Ytterligare ett lästips

Om man är det minsta intresserad av amerikansk politik bör man också läs Tina Browns nya satsning The Daily Beast regelbundet. På TDB skriver bland allt annat Chris Buckley om amerikansk konservatism utifrån sin position som sin fars son (pappan William Buckley var en av de stora konservativa intellektuella och typ gud för dagens intello-republikaner.) Det kan tyckas lite konstigt, och ibland blir det överdrivet "pappa skulle ha tyckt si eller så" men Chris Buckley är själv en politisk journalist och, tja, kan en del om det han pratar om. Till skillnad alltså från när den skönlitterära författaren Cecilia Gyllenhammar skriver på Newsmill om Volvos strategiska affärsmisstag.

En tv-satsning med bett

I DN Kultur står det i dag att man "storsatsar på tv-journalistik". Förutom en en stor pr-artikel om High School Musical (och för all del en sågning av samma film i recensionsblocket) kan man i bilagan läsa en tv-krönika om Katrin Zytomierska-såpan. Den illustreras av en bild på en kvinna som förvisso är rätt lik KZ, smal, mörkt hår, intressant, potentiellt judisk näsa (för att tala med Marcus Birro), men som, förutsatt att det inte skett plastikkirurgi före eller efter bilden, definitivt inte är hon.

Vem är det då och vad vill DN säga med bilden? Eftersom texten handlar om det mystiska i att så mycket uppmärksamhet riktats mot ett program ("Idol-eftersnack") som nästan ingen tittar på skulle det förstås kunna vara en illustration av poängen, men exakt hur vet jag inte. För det kan väl inte vara så att DN:s storsatsande tv-journalister inte heller tittar på programmen de skriver om och därför inte upptäckt att bilden föreställer någon annan?

Randanmärkning/radanmärkning

Nisse Schwartz kritikblogg är förstås en fantastisk idé, dels för att Nisse är Sveriges bäste kritiker, dels för att det finns så mycket böcker och så lite plats i spalterna. Däremot måste de fixa typografin, man kan inte läsa så långa texter i det formatet när styckeindelningen knappt syns.

Värdiga vinnare

Jag håller helt med om det beröm som riktas mot Svenska Dagbladets ledarredaktion via nomineringen till Årets redaktion:

"Svenskans ledarredaktion är ett föredöme hur en liten redaktion kan förbättra sitt genomslag genom att vara snabba och kloka med att använda sociala media. Från starten med Svenskans banbrytande ledarblogg har detta påverkat ledarsidans utformning, ledarredaktionens sammansättning och kanske mest av allt, det har bidragit till en politisk debatt som är alertare och som ligger närmare de fria debattörerna än partiernas etablerade spinndoktorer. Detta placerar redaktionen mitt i den eruption av politisk opinionsbildning som kallas "bloggbävningen"."

Det är mycket ledsamt att min egen hemmaredaktion är så ointresserad av nätet. Kanske blir det ändring nu med Karin Olsson som väl fått något slags uppdrag i den riktningen, men det krävs ändå engagemang från hela redaktionen för att det ska bli bra.

Det uppdämda grottmänniskobehovet av att kalla andra för pisspåse

Läs en rolig och intressant intervju med en näthatare.

Mer mediekritik, men positiv den här gången

När man suckar över gammelmedia är det lätt att glömma de goda exemplen. Det gäller både när man är inne i tidningssörjan och utanför. Det är därför roligt att Sofia uppmärksammar tidningen Dagens webbredaktör Emanuel Karlsten, som på ett år ökat trafiken till dagen.se med 60 procent med ett antal knep som inte verkar alltför avancerade. Fler tidningar borde hitta sina egna Karlstens och våga låta dem bestämma saker.

Och så lite mediekritik

Nej, jag tänker inte prata om Lisa Bjurwald. Det är inte ofta jag traskar runt i den tråkskrivande specialklass som utgör DN:s ledarredaktion, men när jag gör det blir jag onekligen nästan alltid besviken. Så hennes folkförakt utgör ingen nyhet. Dessutom är jag mammaledig just nu och ägnar mig åt att vandra runt staden på evighetslånga barnvagnspromenader och har inte tid att läsa tidningen.

Däremot har jag sett omslaget på nya Mama. Där står det att Eva Herzigova (som parentetiskt blev känd som Wonderbra-modell, och den ammande tutten på bilden ser ut att fortfarande vara i fin form. Kom igen efter avslutad amning bara, sade hon bittert) desperat längtar efter en nanny. Eftersom jag inte varit mammaledig på ett halvår tycker jag att det är hemskt mysigt just nu, men annars förstår jag förstås känslan. Nedryckaren efter detta avslöjande är dock det verkligt spännande. " + de andra stjärnmodellernas tok-glammiga mammastorys"

Helt bortsett från att adjektivet "tok-glammigt" torde betyda att det hårda ordslitaget på "glammigt" gjort att begreppet inte känns så, tja, glammigt längre, undrar jag på vilket sätt det är ens basic-glammigt att längta efter en nanny. Eller är det de andra storysarna som är tok-glammiga, men inte omslags-Evas? Om jag frågade Mamas livsstilscoach Lisa Fabre skulle jag, som Belinda så korrekt brukar berätta, få rådet att göra fyra solhälsningar för att ta bort det skeptiska rynkan mellan ögonbrynen, men det hjälper ju inte så långt. Kanske borde förresten Eva också göra solhälsningar i stället för att skaffa en nanny.


Undrar förresten vad Lisa skulle säga om mitt senaste köp. Har man slutligen erkänt att man är en kulturtant när man köpt sin första klänning på Vamlingsbolaget? Även om urringningen förstås är mer Gina Lollobrigida än Kerstin Thorvall. Bilden är alltså på påsen och inte på mina tuttar. Post-amningsgrejen är estetiskt deprimerande, men inte riktigt så illa.

En hypokondrikers dagbok

Min förkylning har nu omvandlats i bihåleinflammation. Tidigare snorade jag, nu susar det konstigt i öronen när jag andas och baktrycket som bildas när jag försöker snyta mig spänner trumhinnorna till bristningsgränsen. En nära vän gifte sig i går morse för omedelbar avresa till smekmånad på Bali och jag hoppas verkligen att jag inte smittade honom när vi sågs för en snabb kaffe i tisdags. Det här viruset vill man inte ha. Eller också är det min ångest som ger det näring, glupskt suger det i sig av det magonda och stressaxlade och väser till bibliska proportioner. Ett veritabelt satans-virus alltså. Jag försöker mota med te med rom i. Redan klockan tio på förmiddagen. Det går sådär. Kanske skulle jag försöka med vitlök och vigvatten i stället.

Eftersom mitt eget skrivande inte går alls roade jag mig i går kväll med att läsa hela ALT från pärm till pärm och om den jävla förkylningens styrka beror på själsligt illamående så borde den ändå ha lättat en smula. Något mer upplyftande har jag inte läst på länge. Alla texter, absolut alla, ger nya insikter och skapar rum för vidare tankar. Till och med i min inflammerade skalle. Det betyder inte att jag håller med, men det intelligenta intressanta motståndet är å andra sidan det allra bästa.

Jag provoceras till döds av Peter Kihlgård, som koketterar med en så romantisk syn på författandet att jag vill skrika rakt ut - det ska vara plågsamt att skriva, det ska ta lång tid, det ska gärna bli obegripligt, det ska vara intuitivt och icke-intellektuellt annars förlorar man magin och det man skriver blir självmedvetet skräp. Jag säger såklart inte att han bara har fel, jag är säkert personligen inte en så seriös författare att mitt skrivande alls räknas i hans värld, men om det inte var roligt (emellanåt) skulle jag aldrig hålla på med det. Däremot kanske han har rätt i att det blir bättre litteratur när skrivandet skaver. Just nu blir det ju ingen litteratur alls, så det är svårt att döma. Anne Svärd provocerar mig likaledes när hon blir smickrad över att Kihlgård sagt att man inte kan se att hennes texter är skrivna av en kvinna. Skillnaderna mellan det mänskliga och det kvinnliga dras upp och förstärks. Kvinnan blir godkänd, blir människa, först som icke-kvinna. Nu kan man förstås som enskild författare ha ambitionen att uppfattas könlöst (eller könsfritt) utan att skriva under på en sådan paroll, men utifrån går det inte att komma ifrån sammanhangen.

Dessutom: Martin Gelin bevisar än en gång att han är den starkast lysande stjärnan bland de yngre kulturjournalisterna (bredvid Natalia förstås), Karolina Ramkvist får mig att längta efter hennes nästa roman med ett litet utdrag, diskussionen om Carver och redaktörsstrykningarna är omvälvande för den romantiska konstnärsmyten.

Allt det här i en enda tidskrift. Richard Herold är ett geni. Att jag inte blev friskare på kuppen beror antingen på att min sjukdom är reell snarare än psykosomatisk eller på att tankar kring andras litterära briljans inte är gynnsamma i mitt nuvarande läge. Men det är onekligen trevligare än att tänka att alla andra är idioter. Det är alltid något.

Revolution på Rålambsvägen

Jag började skriva en grej här men det utvecklades till ett kärleksbrev till PM Nilsson som jag kände att jag kanske kunde ta i något mer privat sammanhang. Han och Leo Lagercrantz har alltså sagt upp sig från Expressen för att pröva vingarna med något nytt och ännu hemligt. Jag nöjer mig med att säga att det blir svårt att ersätta honom och att Sveriges bästa ledarsida kan vara på väg att bli historia. Det är tråkigt. Framförallt är det tråkigt att det inte finns många många fler som är som han.

Ögontjänare i lyssnarnas tjänst

Björn Elmbrant får alltså sparken som politisk krönikör på Studio Ett för att han också skriver ledare åt obundet vänsterinriktade Dagens Arena. Helena Olsson, aktualitetschef på Ekot, säger: "att förena uppdraget som ledarskribent med att vara Studio etts enda politiska krönikör låter sig inte göras."

Har då Olsson under all den tid Elmbrant jobbat på radion inte upptäckt vad han tycker? Han har gjort uttalat politiska krönikor i flera år nu och det verkar underligt att inte aktualitetschefen märkt att dessa haft en viss vänsterinriktning.

Inledningsvis delade Elmbrant uppdraget som politisk krönikör i Studio Ett med Cecilia Stegö-Chiló, ni vet hon som sedan blev moderat kulturminister i en dryg vecka, och för lyssnaren var det uppenbart att det var en krönika från vänster och en från höger. Båda två var oftast både hörvärda och oförutsägbara. Sedan slutade Stegö-Chiló och Elmbrant blev ensam kvar.

Mot det fanns det förstås en hel del att invända. Sveriges radio ska vara opartiskt. När man haft två politiska krönikörer från varsitt håll och den ena slutar hade det rimliga förstås varit att ersätta med någon annan av liknande åsiktsriktning. Det gjorde inte SR. De lät Elmbrant i stället vara, just som Helena Olsson säger, den enda. Att han fortsatt att göra intressanta reflektioner och bra radio har förstås inte förhindrat att den politiska balansen tippats en smula.

I sak har ju ingenting ändrats i och med Elmbrants uppdrag åt Dagens Arena. Jag utgår från att han är rekryterad för sina åsikters och kunskapers skull och att han kommer att fortsätta tycka ungefär likadant som förut. Men nu får han inte längre jobba kvar på radion. Med enda skillnaden att den vanlige lyssnaren nu vet lika väl som alla insiders vilken värdegrund hans krönikor bildas på. Först när detta blir offentligt reagerar SR.

Är det bara ögontjänare som får jobba på radion? Ska lyssnarna luras att tro att politiska åsikter inte har med politik, eller med åsikter, att göra? Hur länge ska idén om opartiskhet få fortsätta tolkas som att man visst får ha vilka uppfattningar och lojalitetsband som helst, men att man inte får vara öppen med dem inför de lyssnare som radion säger sig tjäna?

Något är ruttet på Gärdet. Och det är verkligen inte Björn Elmbrants fel.

Dagens mest bisarra

Dagens mest bisarra text stod Stefan Lisinski i DN för med denna "faktaruta".

Under rubriken :"Internet vanlig inspirationskälla för många sexbrottslingar och andra kriminella" buntar han ihop fyra fall:

1) Nynazisterna som mördade en handikappad man som tänkte lägga ut en film på mordet på INTERNET.
2) Män som söker upp minderåriga på chatrum och liknande för sexuella kontakter, däribland Alexandra-mannen.
3) En man som dömts för att ha förgripit sig mot sin dotter från det att flickan var fem år. Han ska också ha sålt henne till andra män. Dessa män har han fått kontakt med via INTERNET.
4) En 17-årig flicka och hennes 18-årige pojkvän som dömts för mord på flickans mor. De två "bodde i olika delar av landet" och fann varandra via INTERNET.

Skulle man inte lika gärna kunna göra faktarutor om hur bilen inspirerar många sexbrottslingar och andra kriminella eftersom de åkt bil före eller efter brottstillfället? För att inte tala om hur telefonen inspirerar till brott. Eller kanske faxen. Nej, okej, då, kanske inte faxen.

Sveriges nyhetsmagasin?

Detta är en sen upptäckt, jag medger. Men inte så sen som den upptäckta icke-upptäckten i sig. I ett fyra veckor gammalt nummer av nyhetsmagasinet Fokus läser jag nämligen en notis där det berättas att "Tidigare länspolismästaren i Stockholm, Esbjörn Esbjörnsson, brukar ofta nämnas i spekulationerna kring vem som står bakom deckarförfattar-pseudoymen Arne Dahl."

Detta kommer sannolikt som en överraskning för både Esbjörnsson och hela den svenska medievärlden. För att inte tala om för författaren och kulturskribenten Jan Arnald, som avslöjade att det var han som var Arne Dahl för sådär fyra och ett halvt år sen. Sedan dess har detta faktum uppmärksammats i nära nog varje artikel om Arne Dahl och Jan Arnald själv brukar förekomma på författarbilder i anslutning till Arne Dahl-böckerna. Om det också är Jan Arnald som är Esbjörn Esbjörnsson vet jag däremot inte. Det vore å andra sidan oroligt roligt.

Namn & Nytt

Otroligt smart och bra av Aftonbladet att publicera namn och bild på hiv-mannen. Det finns ett oavvisligt allmänintresse i att alla som haft sexuella relationer med honom testar sig snarast möjligt och skyddar eventuella andra sexpartners från smitta under tiden. Ett enklare sätt att uppmärksamma dem på det behovet än att sätta upp killen på löpsedlar och förstasidor kan jag inte komma på.

Som bonus säljer det massor av tidningar.

Och en till sak

Andy Ek har haft ett antal otroligt intressanta inlägg om mediernas framtid de senaste dagarna. Läs och begrunda.