En liten apell mot det som kallas arbetslinjen

Min artikel i Arena finns alltså inte på nätet men efterfrågas av snikna typer som inte vill betala för samhällsjournalistik. Det senare är jag emot, men numret kom ju ändå ut för flera veckor sedan och jag vet inte ens om det finns kvar i tidningsaffärerna. Här är alltså min artikel.

-------------------

Hör jag ordet arbetslinjen en gång till så börjar jag gråta. Hur har det kommit sig att denna endimensionella, puritanska klyscha blivit grunden i all svensk politik? Eller har den? Vad betyder i såfall arbetslinjen? För den kan ju inte handla om att det i varje läge ska löna sig mer att arbeta än att inte göra det. Då skulle knappast socialbidragen vara utformade för att på effektivast möjliga sätt hålla kvar både vuxna och deras barn i bidragsberoende. Inte heller anses bidrag till föräldrar, varken i förlängd föräldraförsäkring eller vårdnadsbidrag, strida mot arbetslinjen, trots att de effektivt håller människor i sina bästa år borta från arbetsmarknaden i åratal.

Men kan de inte äta moralkakor?
Nej, arbetslinjen handlar om moral. Det nya arbetarpartiet är i den dimensionen likadant som det gamla. Arbetslinjen är uppfattningen om arbetets uppryckande kraft, där endast den som arbetar är en hel och ren och ordentlig medborgare, medan de andra, lösdrivarna och vagabonderna, inget har i folkhemmet att göra. Under uppbyggnaden av välfärdstaten var detta möjligen rimligt, för att få acceptans för sociala reformer måste de arbetande, skattebetalande, övertygas om att deras pengar inte gick till slöfockar och halvkriminella. Men i dag? Har vi inte kommit längre?

Nej. Alla förslag för social trygghet bortom arbetslinjen måste motarbetas. Till och med miljöpartiet, som alltid talat om medborgarlön, har förpassat idén till kategorin ”visioner” snarare än handfasta politiska mål. Ungefär som socialdemokratin och republiken. Medborgarlönen har även för miljöpartister blivit symbolen för det flummiga, världsfrånvända, det som låter alla käka praliner i soffan framför Days of Our Lives på någon annans bekostnad. Och hur skulle man kunna mota utanförskapet med sådan dårskap? Att det är i sociala försäkringssystem som sagt sig bygga på just arbetslinjen som hundratusentals slagits ut från arbetsmarknaden vill ingen låtsas om.

Bortom vänster och höger
För snart 15 år sedan lanserade Stefan Fölster, nationalekonomen som senare kom att bli chefekonom på svenskt Näringsliv, idén om medborgarkonton – individuella konton där människor hade kontroll över stora delar av de pengar de under sin livstid skulle komma att betala in i skatt och kunde göra uttag själva för föräldraledighet, studier och liknande. Medborgarkontona byggde onekligen på arbetslinjen, ur ett livstidsperspektiv, men skulle ändå ge enskilda människor långt större inflytande över sina liv. Idéerna väckte intresse först, men försvann snabbt ur det politiska rampljuset och står mycket långt ifrån dagens blocköverskridande enighet kring ökad kontroll och hårdare krav i socialförsäkringarna. För hur skulle det se ut om folk bara kunde ta ut pengar för att de ville?!

Det kan man undra. Svaret beror förstås på vad som är det egentliga målet. Vill man få människor som inte arbetar att börja göra det eller vill man framförallt få dem att känna sig som sämre människor? Om det sista är viktigast är förstås arbetslinjen, som den uttrycks numera, utmärkt. Morot och piska, eller ärligen mest piskor. Men om man prioriterar det förra är läget betydligt mer oklart. Ännu mer tveksamt blir det om man dessutom tar in sådant som behovet av en dynamisk ekonomi i kalkylen.

Så som vi behandlar de allra minsta
Låt oss exempelvis tala om dem som står längst från arbetsmarknaden och lever på socialbidrag. I dag är det nästan omöjligt för någon som är beroende av socialbidrag att förändra sin ekonomiska situation. Bidraget räknas nämligen av, krona för krona, från eventuella sidoinkomster. Eftersom socialbidraget räknas på familjebasis gällde det tidigare i hårdföra kommuner även sommarjobbande barn. På så sätt präntade systemet in bidragsberoendet även i nästa generation. Det här har blivit bättre. Dels räknas sedan januari i år inte längre barns inkomster in, dels har det ökade förvärvsavdraget gjort att man åtminstone inte behöver skatta för små inkomster, men det har inte påverkat läget i grunden. Marginaleffekten är 100 procent.

Jämför detta med de reformer som regeringen infört för förtidspensionerade. Här finns en insikt om att alla de 540 000 människorna inte är arbetsoförmögna och om att det hittills, trots det, varit förtvivlat svårt att locka ut dem i arbete. Därför får man numera arbeta eller studera som man själv vill, med bibehållen aktivitetsersättning, upp till inkomster på 41 000 om året. Därefter minskas förtidspensionen bara med hälften av de ytterligare inkomsterna. Man får minst hälften kvar, för att anknyta till en gammal skatteparoll. Det går ännu inte att se vilka effekter reformen har haft, men tanken är otvetydigt god. Det är tryggheten som får människor att våga försöka.

Skillnad på folk och folk
Vad är då skillnaden mellan dessa personer och de socialbidragsberoende? Mellan folk och folk? Varför anses tryggheten ibland leda till det för en rörlig, expansiv ekonomi så viktiga individuella risktagandet men ibland bara förslöa och förslappa?

En titt i socialdepartementets skrivelser om vårdnadsbidraget ger dystra svar. I vissa familjer anses nämligen vårdnadsbidraget strida mot arbetslinjen. Man kan inte få vårdnadsbidrag om man är sjukskriven, eller arbetslös, eller nyanländ invandrare, eller om man bor ihop med någon som tillhör de kategorierna. Dessa utanförskap anses smitta hela familjer. Då klarar man inte av någon valfrihet. Folkhemmet gör skillnad, nu som då.

Kanske låter det här som om jag inte begrep arbetets värde. Det gör jag förstås, både för den enskilde och för samhällsekonomin. Jag anser också att man bör tjäna mer på att arbeta än på att inte göra det, om så bara för att motsatsen visar förakt för människors faktiska ansträngningar. Men vägen till ett arbetande folk går inte genom att predika arbetsplikt och dra undan stålarna från alla som inte ropar hallelujah. Lika lite som det går genom att frikostigt pytsa ut pengar under förutsättningen att man för allt i världen inte jobbar. På det senare sättet fungerar ju socialförsäkringarna, man kan inte gå på a-kassa och jobba litegrann, då blir man av med stödet.

Medborgarlönens charm
Mycket talar däremot för att en medborgarlön på en relativt låg nivå skulle leda till mer arbete. Marginaleffekterna blir noll, alla ansträngningar räknas och uppmuntras, men fungerar de inte finns en trygghet kvar. För människor vill ju i allmänhet arbeta. Under tiden av det stora omtalade utanförskapet har volontärarbetet i Sverige exempelvis stigit till tidigare oanade nivåer. Tryggheten i ett sådant system skulle också kunna vara förlösande för företagsamhet och nya osäkra idéer, exakt det som varje ekonomi behöver.

Ska livet hädanefter levas nyktert i sandlådan?

När man är gravid och längtar efter alkohol, eller rent av hädiskt smuttar på ett glas vin kommer omedelbart de upprörda rösterna. Helt bortsett från att riskerna med ett måttligt alkoholintag under graviditeten är långt mycket mindre farligt än säg, åka bil. I det senare fallet finns ju klarlagda risker, I 0.12 promille av alla bilar som över huvud taget körs i Sverige är det någon som dör. Ingen studie har kunnat visa några risker alls för foster vars mödrar dricker ett glas vin någon enstaka gång. Men ändå."Det är ju en så kort tid", säger de förnumstiga. "Kan man inte avstå ens då?"

Okej, då, säg att man följer de där råden. Hyfsat i alla fall. Man må med sin jävla foglossning och orörlighet, tristess och oro desperat önska sig en fylla (själv undersökte jag t ex om det går att få tag på lustgas, som ju är erkänt tillåtet för gravida och som ger ett rus snarlikt alkohol, men det verkade omöjligt) men man är duktig och ståndaktig.

Sen föds ungen och allt är otroligt lyckligt och man lever i sin lilla oxytocinbubbla, men så småningom känner man kanske för att få det där vinglaset. Alkoholhalten i bröstmjölken är lika stor som den i mammans blod, så efter ett par öl är den alltså fortfarande långt mindre än alkoholhalten i exempelvis filmjölk. Och det ger man utan problem till ungar. Ändå ansåg ca 80 procent i någon nätundersökning i någon av kvällstidningarna nyligen att det var förfärligt om ammande kvinnor drack över huvud taget. Eh? Antingen kan folk inte räkna eller också är det hemskt många som smygsuper filmjölk och hoppas på roligheter. Eller också går de bara enkelt på all skräckpropaganda.

Men det räcker inte med det. Jag läser hos Emelie Thorén, som parentetiskt verkar vara en toppenmorsa om någon, hur en massa människor är upprörda på henne för att hon blivit full. Inte för att hon var full med sin dotter Hanna, Hanna var vid tillfället med sin pappa som var och är ytterst nykter, inte för att hon tänkte amma för Hanna äter gröt och sånt, utan för att hon över huvud taget blev berusad. Som mamma. För det ska man inte. Det är visst äckligt och hemskt och massor av kommentatorer upprörs över att Emelie inte har förstånd att ändra sitt liv nu när hon har en unge. "Tänk om Hanna skulle bli sjuk och behöva åka till akuten och så skulle du vara full!"

Emelie berättar på sin blogg ofta om hur hennes kille måste åka iväg och jobba och vara borta i flera många dagar, men då upprörs inte läsarna och kommer med akuten-argumentet mot honom. Som ju då inte ens skulle få åka till akuten full utan inte kunna åka alls eftersom han är i Oslo. Nu är ju jag en sådan person som tycker att det verkar besvärligt, eftersom jag tror att familjer, barn och föräldrar, mår bättre av att barnen har båda sina föräldrar lika nära, lika ansvarstagande, i alla fall nästan hela tiden. Men skillnaden är ju att pappan i det här fallet kanske är borta i en vecka. Emelie är borta en kväll. Men det senare anser en del av hennes läsare vara värre.

Förmodligen beror det här på vilket liv man levt innan man fick barn. Jag gillar att gå ut och jag gillar berusning. Jag gillar att dansa, jag gillar att klä upp mig, jag gillar champagnebarer, jag gillar sunkställen, jag gillar öl ur flaskan framför en fotbollsmatch. Jag har inte varit vare sig ute på riktigt eller mer än hemmapytteberusad av två glas i soffan sen min unge föddes eftersom jag inte velat vara borta från honom, men nu börjar det definitivt rycka i benen på utelivsisobel. Och om folk tänker ha synpunkter på att jag någon gång lämnar min son med sin underbara pappa och ett gäng nappflaskor för att få gå ut och leka igen då ångrar jag nästan att jag börjat få bort en del av gravidfettet. Annars skulle man ju lätt kunna sätta sig med sina 90+ kilon på dem tills de bad om ursäkt.

I det här läget får jag förlita mig på orden i stället. Även mammor har rätt att vara något mer än mammor. Så länge det finns en nykter person som har hand om ungen är det inte det minsta farligt om inte just mamman absolut alltid är det. Man kan dricka två glas vin och ändå vara totalt kapabel att ta hand om ett barn (vissa har säkert en högre gräns, men jag är än så länge lite känslig). Alkohol i rimliga mängder, eller rent av någon enstaka gång i orimliga mängder, gör varken män eller kvinnor till dåliga föräldrar. Det gör inte ens längtan efter berusning.

Det finns något obehagligt här. En kombination av vissa människors förfärliga erfarenheter av sprit, där berusningslycka aldrig kan finnas utan missbruk och elände, och en syn på det heliga moderskapet som just, heligt. Jag förstår förstås att den här sortens livshållning inte funkar om man har alkoholproblem. Men vi andra måste väl ändå inte leva i absolutism av pur solidaritet?

Vi i villa

Jag säger inte att jag begriper den socialdemokratiska ideologiska preferensen för hyresrätter framför ägda bostäder för det gör jag inte, men den här nyheten är ändå en smula underlig. Det skulle alltså vara upprörande att s-riksdagsmän främst bor i villa eller bostadsrätt? Hurdå? Och varför?

Rätt många riksdagsledamöter har sin huvudsakliga bostad utanför Stockholm. Och om man är medelålders höginkomsttagare, som riksdagsledamöter generellt är, och bor i Borås, eller Falköping eller Borlänge, då bor man i villa. Det är inte konstigare än så. Lägenhetsboende för andra än ungdomar och låginkomsttagare är i Sverige nästan uteslutande ett storstadsfenomen, helt oavsett upplåtelseform.

Med tanke på bruksvärdeshyressystemets subventionering av tjusiga innerstadslägenheter skulle jag bli långt mycket mer upprörd om det visade sig att politiker i allmänhet bodde i stora fina billiga hyresrätter inne i stan. (Och ännu mer förstås om de sedan tryckte på för omvandling till bostadsrätter bara för att berika sig själva)

Det finns ju sådana exempel också, också sådana där hyreskontraktet fixats genom trevliga politiska eller fackliga kontakter. Ta förre bostadsministern Lars-Erik Lövdén exempelvis. Han fick, som ni kanske minns, en trea inne i stan på politiska meriter och behöll den trots att han som landshövding bodde på Halmstad slott. Sedan arbetade han hårt för att göra om lägenheten till en bostadsrätt för att tjäna ett par miljoner på en försäljning av en lägenhet som han inte ens bodde i.

Det är upprörande. Inte om Ulrica Messing har en villa i Gävle.

ps. Jag skrev inte om det, men för första gången på länge är jag förresten djupt tacksam mot folkpartiet. Beslutet att undanta Stadsholmen från försäljningen av Stockholms hyreslägenheter är utmärkt. Den enorma kapitalöverföring från alla skattebetalare till ett litet fåtal som det skulle innebära att sälja ut kulturhusen på rea till de eliter som genom kontakter eller kontanter lyckats få bostad där skulle inte ha någon enda allmän positiv effekt (till skillnad från att exempelvis sälja hyreshus i förorterna). Att sedan kulturarbetare som bor i 1600-talshus i Gamla Stan gråter ut i tidningarna över hur elaka folkpartisterna är för att just de inte får göra ett bostadsklipp bör mest ses som ett kvitto på att det verkligen var rätt beslut att fatta.