot att skriva mer om det. Om jag så kräks över tangentbordet på kuppen.

Varför nöja sig med ett ömt slag när man kan få så mycket mer?

Carla Brunis alfamanstycke sätter såväl Åsa Mattsson som Gyllenhammar/Zandén i visst perspektiv:

"Jag vill ha en man med atomvapen"

Bara en snabb liten hyllning

Randanmärkning/radanmärkning

Nisse Schwartz kritikblogg är förstås en fantastisk idé, dels för att Nisse är Sveriges bäste kritiker, dels för att det finns så mycket böcker och så lite plats i spalterna. Däremot måste de fixa typografin, man kan inte läsa så långa texter i det formatet när styckeindelningen knappt syns.

Maten var äcklig och det fanns alldeles för lite i FRA-version?

Javisst, herr Minister

Exakt hur ont folkpartikvinnornas punggrepp på Fredrik Reinfeldt gjorde får vi aldrig veta. Men man får anta att smärtan var betydlig. Nu har kritikerna nämligen fått rätt på punkt efter punkt. Av FRA-lagen finns bara namnet kvar. Det är en stor seger för integritetsopinionen och för den bloggbävning som i månader skakat Sverige.

Det blir ingen massavlyssning, säger Sten Tolgfors. Till skillnad från när han tidigare upprepat samma sak med allt mer mekanisk stämma, är det sant. Om man ska tro det förslag som Fredrik Reinfeldt lade fram i går så blir det inga samverkanspunkter hos FRA.

Detta är helt avgörande. Det var genom dem som den tidigare lagen gav staten kopior på all internettrafik. Nu ska FRA i stället bara få ta del av den trafik som hämtats in efter domstolsbeslut på ytterst strikta sökbegrepp. Det är alltså hos operatörerna som sökningen sker, inte hos FRA.

De yttre hoten för vilka man får spana, med miljöförstöring, finansoro och annat, försvinner till förmån för traditionella yttre militära hot och terrorism. Det blir en tydlig begränsning på ett år för hur länge materialet får sparas (här är det dock oklart om det gäller enbart data eller också de analyser som görs, dvs exempelvis sociogrammen), man får inte spana på kontakter mellan svenskar, även om kontakten passerar gränsen på vägen. Den individ som blir spanad på skall upplysas om detta och kommer kunna få sin sak prövad, med möjliga skadestånd i efterhand. Den så kallade FRA-shopen stängs så att de enda som kan beställa sökningar från FRA blir regeringen och försvaret. Skiljelinjen mellan polis och militär upprätthålls.

Jämför detta med den kritik som framförts av exempelvis Centrum för Rättvisa och nätverket Svart måndag. Eller jämför med den lista krav som Camilla Lindberg och Agneta Berliner ställde i en debattartikel den 28 augusti. Regeringen har böjt sig för dessa invändningar på nära nog alla punkter. Nu får vi en lag enligt tysk modell som uppfyller Europakonventionens krav. Visst kan man tycka att det borde vara en självklarhet, men det har ju de senaste årens integritetsdebatt sorgligt nog lärt oss att det långtifrån är.

Ändå kommer tal om fp-kvinnornas svek, både från oppositionen och från bloggvärlden. Det kan bero på tre saker. En är att vissa debattörer inte vill ha någon signalspaning i kabel alls. Man undrar dock varför de i såfall har ställt krav om parlamentariska utredningar från första början. Ingen kan väl ha trott att en parlamentarisk utredning i ett parlament där bara ett parti, och det knappt, har den uppfattningen skulle resultera i ett nej till spaning?

Att oppositionen är kritisk ska såklart tolkas som partipolitik. Deras motiv har hela tiden varit att knäppa regeringen på näsan. Ingen tror väl att Thomas Bodström brinner för den personliga integriteten? Att alliansen uppnått enighet är alltså ett större bekymmer för dem än hur resultatet av den enigheten ser ut. Miljöpartiet har ett verkligt engagemang i sakfrågan, men hade förstås hoppats locka frihetligt sinnade borgerliga väljare på FRA-frågan.

Att hänga upp sig på det proceduriella, kravet på en utredning, visar tyvärr att man inte förstår politikens villkor. Så desperat ville Fredrik Reinfeldt nu att det skulle se ut som om han inte givit efter, att han i sak givit efter på alla punkter. Om han i stället tvingats till en utredning kan vi vara säkra på att han tillsatt Helena Rivière, eller någon annan skygglappslojalist, och resultatet av utredningen hade blivit lång sämre än det lagförslag som nu ligger.

Det gör förstås inte hanteringen av FRA-frågan ett dugg mer charmfull. Mobbningen av de egna värker fortfarande. Politikerföraktet har eldats på av alla karriärister i partierna, som Fredrick Federley och Annie Johansson eller Henrik von Sydow och Gustav Blix, som övergav sina egna uppfattningar för en spottstyver och en harkling från sin minister. Vi kommer inte att glömma det upprepade hånet mot en påläst opinion och alla tafatta försök att smyga och trixa igenom en urdålig lag.

Men faktum kvarstår. Om gårdagens förslag går igenom, och Reinfeldt inte försöker lura oss än en gång, så får vi en rimlig rättssäker reglering av signalspaningen. Då kan man ta att Sten Tolgfors låtsas som att det var det han ville hela tiden.

*Det här är en längre version av en text som jag i dag har på Expressens kultursida. (Artikeln är inte utlagd än, så länken går till hela sidan.)

Välkomna!

Ha, knappt hann jag klaga på dem så kontrar de med en opinionsblogg. Den ser bra ut än så länge.

En blogg startar också den bedårande Björn Wiman som alltså häromdagen blev ny kulturchef på Expressen. Så fort Björn säger något särskilt roligt till mig brukar han lägga till en varning: "det här får du inte skriva på bloggen". Vi får hoppas att han vågar använda sig av godbitarna i sin egen bloggverkstad.

Men var finns den goda journalistiken då?

I går diskuterade jag den nya offentligheten och de gamla och nya medierna i Nya Vågen i P1 med Martin Jönsson och Göran Sommardal och det kändes än en gång lite som när Anders Mildner i direktsändning blev ombedd att förklara 1) vad Prince var 2) hur det här med internet fungerar.

Okej, jag är lite elak mot både den förtjusande Eric Schüldt, som var programledare, och Sommardal, som skulle representera det gamla mot mitt och Jönssons närmast löjligt samstämmiga "nya". Men jag kan faktiskt inte förstå hur det skulle vara de nya mediernas fel att diskussionen efter SVT:s FRA-dokumentär och hårdvinklade Bildt-citat kom att handla om de där citaten snarare än om spelet kring FRA eller exempelvis den mån som underrättelsetjänsten i helhet faktiskt samarbetar med diktaturer. Det var ju SVT som felvinklade och Bildts bloggande tvingade dem att ändra sig. Hur kan det vara fel att ett fel ändras till ett rätt? Precis som Jönsson sade i diskussionen var det dessutom i gammelmedierna som man bara fokuserade på Bildt-bråket. På bloggarna fortsatte vi i huvudsak att prata om sakfrågan.

Det är problematiskt om bloggarna leder till att journalistiken får ge efter för bara åsikter, sade också Sommardal. Han måtte inte läsa Henrik Brors särskilt ofta. Eller är Brors spalter också bloggosfärens fel?

Vad bloggarna själva gör är ju en sak, men i den utsträckning det leder till en försämrad journalistik i vanliga betalmedier är det rimligen ett val som sagda betalmedier gjort på egen hand. I det specifika Bildt-fallet ledde ju bloggen till en små småningom bättre och sannare journalistik, något som förhoppningsvis kan ge fortsatt hopp om rimligare vinklingar i allmänhet. Det finns otroligt stora problem inom journalistiken i dag - förytling och fördumning är bara förorden - men de beror på i första hand pengar och i andra hand förvirring inför uppgiften. De båda hänger förresten intimt samman. Jönsson berättade när vi var på väg ut ur radiohuset att de på journalisthögskolan i Göteborg, där han är gästprofessor, över huvud taget inte tar upp internet i den vanliga undervisningen. Han försöker motverka det, men det säger ändå så mycket om varför oförståelsen mellan skråna är så gigantisk.

Jag återkommer till Björn Elmbrants bisarra texter om TPB och bloggosfären. Att som han gjorde, blanda ihop de två företeelserna är ungefär lika påläst som att analysera politik utifrån opinionsundersökningar genomförda på telefon och blanda ihop väljarna med Tele2. Ändå är det som om hans okunskap inte spelar någon roll alls för hans framtida skriverier. Herregud, vad kan man kräva av en gammal man, som han själv sade.

Som jag skrev i en artikel på Newsmill häromdagen (jag och Jönsson skrattade för övrigt lite åt att vi skrivit så lika texter om saken, helt oberoende av varandra), finns fördumningsproblematiken såklart bland bloggarna också. Men om vi ska leta efter traditionell god journalistik kan man bara se på bloggarnas bevakning av EU:s telekompaket som det röstas om i dag. Mark Klamberg, Henrik Alexandersson, Oscar Swartz och flera andra har gjort grävjobb som EU- eller teknikreportarna på tidningarna inte ens verkar ha läst. Eller åtminstone inte förstått. Varför skulle de annars vara så knäpptysta? (Bloggaren) Johanna Nylander har haft en text i Kvällsposten, och i Presstext hittar jag en DN-notis, annars inget.

Visst kan man om man nu vill se telekompaketet som ett specialintresse som inte berör vanliga mediekonsumenter, men två tredjedelar av svenskarna är ute på nätet varje dag. När de börjar bli avstängda från detsamma utan rättegång för att grannens ungar laddat ner filmer via det för ovana så vanliga oskyddade nätverket kommer de kanske ändå att tycka att det hade varit bra att få reda på i förväg.

Ain't no sunshine when he's gone

Ännu ett tecken på att svenskans ledarsida fattar nätet bättre än alla konkurrerande redaktioner:
Politikens Youtubiana - först ut Kim Il Sungs död!

Måsteläsning och lysande journalistik

Alla måste läsa det stora reportaget i veckans Fokus om spelet bakom FRA-lagen. Utifrån de källor jag har finns vissa smärre faktafel i texten, men i det stora är det ett imponerande grävjobb och ännu ett kapitel i den sorgliga historia som FRA-eländet är. Kommer alliansregeringen någonsin att hämta sig från det här fiaskot?

då ses vi på stan snart dårå. fan att integritetsrörelsen inte har några tamburmajorer.

Värdiga vinnare

Jag håller helt med om det beröm som riktas mot Svenska Dagbladets ledarredaktion via nomineringen till Årets redaktion:

"Svenskans ledarredaktion är ett föredöme hur en liten redaktion kan förbättra sitt genomslag genom att vara snabba och kloka med att använda sociala media. Från starten med Svenskans banbrytande ledarblogg har detta påverkat ledarsidans utformning, ledarredaktionens sammansättning och kanske mest av allt, det har bidragit till en politisk debatt som är alertare och som ligger närmare de fria debattörerna än partiernas etablerade spinndoktorer. Detta placerar redaktionen mitt i den eruption av politisk opinionsbildning som kallas "bloggbävningen"."

Det är mycket ledsamt att min egen hemmaredaktion är så ointresserad av nätet. Kanske blir det ändring nu med Karin Olsson som väl fått något slags uppdrag i den riktningen, men det krävs ändå engagemang från hela redaktionen för att det ska bli bra.

Det är en dyster tid vi lever i

Anders Mildner säger, apropå diskussionen om TPB och Arboga-förundersökningen, som vanligt kloka saker:

"Acceptera aldrig en journalistik som väljer att se teknik som något krångligt och moral som något enkelt. Verkligheten är nämligen precis tvärtom."

Enligt mina källor var även en del personer i Debatt-redaktionen hyfsat upprörda över det bisarra uppläget på måndagens debatt. Själv stärktes jag ju bara än mer i min tro att man aldrig ska vara med i det där programmet. Det som skiljer just det här journalistiska övergreppet från andra är bara att Peter Sunde och Karl Palmås fått ut sin berättelse efteråt och att redaktionen därför tvingats be om ursäkt.

En god vän, som i vanliga fall tycker vettig saker, anklagar mig för att lägga mig för bloggopinionen i den här frågan. Och visst är det intressant att skiljelinjen i inställning generellt går så spikrakt längs med var man definierar sin tillhörighet. Jag vet inte om det handlar om teknikkunskaper, som Mildner antyder, eller grupptryck (på båda sidorna skranket).

Nu är ju uppdelningen i bloggar och gammelmedia inte alls entydig, både jag och Mildner och Gelin och en hel del andra står ju med ett ben på varje sida, men i allt högre grad har jag själv kommit att definiera mig som en del av bloggvärlden. Kvällstidningarna, som jag älskat, äcklar mig allt mer med sin Daily-Mailifiering, så kallade kvalitetsmedier visar sig vid bara ganska grunda egna sakkunskaper av ytterst otillförlitlig kvalitet, såväl när det gäller fakta som analys. Det är ingen storhetstid för svensk journalistik som vi lever i, inte om man bara räknar traditionella medier.

Fint de har lagt upp det hörrni

Nu måste alla de borgerliga rikdsgledamöter som kämpar för förändringar i FRA-lagen rimligen förstå att det krävs en blocköverskridande motion om en upprivning av lagen före allt annat. De justeringar av lagen som regeringen eventuellt kan tänka sig kommer nämligen inte att diskuteras förrän efter att lagen trätt i kraft. Förslaget om eventuella förändringar kommer inte förrän strax före jul, dvs efter att möjligheterna att stoppa lagen försvunnit. Det är, givet den övriga hanteringen av frågan (se den gråtande riksdagsledamoten och andra moderna sagor) inte svårt att vara en smula konspirationsteoretisk.

Om 8 borgerliga riksdagsledamöter verkligen vågar stå för att de vill ha en parlamentarisk utredning i frågan så torde det å andra sidan inte vara särskilt svårt att skriva en sådan motion. De behöver trots allt inte vara överrens med oppositionen om något mer än om att lagen inte ska träda i kraft och att det ska tillsättas en utredning som på djupet tar itu med både behovet av och den därpå följande utformningen av svensk signalspaning. Men, som sagt, det kräver att de vågar stå för sina uppfattningar. Och det har det ju varit si och så med tidigare.

Red red wine

Fan att jag nästan aldrig går på teater, annars skulle jag lätt börja kalla mig för rödvinskommunist.

Det här är visserligen inget ordspråk än, men det kan bli:

"När man vänder sig till Marie Söderqvist för att få sina uppfattnigar bekräftade vet man att man är illa ute."

Inför tisdagen

På tisdag öppnar alltså Riksdagen igen efter sommaruppehållet. Det kommer bland annat firas med att Silvia har en rolig hatt och manifestationer mot FRA lite varstans i Sverige. Själv förvirras jag lite av att det alltså finns två stycken olika demos i Stockholm samtidigt på morgonen, Piratpartiets utanför själva riksdagsbyggnaden för att påminna ledamöterna om att vi inte glömt, och Svart Måndags stora demonstrationståg från Norrmalmstorg till Sergels torg (där talare från Magnus Betnér till Camilla Lindberg och Clarence Crafoord senare under dagen ska elda de integritetsälskande massorna). Borde man titta in på Mynttorget först och sedan springa ikapp de andra på väg mot Sergels torg?

Opassande och Oscar räknar också ner till tisdagen. Det har dessutom utlovats nedräkningsinlägg från Anna Troberg, Rick Falkvinge, Mary Jensen, Mark Klamberg och nätverket Stoppa FRA-lagen.

Det uppdämda grottmänniskobehovet av att kalla andra för pisspåse

Läs en rolig och intressant intervju med en näthatare.

Gulahundshögern och barnaoffren

Jag noterar till lika delar fascination och förfäran att den svenska höger som i vanliga fall skriker högt om ovetenskaplighet när det exempelvis gäller sånt som sociala konstruktioner om kön har börjat försvara idén att små barn ska lära sig i skolan att Gud skapade världen på 6 dagar lika gärna som, tja, den vetenskapliga förklaringsmodellen. De är alltså beredda att offra barn för att få skattesänkningar. I det här fallet är det bokstavligt.

Inte bara väljer man att bortse från Sarah Palins besvärande fundamentalism. Det skulle jag nog kunna begripa. Jag har alltid varit svag för John McCain själv och skulle se honom som en nästan lika bra president som Barack Obama. Då får man kanske ta att han var tvungen att gulla med galenpannehögern för att kunna bli vald.

Men de nöjer sig inte med att blunda. De vill kunna älska Palin helhjärtat, hon är ju så snygg och charmig och rolig (och det är hon!), och de väljer därför att (någotsånär) försvara kreationismen som sådan. Att basera skolundervisning på något som är ungefär lika vetenskapligt som astrologi, och ger barnen lika stora chanser till högre naturvetenskaplig utbildning som om de gått astrologiskolan, är solklart att offra just de barnen för sina teologisk-politiska uppfattningar, men det orkar den s k vetenskapligt lagda svenska högern inte riktigt ta in.

Jag är i och för sig inte förvånad. Att offra barn är ju vad exempelvis det av Svenska Dagbladet så älskade vårdnadsbidraget i realiteten handlar om också. I Stockholm är det nästan uteslutande i Rinkeby som föräldrar har ansökt om vårdnadsbidrag för en längre period, medan bara en enda förälder på söder har gjort det. Det krävs ingen alltför avancerad gissning för att komma fram till att de barn som nu med kristdemokraternas hjälp kommer vara hemma i åratal med sina mammor i Rinkeby mer än de flesta andra ungar hade varit betjänta av att träffa på svensktalande miljöer redan som små. Men vi, dvs regeringen påhejad av bl a SvD, offrar deras svenska språkutveckling och deras och deras mammors möjligheter till bättre integration för att det känns schysst att sparka feministerna i röven med ett vårdnadsbidrag. Det är hemskt sorgligt.

Mönsterpassning

I dag har jag min första text som fristående kolumnist på ledarsidan. Den handlar om FRA och sociogrammen.

Uppdatering!
Jag insåg i går att min hänvisning till den DN-debattartikel som Mark Klamberg (et consortes) publicerade i veckan föll bort i någon kortning av texten. Det gör meningen om bristen på dementier från regeringen och FRA lite konstig och framförallt kanske min stora tacksamhetsskuld till författarna av den texten försvinner. Som en del andra bloggar påpekat är ju min roll i den här texten framförallt att förklara betydelsen av sociogrammen på ett lite enklare sätt än vad forskarna gjort. Allt för att nå ut med kunskapen till fler.

Galen eller bara sjuk?

Är det rimligen någon som inte, enligt det här testet, har vuxen-ADHD?

Mark Klamberg - min nye hjälte

Alla i bloggvärlden läser honom förstås redan, men jag måste ändå uttrycka min oändliga beundran för Mark Klamberg, som med sitt envetna grävande ständigt hittar nya oupplysta hörn i FRA-härket. Jag lär mig något nytt varje gång jag går in på hans blogg.

Uppdatering:
Det slog mig plötsligt att jag tror att Klamberg är gift med Birgitta Ohlsson. Ursäkta den dimension av skvallersajt som trängde sig på, men hur i helvete kunde hon låta bli att rösta nej? Inte för att man inte skulle kunna ha olika uppfattningar inom en parrelation, men Ohlsson har ju trots allt tyckt att det där med massavlyssning var rätt dåligt både innan och efter omröstningen (med en mycket kort paus mitt under densamma då hon inte kunde bestämma sig).

Om man, som Klamberg, och rimligen genom den täta förbindelsen också Ohlsson, har unikt djupa kunskaper om de här integritetskränkande lagarna, förefaller det extremt underligt att inte kunna stå pall i partivinden. Men de kanske inte pratar så mycket med varann. Eller också har jag blandat ihop honom med någon annan.

Apropå bylines och riktiga män

Jag kommer eventuellt få skäll för det här av människor som tycker att jag ska vara lojal med den tidning jag skriver åt, men sånt har jag ju aldrig brytt mig om. Och jag kan inte låta bli att kommentera hur Expressens nye USA-korrespondent, tillika krönikör, Staffan Erfors, väljer att framställa sig.

1) Kläderna.
Han har på sig den där Ralph Lauren-pikétröjan med en överdimensionerad polospelare som kom förrförra sommaren. Jag minns att han hade på sig den på redaktionen nära nog varje dag den sommaren, och den var hetaste het bland stekare det året. Den ser förvånansvärt fräsch ut givet slitaget. Med tanke på hur mycket han måste gilla den kanske han i och för sig köpt en till.

2) Posen.
Armarna i kors över bröstet för att framhäva sina biceps är förstås en klassisk manlig krönikörspose (lex Guillou).

3) Minen.
Det syns dåligt på bilden här, men han stirrar mot läsaren med en bister uppsyn och till och med en liten rynka mellan ögonbrynen värdig vilken krigskorrespondent som helst. Det är något särskilt med en viss sorts manliga journalister, som sett människor dö och inte tänker försköna eländet för vår skull. Erfors ser dock lite argare ut än den mest typiska krigskorren, som ofta är lite mer dyster. Han har förmodligen heller inte sett någon dö.

4) Klockan.
Något pråligt Breitling-dykarursaktigt som ser ut att väga ett par kilo. Tur att han har de där armmusklerna.

5) Skägget.
Väldigt Vikingskt. Inte alls dumt faktiskt som behåringsmode, särskilt inte om man jämför med det diadem som han tidigare hade för att hålla tillbaka de långa lockarna.