Horor, bloggar och Arena

Jag upptäckte precis att alla de förtjusande människorna på Arena har börjat blogga, Magnus Linton (från sydamerika), Per Wirtén (som jag inte känner och alltså egentligen inte ärligt kan kalla förtjusande), Karolina Ramqvist och förlaget med Richard Herold i spetsen.

Strax ska jag dessutom gå till Arenas seminarium om varför vänstern hatar horor så mycket. Petra Östergren, Ulrika Dahl och Karolina kommer prata, Katrine Kielos har tyvärr fått förhinder.

Mer television

I ikväll kl 18 går reprisen av Hörstadius från i går på TV8. Jag och Stephan Mendel-Enk diskuterar fotbollsåret, våld och maskulinitet.

Tusen och ett märgben

Oxmärg kokt i vin i 6 timmar och därefter bredd på surdegsbröd. Jag säger det igen. Oxmärg kokt i vin i 6 timmar och därefter bredd på surdegsbröd. Jag vet inte om det över huvud taget är möjligt att komma till en högre kulinarisk nivå än så. Jag vet att jag är banal. Inga Blumenthalska vitpeppargeléer med ostronskum för min del. Bara kött som tillagas på låg värme så lång tid att det faller sönder och riktigt bröd som jäst i mer än ett dygn. Tid är uppenbarligen den viktigaste komponenten i min lyckligaste matlagning. Det, och märg då.

I fredags påbörjade jag Johans surdegsbröd innan jag gav mig iväg ut i natten (eftersom vissa blir griniga när det här blir en stockholmsk nattlivsblogg hänvisar jag till Gustav, som fyllde år, Margret, som spelade skivor, och redaktör Slätt, som mest var sitt vanliga förtjusande jag. Förresten kommer jag nog inte kunna hålla mig från att publicera bilder senare ändå.) Jag var trött och åkte hem redan vid tretiden och kunde därför påbörja grytprojektet pigg och glad redan vid ett i går.

Peppargryta med märg
2,5 kg märgpipa (en knapp decimeter tjock skiva inklusive märgbenet)
Två vitlökar, hela skalade klyftor.
3 msk nyligen grovkrossad svartpeppar
1 morot
1 stjälk selleri
1 gul lök
1 flaska rödvin
1 liten knippa färsk rosmarin
4 lagerblad
Salt
Ev muscovadosocker

Sätt på ugnen på 150 grader. Skiva upp köttet i ca 1 cm tjocka skivor. Skär hjälpligt runt märgbenet. Hacka morot, lök och selleri fint. Tag din största gryta och lägg i benet. Lägg därefter kött runt om i ett lager så att det täcker botten. Strö över vitlöksklyftor, grönsakshack, peppar och salt. Lägg på ett lagerblad och ett par kvistar rosmarin. Fortsätt med ett lager till, och ett lager till tills allt är i grytan. Häll på vinet. Häll på vatten om det behövs, köttet ska precis täckas. Koka upp grytan på spisen, lägg på ett lock och sätt in i ugnen. Låt stå i minst 5,5 timmar. (Man kan enligt förlagan i Jamie Olivers Italien-bok göra den över natten på 140 grader också, i 8 timmar eller mer). Ta ut grytan ur ugnen. Fetta av den, det går lätt att bara skeda av fettet som ligger i ett skikt ovanpå. Låt koka utan lock uppe på spisen en halvtimme eller så för att koka ihop lite. Smaka. Jag behövde balansera den med ca 1 msk muscovadosocker, men jag kan ha haft i ett lite för surt rödvin. Ät med riktigt bröd, i mitt fall, dvs brödnördens, ett surdegsbröd på Manitobamjöl.

Om ni sedan har verklig tur inhandlade ni för fem år sen en 1996 års flaska Mille e una notte på en semester på Sicilien. Jag erkänner, jag köpte den delvis på namnet. Hur kan man motstå ett så romantiskt skimmer? Tusenochennatt-viner växer knappt ens på vinstockar, de finns bara i sagorna. Utom den här då, den finns till och med i Systembolagets beställningssortiment.

Jag vet, den är asdyr, men jag kan knappt beskriva hur god den var. Det här är ett vin som är som en italiensk gentleman i övre medelåldern, gråsprängt lockigt hår, dyr tweedkavaj. Outtalat macho, men med italienska mått mätt ändå modern och progressiv till sinnet. Röstar till vänster, men inte extremt. Det gjorde han däremot när han var ung. Han bor i Rom eller kanske Bologna, är förtjust i god mat och spirituella diskussioner, älskar sin fru och sina barn, men flirtar emellanåt civiliserat med sådana vackra kvinnor som i franska filmer brukar spelas av Emmanuelle Béart. Han är förstås en mörk oktoberkväll fullkomligt oemotståndlig.

Know when to fold'em

Jag ska aldrig skriva om parfym mer i mitt liv. För det är omöjligt att nå upp till Chandler Burrs nivå, det är omöjligt att ens aspirera, omöjligt att föreställa sig att något man kan tänka, formulera, karva fram kan bli lika spirituellt, lika exakt, lika sagoskimrande synestesiskt. Eller förresten, jag kommer sannolikt inte kunna hålla mig. Men varje ord kommer vara indränkt i insikten om den totala underlägsenhetens ödmjukhet. Är det inte i grunden fantastiskt att känna så?

Ibland blir jag särskilt stolt över min tidning

"Det är nämligen inte knarket i sig som skapar missbruk. Att det tunga missbruket ökar exlosionsartat bland invandrare beror inte på att knark finns i Sverige. Det beror på fattigdom och brist på livsmöjligheter. Vill man kriga mot knarket måste man rikta vapnen mot de sociala orättvisorna. Om det vi i dag kallar knark inte fanns, skulle missbrukarna hitta andra utlopp för sin självdestruktion."

Inte bara för att vi är kvinnor

Dolly kommer till Stockholm! Det går knappt att begripa. Dolly gör, för första gången sedan 70-talet, en Europaturné och den 16 mars kommer hon till Globen. Frågan om jag kommer vara där kan bevaras med den där Dolly-vitsen om hur man sover när man har stora tuttar men också med det distinkta svar K skickade på min fråga om hon skulle med: "Ja!"

Ibland känner jag att mänskligheten kan delas upp i dem som förstår Dollys storhet och dem som inte gör det. Förstår man hennes musikaliska geni, hennes kamp mot strukturerna, hennes sprudlande intelligens, eller gör man det inte. Okej, om man inte gillar country (vilket å andra sidan också är klart tveksamt) men de som börjar fnittra, de som drar bröst- och blondinvitsar, de som börjar prata om Dollyland (och inte ser charmen) de är faktiskt hopplöst förtappade. För mig är Dolly en feministisk symbol bortom klassföraktet, bortom den vidriga uppdelningen av kvinnor i bra och dåliga, på en gång inne i och upplösande patriarkatets bojor. Och så sjunger hon som en ängel.

Det var förresten när K skrev det här som jag blev ohjälpligt hopplöst kär. Aldrig tidigare hade jag hört någon annan än jag själv säga den här sortens saker, aldrig hade någon annan använt mina älsklingscitat, aldrig hade någon annan uttryckt samma vrede mot naturligheten.

Vi gillar den här låten också båda två. Inte bara för att vi är kvinnor.

Bra saker

Livet är snällt mot mig just nu. Livet ger mig bra saker just nu. Livet ordnar kärlek och vänskap och utgångseufori och spännande roliga jobb och människor som säger att jag är bra. Om det nu är livet som ordnat vet jag inte, men i förra veckan fick jag se min bok som en pappattrapp med omslag och mitt namn och titeln och det kändes väldigt konstigt och väldigt bra. Själva omslaget var inte så bra, formgivaren ska jobba vidare, men att se den där kartongklossen som såg ut ungefär som en bok och hade mitt namn på gjorde mig en liten aning yr. På ett bra sätt.

Specifikt resan tillhör kanske inte de allra bästa sakerna, men i kväll åket jag alltså till Umeå och pratar narkotikapolitik med Björn Fries och Ted Goldberg. Något håller på att hända i den här frågan. Just nu, medan vi pratar händer det. Bra saker. Omänskligheten i att definiera missbrukare som slemma brottslingar som får skylla sig själva må leva kvar runt om bland poliser och socialsekreterare, men den politiska diskussionen utgår inte längre från den synen. Sprutbyten må ha blivit allmänt lagliga först i somras, men få kan längre komma undan med att säga att det inte gör något om knarkare får gulsot eller hiv. Få kan komma undan med att säga att det symboliska motståndet mot narkotikan är viktigare än den faktiska vården och omsorgen om dem som far illa av den. Det är bra. Jag är glad för det. Jag tror att vi är på väg någonstans bättre.

How to be a domestic goddess, del 234

En vän ringde i går. Hon behövde bli ompysslad. "Kom hit," sa jag, "jag bakar en kaka." Och vilken kaka det blev sen. Spontant hopkommen där och då, delvis utifrån inspiration från bästa Lisa. Jag tog det jag hade i kyl och skafferi, blandade med kärlek. Det sista är kanske den allra viktigaste ingrediensen i varje verkligt bra kaka.

Äppel- och aprikoskaka
5 dl skrädmjöl (mjöl på rostad havre)
175 g smör
1/2 dl socker
en nypa salt

2 stora äpplen
En rejäl näve bra torkade aprikoser
En näve hela skalade mandlar
En matsked socker

Kör ihop degen i matberedare, lägg i plastfolie i kylen minst 30 minuter.
Sätt ugnen på 200 grader.

Ta ut degklumpen och skär halvcentimetertjocka skivor och lägg i en pajform. Tryck med händerna ut så att degen täcker och går upp till kanten. Fodra kanterna med aluminiumfolie och baka i 10 minuter. (Det kommer se lite konstigt och ofärdigt ut när det kommer ut.

Kärna ur och skiva äpplena tunt. (Ha kvar skalet). Skär aprikoserna i strimlor. Lägg äppelskivor i ett vackert mönster i formen, strö över aprikoser och mandlar. Strö över en sked socker. Baka i 20-25 minuter eller tills kakan har vacker färg. Aprikoserna ser lite brända ut, men smakar karamelliserad hösthimmel. Omedelbart är kakbotten väldigt smulig, men kakan ljuvlig ändå. Efter en timme eller så håller den ihop bättre.

Cissi slutar!

Så hemskt hemskt tråkigt att Cecilia Garme slutar på Expressen.

Dagens sökningar

I dag var det någon som kom hit på att googla "äppelkäck". Jag vet många som skulle göra en sådan koppling.

Sökningen på det nya, och för mig hittills okända, talesättet "knulla i ullstrumporna" är väl inte lika klockren.

Årets julkalender

En av våra läsare på Tre Hörnor Straff har kommit med ett fantastiskt förslag på årets julkalender. Via den stora svenska diktskatten hittar Lars Lagerbäck och Zlatan tillbaka till varandra

Den inleds såhär:
"Det är jul 2006 och Zlatan Ibrahimovic fryser om fötterna. Han har underskattat avståndet mellan järnvägshotellet i Ånge och den lagerbäckska familjegården i Ovansjö. Promenaden blir inte bekvämare av att han trampar den knarrande snön med tunna, handsydda italienska skor."

Hör upp SVT, det här kan bli den TV som familjer, städer, ja, hela nationen samlas kring. Gamla gudar och nya, det gamla Sverige och det nya. Zlatan och Moberg, Lagerbäck och Rasken, försoning och pånyttfödelse.

På Tre hörnor tolkar förresten också just nu Olof Persson Gunnar Ekelöf, Glenn Hysén Nils Ferlin och Björn Runström Verner von Heidenstam.

Fler verkligt bra människor och verkligt hemska avslöjanden

Ni måste kolla på Insider ikväll!

Fantastiske Richard Slätt och hans kollegor avslöjar att svenska polisen slänger ut en mångårig informant, som hjälpt polisen att gripa många grova brottslingar, och hans familj från vittnesskyddsprogrammet, som straff för att mannen talat med media. Nu är mannen helt rättslös och kriminella organisationer är ute efter honom och hans familj, men polisen bryr sig inte. Och säger så rakt ut, framför kameran.

Hade kanske kön något litet med utgången att göra?

Som ni vet är jag en sucker för män som är feminister på riktigt. En av dem är den förtjusande Dr Bergh. Han jämför mediernas behandling av olika felande ministrar i denna och tidigare regeringar. Visst finns det reella skillnader också i hanterandet av media, felens koppling till det specifika uppdraget osv, men uppräkningen antyder ändå rätt tydligt att ugglorna inte är vad de verkar. Som om vi inte redan visste det.

Knarket än en gång

Läs Virren om knarket. Och kolla på Faktum om samma ämne. (Här är Faktums sammanfattning av sina teser.) Väldigt mycket talar för att den hittills förda narkotikapolitiken, med och utifrån dess mål om ett narkotikafritt samhälle, har misslyckats monumentalt.

Nästa tisdag ska jag diskutera det här med bla Björn Fries och Ted Goldberg i Argument i SVT. Hör gärna av er om ni har något särskilt tips på något jag borde ta upp.

Skogen kommer till Birkastan

Ordination för en lyckad onsdagskväll i oktober:

Ha en (minst) jägare i släkten eller vänkretsen.
Ha en (minst) svampplockare i släkten eller vänkretsen
Tag ur frysen - älgfärs
Tag ur skafferiet - torkade trattkantareller (eller färska direkt ur skogen förstås). Lägg de torkade i ljummet vatten så att det täcker.
Krydda färsen med rostade enbär, rostad svartpeppar, en riven vitlöksklyfta, en finhackad sardell, timjan, en skvätt rökig whisky och lite extra salt (smaka innan, sardellen ger rätt bra sälta i sig). Ha även i ägg och mannagryn el ströbröd. Om man har tur att ha mycket torkade trattisar kan man smula i några sådana också. Trilla köttbullar. Sätt ugnen på 125 grader. Ungefär halvvägs in i risottokoket, stek köttbullarna så att de får fin färg, sätt sedan in i ugnen. Jag gillar älgbullar inte helt genomstekta.

Gör i ordning en liter svamp el kycklingbuljong, går bra med tärning men fond eller egen buljong är förstås ännu bättre. Hacka en gul lök fint och fräs på medelvärme i smör. En vitlöksklyfta om så önskas. En finhackad morot och en finhackad selleristjälk är extra bra men inte nödvändigt. Ha i ca 1 dl risottoris/per person (jag föredrar Vialone, Avorio och Carnaroli går också bra) och vänd runt i den smörade löken. Ha på en rejäl slev buljong och rör tills den kokat in. Ha i mer buljong. Rör tills den kokat in. Upprepa ca 10 minuter. Rör hela tiden. Ha nu i trattkantarellerna med sitt spad. Om de är små behöver man inte hacka dem, de är finare hela. Rör tills, just det, vätskan kokat in. Om du har en flaska stående, ha i en skvätt vitt vin. Rör. Efter 15-20 minuter, testa om riset är klart. Riv så mycket parmesan som önskas och vänd ner i risotton ihop med en klick smör. Lägg på ett lock och dra av från värmen. Vänta i ett par minuter. Ät. Överväg att ta jägarlicens eller planera nästa tur till svampskogen.

EU vill, än en gång, bestämma

Via Hax hittade jag den häpnadsväckande uppgiften att EU:s mediekommissionär Viviane Reding presenterat ett direktivsförslag för att kunna kontrollera innehållet i alla filmer som postas på internet.

Ja, innehållet. EU vill inte att vi ska få uttrycka oss fritt. Åtminstone inte i rörliga bilder.

Enligt The Times kämpar den brittiska regeringen mot förslaget, som alltså skulle gälla YouTube, små hemvideosnuttar på personliga hemsidor, videobloggar, allting som medborgarna väljer att uttrycka genom filmmediet. Alla som publicerar filmsnuttar ska avkrävas licens för att få "sända" sitt material och måste uppfylla samma regler som stora tv-bolag om att materialet inte får vara olämpligt för barn, sårande för minoriteter osv.

Det är inte riktigt klokt. Vad säger den svenska regeringen? Vad säger den svenska pressen? Är medborgarnas yttrandefrihet inte mer värd än så?

Stöd Magnus Ljungkvist!

Det här är faktiskt helt ofattbart vidrigt. Visst, vi vet alla att den relativa anonymiteten på nätet ibland tar fram det värsta hos människor, och hatmail och hatfulla kommentarer är tyvärr en del av verkligheten för en hel del bloggare. Steget från det till rena dödshot är ändå verkligt stort.

Först blir jag bara ledsen. Jag vill inte att offentligheten ska vara sådan. Jag vill att man ska kunna tycka olika och ändå respektera varandra, jag vill att debatter ska vara hårda och arga och elaka utan att gå över gränsen till det hatiska och kränkande. Och jag vill definitivt att kvalificerad undersökande journalistik ska kunna göras utan aktivt personskydd för inblandade reportar.

Men det hjälper inte att gråta. Det är bättre att vara arg. Det är bättre att göra något. Magnus må inte ha någon redaktion bakom sig, men han har alla oss blogg-kollegor. Han ska känna att han har vårt stöd, om så krävs ekonomiskt, om så krävs tekniskt, praktiskt. Vi kommer att hjälpa honom. Han är inte ensam.

Jag kommer fråga Magnus om det är något han specifikt behöver hjälp med just nu och återkomma.

Drev för drevets egen skull?

Finns det någon enda nu levande svensk som betalat arbetsgivareavgifter och löneskatter på den hundralapp som grannens tonårsdotter fick i handen för att passa ungarna ett par timmar?

Enligt skatteverkets rapport "Svartköp och svartjobb i Sverige" från i augusti i år ansåg förresten 93 procent av svenskarna att man inte borde behöva betala skatt om man, i typfallet en mormor, passade barn för en ersättning om 8000 kronor om året. Det är drygt 3000 kronor mindre än vad Anders Borgs barnvakt säger att hon fick. Att den svenska staten inte alltid håller med, och dessutom kräver att man ska skicka in en kontrolluppgift på ersättningar över 1000 kronor per år, säger mer om det bisarra skatte- och regelsystemet än om något annat.

Något säger mig att majoritetens moraluppfattning i just det här fallet är på Borgs sida.

Uppdatering: Kanske är den här storyn början på slutet på "drevet" mot ministrarna (som förstås i ex Borelius-fallet var utomordentligt berättigat). Enligt uppgift strömmar det in mail till båda tidningarna från folk som är arga över att de drar så hårt på barnvaktandet och moralens förfall.

Det kan förstås vara en organiserad kampanj från MUF eller nåt också, men i kombination med exempelvis opinionsundersökningen från skatteverket skulle jag gissa att folk är mer upprörda över tidningarna än över Anders Borgs beteende.

I bedömningen av hur besvärliga den här sortens avslöjanden är måste man, förutom lagen och moralen, också räkna in dels hycklerifaktorn, dels vanlighetsfaktorn.

Hyckleriet i det här fallet är litet, då moderaterna alltid sagt att skatterna är för höga på tjänster och att regelverket är för krångligt. Det vet väljare i allmänhet (vilket de alltså uppenbarligen inte visste när det gällde moderater och tv-licensen) vilket gör det mycket mindre besvärligt än när Gudrun Schyman hade betalat en granntjej några tusen för att städa, utan att rapportera in. Nu är ju just Schyman exeptionell i sin förmåga att ta sig igenom alla slags förtroendekriser utan att något fäster, men jag talar om principen.

Vanlighetsfaktorn i "Borg och barnvakten" är däremot skyhög, eftersom varenda svensk förälder anlitat barnvakt nån gång, med betalning direkt i handen. Det skiljer ut honom radikalt från överklass-Borelius med sina filippinskor i källaren.

Li'l Kim

Läs vad Eff har att säga om den här sjukt tuffa bilden på Kim Jong Il.

Up yours, Folkhälsoinstitutet

Så har alltså den fabriksbakade mazarinen gått från att vara alla byråkraters bästa vän till att i stället symbolisera en hel rebellrörelse.

Liz och jag

"She wears her heart on her sleeve and talks salty." Det sa Truman Capote om Liz Taylor och en vän nyss om mig.

Jag vet inte om jag fått en så fin komplimang någonsin.

Pär Nuder har just nu ett helt fascinerande darr på rösten när han väser om hur den här regeringen bara är till för de rika. (även orden "arbetslös" och "låglönejobb"har ett härligt väs) Jag har aldrig hört honom använda det här tonfallet förut. Inte heller brukar han vara så ljungande socialistiskt aggressiv. Jag gissar på positionering inför partiledarbytet i mars. "Nyliberalismen finns kvar i politiken" säger han också. Nu säger han att regeringen Reinfeldt vill att arbetarna ska bli poolskötare i Djursholm. Å, det här är helt fantastiskt.

Uppdatering: Jag stötte ihop med Eric Sundström på väg till stan och han var också helt exalterad över det där med poolskötarna. "Det är så roligt att vara i opposition" sa han. "Tro mig" sa jag "man kommer över den känslan."

Stegö avgår

Enligt SVT24 alldeles nyss har hon lämnat in sin avskedsansökan.

Gröt i huvet

Jag ser mer och mer Cecilia Stegö Chilòs usla problemhantering som en personlig förolämpning. Det hade varit så lätt (förhållandevis i alla fall) att ursäkta sig och samtidigt få en vettig debatt om licenssystemet och public service. Och jag tror fortfarande att hon hade varit en bra person att driva igenom de kvalitetshöjande förändringar i den senare som jag (och hon) tror är nödvändiga.

Men icke då. Lögner och undanflykter och slingrighet har i stället gjort det helt omöjligt att ens prata om förändringar i public service utan att det ses i ett ljus av futtigt, girigt pubertaltrots.

Nu tror jag att hon avgår. På något annat sätt kan man inte tolka den inställda debatten hos publicistklubben.

Därmed blir också den ideologiska konflikt som hade kunnat leda till intressanta och givande (och förstås upprörda) samtal ett misstag på samma sjaskiga nivå som överklasstanter som får djursholmsvillor i studentpresent av pappa och ändå varken har råd att betala vita barnflickor eller fastighetsskatt för sommarhuset.

Det är verkligt sorgligt, och ingen annans fel än hennes eget.

Veckans medborgarjournalist

Om inte telefonen ringer varm hemma hos Magnus Ljungkvist med jobberbjudanden från svenska kvalitetsmedier är det något som är allvarligt fel. Jag gissar tyvärr att så inte sker och att det alltså är något, allvarligt, fel. Jag skulle önska att jag blev mer förvånad.

Men den här veckan är det han som lett nyhetsflödet. Varje steg på vägen i granskningen av Borelius-affären har han legat före de vanliga nyhetsmedierna, och med Aftonbladets Lena Mellin som enda undantag (vid ett enda tillfälle dessutom) har han fått noll och ingen traditionell medieuppmärksamhet för sitt arbete.

I en kommentar på hans blogg hävdar någon att medborgarjournalistikens era kommer vara kort för att den inte har den objektivitetens stämpel som traditionella medier håller sig med. Min uppfattning är den rakt motsatta. Jag, och alla andra läsare, vet ju att Magnus är socialdemokrat. Jag läser hans texter med det i bakhuvudet och har inga som helst problem att skilja åsikter från fakta. Att Maria Borelius har ett hus i Falsterbo som formellt ägs av ett företag i ett skatteparadis är ju sant (eller falskt) oavsett politisk färg på den som avslöjar det. Precis på samma sätt som Edward Unsgaards reportage om Thomas Bodström var korrekta eller felaktiga helt oberoende av Unsgaards politiska sympatier. Skillnaden var bara att den vanlige radiolyssnaren inte kände till dessa förrän Unsgaard blev pressekreterare åt statsminister Reinfeldt. Jag vet vilket jag tycker känns mest trovärdigt.

Dagens läsning

Johannes Forssberg skriver om den rebellrörelse som ett antal av ministrarna kommer ur och två av mina favoriter, Sakine Madon och Fredrik Krohnman skriver om det bisarra livet i politiska ungdomsförbund under den fantastiska rubriken: "Ungdomsförbunden kan allvarligt skada ditt barn"

Däremot förstår jag inte huvudledaren. Särskilt inte ihop med Forssbergs krönika. Han skriver ju klart och tydligt att det handlar (eller handlade) om ett ideologiskt grundat uppror där staten inte (som i ex de konservativa eller reformistiskt socialistiska idétraditionerna) ses som a priori god. Ledaren däremot tycks hävda att rebelllustan bara grundar sig i en pubertal motvilja mot socialdemokratin.

Bara ännu ett exempel på det vi alla vet - det är förfärligt långt kvar till lika villkor.

Nya Arena

I nya Arena skriver Petra Östergren om horor, Sara Stridsberg och Natalia Kazmierska om kloning, Tomas Lindbom om Ségolène Royal bortom de okritiska oh-ande och åh-ande hon brukar väcka, Karin Andén om en holländsk fackförening för papperslösa städare och både Håkan A Bengtssons ledare och en intervju med Katrine Kielos, Klas Gustavsson och Nisha Besara handlar om socialdemokratins nödvändiga idémässiga förnyelse.

Det här måste bara vara Sverige just nu bästa tidning.

Hur ska man betala?

Jag måste erkänna att jag inte riktigt begriper det där med att avskaffa de avgiftsfria muséerna, mer än möjligen som en ren budgetpost. Precis som Malte säger finns det ju ingen riktig ideologisk skillnad mellan att subventionera något till 90 eller 100 procent. Och rent faktiskt har avgiftsbefrielsen haft exakt den effekt man hoppades, det vill säga sänkt trösklarna för människor att gå på museum, specifikt för dem som tidigare inte gjort det.

Det huvudsakliga argumentet för avgifter på offentlig service är annars att det ska förhindra överutnyttjande, som exempelvis inom vården, men det kan väl rimligen inte vara skälet i det här fallet.

Smma sakskäl kan förstås anföras mot licensfinansiering av public service. Här kan man lägga in något vitsigt om den civila olydnaden att planka in på statliga muséer. Jo, jag vet att nyliberalerna brukar säga att de inte tittar på SVT, och i vissa fall är det säkert sant. Men de allra flesta av dem brukar ju å andra sidan också klaga på programmens vänstervridning, vilket det torde vara svårt att ha någon uppfattning om i det fall man aldrig sett dem. (Se Kerstin Hallert)

Ps. Något som också i bland anförs från höger som ett skäl till motstånd mot exempelvis vägavgifter är "varför ska jag behöva betala två gånger för samma sak, och dessutom med redan beskattade pengar" (på slutet kan man gärna lägga till en förorättad darrning på rösten)

Et voilà: varför ska jag behöva betala en gång till för att se på konst som jag redan betalat för att köpa via skatten. Med redan beskattade pengar????

En pausuppmaning

Ni kanske redan gjort det, men annars uppmanar jag er att läsa den extremt intressanta debatten i sydis om integration.

Det faktum att Fredrik Ekelund skäller sina kritiker för politiskt korrekta skulle visserligen kunna leda till (med goda skäl) att man vägrar läsa på rent trots. Men även om jag tycker att just Ekelund uttrycker just den sortens skånska arbetarromantiska skitsnackarmentalitet som som PM skrev om häromsistens (jag är född i Malmö, jag får säga sånt) är diskussionen som helhet mycket läsvärd.

"Det är fel att betala tv-licens"

Alltså, det här är ju ett fullkomligt vanvettigt mesande. Alla människor vet (alla med något sånär kunskaper om den svenska politiska historien) att de flesta som var aktiva i MUF på 80-talet och början av 90-talet, som exempelvis Cecilia Stegö, Sven-Otto Littorin, Anders Borg, Tobias Billström och ja, Fredrik Reinfeldt själv, tyckte att det var moraliskt fel med tv-licens.

Rubriken till det här inlägget är alltså inte min utan just ett citat. Våren 1989, då Fredrik Reinfeldt var vice ordförande i MUF Stockholm, drev nämligen MUF kampanjen "Det är fel att betala tv-licens", en kampanj som Stockholmsdistriktet var mycket aktiv i, till skillnad från exempelvis det konservativa Malmö-distriktet som vägrade delta.

Kan man inte kräva någon kunskap om detta av alla dessa politiska journalister, så att de ställer en fråga om det till Fredrik Reinfeldt? Visst kan han förstås ha ändrat sig sedan dess, det tror jag rent av att han har gjort, men frågan har en tydlig politisk kontext och historia.

Om någon begrep att det här inte är en simpel kvitto-skandal kunde man kanske rent av få en välbehövlig diskussion om licenssystemets för- och nackdelar. Men det skulle förstås kräva att någon journalist tänkte efter, eller att någon av alla dessa politiker slutade pudla så förfärligt och faktiskt erkände att det här var något de gjorde medvetet, med ett specifikt politiskt syfte.

Nej, jag tror inte heller att det kommer att hända.

Är staten alltid god och måste man alltid göra som den säger?

"Finns det några angivare här" Så inledde jag ett föredrag i somras om angiveri. Sedan fortsatte jag med att berätta om alla lagbrott jag har gjort, eller i vissa fall gör fortlöpande.

Jag har kört för fort, jag har jobbat svart, jag har köpt svarta tjänster, jag fildelar (eh, just nu rent av), jag har köpt smuggelsprit, jag har använt droger. Jag visste inte att det var ett brott att inte betala tv-licens, men jag måste erkänna att jag inte heller alltid har gjort det. (Jo, jag gör det numera, ingen anledning att anmäla mig till radiotjänst.) Om det är ett brott att gå på svartklubb har jag ännu en punkt på min kriminalitetskatalog. Jag har aldrig själv gömt flyktingar, men jag har varit med och hjälpt till.

Detta är brott som inte har något direkt offer. Ingen person drabbas av att jag köper vodka från Tyskland via bekanta. Ingen enskild person lider av att jag har jobbat utan att ta betalt med faktura och kvitto. Men det är kriminellt. Och om jag haffades skulle det förmodligen leda till i alla fall böter.

Det här är en syn på staten som jag delar med väldigt många jag känner. Det finns lagar som är absoluta. Man slåss inte, man snor inte grejer i affärer, man har inte sex med någon som inte vill. Såklart. Detta är moraliska lagar mer än politiska och de allra flesta svenskar skulle nog inte göra det ens om det var tillåtet (med de sexuella övergreppen finns det ju tyvärr vissa frågetecken där, men den diskussionen får inte plats här)

Men det finns också lagar som många helt enkelt inte betraktar som legitima. Om staten vill bestämma att man inte får ha öppet efter klockan tre så får man väl fixa sin fest senare ändå. Om staten lydigt lyssnar på stora musikbolagen och jagar fildelare med blåslampa, så stäm mig då. Om staten kräver mig på en avgift bara för att jag äger en tv-apparat, trots att jag aldrig tittar på svensk tv, så är det den som är omoralisk, inte jag som låter bli att betala. (Konsekvent nog började jag faktiskt betala tv-licens när jag började titta på alla de bra serier som SVT köpte in - Sopranos, West Wing, Six Feet Under.)

Nu kanske vissa säger att man alltid måste följa lagen i alla fall. Att man måste arbeta politiskt för att ändra den, men att man inte får bryta mot lagen ens om man anser den omoralisk.

Och visst, det är ett synsätt. Legalismen lever och frodas, inte minst i den nuvarande regeringen där migrationsminister Tobias Billström tidigare sade nej till en allmän amnesti för apatiska flyktingbarn för att det inte vore rättssäkert. Lars Leijonborg har sagt att han skulle ange gömda flyktingar. Och även om det kanske är orättvisa exempel så tror och hoppas jag att det är få som skulle gå hela vägen och säga att det var omoraliskt att hjälpa behövande kvinnor till säkra aborter innan det blev tillåtet. Eller att det var fel att vara homosexuell när det var förbjudet. Det handlar alltså, för de allra flesta, om bedömningar från fall till fall. Vad tycker just du är en rimlig lag, vad tycker just du är ett omoraliskt lagbrott, även om det inte finns något offer?

Självklart finns det bekymmer med en sådan uppfattning. Tänk om alla inte ser på moral på samma sätt som jag. Tänk om det finns de som tycker att man inte behöver respektera lagen mot misshandel, våldtäkt, mord. Och, mer vardagsnära, ska man då dra gränser mellan att låta bli att betala tv-licens och att låta bli att betala på tunnelbanan? Det senare förordas ofta från vänster, det tidigare från höger. Jag har förresten inte alltid i mitt liv betalat i tunnelbanan heller.

Nu kommer det in personer i regeringen som, i alla fall under delar av sina liv, har delat min uppfattning om relativiteten i statens överhöghet. De har inte (och jag tror verkligen inte att Cecilia Stegö är den enda) alltid betalat tv-licens, de har anlitat svart arbetskraft, de har rökt marijuana, de har kört för fort.

Är det här reella problem? Jag vet inte. Det är möjligt att en övervägande majoritet av väljarkåren tycker det. Jag kan inte gärna och vill inte heller sätta mig till doms över människor som gjort samma lagbrott som jag själv. Det jag personligen blev upprörd över i Borelius-fallet var ju också framförallt hennes motivering till de svartbetalda barnflickorna, inte själva brottet.

Det som är ledsamt är ju också att de inte kan stå för att detta delvis har ideologiska grunder. Om Cecilia Stegö hade sagt att hennes ickebetalande av tv-avgiften hade börjat som en politisk protest mot systemet och att hon är tveksam till den här betalningsmodellen hade vi kunnat få en verklig debatt. Nu blir alltihop bara sjaskigt och slingrigt.

Helt klart är dock att den här synen kommer i brutal konflikt med den journalistiska idén om att politiker ska vara ofelbara. Och ju mer man letar dessto fler exempel kommer man säkert att hitta. Speciellt hos dem som inte levt sina liv i förhoppningen att en dag bli statsråd. Det var ingen slump att Thomas Bodström också hade haft svart barnflicka, så toppadvokat han var. För det är ju också tydligt. De där kraven gäller ju bara just politiker. Inte advokater eller metallarbetare eller exempelvis de journalister som granskar dem. Mängden svartbetalda städare och barnpassare på landets samhällsredaktioner går nog knappt att klämma in i på en vanlig eko-sändning.

Det är tur att de inte vill bli politiker. Det är tur att jag inte vill bli politiker. Men måste politiker alltid tycka, och alltid ha tyckt, att allting staten gör är rätt?

När är det då inte för dyrt?

Det kan finnas massor av anledningar till att inte köpa hushållsnära tjänster med kvitto. Den som utför tjänsten vill kanske inte ha f-skattsedel och hantera skatteinbetalningarna själv, och att då som privatperson vara arbetsgivare innebär ett nära nog ofantligt krångel. Den som utför tjänsten kanske också hellre vill ha svarta pengar i handen än vita på kontot minus skatt. I vissa fall, rent av nästan alltid när det gäller helt vanliga svenska medelinkomstbarnfamiljer, så är det också för dyrt att betala vitt.

Om man tjänar närmare två miljoner om året är det sista dock inte på något enda sätt en rimlig invändning.

Jag blir så trött på höginkomsttagare som tycker att det är för dyrt med pappaledighet, för dyrt att köpa vita tjänster, för dyrt att betala trängselavgift. Visst, för vissa kanske det är för dyrt. För vissa kanske det betyder skillnaden mellan om det där jävla berömda livspusslet går ihop eller inte.

Men inte för er. Ni gömmer er och er lättja och er materialism och era patriarkala livsmönster bakom ett skynke av andra människors svårigheter. Ni ursäktar er egoism med andras livsnödvändighet. Ni borde skämmas.

Ps. Ursäkten är också helt vrickad. Borelius säger att hon och hennes man hade skild ekonomi och att alltså det bara var i förhållande till hennes inkomst som vita barnflickekostnader hade blivit för höga. Så mannen, fadern, hade alltså inget som helst ansvar för sina barns väl och ve, inte ens ekonomiskt. Det är en intressant syn på föräldraskap.

Ps 2. Apropå diskussionen nedan. Ja, min upprördhet gäller till viss del Cecilia Stegö också, även om jag inte vet hur mycket hon tjänade när hennes barn var små. Hon har i alla fall inte skyllt på att det var för att hon inte hade råd. Det är alltid något.

Ps 3. Precis som Morian säger är det irriterande att inga av de traditionella medier som hakat på storyn ger cred åt Magnus Ljungqvist som var först med knäcket.

Ps 4. Jag är alltså egentligen för en generell sänkning av skatten i tjänstesektorn och kan för all del utan alltför mycket gnäll acceptera avdrag för hushållsnära tjänster. Men just därför blir jag ännu grinigare när den rätt vettiga politiken smutsas ner av sånt här.

Fräscha söta studentskor

Läs Johannes Forssberg om det farliga idealet med söta fräscha flickor. Inledningen är oerhört bra.

Du och jag, John Stuart

Jag har alltså också gjort det där etiktestet som florerar. Det är verkligt svåra frågor, och jag kan inte svära på att jag skulle svara exakt likadant en annan dag, en annan tid, vid ett annat humör. Men jag kan inte säga att jag är särskilt förvånad över resultatet heller. Möjligen skulle jag ha trott att Hume skulle komma högre, jag har alltid gillat honom.

1.John Stuart Mill (100%)
2.Kant (98%)
3.Jean-Paul Sartre (81%)
4.Jeremy Bentham (78%)
5.Aquinas (72%)
6.Aristotle (67%)
7.Ayn Rand (64%)
8.Prescriptivism (62%)
9.Stoics (55%)
10.Epicureans (50%)
11.Plato (50%)
12.David Hume (48%)
13.Spinoza (45%)
14.Nel Noddings (40%)
15.Ockham (32%)
16.St. Augustine (31%)
17.Nietzsche (28%)
18.Thomas Hobbes (25%)
19.Cynics (5%)

Lyssna!

Ni måste lyssna på samtalet mellan älsklings-Inti Chavez Perez och Mauricio Rojas från P3 Flipper. För ett samtal är just vad det är, respektfullt, engagerat, upprört, känslomässigt. Det är när man hör sånt här som man förstår varför man (eh, jag) gillade Mauricio en gång i tiden. Kunde han inte sluta vara politiker helt och hållet och gå tillbaka till att vara en intressant intellektuell?

Så litet är utrymmet för det acceptabla, eller, nu dör alltså humanismen

Jag hade tänkt fråga Björn Wiman om jag fick skriva i tidningen. Jag hade tänkt fråga om jag fick skriva och ställa några frågor om alla de furiösa anklagelser som de senaste dagarna riktats på landets kultursidor mot den nya kulturministern.

För redan timmar efter utnämningen kunde Carl Otto Werkelid och Anders Ehnmark utropa hu och hemskt (eller ordagrant "utmanande" och "cyniskt" och "berlusconisering") över tilltaget att hämta en minister från något så läskigt ställe som Timbro.

Dagen därpå kom de nu allmänt uppmärksammade och visserligen på något sätt kanske humoristiska, men huvudsakligen sorgliga uttalanden som det från Sophia Artin, teaterchef på Galeasen:

"Detta är inte mindre än en krigsförklaring mot all kulturverksamhet och mot demokratin. Nu dör humanismen, nu dör konsterna, i alla fall försvårar regeringen möjligheterna för Sveriges invånare att få näring i själen. Vi måste samla ihop oss inom teatrarna och gemensamt slå tillbaka innan vi är slaktade. Jag kan inte se något försonande i detta val av minister, det är ett hån."

eller från Hanna Sersam, producent på Teater terrier:

"Allt som kommer från Timbro är ett hot mot demokratin".

Jag tycker för all del att det är skojigt när människor tar i ordentligt, men det är lite ledsamt att delar av kulturvänstern har en syn på demokrati som går ut på att det är odemokratiskt att inte tycka som de gör.

Ändå skriver jag här och inte i spalterna. Trots att jag inser att det behövs människor som säger emot, som visar att kultursverige faktiskt inte är riktigt så homogent som det nu verkar.

Men jag tar ändå sånt som journalistisk integritet på allvar (det är något annat än objektivitet, men det är en annan diskussion som faktiskt inte får plats här). Och jag kan inte på något sätt hävda att jag står fri och oberoende i det här fallet.

Jag har startat en, ekonomiskt monumentalt misslyckad, tidning ihop med Cecilia Stegö-Chiló. Vi fick knappt något betalt alls för ett halvårs jobb, men något roligare och mer lärorikt har jag sällan gjort. Jag har gråtit mot hennes axel, både i professionella och, förstås när det gäller min offentligt patetiska gestalt, privata sorger. Jag har somnat på hennes soffa sena jobbmöten och hon har lärt mig så mycket om journalistik att jag knappt vet var jag skulle vara utan henne. Vi tycker olika i en hel del politiska frågor. Men hon är alltid intellektuellt intressant, nyfiken och hederlig och jag kan knappt komma på någon person som jag hellre skulle lita på i ett skarpt läge.

Detta är också en av anledningarna till att reaktionerna på hennes nya post bekymrar och förvånar mig. För en större förkämpe för kvalitativ journalistik kan jag knappt komma på. Hon rynkar på näsan åt min förkärlek för kvällstidningar och tittar på tysk public service-teve för att hon anser att den svenska gått ner sig i lekprogram och lättviktighet. Hon har nominerats till stora journalistpriset för grävande journalistik. Hon har i många år jobbat för den public service hennes belackare nu hävdar att hon vill rasera.

Men de som så öppet nu ömmar för offentligt finansierade medier verkar uppenbarligen inte lyssna på P1. För hur ska man annars förklara att så många av dessa kulturmänniskor aldrig hört talas om en person som i många år varit en av kanalens inrikespolitiska kommentatorer? De verkar förstås inte läsa Svenska Dagbladet heller, annars vore det svårt att ha missat den som skrev gigantiska reportage från öst- och centraleuropa, som grävde på om svenska politiker och deras ystra representation, som skrev ledare - på Mats Svegfors tid, märk väl. På den tiden när SvD hade Sveriges mest intressanta ledarsida. Jo, jag vet att det känns som väldigt länge sen.

Eller är Sverige så sekteristiskt? Människor som håller på med kultur är ointresserade av allmän inrikespolitik och kräver alltså inte bara en person med vänsteruppfattningar, utan också någon med specifik kulturell inriktning som kulturminister. Och vad betyder i såfall det, eftersom det inte räcker att ha varit en, åtminstone fram till detta ögonblick, allmänt respekterad journalist?

Marita Ulvskogs enda yrke utöver politiken var ledarskriveri på en socialdemokratisk tidning. Så kanske är just politisk färg det enda som avgör om man kvalificerar sig som kulturperson eller inte. När jag går igenom klippen från när hon blev kulturminister, liksom från när likaledes kulturellt oerfarna Margot Wallström blev det, hörs visserligen något enstaka mutter om att kan vi inte få en egen Åse Kleveland. Men inte särskilt mycket mer än så.

Nu plötsligt är folk så upprörda att all intellektuell hederlighet försvinner. För det är ju roligare att säga att den nye kulturministern inte går på teater och bara läser deckare och biografier än att hon gillar Herzog och Hans-Magnus Enzensberger. Det är skojigare att ta bort det där med public service, som Johan Croneman gjorde i sin beskrivning av hennes tevevanor (som jag inte hittar på nätet). Hellre skriva tysk teve bara sådär och hoppas att folk associerar till snurrande hjul och lättklädda lekprogramsledare. Hellre skriva som Ehnmark om den berlusconisering och fördumning som vi hittills sett i tex public service och låtsas som att det kan skyllas på den splitternye ministern snarare än polarna till vänster.

Det är talande att det är människor med medieinriktning som haft en mer balanserad syn. Martin Jönsson i SvD, Björn Elmbrant som uttalat sig på flera ställen. Rent faktiskt är ju också ansvaret för public service ett av kulturministerns mest centrala uppdrag. Och då är det ju rätt bra med någon som kan det här med medier och har ett stort engagemang för deras innehåll.

Jag ska inte säga att jag kommer hålla med om allting som Cecilia Stegö tycker och gör. Jag tycker exempelvis att det ska finnas offentligt finansierade kvalitetsetermedier, offentliga bibliotek med fri utlåning och en insikt om att högkvalitativ kultur inte alltid klarar sig utan stöd på en så liten kulturmarknad som Sveriges. Om den kommande politiken utgår från andra grunder kommer jag också att bli upprörd.

Men med tanke på hur lite de arga rösterna hittills känt till om ministerns faktiska uppfattningar är det dock något de, och jag, får vänta på att bilda oss en uppfattning om. Men vad jag tror att upprördheten egentligen grundar sig i är det ärliga svar som Åsa Linderborg gav i SVT24. Cecilia Stegö är en oerhört effektiv opinionsbildare. Hon smittar med sitt engagemang och entusiasmerar med sin pedagogiska förmåga.

Hon kan alltså riskera att övertyga människor om en väg som inte går vänsterut. Det är inte så konstigt att Anders Ehnmark blir orolig.

Uppdatering: Läs förresten Gunilla Kinn om Stegö också.

Uppdatering 2: Läs också den intressanta diskussionen om svensk filmpolitik i anknytning till nya ministern hos Emma Gray Munthe.

Uppdatering 3 (viktig!): Jag mindes fel. Det var i intervjun i Svenska Dagbladet som man drog ihop det där med tysk public service till bara tysk teve. Johan Croneman däremot skrev om Stegö Chilòs tevevanor som "Sedan sade hon här i Dagens Nyheter att hon nästan bara tittade på tysk (!?) public service på tv. Är det framtiden - efter att hon skrotat den svenska?" Jag gissar att misstaget berodde på att det senare också är ett anmärkningsvärt antiintellektuellt påstående från en man som själv upprepade gånger beklagat den bristande kvaliteten i svensk public service.

Förresten kan man också läsa Stegös egna tankar om journalistik från vårt gemensamma havererade tidningsprojekt.

I stället för tacos

Den fantastiske Andy Ek bidrog förstås med låten: Borås, Borås!

Det här är för dig, Anders.

Jag är lite bakis efter en gårdagskväll med Bang-fest och middag på Pelikan med bloggkändisar, nattklubbschefer och popkulturskribenter, sen vin och drinkar på Centro, Riche, Spy Bar. På det mittersta stället fick jag en puss av Björn Runström, två rätt okända män sa att jag var vacker och jag hälsade på en glad johan Kinde och en sjukt sur Olle Ljungström. Kanske återkommer jag med mer detaljer. Här är en suddig bild så länge.


Förresten är jag rätt nöjd med den nya regeringen. Men varför varför varför kunde inte Birgitta Ohlsson ha fått den posten som Tobias Billström fick? Hon är bättre, snyggare, tycker klokare saker och är minst lika etablerad. Frågan är om Billström kvoterades in som moderat eller som man?

Bittermitten

Den charmante vinlusen kommer ut som medlem av en i moderniteten huvudsakligen hånad, förbisedd, förbigången politisk gruppering - bittermitten.

Dukat bord

Det är förmodligen något slags naturlag som handlar om att slippa valkampanjer och maktinnehav och annat trams, men Joels blogg går från klarhet till klarhet numera. Läs om zombiejägare och AMS.

En singelkille nära dig

Det här är sånt man egentligen inte förväntas göra mot sina vänner, men om ni går in på TV4 och klickar er fram till avsnittet om dejting (en liten bit ner i vänsterspalten) kan ni se en viss redaktör Slätt agera som "singelkillen Richard".

Han sitter på centralen vid ett bord med blommor och champagne och hoppas få en dejt i direktsändning. Det går, om man ska vara ärlig, sådär.

Men han är singel, flickor. Och snygg och smart och förtjusande trevlig. Om du har mer att erbjuda än Lisbeth har du en bra chans.

Borås, Borås

"grilloljiga dansbandsmustascher från Borås." Jag kan inte låta bli att smälta lite. Det är en fin text. Det kan också vara förekomsten av Borås. Jag tycker att allting som inkluderar Borås är åtminstone en aning humoristiskt. En gång fick jag ett recensionsex på en bok som hette No, I'm from Borås. Jag fnittrade varje gång jag såg den. Jag läste den aldrig, den kanske var mycket seriös och väldigt bra. Jag kom aldrig förbi ortsbestämningen. Att Ellos vinner allsvenskan är förstås också rätt okej (och då syftar jag inte bara på hur vidrigt det vore om de inte vann, så som läget är just nu i tabellen). Jag minns vagt en låt, med något som kan ha varit After Shave, som löd just Borås, Borås, till melodin av New York, New York. Om jag hade haft den hade jag gärna postat den här och nu.

Bara en av många anledningar till att jag ibland vill vara judinna

"The one important thing you need to know about Hanukkah is that it provides a divine ordination to eat deep-fried foods. That's the kind of religion Judaism is; and surely even those who are not the Chosen, have to respect that, admire that, love it."

Från, vem skulle det annars kunna vara, Nigella Lawsons Feast.

Sorg och sånt

I dag skriver jag om Joan Didions Ett år av magiskt tänkande och hur hennes ord och hennes sorg glider in och ut ur mina. Det är en vidunderlig bok.

Förresten

verkar Per Gudmundsson vara tillbaka. Han slutade ju blogga innan alla andra började och börjar nu igen när de andra slutat (eller nåt), men allting talar ändå för ett varmt välkomnande. Även om jag själv snart kräks på den allmänna antiintellektuella bloggpolitiseringen. Valet är över, ni kan sluta med slagorden. (För C, jag vet faktiskt inte vad jag ska säga annars om dina analyser av mina ords existens. Tror du verkligen själv på det där?)

Stoppa pressarna!

Malou gick upp i vikt! Nu kopplar hon in experter. Ibland är kvällstidningar extra roliga.

Lära för livet

Det säger en del om det svenska högskoleväsendet att Mälardalens Högskola har en fempoängskurs där man i stort verkar få lära sig att använda Blogger.

Via Deep Edition

Beordrad läsning

Jag vet att ni alla ännu inte tycks ha begripit storheten i min fotbollsblogg, men den här lilla rapporten från Trelleborg-Åtvidaberg, och den här från Assyriska-Falkenberg är så bra att ni bara måste läsa dem. Jag är så glad att jag får ha en blogg ihop med bröderna Höglund.

La Ekberg

I början av sommaren fick jag en av de finaste komplimangerna någonsin när nån sa att jag såg ut som Anita Ekberg. Jag satt visserligen på kanten av en fontän när det hände, men oavsett hur sanna de var tog jag orden till mitt hjärta.

Är det någon som vet om och i såfall var man kan få tag på Anita Ekberg fantastiska sommarprogram från förra året?

Eftersom fontänen har stopp i vattenledningarna

Är det någon som har testat de där nya konstiga mascaraborstarna? Jag läste en artikel i New York Times om dem i somras, men jag vill veta om de funkar i praktiken också.

Sirener, sirener

Läs Gustavs roliga artikel med stockholmskt fylleskvaller genom historien.

Eftersom den här bloggen på sistone varit mer politisk än vanligt, och för att jag förstås själv som späd nyliberal storögt spanade in storstans alla frestelser just där, rekommenderar jag särskilt anekdoten om Tritnaha. Det är ju nästan så att man önskar bort fem-tillstånden bara för känslan att gå på svartklubb där razziorna glatt tonsätts med KRS-One.

Kvinnor och människor och andra

Under bloggpausen i somras skrev jag förresten två texter utifrån Henrik Berggrens och Lars Trädgårdhs "Är svensken människa?"

Ensam är inte stark (jo, jag vet att det fallit bort ett "inte" i rubriken på nätet)
och
Är kvinnan människa?