torsdag, mars 01, 2007

Atrocitainment och allmän leda

Det är som oförmågan att kunna vända bort blicken från en bilolycka eller naturkatastrof på teve. Jag kan bara inte låta bli att läsa kommentarerna till ledar- och debattartiklarna på expressen.se. Den som tycker att Ring P1 utmanar ens sinne för normalitet (vem minns inte programmet som i sin helhet ägnades åt att pensionärer ringde in och diskuterade könshår med Täppas Fogelberg) nedsänks i kommentarerna till en offentlighet i helt ny skepnad. Även om man bortser från alla hatare av olika valörer finns där också emellanåt en sådan brist på inre sammanhang att man undrar om de som skriver antingen är fulla eller studentspexare.

Jag är i och för sig hemskt trött på det mesta som folk skriver just nu. Bara de som skriver om att torka egen socialistisk salami och Margareta Strömstedts Natten innan de hängde Ruth Ellis får mer än godkänt.

Många verkar t ex ha tycks att Martin Gelin var bra i senaste Rodeo när han sågade Ronnie Sandahl och moderaterna och lite annat. Själv kände jag bara hur Sandahl-hatandet nu nått nivåer som känns mer tröttsamt än t o m människor som skriver kommentarer på tidningsartiklar.

Ja, jag har kollat på hans roman och den verkar onekligen inget vidare, men till slut blir det bara lite för mycket ändå. Det där är en rolig parallell till Carl Bildt förresten, hur det visst anses vara synd om honom och hans kritiker anklagas för barnsliga vendettor när de inte gillar hans affärskontakter med diverse diktatorer. Samtidigt är det uppenbarligen helt okej med evig mobbning av någon som inte gjort mer mot mänskligheten än att vara en styltig stilist och precis lagom folklig för att sälja kvällstidningar i utbyte mot en förmodat okej lön. Ursäkta utvikningen, jag är halvsjuk och har inte direkt själv någon stilistisk bajonettskärpa för ögonblicket.

Det är också ett generellt dystert faktum för kulturskribenter att det ofta blir rätt ytligt när människor som i grunden inte kan särskilt mycket om politik försöker skriva om det. Ändå verkar alla vilja göra det. Som om det är finare att ha en slentrianintervju med Stig-Björn Ljunggren än att skriva om Queens klubbscen, även om det är det senare man har verklig koll på.

24 kommentarer:

september sa...

Jag håller med dig. Gelins artikel kändes ungefär på samma nivå som en genomsnittlig bloggkommentar.

Både mobbingmässigt (men det är ju inne att hata Ronnie just nu) och i bristen på underbyggda argument, dvs extremt ytligt tyckande öht.

Eller som Märta Myrstener skrev i sin blogg härom dagen:

"Det enda, ständiga, problemet är att en tidning som Rodeo (och det gäller typ alla tidningar i Sverige, det är därför man blir så golvad av att plöja ett nummer av Vanity Fair, vilket är anledningen till de ständiga referenserna dit, och så var cirkeln sluten) har så lite pengar att betala till skribenterna att artiklarna och resonemangen som förs inte kan byggas på tillräcklig research utan mest på en massa teser och tyckande."

Sant. Men är det en ursäkt? Kan inte hålla med om att det gäller alla tidningar/skribenter nämligen.

Anonym sa...

Har Martin Gelin sågat Ronnie Sandahl i senaste Rodeo?

Herregud vad tröttsamt!

/sam

Jonas sa...

Jag tror det vänder nu. Från och med nu kommer alla älska Ronnie. Han kommer inte kunna röra sig på gator och torg utan att jagas av folk som bara vill ge honom en kram.

september sa...

Japp, det var ett minst sagt trött sågande av både det ena och det andra (utan vare sig röd tråd eller substans). Hans musikkrönika var dock superbra.

Magnus sa...

Apropå tonen i en del blogg-och läsarkommentarer, kolla in de här fantastiska öppningarna:

http://stationsvakt.blogspot.com/2007/02/roliga-ppningar.html

johanna sa...

så jävla word!

det är sjukt beklämmande att se begåvade pop-pennor krampartat försöka vara dowd eller hitchens.
det är förvisso sorgligt att det inte finns politiskt insatta svenskar utan ungdomsförbundsbakgrund, men att droppa SBL i Rodeo tar oss liksom inte därifrån

johanna sa...

Är det inne att hata Ronnie? Det hade jag missat... Han är en av mina favoritskribenter. Det är han och Expressens Johan Orrenius som jag tycker sticker ut som unga jäkligt begåvade män.

johanna: sa...

ja, det är väl snart ingen som inte skrivit ner honom nu. Nöjesguiden, Rodeo, Viggo Cavling, Alex Schulman, diverse bloggar etc. Nyss var han allas gullegris och nu är han allas hatobjekt istället
/s

Isobel sa...

Ett tillägg till mitt sura utfall: Gelin kan mer om amerikansk politik (eller åtminstone om dess samtida yta) än de flesta svenska politiska journalister. Han borde alltså mer än gärna skriva mer om det även i reguljära medier.

Eric sa...

Fast det håller jag inte med om Isobel.
M skriver ibland lite om politisk kulturantropologi, metapolitik liksom.
Såhär är demokrater, osv, och den här hipstern är republikan.
Jag kan inte dra mig till minnes att han någonsin analyserat amerikansk politik, eller överhuvudtaget fördjupat sig i en politisk fråga. Bara droppat lite namn, tidskrifter, skribenter. Det är möjligt att han vet mer om amerikansk politik än många svenska politiska journalister, men man kan knappast dra den slutsatsen av vad han hittills skrivit.

Jesper sa...

Det är väl inte bara unga snorvalpar som ska skämmas vid en jämförelse med Christopher Hitchens. Hitchens skulle hellre hittas död i ett dike innan han skrev så torftiga romaner som Jan Guillou hela tiden kommer undan med att göra, bara för att den svenska kritiken är livrädd för att verka elitistisk. Den stilistiska och intellektuella utarmningen i svensk journalistik började innan Gelin eller Sandahl ens var födda.

Magnus sa...

Hitchens borde ha följt det råd som den misslyckade statskupparen general Boulanger fick av en av de män som satte P för hans halvfärdiga försök: "När Napoleon var i er ålder, herr general, var han död".

Napoleon var 52 år vid sin död, och den Hitchens (född '49) som fanns på 90-talet (och ännu med boken om Kissinger 2001) skulle skämts över det Hitchens fått ur sig de senaste åren.

Isobel sa...

Jag menade inte att Gelin kan amerikansk politik som de som skriver i the Atlantic Monthly, men till skillnad från huvuddelen av dem som skildrar amerikansk politik i svenska vanliga medier verkar han åtminstone läsa den.

Isobel sa...

Och om jag var en redaktör skulle jag absolut städsla Gelin för att skriva om det kommande valet. Han måste förmodligen läsa på om sakfrågor och politisk historia och sånt, men om han sedan höll sig till sitt new york-perspektiv och den brooks-iga politiska antropologi man anar gömmer sig där under ytan skulle det kunna bli lysande.

Jesper sa...

magnus, du pratar troligen om åsikter, jag talar om stilistik. Jag håller inte alltid med Hitchens, och jag tycker att hans ståndpunkter om Irak kan diskuteras, men han är åtminstone inte som Anders Ehnmark, som upprepar en världsbild som stelnade för 50 år sen på en ständigt lika manierad prosa. Man får alltid intrycket av att konfronteras med ett levande intellekt när man läser honom. Hans stora blinda fläck är att han tror att hans polare Martin Amis är en stor författare, men vem har inte blinda fläckar?

Magnus sa...

Jesper: är inte sättet att hantera argument också en del av stilen? Eller är det bara så at en djärvt formulerad, elegant överdrift funkar alltid, oavsett om argumenten under är både mögliga och svaga? Mark Steyn, Martin Amis, José Bové och Roland Poirier Martinsson är alla tre förvisso eleganta i nån mening, men knappast särskilt stilistiskt övertygande: de tar i långt över vad tyget håller för.

Magnus sa...

Vi tycks båda vara skeptiska till martin Amis, och f ö ska det givetvis stå "alla fyra" ovan.

Jessika sa...

Metapolitisk kulturantropologi?
Är den komparativ eller nåt? Och i så fall med vad?

Jesper sa...

magnus: att hantera argument, liksom att utveckla en miljö eller en person i en roman, är givetvis en del av stilen. Och på samma sätt måste argumentet på något sätt vara trovärdigt, sammanhållet av något slags inre logik. Hitchens kan det, förutom att han är bildad och (inte minst) en stor humorist. Detta betyder inte nödvändigtvis att han har rätt (glasklara rationalister av hans typ har ibland en tendens att gå vilse i en irrationell verklighet, det gäller Hitchens precis som Bengt Lidforss eller Bertrand Russell eller Herbert Tingsten).
Martin Amis ser jag däremot som en simpel posör. När han försöker argumentera (som i Stalinboken "Koba the Dread") blir det mest diffust och känslosamt på ett dåligt sätt, utropstecken och retorik istället för saklighet. Och när han skriver roman finns det ingen personlig erfarenhet som resonans.
Mark Steyn har jag faktiskt inte läst - ska kolla upp! Tack för tipset!

francophobe sa...

Ronnie Sandahl är kulturjournalistikens Zlatan. Först hyllad och sedan hatad.

Isobel sa...

Du menar om man bortser från att Zlatan är en av världens bästa i sin gren då? Eller förresten, jag tycker nog inte att det finns några likheter alls, mer än det vanliga fenomenet att folk ofta medialt byggs upp för att sedan rivas ner.

Om Sandahl är en fotbollsspelare är han väl i såfall mer Abgar Barsom. Viss talang, först hausse sen hat, men är i själva verket varken så bra som folk sa eller så
avskyvärd som han utmålas. Sandahl kanske också borde satsa på kristdemokratisk kommunalpolitik?

Jesper sa...

På tal om hur argumentation och stilistik kan hänga ihop rekommenderar jag förresten Mikael Wiehes artikel till stöd för Kuba i dagens DN. Fler utropstecken än vad som skådats sedan Ricky Bruchs memoarer, resonerande, nyanserande och krav på förståelse för historiska och kulturella sammanhang när det gäller den egna ståndpunkten; svepande polemik, känsloladdad vänsterretorik och generalangrepp när det gäller "liberaler" och amerikansk politik (som ju faktiskt också den har att göra med historisk kontext, det vill säga Kalla kriget). Jag tycker personligen att Wiehes ståndpunkt har sina poänger (jag är inte helt bombis om jag skulle vilja att mina barn växte upp i Colombia eller på Kuba), men det hade varit roligt att se dem utvecklade med lite större finess.

Magnus sa...

Jesper: jag säger bara Boris Benulic! Färgrikt bildspråk ("lika ur vägen som en trafikdödad grävling") men tunt med relevanta eller smammnhängande argument, alltsammans överspacklat med massor av patos.

Jesper sa...

magnus: ja, men det ingår väl närmast i kravspecifikationen för en Metrokrönikör (det hela bör väl också backas upp med skamlöst generaliserade exempel ur ens egen vardag). Det roligaste i Wiehes text var f ö när han plötsligt slog fast: "Människorna i världen vet detta!" Det är ett argument jag måste komma ihåg att använda själv (nästa gång jag vill hävda att Trelleborgs FF är ett mer autentiskt fotbollslag än Hammarby eller Djurgården, till exempel.)