Förlåt mig, eller det här är en offentlig kursändring

Nu har jag läst på mer och jag vet visserligen inte om jag orkar skriva ett enda jävla ord till om det, men det tycks onekligen som om även den nya FRA-lagen har en del förfärande brister. Den första är förstås samverkanspunkterna, som alltså inte kommer hamna hos FRA utan hos den nya integritetsdomstol (eller avlyssningsdomstol, välj term efter sinnesstämning) som skapas. Till skillnad från vad exempelvis Mark Klamberg säger anser jag att domstolen i sig är en stor skillnad mot det som tidigare kallades "domstolsliknande nämnd". Precis som jag skrev i en kommentar kan man göra jämförelsen med demokratisk respektive demokrati-liknande. Ganska stor skillnad, eller hur? När något ska likna något bra men inte riktigt vara likadant är det ofta de bra sakerna som försvunnit. Jag har lite svårt att begripa varför FRA-motståndarna litar så mycket mer på Telia än på en domstol.

Detta sagt är det ytterst otillfredställande att kablarna alltså uppenbarligen ändå ska kopplas in till staten. Enligt Henrik Alexandersson skulle detta kunna bero på att operatörerna har vägrat ta på sig uppgiften att göra den första sållningen. Om det är sant finns förstås få andra alternativ om man nu ska ha den här sortens signalspaning.

Det sista är en nyckelmening. Hos de flesta motståndare till FRA-lagarna antyds eller sägs rakt ut att vi inte borde ha det. Att det är ineffektivt i förhållande till integritetskränkningen och att det finns bättre sätt. Jag tvivlar inte en sekund på det. 11-septemberkommissionens rapport visade ju exempelvis tydligt att den här sortens vidvinkelspaning ger för mycket brus för att man ska lyckas fånga upp de tecken som ändå kommer på att faror är på väg. Traditionell underrättelsetjänst ihop med studier av öppna källor, däribland studier av finansiella transaktioner, anses av experter vara mer effektivt i alla fall i arbetet mot terrorism.

Om det nu är det de ska jobba med alltså. För man hade ju knappt hunnit pusta ut över att det ytterligt böjliga "yttre hot" skulle försvinna så säger Tolgfors till Ekot att ett av ändamålen nu kan vara: "Internationella företeelser i övrigt av särskild betydelse för svensk utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik." Hur stämmer det med Johan Linanders påstående att "inget “luddigt” om yttre hot kommer att finnas kvar" eller med folkpartikvinnornas (och hela Folkpartiets) jubel över att det nu bara kommer kunna spanas mot yttre militära hot. För mitt öga verkar "internationella företeelser i övrigt av särskild betydelse" vara valutaspekulationer och miljöhot all over again.

Jag håller fast vid att den nya lagen är bättre. Den stängda FRA-shopen, domstolen, informeringsplikten är inte bara fernissa. Att Centrum för rättvisa säger att den nya lagen följer Europakonventionen betyder mycket för mig. Men det återstår ändå alldeles för många frågetecken för att man ska kunna slappna av.

Tyvärr, och jag menar verkligen tyvärr, tror jag ändå att min initiala analys håller. Vi hade nog inte kunnat få något bättre än det här nu. Jag hoppas innerligt att Camilla Lindberg och de andra pressar tillbaka Tolgfors till det de tror att de kommit överrens om i ändamålet, och jag hoppas att andra detaljer, som om huruvida det verkligen krävs domstolsbeslut för spaning i trafikdata och inte bara meddelandedata, här finns visst olika uppfattningar, klargörs snarast. Men alternativet att inte ha bred signalspaning i kabel fanns och finns inte på bordet. Det är bara miljöpartiet i svensk riksdag som vill det och ingen parlamentarisk utredning tillsatt av en regering under galgen skulle komma till den slutsatsen, oavsett hur rimlig den vore. Sådana är politikens villkor. Jag kan förvisso se en del andra skäl till att inte rösta borgerligt nästa gång, men att hoppas på att en socialdemokratisk FRA-lag skulle innebära att FRA bara fick spana i etern är otroligt naivt.

Thomas Bodström, som var den som i EU kämpade fram det datalagringsdirektiv som snart blir svensk lag, kan inte stava till integritet. Datalagringsdirektivet handlar inte bara om vad staten kan göra, som FRA-debatten ju trots allt gjort, det handlar om vad staten ska göra. Som att kräva att all information om alla sms, mail, telefonsamtal, internetuppkopplingar och uppgifter om mobiltelefonlokalisering sparas i 6 månader och görs tillgängliga för polisen. Snacka om sociogram. "Sparka Bodström först" skrek den kloke Mattias Svensson på den där integritetsdemonstrationen på Sergels torg när vi uppmandes att applådera för en närvarande Mona Sahlin. Han har rätt.

Jag vet inte vad det här innebär för det fortsatta arbetet för integritetsopinionen. Motståndet mot FRA blev så konkret, det blev något att samlas kring som inte motståndet mot datalagringen, eller Bodströms alla trixanden kring hur svåra (lätta) brott som egentligen skulle krävas för buggning och annan övervakning, blev. Men en sak är säker. Jag får nog bortse från mitt motstånd mot att skriva mer om det. Om jag så kräks över tangentbordet på kuppen.

Javisst, herr Minister

Exakt hur ont folkpartikvinnornas punggrepp på Fredrik Reinfeldt gjorde får vi aldrig veta. Men man får anta att smärtan var betydlig. Nu har kritikerna nämligen fått rätt på punkt efter punkt. Av FRA-lagen finns bara namnet kvar. Det är en stor seger för integritetsopinionen och för den bloggbävning som i månader skakat Sverige.

Det blir ingen massavlyssning, säger Sten Tolgfors. Till skillnad från när han tidigare upprepat samma sak med allt mer mekanisk stämma, är det sant. Om man ska tro det förslag som Fredrik Reinfeldt lade fram i går så blir det inga samverkanspunkter hos FRA.

Detta är helt avgörande. Det var genom dem som den tidigare lagen gav staten kopior på all internettrafik. Nu ska FRA i stället bara få ta del av den trafik som hämtats in efter domstolsbeslut på ytterst strikta sökbegrepp. Det är alltså hos operatörerna som sökningen sker, inte hos FRA.

De yttre hoten för vilka man får spana, med miljöförstöring, finansoro och annat, försvinner till förmån för traditionella yttre militära hot och terrorism. Det blir en tydlig begränsning på ett år för hur länge materialet får sparas (här är det dock oklart om det gäller enbart data eller också de analyser som görs, dvs exempelvis sociogrammen), man får inte spana på kontakter mellan svenskar, även om kontakten passerar gränsen på vägen. Den individ som blir spanad på skall upplysas om detta och kommer kunna få sin sak prövad, med möjliga skadestånd i efterhand. Den så kallade FRA-shopen stängs så att de enda som kan beställa sökningar från FRA blir regeringen och försvaret. Skiljelinjen mellan polis och militär upprätthålls.

Jämför detta med den kritik som framförts av exempelvis Centrum för Rättvisa och nätverket Svart måndag. Eller jämför med den lista krav som Camilla Lindberg och Agneta Berliner ställde i en debattartikel den 28 augusti. Regeringen har böjt sig för dessa invändningar på nära nog alla punkter. Nu får vi en lag enligt tysk modell som uppfyller Europakonventionens krav. Visst kan man tycka att det borde vara en självklarhet, men det har ju de senaste årens integritetsdebatt sorgligt nog lärt oss att det långtifrån är.

Ändå kommer tal om fp-kvinnornas svek, både från oppositionen och från bloggvärlden. Det kan bero på tre saker. En är att vissa debattörer inte vill ha någon signalspaning i kabel alls. Man undrar dock varför de i såfall har ställt krav om parlamentariska utredningar från första början. Ingen kan väl ha trott att en parlamentarisk utredning i ett parlament där bara ett parti, och det knappt, har den uppfattningen skulle resultera i ett nej till spaning?

Att oppositionen är kritisk ska såklart tolkas som partipolitik. Deras motiv har hela tiden varit att knäppa regeringen på näsan. Ingen tror väl att Thomas Bodström brinner för den personliga integriteten? Att alliansen uppnått enighet är alltså ett större bekymmer för dem än hur resultatet av den enigheten ser ut. Miljöpartiet har ett verkligt engagemang i sakfrågan, men hade förstås hoppats locka frihetligt sinnade borgerliga väljare på FRA-frågan.

Att hänga upp sig på det proceduriella, kravet på en utredning, visar tyvärr att man inte förstår politikens villkor. Så desperat ville Fredrik Reinfeldt nu att det skulle se ut som om han inte givit efter, att han i sak givit efter på alla punkter. Om han i stället tvingats till en utredning kan vi vara säkra på att han tillsatt Helena Rivière, eller någon annan skygglappslojalist, och resultatet av utredningen hade blivit lång sämre än det lagförslag som nu ligger.

Det gör förstås inte hanteringen av FRA-frågan ett dugg mer charmfull. Mobbningen av de egna värker fortfarande. Politikerföraktet har eldats på av alla karriärister i partierna, som Fredrick Federley och Annie Johansson eller Henrik von Sydow och Gustav Blix, som övergav sina egna uppfattningar för en spottstyver och en harkling från sin minister. Vi kommer inte att glömma det upprepade hånet mot en påläst opinion och alla tafatta försök att smyga och trixa igenom en urdålig lag.

Men faktum kvarstår. Om gårdagens förslag går igenom, och Reinfeldt inte försöker lura oss än en gång, så får vi en rimlig rättssäker reglering av signalspaningen. Då kan man ta att Sten Tolgfors låtsas som att det var det han ville hela tiden.

*Det här är en längre version av en text som jag i dag har på Expressens kultursida. (Artikeln är inte utlagd än, så länken går till hela sidan.)

Måsteläsning och lysande journalistik

Alla måste läsa det stora reportaget i veckans Fokus om spelet bakom FRA-lagen. Utifrån de källor jag har finns vissa smärre faktafel i texten, men i det stora är det ett imponerande grävjobb och ännu ett kapitel i den sorgliga historia som FRA-eländet är. Kommer alliansregeringen någonsin att hämta sig från det här fiaskot?

Fint de har lagt upp det hörrni

Nu måste alla de borgerliga rikdsgledamöter som kämpar för förändringar i FRA-lagen rimligen förstå att det krävs en blocköverskridande motion om en upprivning av lagen före allt annat. De justeringar av lagen som regeringen eventuellt kan tänka sig kommer nämligen inte att diskuteras förrän efter att lagen trätt i kraft. Förslaget om eventuella förändringar kommer inte förrän strax före jul, dvs efter att möjligheterna att stoppa lagen försvunnit. Det är, givet den övriga hanteringen av frågan (se den gråtande riksdagsledamoten och andra moderna sagor) inte svårt att vara en smula konspirationsteoretisk.

Om 8 borgerliga riksdagsledamöter verkligen vågar stå för att de vill ha en parlamentarisk utredning i frågan så torde det å andra sidan inte vara särskilt svårt att skriva en sådan motion. De behöver trots allt inte vara överrens med oppositionen om något mer än om att lagen inte ska träda i kraft och att det ska tillsättas en utredning som på djupet tar itu med både behovet av och den därpå följande utformningen av svensk signalspaning. Men, som sagt, det kräver att de vågar stå för sina uppfattningar. Och det har det ju varit si och så med tidigare.

Inför tisdagen

På tisdag öppnar alltså Riksdagen igen efter sommaruppehållet. Det kommer bland annat firas med att Silvia har en rolig hatt och manifestationer mot FRA lite varstans i Sverige. Själv förvirras jag lite av att det alltså finns två stycken olika demos i Stockholm samtidigt på morgonen, Piratpartiets utanför själva riksdagsbyggnaden för att påminna ledamöterna om att vi inte glömt, och Svart Måndags stora demonstrationståg från Norrmalmstorg till Sergels torg (där talare från Magnus Betnér till Camilla Lindberg och Clarence Crafoord senare under dagen ska elda de integritetsälskande massorna). Borde man titta in på Mynttorget först och sedan springa ikapp de andra på väg mot Sergels torg?

Opassande och Oscar räknar också ner till tisdagen. Det har dessutom utlovats nedräkningsinlägg från Anna Troberg, Rick Falkvinge, Mary Jensen, Mark Klamberg och nätverket Stoppa FRA-lagen.

Mönsterpassning

I dag har jag min första text som fristående kolumnist på ledarsidan. Den handlar om FRA och sociogrammen.

Uppdatering!
Jag insåg i går att min hänvisning till den DN-debattartikel som Mark Klamberg (et consortes) publicerade i veckan föll bort i någon kortning av texten. Det gör meningen om bristen på dementier från regeringen och FRA lite konstig och framförallt kanske min stora tacksamhetsskuld till författarna av den texten försvinner. Som en del andra bloggar påpekat är ju min roll i den här texten framförallt att förklara betydelsen av sociogrammen på ett lite enklare sätt än vad forskarna gjort. Allt för att nå ut med kunskapen till fler.

Mark Klamberg - min nye hjälte

Alla i bloggvärlden läser honom förstås redan, men jag måste ändå uttrycka min oändliga beundran för Mark Klamberg, som med sitt envetna grävande ständigt hittar nya oupplysta hörn i FRA-härket. Jag lär mig något nytt varje gång jag går in på hans blogg.

Uppdatering:
Det slog mig plötsligt att jag tror att Klamberg är gift med Birgitta Ohlsson. Ursäkta den dimension av skvallersajt som trängde sig på, men hur i helvete kunde hon låta bli att rösta nej? Inte för att man inte skulle kunna ha olika uppfattningar inom en parrelation, men Ohlsson har ju trots allt tyckt att det där med massavlyssning var rätt dåligt både innan och efter omröstningen (med en mycket kort paus mitt under densamma då hon inte kunde bestämma sig).

Om man, som Klamberg, och rimligen genom den täta förbindelsen också Ohlsson, har unikt djupa kunskaper om de här integritetskränkande lagarna, förefaller det extremt underligt att inte kunna stå pall i partivinden. Men de kanske inte pratar så mycket med varann. Eller också har jag blandat ihop honom med någon annan.

Kläm åt dem där det känns - i plånboken

Men Marcus, jag är inte anställd på Expressen, och om jag vore det skulle jag genast säga upp mig om en anställning där omöjliggjorde att jag tog ställning för yttrandefriheten. Om det är ett problem för Anna Dahlberg eller Otto Sjöberg att jag har gjort det står det dem helt fritt att säga upp vårt avtal. Expressen har varit inblandat i en del rättsfall på senare år, men inget av dem har haft så grundläggande betydelse för pressfriheten som rätten att publicera material som avslöjar myndigheters lagbrott, lögner och läckor.

Det är lustigt det där med FRA-förespråkarna och våra arbetsgivare. Minns centerns kommunikationschef Lena Forsman som försökte tysta Richard Slätt genom hans arbetsgivare Strix television. Man anar konturerna av en "demokratisk" Singapore-modell, där ekonomiska påtryckningar snarare än hot om våld får människor att rätta in sig i ledet. Lustigt är förresten när jag tänker efter inte rätt ord.

I dag är vi alla Henrik Alexandersson

Tack till Piratpartiet och Wille Faler för idén.

Ingen HAX i finkan

Jag har precis följt den rafflande scenen när HAX kom ut med med sitt bagage från Arlanda via Rick Falkvinges Bambuser-sändning. Det här är jävlar i mig nya medier. Ingen handklovar på honom heller. Hurra. So far.

Frige Henrik Alexandersson??

En av mina första seriösa politiska aktioner var när jag ungefär 15 år gammal krävde att staten skulle frige Henrik Bejke. För dem som inte vet eller minns var han den frihetsfrontare som häktades för att ha drivit svartklubben Tritnaha (jag minns tyvärr inte detaljerna eller hur det gick, åtalades han någonsin?). Detta krav blev min ingång i libertarianismen, en rörelse som jag trots att jag numera är någon slags vänsterliberal fortfarande har stor sympati för. Barndomens engagemang sätter sina spår.

Nu nås jag av uppgifterna att Bejkes namne, Henrik Alexandersson, 1) blivit JK-anmäld av FRA för publicering av hemligstämplade uppgifter som dels visade att FRA inte följer lagen, dels läcker som ett såll, 2) eventuellt riskerar att gripas av polis när han i kväll kommer till Arlanda. Nyheterna är förstås sensationella, både i sak och för den pr-verkan de kan komma att få. För är det någon som tror att en enda av dagens tonåringar kommer rösta för en regering som (via ombud förvisso, men så har ju nästan hela FRA-debatten förts från regeringshåll) faktiskt vill sätta sina meningsmotståndare i fängelse?

Om HAX blir fälld kommer han bli en yttrandefrihetsikon. Även själva anmälan och fängslan gör honom till symbolen för motståndet mot FRA-samhället och fängslingen av honom blir symbolen för just de förlorade medborgerliga rättigheter vi skrikit oss hesa om. Jan Guillou och Peter Bratt får en efterföljare redan innan FRA-beslutet i riksdagen måste fattas en andra gång. Är det verkligen vad Ingvar Åkesson och Fredrik Reinfeldt vill?

Kanske en effekt av att växa upp i Karlskrona

Nu har han alltså kommit ut som FRA-lagsförespråkare, PM Nilsson. Jag lär återkomma, men just nu är kanske den enda gången jag är av politiska skäl är verkligt glad över att han inte längre är politisk redaktör.

Förresten skrev Malte Persson hemskt bra i går om de olika typerna som utgör FRA-motståndet.

The dark side of the force

Eftersom jag uppskattar pragmatism som den vuxnes insikt att man inte alltid kan få som man vill, ens politiskt, och dessutom själv befinner mig långt till vänster om Johan, håller jag inte med honom i hela den här intressanta texten om den illiberala borgerligheten. Det betyder tyvärr inte att jag nödvändigtvis tror att han har fel.

I gårdagens tidning

Jag hade en krönika i går om det fortsatta FRA-upproret. Bisarrt nog hävdade expressen.se under halva dagen att det var Ann-Charlotte Marteus som skrivit texten.

Om en väljare är emot FRA-lagen är det per definition en oviktig väljare

Jag läser attmoderaten Olof Lavesson är sur på Expressen för att de tillhandahåller tjänsten att enkelt skicka protestmail till alla riksdagsledamöter som röstade för FRA-lagen. Han skriver (riktat till Otto Sjöberg):

"E-post är mitt viktigaste verktyg för att kunna hålla kontakt med såväl väljare som massmedia. Tyvärr så blir den uppgiften lite svårare för mig framöver, eftersom jag antingen riskerar missa viktiga mail bland alla era massmail."

Ett mail från en väljare som vill protestera mot FRA-lagen är alltså för just den här riksdagsledamoten a priori ett oviktigt mail, till skillnad från mail där väljaren exempelvis efterlyser en bättre näringspolitik eller vill hylla Lavesson för beslutet att återinföra museiinträdet. Han ser också mailen från väljarna som använt sig av Expressens mailtjänst som komna från Expressen, specifikt från Otto Sjöberg, snarare än från just den väljare som skrivit under med namn och adress.

Lavesson har onekligen en intressant syn på det här med kontakten mellan väljare och valda.

Skärpning!

Jag läser på Svart Måndags sida att de drar sig ur demonstrationen på lördag eftersom de fått signaler om att det kommer bli våldsamheter och skadegörelse. Jag blir så otroligt ledsen. Här finns en potentiellt gigantisk gräsrotsrörelse, tvärs över alla partigränser, och genast ska den tas över av människor som mest vill få fysiskt utlopp för sina inre demoner. Gå med i en firma eller nåt, vetja.

Jag som precis satt och funderade över vilken fantastisk viljeyttring det vore om tusentals svartklädda stillsamma integritetsförkämpar slöt upp vid Fredrik Reinfeldts sommartal i Vaxholm den 9 augusti. Inte minst alla vi som i alla fall emellanåt röstat på moderaterna borde åka ut och visa att vi faktiskt inte tror att just vi skulle tjäna på att FRA slutade diskuteras. Men om Svart måndags-organisatörerna har rätt blir det för obehagligt. Jag kanske återkommer till idén.

Ett (litet) steg åt rätt håll för Federley

Nu tycker statsministern att det är slutpratat om FRA. Ni vet, samme kille som hävdade att bloggarna varit betydelselösa i diskussionen innan beslutet togs. När han säger att alla tjänar på att man slutar prata om det menar han dock förstås att han skulle tjäna på det. Det är en särskild sorts tolkning av "alla".

Det talas också på lite olika håll om att det är dags att sluta mobba Fredrick Federley. Om man då menar homofobiska bloggkommentarer och allmänna okvädingsord är det förstås inte en dag för tidigt. Om man däremot syftar på den genuina ilska och upplevelse av svek som det ges uttryck för, inte sällan av människor som aktivt kampanjat för och röstat på Federley just på grund av hans tidigare ställning i integritetsfrågor, blir det lite mer besynnerligt. Visst kommer Annie Johansson lättare undan, vilket är konstigt men sannolikt beror på Federleys mer publika profil. Visst borde vi vara arga också på andra påstått integritetsälskande liberaler i riksdagen, som Fredrik Malm och Henrik von Sydow, men det är vi ju också.

Det som särskiljer Federley och Johansson från de andra som röstade mot sin övertygelse är dock att de i efterhand försökt spinna debaclet till en seger. Enligt mina källor förhandlades huvuddelen av de förändringar i FRA-lagen som kom till stånd fram i den folkpartistiska riksdagsgruppen. (Jag vill här påpeka att ex Malm enligt samma källor inte var en av dem som ville ha några förändringar, han var nöjd med förslaget som det såg ut från början). Nu kan man ju tycka att det inte spelar så stor roll, justeringarna av förslaget gjorde det trots allt bara något mindre rättsvidrigt. Men när man som Federley och Johansson går ut så hårt med att framställa sig själva som rebelliska segrare, så vore det ju bättre om det fanns någon sanning i det. Oavsett vilket är det dock magstarkt för oss som faktiskt, naivt nog, trodde på Federleys utfästelser efter förra FRA-omröstningen att han aldrig skulle kunna rösta för det, att han nu påstått att pyttejusteringarna är ett stort steg framåt och att det är han som gjort dem möjliga. Det är här besvikelsen och sorgen för många övergår i förakt.

Inte bara avvek de i sista stund från den nejsägarkoalition som var tillräckligt stor för att rösta ner förslaget, och i stället i enlighet med oppositonens förslag skicka hela frågan till en utredning. Hur det senare skulle kunna vara ett sådant nederlag för regeringen att man måste hota och tvinga sina riksdagsledamöter går inte att begripa. Att utreda en fråga rejält innan beslut fattas är liksom det svenska sättet. Till skillnad då från, som i det här fallet, att i lönndom hasta fram en lag på departementet som senare visar sig såväl tekniskt som juridiskt ohållbar.

Det är förstås ironiskt att allianspartiernas företrädare i grundlagsutredningen för några veckor sedan kom övverens med miljpartiet om att bl a införa en författningsdomstol. Om vi hade haft en sådan hade FRA-lagen aldrig kunnat gå igenom.

Men de, Federley och Johansson, hade dessutom mage att framställa slutresultatet som i stort sett det de hade önskat från början. De försökte därmed ge regeringens förslag den rättssäkerhetsfernissa den så bittert saknade. Rent personligt försöker de dessutom framställa det som att folk i allmänhet tycker att det de gjorde var fantastiskt, en uppfattning som såvitt jag kan läsa endast existerar inom de mer karriäristiska delarna av centerpartiet.

Jag har stor förståelse för att man inte orkar ta alla strider. Jag kan till och med ha förståelse för att man i en så här viktig fråga inte orkar hela vägen. Vi är alla människor, vi har olika beredskap för att klara av att stå ensamma i en grupp, mot gruppen. (Nu var ju centerpartisterna två, i en rätt liten riksdagsgrupp, vilket gör det än konstigare att de inte klarade av att stå på sig. Att den helt ensamme Karl Sigfrid inte orkade stå emot hela den vilt skällande moderata riksdagsgruppen är mer begripligt.)

Om Federley och Johansson därför hade sagt att vi är ledsna, men vi orkade inte mer. Vi borde ha orkat, vi vet det, vi svek era förtroenden, men vi var inte starkare än så här, då tror jag inte att reaktionerna mot dem hade blivit lika vredgade, lika personliga. Själv hade jag t ex varit arg, men inte alls så arg.

Därför är det glädjande att åtminstone Federley nu tycks ha tagit ett par steg tillbaka från försöken till hjälte-roll. Jag tror att han börjat förstå vidden av hur svikna hans väljare och sympatisörer känner sig. Jag tror att han vill försöka börja återskapa åtminstone någon slags kontakt med dem. Det är möjligt att han lyckas. För egen del kan jag dock säga att det i så fall kommer ta otroligt lång tid och otroligt mycket mer arbete från hans sida än han lagt ner hittills.

ps. Han skulle ju också eventuellt kunna säga till sina partikollegor att 1, lära sig att läsa innantill, 2, sluta bete sig som andra klassens östeuropeiska partikoryféer.

Ännu en röst förlorad för alliansen.

För att parafrasera en av den förment liberale riksdagsledamoten Gustav Blix favoritfilmer, Presidenten och miss Wade:
"Ni har större problem än att förlora oss. Ni har precis förlorat våra röster."

Ännu en förlorad röst för alliansen i nästa val: Johan Norberg.

Centern måste dö*

Först försökte centerpartiets kommunikationschef tysta en kritisk bloggare genom att kontakta hans arbetsgivare. Sedan hävdar riksdagsledamot Staffan Danielsson att en Expressen-krönika innehållande meningen: "Visst är det så att nätkampanjen mot Federley på sina håll bara uttrycker lumpet böghat” är ett tecken på skribentens homofobi. I samma veva passar han på att försöka misstänkliggöra Camilla Lindberg, den enda borgerliga nej-röstaren, för att hon inte fört debatten inför omröstningen i medierna utan i sin riksdagsgrupp.

Centerpartiet är nog tyvärr bortom all räddning.
Uppdatering: Det finns visst centerpartister som protesterar internt. Det är förstås lovvärt, men de har en ohyggligt lån uppförsbacke innan centern kan sägas ha någon som helst trovärdighet i, tja, någonting.

* Ett förtydligande. Detta ska inte ses som ett hot mot några personer, även om en del harmsna partister häckar i bloggkommentarer hävdar att enskilda bloggares verbala upprördhet är ett lika stort hot mot demokratin som politiker som vill upphäva de medborgerliga rättigheterna. Jag menar partiet Centerpartiet. Jag har uppmanat människor att rösta på dem. Jag skäms. Jag ämnar ta mitt ansvar och försöka se till så att så få som möjligt gör det nästa gång.