onsdag, januari 21, 2009

Karl Palmås superstar, eller varför jag slutade oroa mig och lärde mig älska sociologer

Den som är det allra minsta intresserad av avancerad politisk/filosofisk/sociologisk analys läser förstås redan den briljante Karl Palmås blogg. Där, snarare än hos skribenter med ett mer entydigt politiskt engagemang, kan man läsa de verkligt intressanta och djupt politiska tankarna om samtiden och framtiden. Nu har han skrivit lite om liberalismens två sidor, alltså inte socialliberalism mot nyliberalism utan snarare Locke-liberalismen mot Hume-liberalismen.

Som någon som alltid, från min nyliberala barndom till min nuvarande position i högerflanken av Arena-vänstern, varit på Hume-sidan av den konflikten har jag dock svårt att se vilka problem l-ordet, eller liberalism-etiketten egentligen innebär. Såvitt jag begriper är exempelvis Alexander Bards Liberati i sina delar ett projekt för en Hume-liberalism, och det till och med delvis inom Folkpartiet. "Hume-smittan", med Palmås ord, har möjligen en gynnsammare miljö än någonsin tidigare i Sverige.

8 kommentarer:

Kalle P sa...

Jo, du har helt rätt - har också noterat att Bard har pratat om samma referenser inom ramen för Liberati. Kanske har jag valt fel tillfälle att bli gammal och desillusionerad; fel tillfälle att tappa tron på en annan liberalism i Sverige?

PS. Du skriver så fina ord att jag sannolikt vaknar imorgon som ett narcissistiskt monster. ;-)

chrisk sa...

Ang. Liberati kan det vara intressant att reflektera över huruvida ateism/scientism-flirten och teorin om det kastrerade internets funkar med the L-word...

Isobel sa...

Vad vore poängen med att ha fri tillgång till informationsålderns produktionsmedel om man inte också använde dem för att smickra dem som förtjänar det...

Utveckla gärna Christopher! Ateism har jag lite svårt för eftersom det ofta blir så sturemarkskt religiöst i sin förmenta gudsförnekelse, men scientism är väl rimligen inget problem i förhållande till liberalismen? eller hur menar du? det kastrerade internet vet jag inte vad det är.

Martin sa...

En del Humeliberaler använder i princip sin politiska filosofi till att ropa "Men guuud, de kan väl äta bakelser" på ett filosofiskt sätt (om du med Hume-liberalism menar en liberalism som vill grunda alla värden och politiska agendor enbart på en marknad där man köper idéer, optioner som uttryck för sina behov - och avvisar alla andra grunder som "ovetenskapliga"). Exempel: Fredrik Segerstedt, Carl Rudbeck, Erik Zsiga, Pernilla Ström, Helena Rivière. Jag förmodar att du inte tycker dig ha så oerhört mycket gemensamt med Erik Zsiga, men det här är en anledning till att en 'värdemässigt neutral' liberalism som säger att värden egentligen bara kan/bör nå så långt som det finns en helt fri, obetingad allians av individer som håller dem uppe, känns otillräcklig för många.

Isobel sa...

Martin, jag är rädd att du inte tycks ha läst David Hume över huvud taget. Tvärtom är ju en av de viktigaste poängerna med hans tänkande att han avmystifierar det heliga subjektet.

Martin sa...

IsobeL: jo, jag har läst Hume, men jag läste Palmås text (som iofs var relativt snårig, framfröallyt om man inte är väldigt insatt i amerikansk libertariansk debatt) som att han framför allt ville lyfta fram en liberal tradition där man *inte* vill se moraliska/voluntära krav grundade på något utöver vad ett gäng enskilda individer säger att de behöver vid en viss tidpunkt - och är beredda att 'betala priset' för att driva. Var och en för sig, även om de sen kan ingå allians eller söka sponsorer.

Med den synen på värden och politik avskaffas, eller ska vi säga bortdefinioeras, alla slags moraliska krav av den sort som bygger på att se sig själv i andra, på gemensamma mänskliga rättigheter, gemensamma egenskaper. Varje människa förväntas nu skapa sig själv med hänvisning till vad hon råkar äga eller kan lägga vantarna på under sin jordiska existens. Tja, det är rätt långt från den socialliberala traditionen (Mill, Rawls, Galbraith, Chomsky) och tyvärr också ganska långt från den klassiska feminismen. Och det gör också att politiskt handlande blir betydligt mera bräckligt - svårare att bygga hållbara koalitioner av människor som inte är materiellt likställda.

Sen är det naivt, menar jag, att tro att våra egenskaper alltid är odelat personligt ägda och medfödda ("jag är snygg och spelar bra piano därför att jag är snygg och spelar bra piano, det är medfött"). Vi odlar fram en hel del av uttrycken för våra personligheter utifrån det vi uppfattar passar in där vi befinner oss.

Martin sa...

Med att 'betala priset' för ett politiskt krav menar jag att betala vad det kostar att matcha fram en fråga, få den uppmärksammad i media och i Almedalen, värva inflytelserika människor till din kampanj och köpa annonsplats och kontor. Inte att på allvar lida för din åsikt - det är ju mera sällan aktuellt i vår del av världen även om det ser snyggt ut att jämföra sig med nån sovjetrysk dissident.

Lisa sa...

Man Isobel! Att låta en minor thinker som Sturmark influera ens åsikter ateism är väl ändå lite patetiskt?

Ateism är en rationell Och intellektuell ståndpunkt inte en estetisk. Att det finns intoleranta och självgoda människor bland mina meningsfränder är naturligtvis ledsamt.

Men att aktivt ta ställning mot att religion och andra typer av vidskeplighet sätter agendan i samhället behöver inte leda till intolerans.

Off topic: Undrar om USA någonsin kommer att få en öppet ateistisk president. Inte under vår livstid i alla fall. Lägg märke till att Obama refererade till (och inkluderade) "non-believers" i sitt installationstal. Alltid ett steg framåt ...