Förlåt mig, eller det här är en offentlig kursändring

Nu har jag läst på mer och jag vet visserligen inte om jag orkar skriva ett enda jävla ord till om det, men det tycks onekligen som om även den nya FRA-lagen har en del förfärande brister. Den första är förstås samverkanspunkterna, som alltså inte kommer hamna hos FRA utan hos den nya integritetsdomstol (eller avlyssningsdomstol, välj term efter sinnesstämning) som skapas. Till skillnad från vad exempelvis Mark Klamberg säger anser jag att domstolen i sig är en stor skillnad mot det som tidigare kallades "domstolsliknande nämnd". Precis som jag skrev i en kommentar kan man göra jämförelsen med demokratisk respektive demokrati-liknande. Ganska stor skillnad, eller hur? När något ska likna något bra men inte riktigt vara likadant är det ofta de bra sakerna som försvunnit. Jag har lite svårt att begripa varför FRA-motståndarna litar så mycket mer på Telia än på en domstol.

Detta sagt är det ytterst otillfredställande att kablarna alltså uppenbarligen ändå ska kopplas in till staten. Enligt Henrik Alexandersson skulle detta kunna bero på att operatörerna har vägrat ta på sig uppgiften att göra den första sållningen. Om det är sant finns förstås få andra alternativ om man nu ska ha den här sortens signalspaning.

Det sista är en nyckelmening. Hos de flesta motståndare till FRA-lagarna antyds eller sägs rakt ut att vi inte borde ha det. Att det är ineffektivt i förhållande till integritetskränkningen och att det finns bättre sätt. Jag tvivlar inte en sekund på det. 11-septemberkommissionens rapport visade ju exempelvis tydligt att den här sortens vidvinkelspaning ger för mycket brus för att man ska lyckas fånga upp de tecken som ändå kommer på att faror är på väg. Traditionell underrättelsetjänst ihop med studier av öppna källor, däribland studier av finansiella transaktioner, anses av experter vara mer effektivt i alla fall i arbetet mot terrorism.

Om det nu är det de ska jobba med alltså. För man hade ju knappt hunnit pusta ut över att det ytterligt böjliga "yttre hot" skulle försvinna så säger Tolgfors till Ekot att ett av ändamålen nu kan vara: "Internationella företeelser i övrigt av särskild betydelse för svensk utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik." Hur stämmer det med Johan Linanders påstående att "inget “luddigt” om yttre hot kommer att finnas kvar" eller med folkpartikvinnornas (och hela Folkpartiets) jubel över att det nu bara kommer kunna spanas mot yttre militära hot. För mitt öga verkar "internationella företeelser i övrigt av särskild betydelse" vara valutaspekulationer och miljöhot all over again.

Jag håller fast vid att den nya lagen är bättre. Den stängda FRA-shopen, domstolen, informeringsplikten är inte bara fernissa. Att Centrum för rättvisa säger att den nya lagen följer Europakonventionen betyder mycket för mig. Men det återstår ändå alldeles för många frågetecken för att man ska kunna slappna av.

Tyvärr, och jag menar verkligen tyvärr, tror jag ändå att min initiala analys håller. Vi hade nog inte kunnat få något bättre än det här nu. Jag hoppas innerligt att Camilla Lindberg och de andra pressar tillbaka Tolgfors till det de tror att de kommit överrens om i ändamålet, och jag hoppas att andra detaljer, som om huruvida det verkligen krävs domstolsbeslut för spaning i trafikdata och inte bara meddelandedata, här finns visst olika uppfattningar, klargörs snarast. Men alternativet att inte ha bred signalspaning i kabel fanns och finns inte på bordet. Det är bara miljöpartiet i svensk riksdag som vill det och ingen parlamentarisk utredning tillsatt av en regering under galgen skulle komma till den slutsatsen, oavsett hur rimlig den vore. Sådana är politikens villkor. Jag kan förvisso se en del andra skäl till att inte rösta borgerligt nästa gång, men att hoppas på att en socialdemokratisk FRA-lag skulle innebära att FRA bara fick spana i etern är otroligt naivt.

Thomas Bodström, som var den som i EU kämpade fram det datalagringsdirektiv som snart blir svensk lag, kan inte stava till integritet. Datalagringsdirektivet handlar inte bara om vad staten kan göra, som FRA-debatten ju trots allt gjort, det handlar om vad staten ska göra. Som att kräva att all information om alla sms, mail, telefonsamtal, internetuppkopplingar och uppgifter om mobiltelefonlokalisering sparas i 6 månader och görs tillgängliga för polisen. Snacka om sociogram. "Sparka Bodström först" skrek den kloke Mattias Svensson på den där integritetsdemonstrationen på Sergels torg när vi uppmandes att applådera för en närvarande Mona Sahlin. Han har rätt.

Jag vet inte vad det här innebär för det fortsatta arbetet för integritetsopinionen. Motståndet mot FRA blev så konkret, det blev något att samlas kring som inte motståndet mot datalagringen, eller Bodströms alla trixanden kring hur svåra (lätta) brott som egentligen skulle krävas för buggning och annan övervakning, blev. Men en sak är säker. Jag får nog bortse från mitt motstånd mot att skriva mer om det. Om jag så kräks över tangentbordet på kuppen.