Folk som får ligga (och inte)

Det här är en smart och rolig vändning på gyllenhammar/zandén-grejen, men framförallt en helt jävla fantastisk rubrik. "Svenska män är jävligt bra i sängen".

I samma genre, folk som fått ligga mycket, vill jag passa på att tipsa om Göran Skyttes förhållandevis obegripliga text i Svenskan i helgen, som avslutades med lite information om Skyttes eget sexliv:

"Du som nu vill angripa mig för att vara bigott och hysa sexualskräck, du ska veta att jag person- ligen har varit med om allt som du önskar att du hade varit med om." Skytte har alltså inte bara legat mycket, han har legat konstigt.

Förresten får präster visst inte ha gruppsex. Jag kan inte låta bli att koppla det till Heberleins text om den mesiga kyrkan. Att det är viktigare för präster att leva ett sexuellt korrekt liv än att, tja, tro på Jesus.

Uppdatering!
Lisa skriver i kommentarsfältet att Lisa Magnusson, hon med den goda erfarenheten av svenska män, fått sparken från Aftonbladet. Så otroligt bisarrt. Jag hoppas att någon annan omedelbart erbjuder henne plats i spalterna.

Dagens DOOL

"Det är inte likt dig att bli så orolig över något sånt här"

Bo till Hope efter att de blivit utslagna av giftpilar och inlåsta i en bunker 10 000 meter under havet.

De små sakerna som upptar ens tid

I dag har jag ägnat flera timmar åt att förbereda mig för, ta, och sedan välja en ny bylinebild för kolumnistgrejen i Expressen. Jag hade självfallet glömt att det skulle vara i dag och hann inte tvätta håret men hetssminkade mig hemma i stället för att som planerat sunka runt i träningskläder fram tills dess att jag faktiskt skulle träna. Sedan tog fotografen 100 nära nog identiska bilder, vissa med min patenterat fåniga fotomin, den där jag sänker hakan ett snäpp för mycket för att se extra rådjursögd ut (se på bloggbylinen för ett inte alltför extremt exempel), och sen valde vi ut två bilder som var riktigt bra. "Varför två?", frågade jag. "Det kan vara bra att variera sig." Därför har jag nu en bild där jag har ett litet litet halvleende i ena mungipan och en där jag inte har det. I övrigt ser man ingen skillnad. Jag vet inte hur tidningen ska göra när de ska välja vilken de vill använda.

Gå i kloster

Therese Bohman om vad man kan göra givet läget i kulturen och samtiden:

"Går i kloster? Lite drastiskt kanske. Men rätt tilltalande tanke. Betydligt mer tilltalande än att diskutera den samtida poesins subversiva praktik och belysande av normativa syntaxer."

Hon skriver i samma inlägg om att Ann Heberleins göra-slut-text till Svenska Kyrkan var bra. Det tycker jag också.

Tycka turist är trist

Häromdagen skrev jag förresten om Jennie Dielemans skakande reportagebok om turism. Richard Herold driver kanske Sveriges bästa förlag.

Att älska (som) att äga

Det finns ett oändligt antal trådar att ta upp. Manillafesten i går har Andy Ek redan täckt in, Malte Perssons eventuella radikala frälsning, det ledsamma men förutsägbara i att Maria Küchen placerar in Linda Skugge bredvid Martina Haag och Camilla Läckberg i det plattlästa möjligen underhållande (om man har de inte alls orimliga pretentionerna att kräva uppdelning mellan högt och lågt finns det förstås en fördel i att kunna skilja mellan de två kategorierna, men kanske har Küchen bara aldrig läst Skugges romaner), rimligheten i att publicera fylleskrivna debattartiklar.

Snabbast fastnar jag dock i en detalj gällande det sistnämnda. Nej, inte publiceringsbeslutet, men själva artikeln. I Expressens återgivning av densamma har man nämligen inte valt att dra på det där ömma slaget över munnen, eller på hur misshandlade kvinnor måste förstås värdet av ett rejält försoningsknull, utan på att "Vi måste våga vara otrogna". Som om detta påstående var det mest radikala, mest upprörande i texten. Samtidigt har det gått en artikelserie i svenskan om otrohet på det vanliga temat, sveken, lögnerna, sexmissbruket, de psykologiska bristerna bakom den otrognes beteende. Innan jag åkte på semester läste jag Peter Cornell, som sade något av det enda något så när nya i diskussionen om den heliga familjen, och fascinerades av tystnaden kring hans inlägg.

Han pekade nämligen på var gränsen går för det möjliga ifrågasättandet av familjen. I dag kan vi, i den upplysta medelklassen, enas om kärnfamiljens mörka baksida, vi kan tala om att vi kanske hellre borde leva i kollektiv, om äktenskapets historia av förtryck, men vi ifrågasätter inte, i alla fall inte från feministiskt perspektiv, själva idén om den livslånga monogamin. Visst förekommer det glada reportage från swingers-klubbar i tidningarna, och årligen vid Pride-festivalen får några polygamer komma ut och berätta om hur befriande deras livstil är, men när man talar politik i (medelklass)familjen så utgår man från den heliga tvåsamheten och sedan är det bra med det. Som Cornell påpekar anser alla att lite svartsjuka är rimligt, charmigt rentav eftersom det tyder på kärlekens styrka, och att det minsann är en artskillnad mellan det och det kontrollerande av en partner som riskerar att övergå i ren misshandel. Kärleken i det här fallet handlar alltså om ägande av en annan person.

Alla anser också att det självklara är att en relation övergår till just den sortens ömsesidiga ägande vid en viss grad av emotionell intimitet, om det nu är efter 6 eller 8 dejter. Den som inte vill inlemma sig i mönstret mönstras som onormal, kanske lite psykiskt skadad, han eller hon vågar inte binda sig eller har problem med närhet. Otrohet anses också allmänt vara en självklar anledning till uppbrott, oavsett hur bra relationen är i övrigt, liksom alltför stark attraktion till någon annan (då uppbrottet alltså kommer så tidigt att det inte räknas som otrohet, utan i stället blir en del i den eviga seriemonogami som anses lika självklar som den fysiska och emotionella troheten inom var och en av de ingående relationerna).

Det senare anses moraliskt överlägset. För vi ligger ju fortfarande med flera olika under livet. Men god sed är att avsluta en relation först och sedan inleda en annan. Sett ur det perspektiv som i andra sammanhang anses viktigast när man talar om familjer, barnens, leder det goda alternativet alltså till uppbrutna familjer, medan det dåliga inte nödvändigvis gör det. Det finns något konstigt där.

Jag behöver förstås inte dra upp monogamins tveksamma historia, att den i grunden handlat om just ägande av kvinnor och säkerställande av arvsrätter och egendom. Inte heller om det rent praktiska att monogamin uppkom som övergripande idé under en tid när man levde i kanske ett tiotal år efter en förmodad vigsel, vilket ju gör åtagandet om livslång trohet något annorlunda än om man träffas vid 30 och lever till det idag genomsnittliga 82. Detta är trots allt banala insikter. Ändå kommer ifrågasättandena om trohetsnormen inte från feminister utan från två fyllefnittriga reaktionärer som efterfrågar riktiga män utan Baby-björn och riktiga kvinnor som kan ta en snyting utan att bråka.

Kampen om högt och lågt

Svante Weyler har en mycket klok och läsvärd text i dagens Expressen. Själv har jag någon slags semester. Se det här som en mikropaus i den.

Männens tjänstehjon

I går hade jag en intervju med Åsa Mattsson i DN Söndag. Malinka frågar i kommentarerna här nere varför Åsa egentligen valde att leva sådär, och tyvärr har jag inget bra svar. Hon pratade om sina föräldrar, att hon är uppfostrad att höja upp män och nedvärdera det kvinnliga, (både kvinnor och traditionellt kvinnliga egenskaper) men längre än så kom vi aldrig riktigt. Hon säger sig bli kär i fel män, men man kan ju välja att utplåna sig mer eller mindre i förhållande till de charmerande patriarkala skitstövlarna ändå. Hon valde mer. Nu har hon helt valt bort kärleken i stället. Det var ett fascinerande samtal, men många genuint sorgliga slutsatser. Och otroligt många frågor utan svar.

Mer mediekritik, men positiv den här gången

När man suckar över gammelmedia är det lätt att glömma de goda exemplen. Det gäller både när man är inne i tidningssörjan och utanför. Det är därför roligt att Sofia uppmärksammar tidningen Dagens webbredaktör Emanuel Karlsten, som på ett år ökat trafiken till dagen.se med 60 procent med ett antal knep som inte verkar alltför avancerade. Fler tidningar borde hitta sina egna Karlstens och våga låta dem bestämma saker.

Kläm åt dem där det känns - i plånboken

Men Marcus, jag är inte anställd på Expressen, och om jag vore det skulle jag genast säga upp mig om en anställning där omöjliggjorde att jag tog ställning för yttrandefriheten. Om det är ett problem för Anna Dahlberg eller Otto Sjöberg att jag har gjort det står det dem helt fritt att säga upp vårt avtal. Expressen har varit inblandat i en del rättsfall på senare år, men inget av dem har haft så grundläggande betydelse för pressfriheten som rätten att publicera material som avslöjar myndigheters lagbrott, lögner och läckor.

Det är lustigt det där med FRA-förespråkarna och våra arbetsgivare. Minns centerns kommunikationschef Lena Forsman som försökte tysta Richard Slätt genom hans arbetsgivare Strix television. Man anar konturerna av en "demokratisk" Singapore-modell, där ekonomiska påtryckningar snarare än hot om våld får människor att rätta in sig i ledet. Lustigt är förresten när jag tänker efter inte rätt ord.

De välinformerade och rättstavande och ihopskrivande journalisterna

Jag noterar förresten att Lisa Bjurwald försöker backa från sin släng om bloggarna och FRA-debatten. Den där om att vi knappt kunde stava till underrättelsebehov, alltså. När hon nu vill förtydliga sig handlar det visst uteslutande om Blondinbella och de underliga påhoppen på henne efter Italien-resan och övergreppen. När hon svarar på frågor vill hon dock inte peka ut några specifika bloggar utan fortsätter att tala om "den mindre trevliga och välartikulerade delen av bloggosfären" som alltså på ett entydigt sätt skulle ha gått i drev mot Blondinbella. Eftersom hon uttalade sig om bloggsörjan i allmänhet misstänker man dock att hon helt missat alla de bloggare som Anna Svensson, Tanja Suhinina, Herr Klokbok, Hemliga morsan och andra som alls inte gått i Blogges eller Jinges onekligen obehagliga drev-spår utan tvärtom argumenterat mot dem och allmänt i frågan på ett långt mycket mer välartikulerat och initierat sätt än exempelvis DN:s ledarsida. Eftersom dessa inlägg var ytterligt länkade på knuff känns det lite som, tja, tjänstefel för en ledarskribent. Det är ju bra att ha koll på det man skriver innan man skriver om det. Kan man tycka.

Sedan återkommer jag gärna till den där FRA-slängen. För bloggsörjan handlade ju uttalat i Bjurwalds ledartext också om FRA-debatten. Att vi som skrivit på bloggar i FRA-frågan inte förstått något om den (och sär skriver och felstavar, dårå). Det gör ju hennes försvar nu rätt löjligt, eftersom det i rätt liten utsträckning handlar om samma bloggar som drivit FRA-frågan och Blondinbella-drevet. Om Lisa Bjurwald har en beef med Blogge, vilket jag kan begripa ur ett antal aspekter, kunde hon väl skriva det i stället.

Och så lite mediekritik

Nej, jag tänker inte prata om Lisa Bjurwald. Det är inte ofta jag traskar runt i den tråkskrivande specialklass som utgör DN:s ledarredaktion, men när jag gör det blir jag onekligen nästan alltid besviken. Så hennes folkförakt utgör ingen nyhet. Dessutom är jag mammaledig just nu och ägnar mig åt att vandra runt staden på evighetslånga barnvagnspromenader och har inte tid att läsa tidningen.

Däremot har jag sett omslaget på nya Mama. Där står det att Eva Herzigova (som parentetiskt blev känd som Wonderbra-modell, och den ammande tutten på bilden ser ut att fortfarande vara i fin form. Kom igen efter avslutad amning bara, sade hon bittert) desperat längtar efter en nanny. Eftersom jag inte varit mammaledig på ett halvår tycker jag att det är hemskt mysigt just nu, men annars förstår jag förstås känslan. Nedryckaren efter detta avslöjande är dock det verkligt spännande. " + de andra stjärnmodellernas tok-glammiga mammastorys"

Helt bortsett från att adjektivet "tok-glammigt" torde betyda att det hårda ordslitaget på "glammigt" gjort att begreppet inte känns så, tja, glammigt längre, undrar jag på vilket sätt det är ens basic-glammigt att längta efter en nanny. Eller är det de andra storysarna som är tok-glammiga, men inte omslags-Evas? Om jag frågade Mamas livsstilscoach Lisa Fabre skulle jag, som Belinda så korrekt brukar berätta, få rådet att göra fyra solhälsningar för att ta bort det skeptiska rynkan mellan ögonbrynen, men det hjälper ju inte så långt. Kanske borde förresten Eva också göra solhälsningar i stället för att skaffa en nanny.


Undrar förresten vad Lisa skulle säga om mitt senaste köp. Har man slutligen erkänt att man är en kulturtant när man köpt sin första klänning på Vamlingsbolaget? Även om urringningen förstås är mer Gina Lollobrigida än Kerstin Thorvall. Bilden är alltså på påsen och inte på mina tuttar. Post-amningsgrejen är estetiskt deprimerande, men inte riktigt så illa.

I dag är vi alla Henrik Alexandersson

Tack till Piratpartiet och Wille Faler för idén.

Ingen HAX i finkan

Jag har precis följt den rafflande scenen när HAX kom ut med med sitt bagage från Arlanda via Rick Falkvinges Bambuser-sändning. Det här är jävlar i mig nya medier. Ingen handklovar på honom heller. Hurra. So far.

Frige Henrik Alexandersson??

En av mina första seriösa politiska aktioner var när jag ungefär 15 år gammal krävde att staten skulle frige Henrik Bejke. För dem som inte vet eller minns var han den frihetsfrontare som häktades för att ha drivit svartklubben Tritnaha (jag minns tyvärr inte detaljerna eller hur det gick, åtalades han någonsin?). Detta krav blev min ingång i libertarianismen, en rörelse som jag trots att jag numera är någon slags vänsterliberal fortfarande har stor sympati för. Barndomens engagemang sätter sina spår.

Nu nås jag av uppgifterna att Bejkes namne, Henrik Alexandersson, 1) blivit JK-anmäld av FRA för publicering av hemligstämplade uppgifter som dels visade att FRA inte följer lagen, dels läcker som ett såll, 2) eventuellt riskerar att gripas av polis när han i kväll kommer till Arlanda. Nyheterna är förstås sensationella, både i sak och för den pr-verkan de kan komma att få. För är det någon som tror att en enda av dagens tonåringar kommer rösta för en regering som (via ombud förvisso, men så har ju nästan hela FRA-debatten förts från regeringshåll) faktiskt vill sätta sina meningsmotståndare i fängelse?

Om HAX blir fälld kommer han bli en yttrandefrihetsikon. Även själva anmälan och fängslan gör honom till symbolen för motståndet mot FRA-samhället och fängslingen av honom blir symbolen för just de förlorade medborgerliga rättigheter vi skrikit oss hesa om. Jan Guillou och Peter Bratt får en efterföljare redan innan FRA-beslutet i riksdagen måste fattas en andra gång. Är det verkligen vad Ingvar Åkesson och Fredrik Reinfeldt vill?

Kanske en effekt av att växa upp i Karlskrona

Nu har han alltså kommit ut som FRA-lagsförespråkare, PM Nilsson. Jag lär återkomma, men just nu är kanske den enda gången jag är av politiska skäl är verkligt glad över att han inte längre är politisk redaktör.

Skäms, PM!

Okej om PM Nilsson nu tycker att "FRA-kvinnorna" i folkpartiet inte skulle vara "tillräkneliga", själv tycker jag att en del av dem kommit med konstiga och en del andra med kloka uttalanden. Att FRA-debatten inte engagerade Newsmill-redaktionen var uppenbart, de skrev ju om sina middagar på Riche och diskussioner om bijouterier samtidigt som hela den övriga bloggosfären ömsom skrek och grät över förlorade medborgerliga fri- och rättigheter. Det var möjligen lite illa timat med tanke på vilka som är trions målgrupp, men det är klart att man ska kunna avvika åsiktsmässigt.

Men att han fiskar ål. Jag är faktiskt alldeles häpen. Ålen är akut utrotningshotad, det är alla något sånär oberoende instanser överrens om. Den är generellt förbjuden att fritidsfiska numera, men jag antar att de sökt och fått någon form av dispens. Men vill man ha en sådan dispens. Skulle man vilja söka dispens för att jaga vit noshörning och röka och äta upp den om man kunde? Skulle man glatt och obekymrat skriva om bristen på bra noshörningsammunition? Fiskade PM ål även medan han var politisk redaktör på Expressen och vi samtidigt skrev om den vidriga utrotningen av detta urtidsdjur? Är det verkligen bara jag som tycker att det måste finnas någon liten koppling mellan åsikter och liv?

Förresten skrev Malte Persson hemskt bra i går om de olika typerna som utgör FRA-motståndet.

Att rota i någons väska

Enligt min humla gör en finfin allegori av Ingvar Åkessons allt mer desperata (och ensamma!) försvar för FRA-lagen.

Dubbelmoral är inte dubbelt så bra

Lisa har upptäckt en person som hävdar sig vara för integration, men är emot att Malmös falafel-handlare fått för sig att ta (knappt ens) skäligt betalt. Jag är så trött på dubbelmoral.

ps. Jag tipsar också gärna om Lisas utmärkta artikel om vår bisarra föreställning om att mat bör vara billigare om den tillagas av någon med mörkt hår och tja, kryddorna i blodet.

Mer om strukturer kontra eget ansvar

I dag följer jag upp min förra text om jämställdhet i familjen. En detalj i sammanhanget är att jag förstås helst ville länka i själva texten till såväl Jenny Westerstrand som Malinka, men att man inte gör det i tidningsartiklar, inte ens på nätet.

Knark, horor och skademinimering

Jag har medvetet hållit mig borta från prositutionsfrågan i offentligheten, dels för att jag tycker att den är svår, dels för att jag inte har velat mäla mig ur det allmänna samtalet. Trots alla komplikationer, som exempelvis att jag inte tror på förekomsten av en fri vilja och att kvinnor som säljer heterosextjänster i ett existerande patriarkat ger långt mycket större och mer negativa konsekvenser för samhället än vad man vanligen tänker på när man diskuterar frågan enbart utifrån de inblandade individernas välfärd, ser jag nämligen inget bättre alternativ än en avkriminalisering kombinerad med bättre social- och narkotikavård.

Det är inte en uppfattning som man har kunnat framföra på någon av de ledarsidor jag medverkat. Och givet att jag redan profilerat mig som en av landets få konsekventa drogliberaler har jag helt enkelt dragit mig för att ge mig in i ännu ett opinionsmässigt getingbo. Man måste, för att använda Henrik von Sydows ord, välja sina strider. Detta sagt tycker jag att det är konstigt att så få diskuterar frågan utifrån det skademinimeringsperspektiv som äntligen tagit sig in i drogdebatten. Blogge gör det förtjänstfullt i dag, och Niclas gjorde det häromdagen, men annars handlar det nästan alltid om principer, ska man ha rätt att sälja och köpa sex eller inte, och så tycker vissa si och andra så och så skäller man lite. Det är inte så fruktbart. Om man däremot börjar fundera kring hur man bäst hanterar de problem som otvetydigt finns blir det åtminstone lättare att komma någonvart.

Inte för att principerna är oviktiga, det är de inte, varken på individplanet eller för samhället i stort, men för att den diskussionen är filosofisk snarare än politisk. Politik handlar om att lösa problem. Drogfrågan och sexköpsfrågan är två områden som av tradition hanterats på andra sätt, där moraluppfattningar och signalsändande snarare varit politikens fundament och där politikerna skytt vetenskapen olika förklaringsmodeller och analyser för att dessa stört den enkla sanningen. Jag tror inte att det är en slump att just dessa områden berör människor som står längst från det fina, goda livet, som har svårast att tala för sig, svårast att bli trodda.

Den gode, den onde och den fule

En av mina bästa vänner hade en blogg som var briljant. Den var som han är, galen och smart, rolig och älskansvärd. Emellanåt helt jävla outhärdligt knäpp. Full med självutlämnande detaljer om det bitvis sjuka liv som var hans, om både lyckade eller misslyckade kvinnoaffärer (mer kanske det senare) om både drängfyllor och sockerljuva berusningsäventyr, ångest och lycka.

Han dödade den där bloggen. Nu finns den inte. När jag frågade om varför sade han att han inte ville att hans karriär skulle riskera att påverkas av att folk kunde läsa om alla hans svagheter.

Jag förstår det förstås. Jag må älska just de där svagheterna, men alla googlar ju alla och bara för att man i ett visst läge är beredd att avslöja saker om sig själv är det inte alls säkert att det känns kul att uppgifterna finns i offentligheten år senare. Själv har jag bevars skrivit en bok som finns på alla landets folkbibliotek och under en period i pocketställen på Pressbyrån där människor i alla fall tror sig kunna läsa om allt från mina sexuella preferenser till var min unge ligger begravd och jag vet inte alls hur dess innehåll kommer att kännas framöver.

Jag ångrar redan att jag ställde upp och pratade så mycket om mig själv vid lanseringen. Jag var besjälad av något slags systerskap, jag ville prata öppet om det av politiska skäl och med den möjligen fåniga önskan att kanske hjälpa någon. Det finns en viktig politisk poäng i öppenheten i den sortens frågor, att vara en tragisk och förfärlig och vulgär person samtidigt som man är en offentlig intellektuell, utan att det i huvudsak handlar om att det är synd om en. Det är nog det jag ångrar. Bilden sattes att det framförallt var synd om mig. "Jag" eller jag, eller vad man nu vill säga, kom undan jävligt lätt för att allting som hänt var så vidrigt hemskt. Om jag inte hade läst hos Kristin Kaspersen i teve eller ställt upp på intervjuer som handlade om mig och mitt liv och svarat ärligt men undvikande på frågor om vad som var sant eller inte hade fokus mer hamnat på litteraturen. Jag borde ha sagt att varje ord var absolut sant och sedan bara pratat narrativa strukturer. Det hade varit en bra strategi för att undvika tycka-synd-om-et i alla fall. Att helt förneka sanningshalten däremot hade förstås varit både ohederligt och politiskt ohållbart. Om man nu skriver om sådant som 1) har hänt (eller typ hänt) 2) är politiskt tabu att erkänna 3) man tycker illa om det där tabut, då måste man faktiskt stå för verkligheten. Även om jag personligen nu kan tycka att det är obehagligt att vänner, släktingar eller uppdragsgivare vet vilken usel person jag emellanåt är.

Jag tänker förstås på inlägget jag länkade till häromdagen (hela den bloggen är förresten rent generellt otroligt smart och intressant) om vikten av att hävda det privata som allmängiltigt. Jag håller med, men ändå tar det emot att skriva här på det sättet numera. Jag saknar den där tiden när den här bloggen hade ett hundratal läsare som, kändes det som, månade om varandra. Det var konstnärligt och personligt frigörande. Visserligen har jag senare insett att även Nina Björk läste här, men det kändes som om det mest var en massa snälla och intresserade vanliga människor. Inte mediegeggan, politikerbloggosfären eller landsberömda ex-feminister. Jag kan inte blotta mig längre på det sättet. Gudarna ska veta att det finns sår och sårbarheter att blotta. Jag är ju fortfarande den jag är. Jag skulle önska att jag kunde använda mig av det såriga i mitt skrivande, som jag gjorde då. Jag skulle önska att jag kunde använda mig av bloggen för att formulera det allra viktigaste. Men det går inte. Inte just nu. Det är därför som det mest är FRA här numera.

The dark side of the force

Eftersom jag uppskattar pragmatism som den vuxnes insikt att man inte alltid kan få som man vill, ens politiskt, och dessutom själv befinner mig långt till vänster om Johan, håller jag inte med honom i hela den här intressanta texten om den illiberala borgerligheten. Det betyder tyvärr inte att jag nödvändigtvis tror att han har fel.

Sen vill jag förresten också tipsa om det här inlägget. Mycket klokt.

DN fattar som vanligt ingenting

Jag flyttar, festar, är bakis, går upp kl 5 och tar hand om min unge och prioriterar bort er.

När jag läste Kajsa Ekis Ekmans bisarra DN-notis om Weird Science's uppslag på Expressen Kultur måste jag dock kommentera två saker (nej, notisen finns inte på nätet, som vanligt med DN kultur):

1) hon gör sig lustig över att WS-sidorna mest handlar om teve. Hon har alltså rimligen aldrig läst bloggen, eftersom hon då skulle veta att den främst handlar om teve (och andra medier med rörliga bilder). Är det inte lite konstigt att låta en person som så uppenbart inte har en aning om det hon kritiserar skriva om det?
2) Är det i juli 2008 rimlig att använda ett begrepp som "nördigt" som ett skällsord? Har jag missat något, har vi gått runt hela cirkeln igen?

Daniel skriver också, liksom Kjell själv.

Piece of cake

I dag har jag en text om att det där med jämställdhet i familjen faktiskt inte alls är så svårt som alla hävdar.

I gårdagens tidning

Jag hade en krönika i går om det fortsatta FRA-upproret. Bisarrt nog hävdade expressen.se under halva dagen att det var Ann-Charlotte Marteus som skrivit texten.

Om en väljare är emot FRA-lagen är det per definition en oviktig väljare

Jag läser attmoderaten Olof Lavesson är sur på Expressen för att de tillhandahåller tjänsten att enkelt skicka protestmail till alla riksdagsledamöter som röstade för FRA-lagen. Han skriver (riktat till Otto Sjöberg):

"E-post är mitt viktigaste verktyg för att kunna hålla kontakt med såväl väljare som massmedia. Tyvärr så blir den uppgiften lite svårare för mig framöver, eftersom jag antingen riskerar missa viktiga mail bland alla era massmail."

Ett mail från en väljare som vill protestera mot FRA-lagen är alltså för just den här riksdagsledamoten a priori ett oviktigt mail, till skillnad från mail där väljaren exempelvis efterlyser en bättre näringspolitik eller vill hylla Lavesson för beslutet att återinföra museiinträdet. Han ser också mailen från väljarna som använt sig av Expressens mailtjänst som komna från Expressen, specifikt från Otto Sjöberg, snarare än från just den väljare som skrivit under med namn och adress.

Lavesson har onekligen en intressant syn på det här med kontakten mellan väljare och valda.

Imse vimse

I dag har jag en text om bloggregistrering, fransk teknikfientlighet och rädslan för det stora stygga nätet.

Skärpning!

Jag läser på Svart Måndags sida att de drar sig ur demonstrationen på lördag eftersom de fått signaler om att det kommer bli våldsamheter och skadegörelse. Jag blir så otroligt ledsen. Här finns en potentiellt gigantisk gräsrotsrörelse, tvärs över alla partigränser, och genast ska den tas över av människor som mest vill få fysiskt utlopp för sina inre demoner. Gå med i en firma eller nåt, vetja.

Jag som precis satt och funderade över vilken fantastisk viljeyttring det vore om tusentals svartklädda stillsamma integritetsförkämpar slöt upp vid Fredrik Reinfeldts sommartal i Vaxholm den 9 augusti. Inte minst alla vi som i alla fall emellanåt röstat på moderaterna borde åka ut och visa att vi faktiskt inte tror att just vi skulle tjäna på att FRA slutade diskuteras. Men om Svart måndags-organisatörerna har rätt blir det för obehagligt. Jag kanske återkommer till idén.

Är det förresten någon som förstår vad Reinfeldt syftar på när han säger att han "varit med om detta förut"?

Ett (litet) steg åt rätt håll för Federley

Nu tycker statsministern att det är slutpratat om FRA. Ni vet, samme kille som hävdade att bloggarna varit betydelselösa i diskussionen innan beslutet togs. När han säger att alla tjänar på att man slutar prata om det menar han dock förstås att han skulle tjäna på det. Det är en särskild sorts tolkning av "alla".

Det talas också på lite olika håll om att det är dags att sluta mobba Fredrick Federley. Om man då menar homofobiska bloggkommentarer och allmänna okvädingsord är det förstås inte en dag för tidigt. Om man däremot syftar på den genuina ilska och upplevelse av svek som det ges uttryck för, inte sällan av människor som aktivt kampanjat för och röstat på Federley just på grund av hans tidigare ställning i integritetsfrågor, blir det lite mer besynnerligt. Visst kommer Annie Johansson lättare undan, vilket är konstigt men sannolikt beror på Federleys mer publika profil. Visst borde vi vara arga också på andra påstått integritetsälskande liberaler i riksdagen, som Fredrik Malm och Henrik von Sydow, men det är vi ju också.

Det som särskiljer Federley och Johansson från de andra som röstade mot sin övertygelse är dock att de i efterhand försökt spinna debaclet till en seger. Enligt mina källor förhandlades huvuddelen av de förändringar i FRA-lagen som kom till stånd fram i den folkpartistiska riksdagsgruppen. (Jag vill här påpeka att ex Malm enligt samma källor inte var en av dem som ville ha några förändringar, han var nöjd med förslaget som det såg ut från början). Nu kan man ju tycka att det inte spelar så stor roll, justeringarna av förslaget gjorde det trots allt bara något mindre rättsvidrigt. Men när man som Federley och Johansson går ut så hårt med att framställa sig själva som rebelliska segrare, så vore det ju bättre om det fanns någon sanning i det. Oavsett vilket är det dock magstarkt för oss som faktiskt, naivt nog, trodde på Federleys utfästelser efter förra FRA-omröstningen att han aldrig skulle kunna rösta för det, att han nu påstått att pyttejusteringarna är ett stort steg framåt och att det är han som gjort dem möjliga. Det är här besvikelsen och sorgen för många övergår i förakt.

Inte bara avvek de i sista stund från den nejsägarkoalition som var tillräckligt stor för att rösta ner förslaget, och i stället i enlighet med oppositonens förslag skicka hela frågan till en utredning. Hur det senare skulle kunna vara ett sådant nederlag för regeringen att man måste hota och tvinga sina riksdagsledamöter går inte att begripa. Att utreda en fråga rejält innan beslut fattas är liksom det svenska sättet. Till skillnad då från, som i det här fallet, att i lönndom hasta fram en lag på departementet som senare visar sig såväl tekniskt som juridiskt ohållbar.

Det är förstås ironiskt att allianspartiernas företrädare i grundlagsutredningen för några veckor sedan kom övverens med miljpartiet om att bl a införa en författningsdomstol. Om vi hade haft en sådan hade FRA-lagen aldrig kunnat gå igenom.

Men de, Federley och Johansson, hade dessutom mage att framställa slutresultatet som i stort sett det de hade önskat från början. De försökte därmed ge regeringens förslag den rättssäkerhetsfernissa den så bittert saknade. Rent personligt försöker de dessutom framställa det som att folk i allmänhet tycker att det de gjorde var fantastiskt, en uppfattning som såvitt jag kan läsa endast existerar inom de mer karriäristiska delarna av centerpartiet.

Jag har stor förståelse för att man inte orkar ta alla strider. Jag kan till och med ha förståelse för att man i en så här viktig fråga inte orkar hela vägen. Vi är alla människor, vi har olika beredskap för att klara av att stå ensamma i en grupp, mot gruppen. (Nu var ju centerpartisterna två, i en rätt liten riksdagsgrupp, vilket gör det än konstigare att de inte klarade av att stå på sig. Att den helt ensamme Karl Sigfrid inte orkade stå emot hela den vilt skällande moderata riksdagsgruppen är mer begripligt.)

Om Federley och Johansson därför hade sagt att vi är ledsna, men vi orkade inte mer. Vi borde ha orkat, vi vet det, vi svek era förtroenden, men vi var inte starkare än så här, då tror jag inte att reaktionerna mot dem hade blivit lika vredgade, lika personliga. Själv hade jag t ex varit arg, men inte alls så arg.

Därför är det glädjande att åtminstone Federley nu tycks ha tagit ett par steg tillbaka från försöken till hjälte-roll. Jag tror att han börjat förstå vidden av hur svikna hans väljare och sympatisörer känner sig. Jag tror att han vill försöka börja återskapa åtminstone någon slags kontakt med dem. Det är möjligt att han lyckas. För egen del kan jag dock säga att det i så fall kommer ta otroligt lång tid och otroligt mycket mer arbete från hans sida än han lagt ner hittills.

ps. Han skulle ju också eventuellt kunna säga till sina partikollegor att 1, lära sig att läsa innantill, 2, sluta bete sig som andra klassens östeuropeiska partikoryféer.

Vi har alla våra skäl till aktivism, hoppet om könsumgänge är förstås ett av de viktigaste

Mattias Svensson förklarar primärt varför Fredrik Westerlund lämnar Folkpartiet, men väl så viktigt är varför han en gång gick med. Nyckelmeningen är:

"Hur ska en blyg handikappad liten kille från en by i Norrland någonsin få ligga?"

Things fall apart - the centre cannot hold

Den bedårande och ohyggligt begåvade Johannes Forssberg, splitterny fast ledarskribent på Expressen, citerar Yeats för att illustrera centerpartiets fall.

Ännu en röst förlorad för alliansen.

För att parafrasera en av den förment liberale riksdagsledamoten Gustav Blix favoritfilmer, Presidenten och miss Wade:
"Ni har större problem än att förlora oss. Ni har precis förlorat våra röster."

Ännu en förlorad röst för alliansen i nästa val: Johan Norberg.

Förresten har Liberala gruppen på Facebook upplösts. Vad var det vi sade om stureplanscentern?

Centern måste dö*

Först försökte centerpartiets kommunikationschef tysta en kritisk bloggare genom att kontakta hans arbetsgivare. Sedan hävdar riksdagsledamot Staffan Danielsson att en Expressen-krönika innehållande meningen: "Visst är det så att nätkampanjen mot Federley på sina håll bara uttrycker lumpet böghat” är ett tecken på skribentens homofobi. I samma veva passar han på att försöka misstänkliggöra Camilla Lindberg, den enda borgerliga nej-röstaren, för att hon inte fört debatten inför omröstningen i medierna utan i sin riksdagsgrupp.

Centerpartiet är nog tyvärr bortom all räddning.
Uppdatering: Det finns visst centerpartister som protesterar internt. Det är förstås lovvärt, men de har en ohyggligt lån uppförsbacke innan centern kan sägas ha någon som helst trovärdighet i, tja, någonting.

* Ett förtydligande. Detta ska inte ses som ett hot mot några personer, även om en del harmsna partister häckar i bloggkommentarer hävdar att enskilda bloggares verbala upprördhet är ett lika stort hot mot demokratin som politiker som vill upphäva de medborgerliga rättigheterna. Jag menar partiet Centerpartiet. Jag har uppmanat människor att rösta på dem. Jag skäms. Jag ämnar ta mitt ansvar och försöka se till så att så få som möjligt gör det nästa gång.

En moderat med integritet, för integritet

Jag läser att MUF-ordföranden Niklas Wykman säger att han kommer att lämna partiet om man inte ändrar årsikt till FRA-lagen (och den rivs upp, rimligen). Jag måste erkänna att jag inte tidigare haft alltför höga tankar om Wykman, men i detta hamnar han helt rätt. Om han nu faktiskt också lever upp till sina utfästelser kan vi konstatera att det åtminstone finns en ledande ung moderat som både är för integritet och har det.

ps1. Jag undrar när propagandaminister Schlingmann inser exakt hur katastrofalt FRA-debaclet varit för moderaterna och för alliansen.

ps2. Jag tänker stå utanför Riksdagen den 16 september. Tänker du?

Och så var det det här med yttrandefriheten

Richard Slätt blev så ledsen och besviken på sina vänner i riksdagen att han bad dem dra åt helvete. Inget mer, inget mindre. Inga hot, ingenting som på något sätt kan betecknas som ens i närheten av olagligt. Han är en känslosam man, Slätt, och FRA-cirkusen har tagit honom hårt.

Det fick dock Centerpartiets kommunikationschef Lena Forsman atthöra av sig till, nej inte till honom, utan till hans chef på Strix. Hon: "Vill bara fråga om du tycker det är ok att en medarbetare på ert företag, där han presenterar sig som journalist agerar så här."

Bortsett från att hon inte kan det här med kommateringsregler visar hon upp en mycket intressant syn på yttrandefrihet. Vi får väl utgå ifrån att det är Centerpartiets nya linje.

Nåja. Som chefredaktör och reporter på den antifascistiska tidningen Expo har Slätt konfronterats med långt mer uttalade hot från nazister utan att det berört honom nämnvärt. I det här fallet stod dessutom hans chef upp för honom på ett exemplariskt vis.

Men alla bloggare som irriterar centern har kanske inte så kloka arbetsgivare. Finns det fler fall där Lena Forsman utövat påtryckningar på bloggares chefer? Om ni känner till några hör av er direkt till Richard. Jag gissar att det finns ett program som gärna skulle gräva vidare i det. Just det, Inside. På Strix. Där Slätt jobbar.

En ballad för de svikna

I sammanhanget vill jag dock gärna säga att det språkbruk som förekommer i kommentarerna till den här lilla sången inte någonstans är okej. Ja, Fredrick Federley är en tragisk opportunist som sålt ut sin själ och han kommer ångra sig för evigt, men han är människa och bör behandlas med civilitet. Besvikelsen från oss som uppför oss någorlunda städat gör säkert mycket ondare också, galna smädelser kan och bör man ju bara skaka av sig.

Ingen som hör dig, ingen som ser dig när du går

Man måste få skratta åt eländet också.

Camilla skriver själv

Här är min text i tidningen i dag. Här är Camilla Lindbergs egen artikel om varför hon följde sitt samvete.

Nyss skickade jag en stor bukett till henne med texten "Camilla, folkets hjältinna".

Camilla Lindberg är vår hjälte!

Så här ser hon ut, den enda borgerliga politikern i Sveriges riksdag som till slut orkade och vågade stå för sina åsikter. Maila henne och berätta om din uppskattning. Livet är nog rätt tufft just nu i övrigt för henne, hon behöver få reda på hur många människor som stödjer henne, som ser henne som en enda strimma av hopp i en genomkorrupt opportunistisk politisk samtid.

Nu var det klart

Omröstningen är klar, vi har en enda liberal hjältinna, Camilla Lindberg, folkpartist från Dalarna och en halvdan, Birgitta Ohlsson. Camilla var den enda som röstade nej, Birgitta lade ner sin röst i protest. Det är på många sätt en mycket dyster dag för den svenska demokratin. Nu tycker jag att vi alla måste hylla och stödja Camilla (och möjligen tolerera Birgitta) men tyvärr konstatera att fler liberaler finns det inte inom borgerligheten. Allra minst de där tragiska pajasarna från centern. Fram tills dess att de vek ner sig fanns det en majoritet mot förslaget, att de går ut och kallar sig segrare är bara skrattretande.

Katastrofalt på många sätt

I min text imorgon skriver jag bland annat om att jag inte vet om jag någonsin tänker rösta igen. Peter Wennblad var redan innan FRA-eländet mer cynisk än jag och är därför inte lika besviken nu. Hans skarpa analys anknyter dock till mina känslor.

Stockholmscentern har ju i realiteten upplöst sig själv, likaså Den liberala gruppen. Om nu Birgitta Ohlsson, vilket mina källor säger, bara vågar lägga ner sig röst så har liberala stockholmsväljare formligen inget alternativ alls att rösta på, att prata om. Om det bara inte inte i realiteten innebar en röst på Lars Ohly skulle jag personligen kunna tänka mig miljöpartiet, men med blockpolitiken som den är föredrar jag nog att låta bli helt och hållet.

När sorgen inte vet var cynismen börjar

Jag är så jävla ledsen. Kalla mig naiv, men jag trodde ändå inte att den moderna politiken var precis så här vidrig.

Sedan jag kom hit från riksdagen i förmiddags har jag ägnat dagen åt att skriva en artikel till morgondagens tidning. Den får ni läsa då. Nu ska ni i stället läsa Oscar Swartz briljanta sorgliga analys i Svenskan.

Och så finns det de som säger att politik är tråkigt!

Hela eftermiddagen har rusat förbi i olika rykten, utspel, sms-försäkringar och sedan ny info, nya utspel. EM har ingenting av den här spänningen, särskilt inte som de medborgerliga friheterna som vi känner dem ligger i potten.

Läget just nu är att jag inte vet någonting. Inget är säkert längre. Federley och Johansson kommer enligt SvD rösta ja i alla fall, trots enträget nekande under dagen.

Jag tänker oavsett vad som händer stå där utanför riksdagshuset imorgon vid 8 och hoppas att det finns tillräckligt många riksdagsledamöter som tror på sina egna idéer.

Federley mesar INTE ur när det gäller

Å andra sidan tycks det som om Fredrick Federley och Annie Johansson inte vågade längre än såhär. Ögonvittnen säger att Annie Johansson grät i riksdagen imorse. Tårar till ingen nytta.

Viktig uppdatering! Federley och Johansson kommer enligt säkra källor visst rösta nej. Roger Tiefense drog en rövare för Ekot.

Tack Karl!

Karl Sigfrid röstar nej! Han följer sitt samvete. Jag blir så otroligt glad.

Nähädå, vi ska bara spana på slemma terrorister

Såhär skriver FRA på sin hemsida, som svar på alla påpekanden om att de nu ska lagra och gå igenom alla svenskars internetanvändande:

"underrättelseverksamheten enligt försvarsunderrättelselagen bara får avse utländska förhållanden."

Jaha. Synd då att ni uppenbarligen konsekvent brutit mot försvarsunderrättelselagen. Som PJ Anders Linder säger; Lex Orwell utan någon lex. Det enda rimliga efter alla dessa avslöjanden vore självklart att dra tillbaka lagen, ändå står Fredrik Reinfeldt i de sena TV4-Nyheterna i går, efter att SVT berättat om FRA:s systematiska övertramp, och förklarar att ett nej imorgon skulle innebära ett slut för koalitionsregeringar. Det är förstås ett hot mot de folkpartistiska och centerpartistiska riksdagsgrupperna att hålla de sina ännu hårdare i örat, att följa det moderata bunker-exemplet.

Debatten pågår i detta nu och jag är helt övertygad om att flera centerpartister och folkpartister kommer rösta nej. Om inga moderater gör det är det ett fattigdomsbevis för partiet. För egen del kommer det i såfall att vara lätt att välja bort den moderata valsedeln i många år framöver.

Det här skrev jag i tidningen i dag.

Du måste slöjda dig en foliehatt

Tidigare i dag var jag med i Aktuellt och talade om hur bloggarna drivit gammelmedia framför sig i FRA-frågan. Jag pratade i fem minuter och fick med två meningar. Nåja, det är ju risken med etermedier.

En av de saker jag tog upp var hur fantastiskt enad bloggvärlden stått i kampen mot FRA-lagen, från vänster till höger, matbloggar, filmbloggar, politikbloggar. Nu på sistone har till och med modebloggarna slutit upp kring uppmaningen att alla bör bära vitt på onsdag, för att markera sitt missnöje med lagen. Nu väntar vi bara på att handarbetes-bloggarna berättar hur man snabbt och enkelt slöjdar sig en egen foliehatt så är enigheten total.

ps. I dag började jag på ledarsidan för sommartjänstgöringen. Ni kan ju läsa imorrn i en tidning nära er vad jag gjort i dag eftersom jag inte bloggat så värst.

Uppdatering! Erik Laakso har varit flitig i slöjdsalen.

En frånvarande röst

Är det inte förresten lite konstigt att Dagens Arena hållit knäpptyst om FRA-lagen? De kan ju knappast ha "Åman-försvaret", dvs vi skrev så mycket förra året, eftersom Dagens Arena inte fanns föra året. Ändå inget ljud. I dag handlar huvudledaren i stället om Sex & the City.

Det finns några möjliga förklaringar:

1) Om den återkomne justitieminister Bodström kommer tillbaka med en snarlik variant av FRA-lagen efter nästa val (vilket ju inte alls är osannolikt) så vet de att de inte kommer protestera då och då är det löjligt att protestera nu.

2) De tycker att diskussionen just nu bör ses som ett internt borgerligt fenomen som mer handlar mer om partisammanhållning än om övergripande samhällssyn.

3) De är för lagen, men vågar inte säga det eftersom det skulle vara impopulärt.

4) De är helt ointresserade och ser premiären av Sex & The City-filmen som en större politisk händelse just nu.

En spricka på DN, gammelmedia vaknar

Uppenbarligen håller den nu delvis tjänstledige politiske redaktören Niklas Ekdal inte med den tillförordnade chefen Johannes Åman om att det inte spelar nåon roll om man protesterar mot FRA nu. (Däremot kanske DN:s nätredaktion håller på Åman, eftersom Ekdals artikel på nätet dolts under såväl gårdagens texter som notiser om skogsbruk). Det känns åtminstone lite skönt, Åman svar visade både på pinsam uppgivenhet och en mycket underlig syn på vad ledarsidor är till för.

Om man bara skulle skriva i frågor där det var enkelt att påverka faktiska beslut kunde ju liberala ledarsidor lägga ner verksamheten under perioder av s-regering. För att inte tala om att de genast borde sluta skriva i utrikesfrågor. Vem tror att George W Bush läser DN?

Problemet är nog snarast att journalister tenderar att tröttna på frågor snabbare än vi andra tröttnar på ett löpsedelstema. Gud, vad tråkigt, det skrev vi ju jättemycket om förra året, kan jag inte få pyssla lite med, tja, skogsbruk, i stället. Jag vet, jag har varit där själv och velat kräkas inför ännu en artikel om övergångsreglerna eller betygsfrågan. Vad mer kan man säga, liksom? Men övergångsreglerna lyckades faktiskt den liberala pressen stoppa, genom ett ihärdigt kampanjarbete där vi inte lät de borgerliga partierna ens kunna låtsas om att de kunde fortsätta att kalla sig liberala om de gick med på Görans Personss snömos om social turism. Det gick faktiskt.

Det ser sämre ut för FRA-lagen, det medges. Fredrik Reinfeldt har lagt alldeles för mycket prestige i frågan och det gör det ju hemskt nog ännu svårare att ändra riktning än om det hade handlat om verklig övertygelse och ideologi.

(Uppdatering! Anders Mildner skriver klokt om vad tystnaden också kan handla om)

Nu har gammelmedia åtminstone vaknat till. Ojdå, det pågår visst en debatt här. Vi kanske ändå ska säga något. Jorå. Det var ju på tiden.

Ps. Svenskan har ju skrivit om frågan kontinuerligt, men PJ's text i dag är värd att uppmärksammas i alla fall. Min egen tidning har något i sammanhanget meningslöst på ledarplats men bra artiklar inne i tidningen. I Sydsvenskan skriver Heidi Avellan (den första FRA-texten i vår som i alla fall jag läst på den ledarsidan).

Att vara vald av folket eller av partiet

Johan Ingerö skrev häromdagen intressant om de rent konstitutionella aspekterna av diskussionen om FRA-lagen. Johan är dock en aning naiv om han uppriktigt tror att det här skulle vara en nyhet. Det som är nytt är tvärtom att möjligheten faktiskt anas att vissa riksdagsledamöter INTE skulle följa sin partilinje. Den socialdemokratiska riksdagsgruppen, som ju i huvuddelen av den moderna svenska politiska historien varit formellt den grupp som makten utgått från, har alltid varit enbart röstboskap.Tanken att rösta emot partilinjen när partiet inför stopplagar eller sänkt a-kassan har aldrig ens varit ett teoretiskt alternativ, hur genuint illa många riksdagsledamöter än tyckt om förslagen. Det finns förstås en viktig poäng i det, att en regering har kunnat regera och fatta impopulära beslut, men det handlar också om grunden i den svenska demokratin.

I Sverige utses inte riksdagsledamöter av väljarna, de utses av partierna. Det är partiet som bestämmer riksdagslistorna som är den egentlige uppdragsgivaren, väljarna är bara en abstraktion att möjligen tala om i högtidstalen. Därför har vi ingen direkt lokal koppling mellan väljare i en viss bygd och deras riksdagsledamöter, partiet väljer i hela landet, Så är exempelvis urstockholmaren Thomas Bodström riksdagsledamot för Örebro och Gränna-legenden Alf Svensson sitter för Malmö. Väljarna i Örebro har förmodligen inte sett till Bodis sedan valkampanjen, och då såg de ju honom ändå bara på stortavlor. Det här skiljer sig markant från demokratier med val i enmansvalkretsar, där politikern traditionellt sett ser sig som företrädare för alla väljare i sin valkrets och också självklart tillbringar mycket tid i valkretsen.( I ex Storbritannien förekommer det förstås också att partierna centralt utser kandidater till valkretsarna, men det är partiet lokalt som väljer om de vill ha dem. Inte sällan förkastas de som partister från London.)

Det finns nackdelar med ett sådan system också, i USA ser man det inte minst tydligt i kongressen, där en ledamots framgångar mäts i mängden federala stålar han lyckas hämta hem till valkretsen, men den konkreta rella kopplingen mallan väljare och valda ökar, liksom det personliga ansvar som politikern har för den förda politiken. I Sverige förkastar vänstern den här sortens system eftersom de anser att partierna bör vara demokratins bas, inte de enskilda politikerna. Därför är det en smula förvirrande att läsa Ali Esbatis hånfulla inlägg mot Fredrick Federley just nu, Esbati är ju öppen motståndare till att enskilda politiker väljer väg oberoende av partilinjen.

Nyligen såg vi en mycket intressant debattartikel från företrädarna i grundlagskommitténfrån m, fp, c, kd och mp som gemensamt föreslog grundlagsändringarsom skulle ge mer av personval, mer av individuellt ansvar för politikerna.

Här ser vi ännu en paradox mot bakgrund av FRA-debatten, att moderaterna inte bara genom historien tenderat att vilja skydda individen från potentiella övergrepp från staten, de har också varit varma anhängare till en mer individcentrerad politikermodell. Ändå, och här kommer paradoxen, har den moderata riksdagsgruppen länge varit lika auktoritetsbunden som den socialdemokratiska. På den gamla onda tiden, när s & m tillsammans bestämde om invandringspolitiken och gemensamt stängde gränser och kastade ut folk, ansågs det extremt rebelliskt att vissa moderater kvittade ut sig vid omröstningarna. Det påverkade alltså inte alls utfallet, men de ville inte själva stå för anti-invandringslinjen. Ändå sågs det med ytterst oblida ögon. (Det säger möjligen något om graden av röstboskap hos socialdemokraterna att inga sossar gjorde likaledes - trots det vanliga vackra talet om solidaritet över gränserna.)

Vi bör därför inte bli det minsta förvånade om inga moderater, trots uttalade egna uppfattningar om motsatsen, trots att FRA-lagen är ett extremt omoderat förslag sett till partiets moderna historia, bryter partilinjen. Sånt gör man inte som moderat. Man "jävlas" inte med sin egen regering. Man kan förstås se det som en statskupp. Men lika gärna som ett bevis på den svenska politiska modellen. Demokrati här är partier. Väljarna är en bisak. Lyssna på vad de säger gör man helst genom kabel.

Som du tjatar!

Grundkurs i demokrati

Anders Mildner påpekar det vardagligt självklara i att vi faktiskt oftast inte vill att alla ska kunna se allt det man gör på internet en vanlig dag. Oscar Swartz skriver bra i Kvällsposten om vad FRA-förslaget egentligen handlar om. På sin blogg följer han upp med ett påpekande om att det, bokstavligen enligt det liggande förslaget, inte alls bara handlar om hot. Det handlar om att avlyssna efter sådant som kan vara "till stöd" för svensk utrikes- , säkerhets- och försvarspolitik. Någon som mailar en journalist om oegentligheter i EU: vips in i FRA-korgen, vips bort med meddelarskyddet. Amerikanska särintressen kräver information fildelare i utbyte mot bättre handelsavtal, det är till stöd för Sverige, vips in i korgen. Det är tillräckligt illa att de kommer att kunna läsa alla våra mail. Men de kommer att kunna studera hela våra liv.

Jag har i dag fortsatt att maila riksdagsledamoter som jag vet egentligen inte vill det här. Jag rekommenderar att ni gör likaledes.

Både Fredrick Federley och Annie Johansson har begärt talartid i debatten på tisdag, men säger sig inte vilja avslöja hur de kommer att rösta förrän då. Det finns två möjliga scenarios. Antingen vill de förklarar från talarstolen varför de väljer att följa partipiskan, och slippa väljarhånet som skulle följa på ett sådant beslut i förväg. Eller också vill de förklara varför de tänker rösta mot lagen, i trots mot partiledningen, för att på så sätt i sista sekunden bli dagens och mandatperiodens rebelliska hjältar. Fin dramaturgi i såfall, eller hur? F-Fed har också sett sin beskärda del av Hollywood-filmer. Räddningen kommer alltid i sista stund.

Jag tycker att det senare är lite löjligt, men alternativet är förstås långt värre. Dessutom funderar jag över om inte ett sådant tilltag skulle kunna leda till revolution på riksdagsgolvet. De är två, bara en sådan sak. De vågar (i detta scenario) stå upp för det de tror på. Skulle verkligen Karl Sigfrid stå emot då, och rösta med sitt parti men mot sitt samvete (och låta Federley och Johansson få stå ensamma i historieböckerna)? Kommer det inte kunna tända en gnista hos dem som tyst rättat in sig i röstboskapsledet, men som i sina hjärtan vet att de hellre vill bli ihågkomna som den som vågade stå upp för sina åsikter än som någon som fegade i avgörandets stund. (Det jag ser framför mig i mina önskedrömmar är förstås något liknande det som Mattias Svensson och Freddie Westerlund totat ihop. Vi är en generation som präglades av O, captain, my captain.)

Jag inser att Henrik von Sydow, en politiker som jag hittills alltid respekterat och en person jag tycker mycket bra om, gärna vill bli partiledare en dag. Jag antar att det är därför han vikt ner sig, det är därför han låtsas som att den nya FRA-lagen, med de små justeringar som tillkom, är rätt okej. Han tycker inte att den är det allra minsta okej, men han har ju blivit mutad med posten som talesman i justitiefrågor, samma post som Fredrik Reinfeldt själv en gång hade. Henrik ska bara komma i håg att Reinfeldt själv en gång vågade gå emot partiet. Han tog sina år i frysboxen och kom tillbaka, starkare. Den som dagtingar med sin övertygelse för karriärens skull borde nog göra det i en mindre publik fråga än denna. Nu kommer det bli så pinsamt tydligt att han inte vågade stå upp för sig själv, för sina väljare. Det är politikens villkor, kan man säga och rycka på axlarna. Men politikens villkor är också att väljarna faktiskt har viss betydelse.

Jag skäms i dag för att jag uppmanade folk att rösta på von Sydow, liksom jag kanske tvingas skämmas för mina uppmaningar att rösta på Federley. (Eh, det gör jag ju redan, men att sälja ut människors rätt till privatliv och meddelarskydd är faktiskt ännu värre än att leka plojföretagare och skicka notan till skattebetalarna).

Den mest beklämmande är dock Birgitta Ohlsson, som löst sina samvetskval med att kvitta ut sig. Så slipper hon helt ta ställning, hon kan säga att hon inte röstade för FRA-lagen utan att ha behövt stå för det. Det är en lösning för den som ser politik som bara ett spel. Hon vill putsa på sin egen image, men vill inte betala den eventuella kostnaden. Ynklighet blir sällan mer tydlig än så.

OBS! Viktig uppdatering!
Birgitta Ohlsson messar och säger att det blivit ett missförstånd. Hon är utkvittad för debatten på tisdagen, men kommer och röstar på onsdag morgon. Jag svarade att jag blev hemskt glad över det, men att jag kommer bli ännu gladare om hon röstar efter sin egen övertygelse. Birgitta är också den av mina politiska endorsements som jag tycker bäst om, som jag litar mest på egentligen (trots en del åsiktskillnader).

Hon sitter på mandat från Stockholm. Folkpartiet i Stockholm vill att riksdagen röstar ner FRA-lagen. Hon är ändå redan sedd som en intern liberal opposition i partiet och kommer, tyvärr, förmodligen inte att få några framskjutna poster i Björklunds folkparti. Då kan hon ju lika gärna löpa hela linan ut och profilera sig för eftervärlden som någon som vågade.

En hypokondrikers dagbok

Min förkylning har nu omvandlats i bihåleinflammation. Tidigare snorade jag, nu susar det konstigt i öronen när jag andas och baktrycket som bildas när jag försöker snyta mig spänner trumhinnorna till bristningsgränsen. En nära vän gifte sig i går morse för omedelbar avresa till smekmånad på Bali och jag hoppas verkligen att jag inte smittade honom när vi sågs för en snabb kaffe i tisdags. Det här viruset vill man inte ha. Eller också är det min ångest som ger det näring, glupskt suger det i sig av det magonda och stressaxlade och väser till bibliska proportioner. Ett veritabelt satans-virus alltså. Jag försöker mota med te med rom i. Redan klockan tio på förmiddagen. Det går sådär. Kanske skulle jag försöka med vitlök och vigvatten i stället.

Eftersom mitt eget skrivande inte går alls roade jag mig i går kväll med att läsa hela ALT från pärm till pärm och om den jävla förkylningens styrka beror på själsligt illamående så borde den ändå ha lättat en smula. Något mer upplyftande har jag inte läst på länge. Alla texter, absolut alla, ger nya insikter och skapar rum för vidare tankar. Till och med i min inflammerade skalle. Det betyder inte att jag håller med, men det intelligenta intressanta motståndet är å andra sidan det allra bästa.

Jag provoceras till döds av Peter Kihlgård, som koketterar med en så romantisk syn på författandet att jag vill skrika rakt ut - det ska vara plågsamt att skriva, det ska ta lång tid, det ska gärna bli obegripligt, det ska vara intuitivt och icke-intellektuellt annars förlorar man magin och det man skriver blir självmedvetet skräp. Jag säger såklart inte att han bara har fel, jag är säkert personligen inte en så seriös författare att mitt skrivande alls räknas i hans värld, men om det inte var roligt (emellanåt) skulle jag aldrig hålla på med det. Däremot kanske han har rätt i att det blir bättre litteratur när skrivandet skaver. Just nu blir det ju ingen litteratur alls, så det är svårt att döma. Anne Svärd provocerar mig likaledes när hon blir smickrad över att Kihlgård sagt att man inte kan se att hennes texter är skrivna av en kvinna. Skillnaderna mellan det mänskliga och det kvinnliga dras upp och förstärks. Kvinnan blir godkänd, blir människa, först som icke-kvinna. Nu kan man förstås som enskild författare ha ambitionen att uppfattas könlöst (eller könsfritt) utan att skriva under på en sådan paroll, men utifrån går det inte att komma ifrån sammanhangen.

Dessutom: Martin Gelin bevisar än en gång att han är den starkast lysande stjärnan bland de yngre kulturjournalisterna (bredvid Natalia förstås), Karolina Ramkvist får mig att längta efter hennes nästa roman med ett litet utdrag, diskussionen om Carver och redaktörsstrykningarna är omvälvande för den romantiska konstnärsmyten.

Allt det här i en enda tidskrift. Richard Herold är ett geni. Att jag inte blev friskare på kuppen beror antingen på att min sjukdom är reell snarare än psykosomatisk eller på att tankar kring andras litterära briljans inte är gynnsamma i mitt nuvarande läge. Men det är onekligen trevligare än att tänka att alla andra är idioter. Det är alltid något.

Inte långt kvar nu

Det är fascinerande att gå in på Knuff numera. Det är bara Zlatan och EM som över huvud taget lyckas tränga sig in bland alla FRA-relaterade inlägg. De vanligen så dominerande tävlingarna bland modebloggar har helt satts på undantag. Hela den samhällsinriktade bloggosfären har rest sig som en man (med vissa, ytterligt få undantag), och skriker, vädjar om det vansinniga i förslaget. Alla svenskars mail, internetanvändande och sms kommer att avlyssnas och sparas. De säger att det som inte stämmer in på sökkriterierna ska kastas (alltså om man inte har skrivit om bomber eller om Koranen) men vi vet ju hur överskottsinformation redan i dag används inom polisen. Den används alltså, den kastas inte, trots att den ska förstöras. Om jag var en kändis som surfade kinkyporr och inte gärna ville att det skulle komma ut, skulle jag nog börja köra med dolt IP-nummer. Bara för att ta ett litet exempel på potentiell och fullt sannolik felanvändning.

Vi vet alla vilka riksdagsledamöter som är emot lagen, vi vet också att det bara behövs att fyra stycken följer sina egna samveten så faller den. Det är förresten långt många fler än de som vanligen tas upp som skulle vilja rösta nej. När diskussionen gick i exempelvis den moderata riksdagsgruppen inför omröstningen förra året gick sprickan rakt igenom gruppen.

Vad säger exempelvis Mats Johansson i dag, förre politiske redaktören på Svenska Dagbladet, om att upphäva meddelarfriheten? Maila och ring honom och fråga.

Han kanske inte bryr sig. Det verkar ju inte journalister göra, trots att de i vanliga fall alltid stormar mot inskränkningar i yttrande- och informationsfrihet. Samtidigt som bloggvärlden enas i en möjligen fåfäng kamp mot klockan för att få våra folkvalda att våga tänka själva och rösta efter sina egna hjärtan, så är det ekande tyst i tidningar och etermedier. Några ledare, några kultursidestexter. Häromdagen en text i Aftonbladet där FRA själva fick förklara hur lagen skulle fungera. FRA, som alltså enligt tydliga bevis redan grundlagsvidrigt bedrivit den signalspaning som nu ska trummas igenom i stor skala.

Jag har i dag mailat några riksdagsledamöter som jag fortfarande hoppas på. Anders Mildner skriver bra om kontrasten mellan gammelmedia och bloggvärlden.

En liten uppkastning i uppriktig prestationsångest

Först gick det så bra så bra och jag älskade mina karaktärer och jag skrev dialoger som gjorde att jag kände mig som den screwball-gudinna som jag annars bara känner mig som när jag umgås med en viss person och språket flödade och varje dag 10 000 tecken och nästa dag läsa igenom och jag behövde knappt stryka någonting utan fortsatte bara, jag var författandets eget TGV. Från april till häromveckan alltså.

Nu, för att fortsätta metaforiken, pratar vi snarare om ett illa tilltygat engelskt pendeltåg. Ni vet ett tag efter den där ogenomtänkta privatiseringen då dörrarna plötsligt öppnade sig under pågående färd och det blev minusgrader inne i tågsätet. När tågen alls gick, alltså. Här hemma står det pinsamt stilla.

Jag har sagt till min förläggare att jag ska lämna något innan hon går på semester, men om jag ska ha hela den narrativa bågen med, vilket jag vill, så måste jag sannolikt skriva tre gånger så snabbt under de återstående veckorna för att hinna. Det kommer förmodligen inte att hända. Jag blir så trött. Jag är dessutom förkyld. Snoret rinner och hjärnan är helt fokuserad på att ha ångest över eventuella prisfall på bostadsmarknaden plus förstås ångest över Tobias Linderoth, och det som blir kvar av mental kapacitet räcker knappt till att formulera blogginlägg. Nu måste jag snyta mig. Sådärja. Nu rinner inte snoret längre, rent faktiskt. Det är ett mycket litet steg i rätt riktning.

I min patetik googlar jag mig själv och upptäcker någon som älskade förra boken, vilket just nu mest ger mig ännu mer ångest. Den nya är inte alls likadan, jag kommer aldrig kunna skriva något liknande, så de som tyckte om den förra kan utmärkt väl hata den nya och då är man ju verkligen ett misslyckande. Någon annan tycker att min text i Könskrig var "undermålig". Jaha. Det blir jag ju också ledsen för, förstås. Sedan upptäcker jag att Resumé har skrivit om att Linna ska sluta och att jag och Sakine Madon ska alternera varannan vecka som fasta krönikörer på Expressens ledarsida. Det är sant. Det är åtminstone roligt. Sakine är otroligt bra och det var verkligen på tiden att hon fick en fast plats någon annanstans än på bisarra Stockholm City. Mikael Nestius är en djupt obehaglig figur. Han och Thomas Bodström toppar nog listan över personer i svensk offentlighet som jag tycker sämst om.

Förresten borde jag ha sagt något om FRA, jag hinner inte börja på tidningen innan lagen (sannolikt) klubbas och staten skaffar sig kopior på allas våra liv på internet. Alla sidor vi besöker, alla våra mail. Det är häpnadsväckande i sin totalitarism. Jag hoppas fortfarande på Annie och Federley, de vet ju båda två att de skulle ha starkt stöd inom centern, från sina väljare, för en nejröst, men de behöver ju två till med sig för att motstånd ska vara meningsfullt. Henrik von Sydow är för mycket karriärist, han säger öppet att han inte vill offra sin ställning i partiet för det här trots att han också säger öppet att lagen är huvudlös. Alf Svensson behöver inte bry sig om sitt parti längre. Birgitta Ohlsson har ändå inte så stora karriärmöjligheter i ett Björklundskt folkparti. Kanske Karl Sigfrid, han vågar ju onekligen frondera i fildelningsfrågan. Maila dem och ring dem. De bör få höra vilka hjältar de kommer bli för den svenska demokratin om de vågar rösta efter eget hjärta snarare än efter partipiska.

Själv ska jag återgå till att stirra på skärmen och snyta mig. Jag sade att jag var förkyld va?

The owls are not what they seem

Här ser man tydligt risken med bristande populärkulturell bildning.

Och du tyckte att det var dåligt för att han bara ville prata om längdskidåkning

Här är en kille som haft en hyfsat mycket värre förstadejt än så.

Alltså, vad är det för stort jävla fel på kvinnor? Jo, jag säger det i obestämd form plural, för det här är något sjukt som ligger i kvinnorollen, något som finns i bakvattnet av all den där formningen till mjuka, omsorgsgivande, underdåniga varelser. Jag vet att både män och kvinnor lika bär upp patriarkatet, men att ömma så särskilt för just den här vanvettigt förvridne onde patriarken tar det könsliga vansinnet till en ny nivå. Jag vet inte om det är värre än alla vanliga krav på dödsstraff eller stympning men hämndbegäret är åtminstone förståeligt som amoralisk princip. Eller vänta, jag ångrar mig. Jag förstår precis varför Fritzl-beundrarinnorna finns. Det är det som gör det så outsägligt sorgligt.

Bidrag som bidrag

"För min del kan vi däremot gärna behålla kungahuset ett tag till så länge vi snarast döper om även de socialbidrag som vanligt folk får till apanage."

Katrine Kielos säger det enda som behöver sägas om kungahuset.

Downshifting, den nya (deltids)hemmafrutrenden

Jag läser om Åsa, som säger sig ha hoppat av stresskarusellen och bara tar det lugnt med sina små barn. Alldeles bortsett från att jag helt delar hennes inställning till renovering och väggutslagning (och det säger jag i mitt homestageade hem) finns det vissa frågetecken som oundvikligt reser sig kring texten.

Den här familjen valde alltså att flytta från lägenheten i stan till ett radhus två mil bort, för att få ner boendekostnaderna och kunna jobba deltid. Två mil är rätt långt. Givet att de fortsätter att jobba (deltid då) inne i stan borde ju en rejäl bit av den sparade tiden gå åt till ökad restid. Som dessutom, för de flesta radhus två mil utanför stan, måste tillbringas i bilkö, åtminstone del av resan.

Eftersom det (självklart som det ju verkar ännu) är kvinnan som gått ner mest i tid (till 50 %) så får ju hon förstås ändå en del tid över, men mannen, som bara gått ner till 80 % kan ju utmärkt väl tillbringa längre tid borta från familjen än innan, när han jobbade heltid men bodde i stan.

Det går ju precis lika gärna att tolka berättelsen som att den här familjen ville bo i radhus med sina små barn och kvinnan jobbar deltid för att familjelivet ska funka på det sätt som de vill och mannen (vilket är ovanligt, det erkännes) också gått ner i deltid för att inte de ökade restiderna ska göra att han aldrig får träffa sina ungar. Det behöver förstås inte göra det till ett dåligt livsval ändå, om det nu är så just den här familjen vill ha det, men det låter något mindre modernt och medvetet än i den här artikeln.

Trying hard to look like Gary Cooper (Super duper)

Jag kom alltså på nionde platsen från slutet på den där resumé-listan över åsiktsmaskiner. För något år sedan fick jag en bättre placering än så på listan över Stureplans hetaste singlar. Utan att vara singel. Den bittra sanningen är förstås att jag inte har mer makt än så heller.

Sedan smet vi till Spymlan (som det visst inte ska heta längre) där de bland annat spelade en låt (den enda låten som finns?) med mannen med det fenomenala artistnamnet Taco. Erkänn att ni längtat efter den här:

Bär ditt värmeljus som den sista droppen vatten

Apropå homestaging och böcker tog jag den här bilden i en uppenbart stagead lägenhet vi tittade på (men inte köpte*). Ett oläst pocketexemplar. Finns det någon större möjlig nesa? Eller var det lägenhetsinnehavarna själva som lagt ut den och ville säga något om sina personer med just den här boken, precis som jag vill med min bokhylla? Kanske var deras eget ex alldeles sönderläst och därför hade de köpt ett nytt fint för visningen.

*Att vi inte köpte lägenheten berodde inte primärt på utplacerade Ranelid-alster. I vardagsrummet fanns för övrigt också prydliga travar av Residence med de karaktäristiska randiga ryggarna. Vår homestageare hade också med sig sådana, men jag vägrade. Hade jag velat ha sådana högar hade jag använt mina egna sparade nummer från den första tiden när tidningen var verkligt bra.

Sorgemusik för homestageare

Vi låg i sängen i morse och lade in yrkeskategorin homestageare i alla Lars Gustafssons boktitlar. En homestageares eftermiddag, Homestagearens tredje rockad, Sorgemusik för homestageare, En homestageares död. När jag drömde i med Den sällsamma homestagearen från norr kan man säga att jag vann.

Anledningen till vår besatthet är att vår lägenhet homestageas i detta nu. Det är en mycket samtida och spännande upplevelse. Jag har aldrig sett så många värmeljuslyktor i hela mitt liv. Nästan alla våra böcker är i ett förråd på Söder, ihop med vad som känns som de flesta av våra möbler. En enda bokhyla fick jag ha kvar och i den har jag självklart ställt upp böcker som korrekt ska avspegla våra personer. Där ljög jag en smula. De ska förstås avspegla dem vi önskade att vi var, i kombination med avväganden kring estetik och i viss utsträckning sådant jag arbetar med för ögonblicket och inte kan avvara. Bilden ovan visar den skönlitterära halvan av hyllan. Homestagearen ville sortera böckerna efter färg men där drog jag gränsen för vad jag kan stå ut med i förvridning av självet för att få ut några tusenlappar mer på lägenhetseländet. De har däremot placerat ut egna medhavda kaffebordsböcker av Conran och andra på lite olika ställen i lägenheten. Om jag inte redan hade packat ner alla mina egna liknande hade jag kunnat rekommendera den här.

De har också lagt upp lökar och citroner och gröna paprikor på ett fat i köket. Jag funderar lite över just det valet av grönsaker. Jag har aldrig upplevt gröna paprikor som särskilt snygga. Men jag vet ju inte vad som är gångbart på Stockholms bostadsmarknad.

När vi först bestämde oss för att anlita den av mäklaren rekommenderade firman kändes det som att sälja sin själ. Jag föraktade mig själv och den piffiga kvinnan som kom och bedömde våra tillhörigheter. Hon gillade våra tavlor. Alltid något. De som ännu efter ett år i lägenheten står lutade mot väggen i två högar, alltså. "Antingen betalar vi eller också måste du lägga ner tiden på att planera och fixa själv." sa S.

Ställd inför det valet blev det homestageing. Om jag ska tänka på något som inredning vill jag hellre göra det i lägenheten vi faktiskt ska bo i sedan. Där har jag redan planerat för en väggfast specialbyggd bokhylla och om vi ska ha råd med den är det bäst att den härninga homestagingen lönar sig. Ni märker att jag gärna använder själva ordet. Det ser vidrigt ut avstavat på svenska, men det är något så roligt med det samidigt. Historien med homestagearen. Herr homestagearen själv. Det senare stämmer inte könsligt. Alla homestagearna vi träffat är kvinnor.

Det är en viktig del i mitt förakt förstås. Jag är inte opåverkad av strukturerna. Arkitektur är fint, inredning fult, homestageing komiskt. Kombination av krass materialism, girighet och kvinnligt fjams placerar alltsammans lägre än det mesta andra. Jag kämpar med mina dubbla känslor. Nu vill en av dem lägga en pläd på min arbetsstol. Jag lär återkomma i ämnet.

Tillägg: Vi glömde Homestagearen Brumbergs sista dagar och död samt Homestaging över ett tema av Silfverstolpe.

Det blev alltså Anna

På ett stormöte just nu på Expressen berättas att Anna Dahlberg blir ny politisk redaktör . Hon och jag är alls inte överrens i alla frågor, men det är på alla sätt utmärkt person. Karin Olsson, som jobbat på expressen.se, blir redaktionssekreterare.

Samtidigt slutar Ann-Charlotte Marteus på ledarsidan och blir i stället politisk chef på allmänna nyhetsredaktionen. Det är tragiskt för ledarsidan, eftersom Ann-Charlotte är Sveriges bästa ledarskribent, men jag förstår mer än de flesta behovet av att röra på sig och göra något annat efter ett tag på samma plats.

En viktig fråga inställer sig dock. Varför i all världen har det tagit såhär lång tid att få klart? Fem månader har Expressen varit utan ordinarie politisk redaktör. Det är pinsamt och det antyder något om hur viktig tidningsledningen tycker att opinionsmaterialet är.

Riktigt enkelt

Den här tidningen hittade jag på Presstop i Västermalmsgallerian häromdagen. Den handlar om städning och andra angränsande områden, som t ex hur man får ihop sitt liv, sin sömn och sina kemtvättspåsar. Jag kände ett begär så starkt att jag inte kunde slita mig från den förrän min kille påminde mig om att jag ett par dagar tidigare hade hittat en torkad pastabokstav i håret och inte kunde minnas när min son senast hade ätit pasta och följaktligen inte heller visste hur länge den hade suttit där. Det var ett versalt E.

- Men just därför, sade jag förnärmat.
Att vi på fullaste allvar känner att vi inte orkar packa undan lille S:s urvuuxna kläder utan låter dem ligga i ett berg i den oanvända spjälsängen eftersom vi ändå letar efter en ny lägenhet, och att nivån i undanplockning ligger på att det inte ska finnas något på golvet eller på lägre ytor som en 11-månadersunge kan skada sig alltför allvarligt på står inte på något sätt i motsats till att vilja lära sig allt om skoblock.

Ett litet inlägg av oändlig beundran

Jag skulle kunna skriva det ungefär en gång i veckan, det är i alla fall så ofta jag tänker på det, men det skulle möjligen verka lite för devot. Alldeles särskilt som jag också är en inte helt liten smula rädd för henne. Men Annina Rabe är en av mina idoler. Det har hon egentligen alltid varit, men på sistone har jag tänkt på det ännu mer än vanligt. Först det där med ruccola-peston och döden, vilket inte bara är det bästa matrelaterade citat jag hört på flera år, utan också en så träffsäker beskrivning av vår tid att det nära nog manifesterar den platonska idén bakom själva begreppet populärkulturell samtidsbevakning. I dag följer hon så upp med det här om Tideman och frilansångesten.

Om världen vore rättvis skulle Annina aldrig någonsin känna att hon blev omkullsprungen eller tänka på risken att bli gårdagens dagens rätt. Det är mycket sorgligt att världen inte är rättvis.

Ingen människa är illegal

Det är egentligen makalöst att en person så kan dominera den tunga politiska journalistiken. Men Maciej Zarembas artikel idag om perspektiven bakom, och de moraliska effekterna av, förslaget att illegala/papperslösa inte ska få utnyttja sjukvård som inte är ren akutvård, är helt enkelt strålande. Jag försökte visserligen argumentera för samma ståndpunkt när vi diskuterade saken på Expressen, men jag hade inte tänkt lika långt, vågat dra ut linjerna lika tydligt.

Svårt att stå emot

Jag läser i tidningen att det som utlöste de nuvarande oroligheterna i Libanon var att regeringen förbjöd Hizbollahs privata kommunikationsnätverk. Där tar man uppenbarligen frågan om avreglering på telekommarknaden på största allvar. Jag har svårt att se Lars-Johan Jarnheimer ta till vapen för sina small bills. I ställer föreställer jag mig Hizbollah-killar stående i Beiruts motsvarighet till Västermalmsgallerian där de försöker stoppa förbipasserande för att sälja på dem telefonabbonemang och dela ut gratislurar.

På't som Perec, bara

Mats Strandberg har pajat sin dator så att bokstaven "e" försvunnit. Om han skrev en hel roman på den datorn skulle hans status på DN Kultur nog höjas en smula.

Nu är Britta sur

Britta Svensson på Expressen har varit en av Hillary Clintons främsta supportrar på svensk mark hela valkampanjen. I en otroligt entusiastisk krönika efter valet i Pennsylvania, då det förstås för alla som kunde räkna redan var klart att det skulle bli Barack Obama som tog hem kandidaturen eftersom han rent matematiskt redan hade så många delegatröster att det skulle kräva mer än ett mirakel för Hillary att komma i fatt, hyllade hon exempelvis Hillarys "tuffa och kraftfulla utstrålning", där "kropp och själ tycks vara i harmoni".

Nu, när det står klart för alla utom paret Clinton själva vem som blir demokraternas kandidat, tycker inte Britta att Barack Obama kan bli president för att han är en "främmande fågel" för äldre på amerikansk landsbygd, och för att har en klumpig fru.

Det är inte nödvändigtvis en orimlig analys av den amerikanska väljarkåren, själv har jag hela tiden sagt att jag tror att McCain vinner, men det framförs onekligen som Brittas egna uppfattningar. Hon tycker för övrigt också, som eventuellt den enda människan på jorden att han saknar "harmoni, tyngd och pondus".

Ett hjärta i tusenbitarspussel

I dag har jag en text i Expressen om familjen i litteraturen.

För Sverige i tiden

I dag blev jag nästan lite sosse av alla fina blåsorkestrar. Jag är trött på att allting ska vara så modernt hela tiden. Ja, politiken får gärna vara modern, men pyntet kring får faktiskt gärna vara likadant som på, tja, Hjalmar Brantings tid. Han hade exempelvis en tjusig mustasch, som inte var det allra minsta ironisk. Den kan betraktas ovan.

I Humlegården när arbetarrörelsens reformistiska grenar samlade sig för demonstrationsavfärd fanns förutom blåsorkestrarna också två små lastbilar, den ena från s-studenter, den andra från några regnbågssossar, vars formella organisationsnamn jag lyckades missa. De försökte båda spela schlagers och sånt. Usch. Lyckligtvis hade de ingen chans mot marchtrummorna.