Jag hade tänkt fråga Björn Wiman om jag fick skriva i tidningen. Jag hade tänkt fråga om jag fick skriva och ställa några frågor om alla de furiösa anklagelser som de senaste dagarna riktats på landets kultursidor mot den nya kulturministern.
För redan timmar efter utnämningen kunde Carl Otto Werkelid och Anders Ehnmark utropa hu och hemskt (eller ordagrant "utmanande" och "cyniskt" och "berlusconisering") över tilltaget att hämta en minister från något så läskigt ställe som Timbro.
Dagen därpå kom de nu allmänt uppmärksammade och visserligen på något sätt kanske humoristiska, men huvudsakligen sorgliga uttalanden som det från Sophia Artin, teaterchef på Galeasen:
"Detta är inte mindre än en krigsförklaring mot all kulturverksamhet och mot demokratin. Nu dör humanismen, nu dör konsterna, i alla fall försvårar regeringen möjligheterna för Sveriges invånare att få näring i själen. Vi måste samla ihop oss inom teatrarna och gemensamt slå tillbaka innan vi är slaktade. Jag kan inte se något försonande i detta val av minister, det är ett hån."
eller från Hanna Sersam, producent på Teater terrier:
"Allt som kommer från Timbro är ett hot mot demokratin".
Jag tycker för all del att det är skojigt när människor tar i ordentligt, men det är lite ledsamt att delar av kulturvänstern har en syn på demokrati som går ut på att det är odemokratiskt att inte tycka som de gör.
Ändå skriver jag här och inte i spalterna. Trots att jag inser att det behövs människor som säger emot, som visar att kultursverige faktiskt inte är riktigt så homogent som det nu verkar.
Men jag tar ändå sånt som journalistisk integritet på allvar (det är något annat än objektivitet, men det är en annan diskussion som faktiskt inte får plats här). Och jag kan inte på något sätt hävda att jag står fri och oberoende i det här fallet.
Jag har startat en, ekonomiskt monumentalt misslyckad, tidning ihop med Cecilia Stegö-Chiló. Vi fick knappt något betalt alls för ett halvårs jobb, men något roligare och mer lärorikt har jag sällan gjort. Jag har gråtit mot hennes axel, både i professionella och, förstås när det gäller min offentligt patetiska gestalt, privata sorger. Jag har somnat på hennes soffa sena jobbmöten och hon har lärt mig så mycket om journalistik att jag knappt vet var jag skulle vara utan henne. Vi tycker olika i en hel del politiska frågor. Men hon är alltid intellektuellt intressant, nyfiken och hederlig och jag kan knappt komma på någon person som jag hellre skulle lita på i ett skarpt läge.
Detta är också en av anledningarna till att reaktionerna på hennes nya post bekymrar och förvånar mig. För en större förkämpe för kvalitativ journalistik kan jag knappt komma på. Hon rynkar på näsan åt min förkärlek för kvällstidningar och tittar på tysk public service-teve för att hon anser att den svenska gått ner sig i lekprogram och lättviktighet. Hon har nominerats till stora journalistpriset för grävande journalistik. Hon har i många år jobbat för den public service hennes belackare nu hävdar att hon vill rasera.
Men de som så öppet nu ömmar för offentligt finansierade medier verkar uppenbarligen inte lyssna på P1. För hur ska man annars förklara att så många av dessa kulturmänniskor aldrig hört talas om en person som i många år varit en av kanalens inrikespolitiska kommentatorer? De verkar förstås inte läsa Svenska Dagbladet heller, annars vore det svårt att ha missat den som skrev gigantiska reportage från öst- och centraleuropa, som grävde på om svenska politiker och deras ystra representation, som skrev ledare - på Mats Svegfors tid, märk väl. På den tiden när SvD hade Sveriges mest intressanta ledarsida. Jo, jag vet att det känns som väldigt länge sen.
Eller är Sverige så sekteristiskt? Människor som håller på med kultur är ointresserade av allmän inrikespolitik och kräver alltså inte bara en person med vänsteruppfattningar, utan också någon med specifik kulturell inriktning som kulturminister. Och vad betyder i såfall det, eftersom det inte räcker att ha varit en, åtminstone fram till detta ögonblick, allmänt respekterad journalist?
Marita Ulvskogs enda yrke utöver politiken var ledarskriveri på en socialdemokratisk tidning. Så kanske är just politisk färg det enda som avgör om man kvalificerar sig som kulturperson eller inte. När jag går igenom klippen från när hon blev kulturminister, liksom från när likaledes kulturellt oerfarna Margot Wallström blev det, hörs visserligen något enstaka mutter om att kan vi inte få en egen Åse Kleveland. Men inte särskilt mycket mer än så.
Nu plötsligt är folk så upprörda att all intellektuell hederlighet försvinner. För det är ju roligare att säga att den nye kulturministern inte går på teater och bara läser deckare och biografier än att hon gillar Herzog och Hans-Magnus Enzensberger. Det är skojigare att ta bort det där med public service, som Johan Croneman gjorde i sin beskrivning av hennes tevevanor (som jag inte hittar på nätet). Hellre skriva tysk teve bara sådär och hoppas att folk associerar till snurrande hjul och lättklädda lekprogramsledare. Hellre skriva som Ehnmark om den berlusconisering och fördumning som vi hittills sett i tex public service och låtsas som att det kan skyllas på den splitternye ministern snarare än polarna till vänster.
Det är talande att det är människor med medieinriktning som haft en mer balanserad syn. Martin Jönsson i SvD, Björn Elmbrant som uttalat sig på flera ställen. Rent faktiskt är ju också ansvaret för public service ett av kulturministerns mest centrala uppdrag. Och då är det ju rätt bra med någon som kan det här med medier och har ett stort engagemang för deras innehåll.
Jag ska inte säga att jag kommer hålla med om allting som Cecilia Stegö tycker och gör. Jag tycker exempelvis att det ska finnas offentligt finansierade kvalitetsetermedier, offentliga bibliotek med fri utlåning och en insikt om att högkvalitativ kultur inte alltid klarar sig utan stöd på en så liten kulturmarknad som Sveriges. Om den kommande politiken utgår från andra grunder kommer jag också att bli upprörd.
Men med tanke på hur lite de arga rösterna hittills känt till om ministerns faktiska uppfattningar är det dock något de, och jag, får vänta på att bilda oss en uppfattning om. Men vad jag tror att upprördheten egentligen grundar sig i är det ärliga svar som Åsa Linderborg gav i SVT24. Cecilia Stegö är en oerhört effektiv opinionsbildare. Hon smittar med sitt engagemang och entusiasmerar med sin pedagogiska förmåga.
Hon kan alltså riskera att övertyga människor om en väg som inte går vänsterut. Det är inte så konstigt att Anders Ehnmark blir orolig.
Uppdatering: Läs förresten Gunilla Kinn om Stegö också.
Uppdatering 2: Läs också den intressanta diskussionen om svensk filmpolitik i anknytning till nya ministern hos Emma Gray Munthe.
Uppdatering 3 (viktig!): Jag mindes fel. Det var i intervjun i Svenska Dagbladet som man drog ihop det där med tysk public service till bara tysk teve. Johan Croneman däremot skrev om Stegö Chilòs tevevanor som "Sedan sade hon här i Dagens Nyheter att hon nästan bara tittade på tysk (!?) public service på tv. Är det framtiden - efter att hon skrotat den svenska?" Jag gissar att misstaget berodde på att det senare också är ett anmärkningsvärt antiintellektuellt påstående från en man som själv upprepade gånger beklagat den bristande kvaliteten i svensk public service.
Förresten kan man också läsa Stegös egna tankar om journalistik från vårt gemensamma havererade tidningsprojekt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
77 kommentarer:
Håller med! Verkar bara handla om färg.
Lyande inlägg!
Bockar och bugar för att du lyckas formulera allt jag har tänkt men själv misslyckats (eller inte orkat) få ihop säcken.
Tycker att kultur kommentarerna är extremt förutsägbara och pinsamma. Ehnmark visar ju tydligt vad han tycker när han pratar om "riktiga tidningar".
Jag kände faktiskt inte till att hon jobbat med Sveriges Radios utmärka Studio Ett och annan undersökande journalistk
Tur att man kan få en lite annorlunda bild av kulturministern i bloggosfären än som den haverist kulturvänstern försöker stämpla henne som.
Ok, men så värst intresserad av, eller bildad inom, exempelvis teater, konst eller skönlitteratur verkar hon inte vara. Eller har jag fel? För övrigt är det just ingen vits att jämföra med stolpskott som Marita...
du har så rätt isobel. Jag blev både road och ledsen när jag läste kulturelitens kommentarer till utnämningen av kulturministern. Visste inte heller att kulturetablissemanget var en vänstersekt på riktigt.
Instämmer förstås även jag.
Samtidigt tycker jag det är rätt tröttsamt med den "hö hö":iga tonen som nu hörs från delar av den liberala bloggosfären, från folk som verkar genuint ointresserade av kulturpolitik men ändå tydligen finner största njutning i att gotta sig över det föreställda lidande som ministervalet åsamkar "kulturkoftorna" eller "kultursverige" - som framställs som något väldigt enhetligt, närmast som en konspiration.
Sådan retoriken bär en kväljande doft av ressentiment, och tyder på en rätt brutalt korkad idé om vad kulturlivet är.
Så kan vänstergnällandet och högergottandet om nya ministern enas kring en totalt improduktiv vrångbild: Kultur är enbart sådant som finansieras av statliga bidrag, och kulturpolitik handlar enbart om det eventuella utdelandet av sådana bidrag. Suck.
Hoppas att vår nya kulturminister kan stå något över det där.
Å, jag hoppas verkligen att jag inte uppfattas som hö-höig! Jag tycker att det är ledsamt att den här uppvisade kulturvänstern har en så konstig bild av kultur och av politik. Men framförallt blir jag förvånad och bekymrad över att man ser sådana faror hos någon som jag själv alltid uppfattat som så klok och bra.
Isobel: Nej nej, tvärtom! Du påpekade ju, till skillnad frön hö hö:arna, "att kultursverige faktiskt inte är riktigt så homogent som det nu verkar".
Den enfaldiga bilden av kultur och politik kommer i bästa fall att kunna luckras upp. I värsta fall kommer skyttegravsgrävandet att fortsätta, men jag tror faktiskt inte det kommer ske.
varför frågade du inte wiman?
Man kanske kunde gissa att en del av de hårda reaktionerna (visst, Galeasenchefens ord kändes rätt komiska) handlar mindre om Cecilia Stegö som person än om de lojaliteter man uppfattar att hon har. Det är ju rätt avläsbart att hon kommer från Timbro och från det läger där man gärna ställer plattskatt mot "exklusiv och obegriplig kultur".
Och Timbros inställning till kultur och media har uppriktigt sagt tett sig rätt yxig ibland; där om någonstans får man veta att vänstervridningen fortfarande dominerar och att kulturlivet utgör ett vimmel av kommunistiska konspirationer.
Jag frågade inte Wiman för att jag känner Stegö och har jobbat ihop med henne och det kändes lite för insyltat. Jag vet att många andra inte gör de distinktionerna, men jag kände att det var viktigt. Här får jag ju plats att skriva just det, så att folk vet och kan ta hänsyn till den informationen. I tidningen har man oftast inte utrymme för det, och då kan det uppfattas som oärligt.
Jättebra text, sedan är jag inte alls säker på att jag tror Stegö blir bra men jag är också alldeles för okunnig för att gå i polemik om det. Ska erkännas att jag reflexilsknar när den värvar från Timbro till Kulturministerposten, men den ilskan har mycket lite med kultur att göra.
Sedan tror jag att kulturarbetarnas ilska och upprördhet till viss del är politisk lobbyism, precis som att Svenskt Näringsliv alltid varit besvikna på Socialdemokraterna även när de (S) tagit beslut som egentligen välkomnas av företagarna. Det handlar om att sätta press på och försöka mjölka löften och garantier, det handlar om att vara så fruktansvärt upprörd att Stegö tvingas lova mer pengar eller ett bevarande av anslagen. Det är politik från kulturen och skulle komma även med en ny sosse vid posten, bara med annan retorik.
Men herre JESUS...vad du och jag är överens här. Tack för ett mycket välformulerat inlägg med huvudet placerat rätt på själva spiken.
Jag förstår inte vad du menar med detta om Croneman. Sitter här med hans krönika från igår framför mig, där står teckengrant att C S-C sagt sig bara titta på "tysk (!?) public service". Alltså, han har både med "tysk" och "public service".
Att människor reflexilsknar till när det kommer en person som står mycket långt ifrån dem politiskt på en post som inverkar (fast naturligtvis inte så direkt som man ibland förleds att tro) på deras yrkesliv, det är naturligt, mänskligt. Vi kan ju fundera över hurdana reaktionerna från näringslivshåll hade låtit om en vänsterpartist hade satts på näringslivsministerposten. Förmodligen hade de uttryckts mer polerat, dock. Men det är väl också en fråga om status, konventioner inom den värld där man rör sig osv....
Både du och Sofia Nerbrand försvarade utnämningen av Stegö med att hon är kunnig och medier; du gick tillochmed så långt att du tyckte att en nominering till stora journalistpriset var tillräckligt för att berättiga utnämningen.
Men kulturen innebär mycket mer än public service och mediefrågor; det är ytterst tråkigt att vi aldrig kan få en kulturintresserad kulturminister. KULTURINTRESSERAD. Inte medieskicklig.
Du har helt rätt, Charlotte! Det var inte Croneman som hoppade över det där med public service utan någon av de andra kommentatorerna. Tack för att du sa det, jag återkommer med rättelse när jag gått igenom helgens tidningar.
Det handlar inte alls nödvändigtvis om färg. Det är 2006 nu och inte 1971.
Stegö gjorde ett stort misstag när hon kallade kulturproducenter för bidragstagare och ställde det mot självständiga och starka människor. Helt klart ett uttalande baserat på okunskap om kulturproduktion.
Hon kan säkert jättemycket om media, (någon kallade henne också för medieminister), men att applicera ett nyliberalt tänkande på kulturvärlden utan att ha satt sig in i hur den fungerar möter förstås motstånd.
Jämför rabaldret det skulle bli om man kallade forskare på karolinska för bidragstagare.
Återigen, du som känner henne Isobel, är hon intresserad av kultur? Ryser hon när hon ser ett av Goyas mästerverk? Rörs hon till tårar av Dvorak eller åtminstone Morrisey? Hon är säkert klok och bra på många vis, men har hon motivationen? Det borde om inte annat vara ett grundkrav oavsett ideologi. Tänk bara på stackars Ringholm och en drös av Perssons andra nickedockor. Alltså. Vad vill hon med kulturen? Att vara smart räcker inte, är jag rädd, det är många som är.
I'm not dead yet.
/ Humanismen
Hej Isobel,
bra skrivet om reflexmässiga reaktioner! Vill dessutom påpeka att det inte är jag som är "bittermittaren" ovan.
Väl skrivet! Som anställd på en kulturmyndighet som av s-regeringen bestämts ska utlokaliseras till Gotland har det varit en intressant sociologisk studie i sig hur många kollegor med "hjärtat till vänster" nu sätter sina förhoppningar om ett ny "nyliberal" minsiter ska riva upp utlokaliseringsbeslutet. För övrigt tycker jag att reaktionerna har varit alldeles för personfixerade - det är knappast så att Stegö Chilo kommer att få carte-blanche att bedriva kulturpolitik helt enligt eget huvud. Och, tro mig, den inbyggda trögheten i myndighetssverige gör radikala förändringar långt svårare än vad man kan tro.
Till att börja med visar det här inlägget hur bra du är när du skriver lite längre inlägg; skriv gärna fler sådana! Efter din bloggpaus verkar det mest ha blivit kortare länkkommentarer, men jag gillar dina längre texter. Den här var urbra!
SvD på Svegfors tid: vilken fröjd det var att stiga upp på morgonen! Det är då ändå skit att Sverige är ett så litet språkområde att vi inte kan ha åtminstone en riktigt bra morgontidning. Och det var ju inte bara ledarsidan som var bra.
Håller också med dig om att det behövs offentligt finansierade kvalitetsetermedier. Jag håller med de som tycker att SR och SVT har blivit alldeles för ytliga. "Gomorron världen" varje morgon! Återstår att se vad den nya regeringen kan göra åt det. Förmodligen inte så mycket; hur styr man snabbt över en organisation som SR i en helt annan riktning?
Gustav Holmberg
Jag vet inte mer om Stegö än vad som stått i tidningarna de senaste dagarna, men hon förefaller ju i vart fall mer kulturintresserad än det socialdemokratiska alternativet:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=579004&previousRenderType=6
För övrigt håller jag med Rasmus ovan.
Bra text. Diskussionen lägger jag mig inte i. Men bra text.
Sen var det förstås bra att man splittrar upp den märkliga dubbelportföljen kultur och utbildning.
Gustav Holmberg.
Vad du säger i din text ovan är i princip att du tycker Stegö-Chiló är gullig som person och en duktig journalist, men att du inte delar hennes kultursyn helt och hållet... Än sen då? Väldigt överflödig information.
Skriv ett privatbrev i stället. Cissi skulle säkert bli glad.
Tims försök till intimisering misslyckas tyvärr kapitalt. Ingen har någonsin kallat Cecilia Stegö för "Cissi".
Annars är det rätt intressant med den där länken Malte hänvisar till. Socialdemokraternas skuggkulturminister Margareta Israelsson tycker att "kultur är underbart berikande på olika sätt" och läser "En sexists bekännelser" (möjligen en bra bok förstås, men kanske inte så djupt kulturell i den vanliga bemärkelsen). Det behöver förstås inte betyda att hon inte har massor av intressanta uppfattningar i kulturfrågor, men bristen på allmän upprördhet över det valet säger oss ändå något. Det vissa maskerar som finkulturellt förakt över den där vulgära okulturella Timbro-tanten handlar helt enkelt om att vissa inom kulturvänstern anser sig ha rätt att kräva en kulturminister som är vänster, oavsett vilken regering väljarna röstat fram. Det är, inte minst ur demokratisynpunkt, anmärkningsvärt.
Inte för att på något sätt vara taskig, men tillhör Isobel kultursverige eller timbrosverige? Självklart det senare. Vi har nu en kulturminister som kommer att låta oss njuta av fler Marklund-deckare, eller snarare möjliggöra att fru Marklund tjänar mer på sina deckare. Medan de små teatrarna och liknande läggs ner. Inget fel med det, förutom Ortega y Gasset - citatet Horace pekade på: "Barbari är frånvaro av normer och instanser att vädja till."
Intressant text, Isobel som jag tycker hade gjort sig väldigt bra i Expressen. Gärna bredvid en text skriven av Andeers Ehnmark eller PO Enqvist, så att man hade sett vilket bredd Expressens kultursida har.
Eller resonerade inte Wiman så.....
Lustigt att det helt plötsligt handlar om höger-vänster endast? Kan man inte kräva en kulturintresserad person oavsett vilken ideologi de förespråkar? I min värld är det en självklarhet att motivation och lust måste finnas för att göra ett bra arbete. Det är förhoppningsvis berikande med nya infallsvinklar och erfarenheter; jag förespråkar att mänskor testar nya branscher och roller. En begåvad person klarar oftast av att förflytta sig sidledes. Men, återigen, ett intresse och passion krävs för att göra ett riktigt bra arbete. Det återstår för Stegö att bevisa: vad vill hon? Hade det varit fråga om anställning och det hon sagt hittills varit del i en anställningsintervju hade hon inte fått jobbet om jag varit ansvarig.
Håller fullständigt med Gunnar. Isobel, du har ju valt ut de mest dramatiska kommentarerna bland alla de röster som kommenterat Stegös tillsättning. Många andra kommentatörer uttrycker också skepsis över Stegös tillsättning, en skepsis som inte handlar om huruvida hon är vänster eller inte, utan huruvida hon förstår hur kulturområdet fungerar. Man vet dessutom att hon driver en nyliberal agenda och om en sådan skulle dras till sin spets (dvs full marknadsstyrning) så skulle det ärligt talat vara putten för många fria aktörer. Speciellt i ett litet land som sverige.
Jag frågade alltså aldrig Expressen om att få skriva, eftersom jag kände mig för insyltad i och med mina personliga kontakter med Stegö.
Jag inser också att jag bara svarar dem som är kinkiga. Stort tack till alla som säger att det är en bra text. Anledningen att jag inte skrivier den sortens texter så ofta på bloggen handlar dock om att jag inte alltid kan lägga en förmiddag på ett blogginlägg....
Sedan tror jag att det finns något problematiskt att se de direkta pengabidragen till kulturarbetare skilt från allt annat, Dennis och Rasmus har skrivit intressant om det.
Detta inte sagt att det ändå inte bland vissa kulturarbetare finns en mer utpräglad inställning än hos dem som säg, jobbar i vården, att de har rätt till försörjning från andra. Ett tag hängde jag på kulturarbetsförmedlingen och där var det tyvärr rätt många som tyckte att det var under deras värdighet att ha brödjobb mellan skådisjobben eller vad det nu kunde vara. Det kan jag tycka är ett problem.
Tack för informationen Isobel. Det handlar alltså om ett slags självcensur. Du gav helt enkelt inte Wiman möjlighet att fatta det (publicerings)beslutet själv. Och sen så publicerar du den texten här istället. Jaja, det är väl fair men det sänder ut lite konstiga signaler i allafall. Tycker jag.
Vilka konstiga signaler då? Jag är ärligt nyfiken - utveckla.
Är du säker på att den attityd du tyckt dig se hos vissa kulturarbetare handlar om "krav på att blir försörjd"? Det kanske inte handlar att inte vilja arbeta utan om att vilja arbeta med det man är utbildad till o kan. Det går inte riktigt att jämföra kulturarbetares villkor med vad som gäller för folk som jobbar inom vården. (Bara ordet "kulturarbetare" är egentligen alldeles för otympligt, det handlar om ett så vitt fält där det råder olika förhållanden på olika delar av det.) Men för att ändå sätta saker i perspektiv måste jag säga att jag sett väldigt många konstutövande brödjobba med helt andra grejer. Ekonomer, arkitekter o dyl sysslar i mycket lägre utsträckning med serveringsjobb, vårdjobb o dyl i syfte att klara livhanken.
Nå, det finns otroligt mycket att säga om detta, mer än vad man kan göra i en sånhär kommentar. Tycker att Mr. Brown är den som hittils skrivit mest insiktsfullt om saken här & på sin blogg (även om jag tycker att man inte kan bortse från höger-vänsterdimensionen så som han gör).
Först vill jag säga att man borde låta henne börja på jobbet innan man skriker timbrovarg.
Sen undrar jag om det var den journalistiska integriteten som gjorde att du försvarar en vän här istället för i Expressen.
Först och främst: Ja, vissa av anklagelserna mot kulturministern kan tyckas vara lite överdrivna och vissa till och med patetiska. Jag tycker också det är fel att döma på förhand, vilket, i alla fall på ytan, verkar vara sensmoralen i vad du säger här. Och jag är – trots att jag tycker det oroväckande och faktiskt rätt vidrigt (men bare with me) – öppet nyfiken och jag tycker det verkar intressant, även om det är på ett lite skräckblandat vis. Kulturministern verkar vara en dynamisk person, som säkert är oerhört gemytlig privat.
Självklart behöver bilden av denna person nyanseras. Men jag tycker också att bilden av ditt inlägg kan behöva nyanseras, även om jag kan hålla med om vissa saker.
Jag är ingen trogen läsare, men jag är ännu en gång fascinerad av den imponerade kör av (ibland nästan rörda) bifall som radar upp sig i ditt kommentarfält. Den här gången är jag extra imponerad av de imponerade. Jag ställer mig frågan, vad är det du säger som är så pass sant och viktigt? Vad säger du egentligen?
Som jag ser det är ditt inlägg, som ofta, oerhört retoriskt skickligt. I synnerhet hur du lyckas väva in ett (nästan gråtmilt) PATOS – ytterst effektfullt. Men bortsett från den kanske inte helt tragiska storyn om ert misslyckade försök att starta en tidning, och ditt och hennes säkerligen sympatiska mentor/protegé-förhållande, vad är det du säger i inlägget?
Så hon kommer inte att verka för att rasera public service. Det är ju onekligen väldigt bra. Men låt oss gå vidare:
Många kulturskribenter har inte hört talas om henne, men BORDE ha gjort det, enligt dig Är det ett fungerande och relevant argument? Hon var inget vidare namn innan utnämningen, hennes ”gigantiska reportage” passerade visst lite obemärkt utanför vissa kretsar. Och vad beror det på? Är det otänkbart att hon inte lyckats profilera sig som en tillräckligt relevant och intressant röst utanför nyliberala kretsar? Varför denna smygelitism: som om man inte hade rätt att uttala sig om hennes kvalifikationer som kulturminister om man inte hört talas om hennes insatser inom samhällsjournalistisk. Det tycker jag att man kan ha ändå.
Sen drar du till med den här: ”Människor som håller på med kultur […] kräver alltså inte bara en person med vänsteruppfattningar, utan också någon med specifik kulturell inriktning som kulturminister. Och vad betyder i såfall det, eftersom det inte räcker att ha varit en, åtminstone fram till detta ögonblick, allmänt respekterad journalist?”
Ok. Så att ha varit en, som du kallar det, ”allmänt respekterad journalist” är att likställa med att vara lämplig som kulturminister? Är kultur och samhällsjournalistik samma sak? Nej det är det inte, och det folk har invändningar mot är att det är en (förövrigt nyliberal) MEDIE-minister och inte en kulturminister. (Hence: ” Det är talande att det är människor med medieinriktning som haft en mer balanserad syn”.) Var fanns hennes ”gigantiska reportage” om Hertzog och Fassbinder? (Eller för att vara lite elak: den bidragskulturpolitik som förde fram dem.) ”Människor som håller på med kultur” är INTE ”ointresserade av allmän inrikespolitik” de råkar bara inte likställa kulturminister-kvalifikationer med en viss typ av samhällsjournalist-meriter. Samhällsjournalistik och kulturminister-kvalifikationer är inte nödvändigtvis samma sak. Kritikerna kräver inte heller en ”specifik kulturell inriktning”, utan EN kulturell inriktning, oavsett färg (var tror du det där med att ”det brukar ju vara en kulturinsatt folkpartist” kommer ifrån?). Ditt slarviga resonemang här är alltså om inte ohederligt så i alla fall ohållbart – det skjuter helt förbi målet.
Men det kanske mest intressanta som du använder som argument mot kritikerna är att folk är rädda för hennes lyskraft och att hon är ”en oerhört effektiv opinionsbildare”.
Ja, kulturministern verkar vara en oerhört charmig och medryckande människa. Det var det första som slog mig, och säkert många andra. Jag är övertygad om att hon äger kraften att övertyga och entusiasmera. Du spekulerar i att det är att hon är ”en oerhört effektiv opinionsbildare” som kulturvänstern är rädd för. Men vad betyder det att säga så?
Bara att man är en ”stark individ” med egenskaper att övertyga, betyder det att man har rätt? Eller att innehållet i ens politik inte kan vara något att skrämmas av?
Det är ju PÅ GRUND av hennes person man blir orolig. Vad ska inte denna starka personlighet kunna sälja in? För att ta ett extremt exempel (inga ideologiska jämförelser!): vilka andra typer av politiker finns/har funnits med stark individuell charm och förmåga att entusiasmera och övertyga? För att alltså med ett extremt exempel visa det dolda i ditt resonemang: Adolf Hitler är exempelvis inte svårt att placera in i den kategorin, eller hur? (Inga ideologiska jämförelse, som sagt bara principiella.) Men är hans sådan egenskaper i sig ett argument för att man inte skulle skrämmas eller till och med äcklas av det han så framgångsrikt sålde med så mördande reklam?
Reklamen säger inte nödvändigtvis något om produkten. Men ingen skulle påstå att bra reklam inte är effektiv.
Men ”produkten” då: Som sagt, man ska inte döma på förhand, men till och med du själv som är KOMPIS med kulturministern verkar vara lite orolig för hennes ideologiska program för Sverige. Kan då inte de som är i ideologisk opposition få tillåtas vara mer än lite oroliga? Är inte det rimligt? Är inte det ”humanistiskt”? Eller får inte det plats inom det ”acceptabla”? Får inte det plats inom den liberala åsiktsfriheten? Låt oss få lite perspektiv på det:
Som någon redan påpekat: Hur tror du TIMBRO eller högerns ledarsidor (som vi inte får glömma att du själv tillhör) hade uttryckt sig om en RADIKAL vänsterpartist (inte kommuniskt, dock, men radikal socialist) hade tillsats som näringsminister? Ärligt?
Hur ”furiösa” hade inte de anklagelserna kunnat tänkas vara? Även innan den personen satt igång? Ärligt? Är det inte uppenbart troligt att vi hade fått dras med ganska extrema anspelningar på typ Stalinism, ”hot mot demokratin” och… ja, fantasin skulle säkert ta oss till oanade höjder vad gäller indignerade anklagelser från höger.
Det kan vara värt att ha i åtanke när du lite förnöjt nu kan hävda att ”Jag tycker för all del att det är skojigt när människor tar i ordentligt”.
P.S. En till kraftfullt charmig person med förmågan att övertyga: Bill O’Reilly (likaväl som en stor del av hans vänner inom den rätt extrema mediahögern i USA). Kulturminister har precis som dem också en försmak för att motarbeta och hånfullt fnysa åt det man uppfattar som ”politiskt korrekt”; detta så snillrika och förrädiska vapen som högern använder för att stigmatisera det – oftast progressiva – som avviker från vad som de facto är höger-politiskt korrekt. Det politiskt korrekta som ett hot mot det öppna ”demokratiska” samhället, typ. Eller för att använda de stora växlar du dra, angående syn på demokrati hos vänstern, på invändningarna mot kulturministerutnämningen: Anti-politisk korrekthet-vapnet betraktad som högerns ”syn på demokrati som går ut på att det är odemokratiskt att inte tycka som de gör”.
Inga ideologiska jämförelser, förstås, men några fler människor som ska vara charmiga och gemytliga privat: Vivian Franzén, George W. Bush, Bin Laden, + säkert oräkneliga andra galningar.
Många av de högt uppstående nazisterna var omtalat intelligenta och sofistikerade. Och säkert oerhört intressanta, sympatiska och karismatiska.
Tack för omnämnandet Charlotte. Just attitydfrågan hos kulturutövare är det som många störs på, men som du säger C så är fältet väldigt brett och innefattar en rad olika försörjningsformer. Och det är där jag vänder mig mot Stegös formuleringar om bidragstagare kontra självständiga och starka individer. Och det är typiskt, Isobel, att du tar kulturarbetsförmedlingen som exempel när det bara är en form av bidrag.
Jobbar man med kultur så måste pengarna komma in. Bor man i New York får man ha tre jobb och hoppas på att man överlever. bor man i sverige har man bättre förutsättningar vilket är något vi borde vara stolta över i stället för att kalla folk som ofta lever på existensminimum för att servera kvalitetskultur till folk och fä, för bidragstagare, som Stegö.
Touché Jakob, måste jag tillägga. Ytterligare kommentarer överflödiga.
Nej, inte touché, snarare virrar Jacob bort sig själv och oss andra fullständigt; den där tjurfäktningscapén föll nog dessvärre ner över hans upphetsat röda ögon, är jag rädd. Eller var det nattmössan. Vilse i pannkakan och sylt i hjärnan. Det där Jacob, var synnerligen dålig och taskig "guilty by association"-retorik. Komma dragandes med Hitler, Stalin, O'Reilly (!) osv. är inte seriöst. Sluta kladda, det är fultext. Och så din avslutning. Vilket skämt! "Många av nazisiterna..." Vad vill du med det? Visa att Stegö är en gemytlig galenpanna, eller att galenpannor kan vara gemytliga? Det första är fräckt, och det senare ointressant i denna kontext.
Nu fick du smaka på din egen medicin. Var den god? Gjorde den dig frisk? Klar i knoppen? Trodde inte det heller. Snarare rätt arg?
Och så detta subjektiva rätt och fel utslängt lika nonchalant som vi slänger ut våra sopor. Så... OINTRESSANT! Ja, det kan vi diskutera om vi vill ha en ideologisk debatt. Är detta en ideologisk debatt? Den arma mänskan (Stegö) har ju inte ens hunnit proklamera en föllödig kulturideologi! Vilket är det vi väntar på, vilket är hennes problem.
Gunnar: Oj, jag visste inte att jag framstod som arg. Det måste ha varit något du läste in -projicerar du månne din egna ilska. Du verkar oerhört arg själv, sett till din inte helt noggrant bemötande text. Om det är din ilska som förblindar dig eller inte, vet jag inget om.
Men vilken del av "ingen ideologisk jämförelse, bara principiell" var det du inte förstod? Med de högst extrema jämförelserna jag, förvisso lite vanskligt (det bäddar ju för att människor som kan ha lite problem med att tänka abstrakt kommer att missförstå) drar till med, vill jag BARA visa på PRINCIPEN att en politisk persons charm och förmåga att övertyga inte nödvändigtvis säger något om innehållet i vad man övertygar om. Låt mig gärna vet om jag måste bryta ner den poängen ännu mer pedagogiskt för dig.
Än en gång: jag gör inga ideologiska, eller för den delen patologiska, jämförelser med de galningar jag drar upp, jag vill bara tydliggöra en poäng. Jag tror att de flesta som läser vad jag faktiskt skriver klarar av att förstå det.
Så Gunnar: Läs om läs rätt. Det är omöjligt att ha en konstruktiv diskussion annars.
Ber om ursäkt om jag sårade dig, Jacob, inte min mening. Förlåt. Min invänding är att du gestaltar din åsikt på ett propagandistiskt sätt; ungefär med den typen av retorik som de du nämner använde sig av. Dessutom, tycker jag som Isobel, att många av de kritiska rösterna var ojusta, trots att jag inte kan förstå utnämningen, eftersom Stegö inte verkar veta vad hon vill med kulturen. Det är min åsikt.
Enligt min uppfattning verkar du inte ordentligt ha läst eller förstått mitt inlägg. (Det är förövrigt talande att du inte ens kan få mitt namn rätt.) Din åsikt är därför, än så länge, rätt ointressant. Jag förstår vad du menar med "propaganda", men jag vill hävda att det bygger på att du inte förstå poängerna i vad jag skriver. Det är helt ok. Alla måste inte alltid förstå allting.
Det är extremt tydligt i inledningen, att även jag håller med Isobel om att "många av de kritiska rösterna var ojusta". Finns det någon som inte håller med om det? Det är som bekant inte det som mitt inlägg handlar om.
Och du är förlåten, Gunnar. Dock blev jag inte på något sätt blev ledsen av din halvhysteri. Lite rart att du uppfattade det så.
Ett problem med Kulturarbetsförmedlingen är ju att den dels oftast bara vill syssla med dem som "har en riktig (lång) utbildning på sitt område" (ofta lika med flera utbildningar för t ex teaterfolk), dels har en slags monopolställning - du är tvungen att hålla papperstrafiken med dem igång och stå till förfogande för deras "projekt" (som kan vara lika med söka-jobb-kurser etc) för att resten ska fungera, t ex sjukpenning och a-kassa (är inte själv inskriven men så löper det ofta).
Många håller alltså kontakt med KAF för att det är spelets regler, inte för att man verkligen väntar sig hjälp med jobb där: stället balanserar ostadigt mellan att assistera och att övervaka. Att beskylla de inskrivna dansare, skådespelare, cyberdesigners, skribenter och andra som går till huset - och som ofta lever på kassa villkor - för att det inte genererar särskilt mycket jobb verkar litet missriktat.
KAF driver på en ganska trång uppfattning att du måste ha bra/rätt utbildning för att kunna räknas: alla vet samtidigt att många vitala egenskaper kan man inte utbilda sig till. Man ghettoiserar kulturfältet, skapar ett utbildningsraseri. Första villkoret för att komma loss från den trampkvarnen och kunna agera efter vad man vet om marknaden och vad man önskar göra är ofta att ha så pass mycket kosing (eller backning från annat håll) att man kan be KAF flyga och fara, eller åtminstone ta kommandot och säga till sin handläggare som J.R. brukade:
"Jag hörde inte det där sista. Nu snackar vi, va!"
Men kulturfolk är sällan lika stadda vid kassa som J.R. Ewing, eller ens som en partiledare.
Kulturarbetsförmedlingen är förfärlig och ägnar sig åt att förmedla kränkande fåniga utbildningar åt folk snarare än jobb. (Själv tvingades jag gå flera djupt meningslösa kurser där för att jag av försäkringskassan anmodades att vara inskriven, trots att jag inte ville ha a-kassa utan helt och hållet försörjde mig själv). Okej, det finns säkert bra människor där också, men det är min erfarenhet.
Men det var inte det jag syftade på, utan just det att många jag träffade där inte alls hade det självklara målet att försörja sig själva. De ville jobba som skådespelare, eller fotografer eller vad det nu var, bara.
Och om de inte fick sådana jobb ville de stämpla. När jag frågade om de inte kunde jobba med något annat i mellanperioderna (som jag själv gör och har gjort, jobbar på café, städar osv) blev vissa närmast förolämpade. Charlotte ovan verkar tycka att det är en helt rimlig uppfattning, att om man inte får ett jobb inom det man är utbildad till (eller känner sig kallad till) så kan man kräva att bli försörjd utan att jobba. Jag tycker verkligen inte det.
Hårt och kallt och högeristiskt, visst. Men jag ser mycket hellre att mina skattepengar går till bra bibliotek eller schyssta teateranslag än till att försörja fullt arbetsföra människor som kämpar i branscher där det är svårt att försörja sig men känner sig för fina för att emellanåt göra enklare jobb som finns och som behöver bli utförda.
De allra flesta försöker ett ganska bra tag att få jobb inom den sektor de är utbildade inom innan de ger upp. Så krävs inte heller av arbetsförmedlingen att man omedelbart tar ett jobb i en helt annan sektor. Det är också fullt rimligt tycker jag. Går det några år utan att man kan komma in på sin arbetsmarknad, ja då får man ju sadla om.
Jag har själv aldrig varit inskriven på kulturförmedlingen (tillhör inte den sektorn heller) men jag kan ju berätta att min erfarenhet via bekanta snarare talar om människor som faktiskt jobbar medan de är inskrivna där - t ex bildkonstnärer eller författare, som jobbar hemma men alltså saknar anställning och egna försörjningsmöjligheter. Det är ett intrikat problem. Jag tycker du förenklar det genom att tala om personer "som känner sig för fina" för att göra skitjobb. Rena nidbilden. Kan f ö berätta att jag träffat flera personer med konstutbildning i botten som jobbar som personliga assistenter eller på posten för att försörja sig. Det går inte att generalisera om en grupp åt varken det ena eller andra hållet. Att du försöker kvalificera genom att skriva "vissa kulturarbetare", det hjälper liksom inte, du bidrar ändå till att förstärka den bild av kulturelitlättingar som är alltför förhärskande redan. Och som bygger på okunnighet.
Självfallet är du ute på väldigt tunn is när du börjar dra paralleler med Adolf Hitler. Ruskigt osympatiskt. Och ja, jag blir arg. Det är en godtagbar känsla när man är upprörd.
Borelius verkar tyvärr klara sig men kulturministern har nog avgått innan den här veckan är slut.
.. och om Hitler hade fått kulturstöd i stället för att leva i total misär som poet och konstnär i wien så hade historien kanske sett annorlunda ut.
Tror inte att rationella argument biter på Isobel, Charlotte. hon går säkert gärna på kulturevenemang av olika slag, men funderar inte särskilt mycket på hur de som faktiskt skapar kulturen lever. ett samtal med några skådisar på kulturarbetsförnedringen räcker för att hon skall ha sin bild klar.
Hon betalar gärna skatt till teater och bibliotek, men inte gärna till de som skall producera litteratur och teater. Jag antar att det enda sättet att få den ekvationen att gå ihop är att outsourca hela kulturproduktionen till Kina.
Okej, den här diskussionen leder ingenstans. Mr Browns inlägg där han anklagar bristande kulturanslag för nazismen och samtidigt säger att alla som inte tycker som han är irationella (ett tjusigare sätt att säga att folk är idioter?) sätter liksom nivån.
Prata för all del gärna vidare, jag kommer sannolikt inte delta.
Är det okej om man gör det lite enkelt för sig och tycker som Johan Croneman? Han tycker säkert »rätt«. ;p
Noterar att Isobel gjorde ett antal tillägg/ps till sin artikel, men inget om senaste tv-licens-historien.
Bara när det passar va?
En kulturminister som inte vill betala tv-licensen är väl ungefär som en domare som sammarbetar med maffian?
Inte nytt på något sätt, men osympatiska människor, javisst.
Jag förstår mr Browns exempel med de kultiverade och välformulerade nazisterna. Det var väl ämnat för att visa absurditeten i att som Isobel gjorde hylla effektivitet, engagemang och förmåga till opinionsbildning som bra underlag för att bli kulturmister. Retorisk förmåga går ju att använda till vad som helst, men målsättnignen och visionerna borde vara det viktiga för ministrar. Jag undrar vad visionerna för en kulturminister som inte känner för att betala tv-licens är. Inte kan det vara den kultur som public service står för i alla fall. Patetiskt
Du menar att det faktum att Kulturvänstern tycker att Timbro är ett hot mot demokratin innebär att de därmed skulle anse att "det är odemokratiskt att inte tycka som de gör."
Innebär det att om jag tycker att exempelvis kommunismen är ett hot mot demokratin så skulle det på motsvarande sätt innebära att jag därmed skulle anse att det är odemokratiskt att inte tycka som jag?
Det håller ju knappast!
Intressant.
Fick mig att åtminstonde fundera över hennes framtid som minister.
Från bestämt nej till kanske, men hon har fortfarande gjort ett stort fel och kommit med en löjlig ursäkt.
Mycket bra blogg.
Per...
det var nu inte jag utan Jakob som tog exemplet med "de kultiverade och välformulerade nazisterna". Inte heller skyller jag de bristande österrikiska kulturanslagen på 20-talet för nazismens framväxt, det var en ironi som uppenbarligen inte gick fram. Men det kanske i och för sig vore en ny och intressant historieskrivning.
Det är lätt att ha åsikter om och racka ned på de som går på KAF, som egentligen försöker upprätthålla något slags värdighet. Att kräva att de ska "ta ett jobb". Men diskussionen om kultustödets vara eller icke vara inbegriper mycket mer än så: författarstöd, konstnärsstipendier, stöd till fria teatergrupper, kollektivverkstäder, utsmyckningsprojekt, projektbidrag för musiker och kompositörer. You name it. Sen har vi de nationella och regionala institutionerna: dramaten, museerna, kulturhuset och konsthögskolorna.
Så frågan kvartstår. Du verkar som om du gärna betalar skatt för bibliotek och teatrar, men inte så gärna för de producenter som ska skriva böckerna och spela pjäserna?
"Jag förstår mr Browns exempel med de kultiverade och välformulerade nazisterna."
Det var väl Jakob som gjorde den kopplingen. En mycket träffande analys, förövrigt!
mr Browns koppling däremot kan jag hålla med om var lite klantig i sammanhanget.
Men det är tråkigt hur det faktum Jakob använde Hitler som extremt exempel på en princip tycks ha blivit en intäkt för att inte kommentera eller alls bemöta hans inlägg i övrigt, på ett seriöst sätt. Det kanske är lätt att gömma sig bakom den grejen och däri föröka få det att framstå som att hela hans resonemang i övrigt därför inte skulle vara värt att ta på allvar. Kanske lite synd att han tog med Hitler-grejen därför – det behövdes egentligen inte för resonemanget. Istället blev det något att ta fasta på, och köra en ”spinning” på, för att slippa ta in hans analys av Isobels, faktiskt ganska svårupptäckta, retoriska knep och logiska luckor.
Att det inte kommenteras på ett seriöst sätt är lite osnyggt och, med tanke på den allmänna nivån in hans kommentar, lite pinsamt för Isobel.
Under rubriken "En torped gör entré" 061007 kommenterade DN:s kulturchef Maria Schottenius utnämningen av Cecilia Stegö-Chilò. Jag kunde inte låta bli att skicka nedanstående mejl till henne, som har blivit än mer relevant när jag läst delar av denna blogg:
”Hej,
Sällan eller aldrig brister jag ut i gapflagg när jag
läser DN, men jag gjorde det när jag läste den här
formuleringen:
"Hon får inte rasera det inom svenskt samhällsbygge
som är av största värde."
Du har med den formuleringen bevisat att du totalt
saknar distans till det område du är satt att bevaka.
Om du är representativ för svenskt s k kulturliv
hoppas jag att Stegö Chilò rör om ordentligt i grytan.”
Jättebra skrivet Isobel! Jag håller med dig om att hetsen mot Stegö är orättvis och faktiskt också barnslig. Det känns som om kultur-Sverige inte är så sansat, det är uppenbarligen så dogmatiskt att de inte klarar av att skilja på Timbro och helvetets femte krets... Jag hoppas och tror att Stegö kommer att göra ett bra jobb som kulturminister, om hon nu bara får chansen.
"Det känns som om kultur-Sverige inte är så sansat"
Nej, och det skall det väl inte vara heller? Det är väl dessutom bara bra med lite tuggmotstånd? Som någon uttalade sig i samband med tillsättningen: "kulturen är alltid starkare än kulturpolitiken". med andra ord: kulturpolitiken har egentligen ingen avgörande betydelse för de som är verksamma inom kultursektorn.
det som är intressant med valet av Stegö är just att det kommer att bli ett j***a hallå.
Välskrivet och tänkvärt! Jag bor i England och blev mäkta besviken när jag kom hit och upptäckte hur förflackad den brittiska public service, BBC, var. BBC har ju annars tjänat som förebild för SVT och SR under många år (för att uttrycka det artigt; man skulle ju kunna kalla det både idéstöld och efterapning) och som svensk har man tutats i att i Storbritannien har man minsann högkvalitativ TV och radio.
I verkligheten är BBC's "pöbelkanaler" ganska dåliga och flacka; nyheterna är fördummade (och fördummande!) och BBC har hamnat i samma fälla som SVT/SR, att man tävlar med de kommersiella kanalerna om det mest publikvänliga, "breda" utbudet.
Vill man ha något intressant, oväntat, kul, tankeväckande som inte känns producerat för den del an befolkningen som inte klarar svåra ord eller vars "attention span" ligger under två minuter får man söka upp nichesändningar -- påfallande ofta från kommersiella bolag! Dock skall sägas att BBC fortfarande har kvar entusiaster som placeras i smalare kanaler som BBC3 och BBC4 (TV). Positivt är att med introduktionen av digital-TV ökar dessa alternativkanalers exponering och därmed konkurrenskraft.
Min livlina till Sverige består i att lyssna på Godmorgon, Världen! över internet så ofta jag bara kan. Än finns det öar av kvalitet i SR's utbud -- man kan bara hoppas att vem som än styr kulturen i Sverige under denna mandatperiod ser till att föda dessa öar av kvalitet och svälta bort det publikfriande fettet.
För några år sedan uppmärksammades en grupp människor i Göteborg som av luddiga ideologiska skäl ansåg att kollektivtrafiken bör vara gratis (läs skattefinansierad) och därför vägrade betala biljettavgift i samband med spårvagnsresor. Nu är väl chansen för att någon ur detta kotteri kommer att erbjudas en kommunikationsministerpost minimal. Skall man tro vad som står i dagens nätupplaga av Aftonbladet lär fru Stegö-Chilo av ideologiska skäl vägrat att betala tv-licens. Om detta stämmer står vi inför delikata frågeställningar inför framtiden. Det finns ju som bekant många "dumma" förbud och avgifter som man kan strunta i. Kommer dessutom denna attityd uppifrån regeringen... ja då.....
De socialistiska vrålaporna inom statstelevisionen och kulturvänstern, gör lite väl stor sak av det som de flesta av oss gör: skiter i att betala tv-avgiften.
Isobel kommer "sannolikt inte att delta" i en diskussionen. Nivån är för visst får låg.
That's a good one. Admit defeat? nänä - fnys till om nivån och tig ihjäl skiten istället.
Tanken som förs fram här ovan (orkar inte scrolla upp för att se exakt vem det var som skrev det) om att utnämningen av Stegö är jämförlig med att utnämna en radikal socialist till näringsminister förtjänar att utvecklas.
Till att börja med måste vi inse att de olika departementen till viss del är politiska (mona sahlins ministär för samhällsbyggnad är ett typexempel), i den meningen att de till viss del i sin utformning kan avspegla den sittande regeringens politik. Vi gör oss själva en otjänst om vi som medborgare förväntar oss att departementen i sig sjävla skall sakna ideologisk grund.
En ministär för sammhällsbyggnad är som sagt ett extremexempel, men det finns andra (mindre uppenbarae förslag på) departement som präglas av en viss ideologisk hållning. Vid närmare eftertanke, finns det något departement som kan betraktas som opolitiskt (i den luddiga mening jag nu fört fram)?
Det står klart att en radikal socialism knappast kan acceptera näringsdepertementet i sin nuvarande form, knappast heller försvarsdepartementet eller jusititedepartementet. Om ett parti företrädande en sådan radikal socialism (demokratiskt) skulle ta makten i sverige, vad skulle hända? Detta är värt att fundera över. I hur hög grad är departementen och deras arbete såpass politiserade att visa milt extrema grupper inte skulle kunna accepetera dem?
Kanske är inte Stegö jämförbar med en radikal socialist (kanske är hon det), men det står klart att Stegös ideologiska bas står i direkt motsatsförhållande til sitt eget departement. Hur hon ställer sig till kulturen i sig är ointressant. Däremot finns det en ideologisk slitning mellan den typ av ideologi som kulturdepartementet står för (till att börja med vill den existera något som Stegö kanske inte i en ideal värld skulle vilja) och den ideologi som Stegö skriver under på.
Nu vet jag inte om jag ens tillfört något nytt, men (slut)tanken är väl helt enkelt att det alltid blir problematiskt att tillsätta ministrar som egentligen vill avveckla sin egen ministär (tänk Peter Eriksson och försvarsminister) men samtidigt inte är tydliga med att just detta är deras (ideologiskt långsiktiga) mål.
68 kommentarer!- jag var inne tidigare när det bara var 37 & tänkte efteråt: respekt och att till och med jag skulle köpa kvällstidningen ifall jag visste att en sådan här text var publicerad i den. skriv så det ryker!
Intressant att inte heller den borgerligt litteräre Malte ("Errata") hört talas om henne. han skriver: "Cecilia Stegö Chilò har jag däremot aldrig hört talas om. Men det lär väl visa sig vem hon är."
http://www.apolloprojektet.com/2006/10/nyutnamnda/
Hur kan det komma sig att han, för att citera isobels anklagelser, inte "hört talas om en person som i många år varit en av kanalens inrikespolitiska kommentatorer" Hur är det möjligt? hur kan han ha missat hennes "gigantiska reportage" på Svenska dagbladet?
Han måste bestämt vara "ointresserade av allmän inrikespolitik".
Det som förefaller vara ett politiskt motiverat licensskolk ställer ju hennes medverkan i P1 i en smula annan dager. Få betalt av public service, men inte betala till densamma - vad skall man kalla det? Hmmm....
Sven
Morelli: Maltes blogg hade nästan 400 kommentarer på en ryktbar tråd i vintras som startade som en diskussion om tidskriften Neo och ifall det finna någon bildad borgerlighet i Sverige, gled över till kanon, sedan till vad ett geni är, sedan till deckare. Det slutade med att ett par av snackarna startade egna bloggar.
hej igen! Readhead:jag har hört talas om det. Jag är helt fascinerad av allas kommentarsvilja/debattlusta- men personligen skulle jag inte vilja ha så här många hos mig-det är ju ett hästjobb!
Det finns bloggare & det finns bloggare menar jag bara & nu drar jag mig tillbaka till min "ibland-en ibland två"-kommentarer- blogg
Morelli: Ja det finns "bloggare & det finns bloggare". Ungefär som det finns tidskiften SITE och aftonbladet Klick.
Det vill säga: Läsarkvantitet och kvalitet är som bekant inte alltid samma sak. (Och då menar jag, i det här fallet, bloggen och inte kommentarerna.)
ang. humanism och skönkonst.
Fann följande roande i en intervju som
expressens Cecilia Hagen gjorde med kulturministern:
"Men när jag råkade säga att jag har svårt för psykedelisk musik, då krävde man i tonsättarkretsar att jag skulle be om ursäkt."
"Det hängde en tavla över soffan i hennes (C.Stegö-Chilo) nya rum. Jag gick fram och kikade på den och läste signaturen: Aha, en Schiöler.
- En vem sa du? sa hon. - Tavlan är målad av Inge Schiöler, sa jag.
- Hon är bra, sa vår minister.
- Hon är en han, sa jag. Och fick en kort stund för mig att även jag hade prytt min plats på kulturministerposten."
Först Ulvskog sedan Padgrosky och nu detta.
Kul på sitt sätt
Knudson
Hallå där alla kulturintresserade. Visst är det intressant att diskutera kulturens förutsättingar. MEN frågan om Stegö handlar ju om att hon medvetet brutit mot lagen och borde naturligtvis tackat nej till ministerposten. Det handlar om omdömme och är något som är långt mer avgörande för en persons möjlighet att nå sina mål än allt annat som tillskrivs Stegö (såväl bra som dåliga sidor).
Men Kjell, det finns lagar och det finsn lagar. Hade någon med hennes agitation och utan ambitioner att bli yrkespolitiker verkligen betalat TV-licensen så skulle hon i mina ögon vara helt omöjlig.
Däremot skulle hon inte pudla. Hon skall vara stolt över att ha levt enligt sina normer på ett för hela samhället gagneligt sätt.
Annars kan vi hoppas på en fin-fin sanering av detta grytiga departement. Det är lite grann som att sätta en vässla efter en räv.
Exakt så. Han har min respekt när hon agiterar och är konsekvent i sitt handlande. Hon visar dock bristande omdömme när hon inte inser att hennes normer inte är förenliga med en ministerpost i Sveriges regering.
Jag måste säga att den som skrivit klart bäst i ämnet här bland kommentarerna är signaturen Jakob. Ni som imponerades av Isobels text, läs Jakobs kommentarer och tänk om!
Skicka en kommentar