Jag inser att jag använder bloggen som min egen anslagstavla just nu, men jag lovar att återgälda alla tips med en massa annat skrivande så småningom.
Just nu är det så att jag fyller år i sommar. Och jag vill ha en fest. Helst utomhus, men med möjlighet för skydd från väder och vind. Och toaletter. För en massa människor, typ 40-50. Och man måste kunna ha sin egen alkohol. Och kunna föra oväsen utan att folk blir för störda. Är det någon som har något tips på någon fin uthyrbar scoutstuga eller liknande i Stockholmstrakten?
onsdag, maj 24, 2006
tisdag, maj 23, 2006
Mer Danielsson
Ok, hur kul är det här egentligen? Kanske såhär pass?
Annars citerar jag gärna Ali Esbati från Katrine: "Lars Danielsson var i allas våra hjärtan på annandagen. Liksom alla andra dagar förstås."
Annars citerar jag gärna Ali Esbati från Katrine: "Lars Danielsson var i allas våra hjärtan på annandagen. Liksom alla andra dagar förstås."
"Mellanvästern är det landskap du skulle få om du tog Bosse Ringholm och kavlade ut honom till en geografisk yta"
Jag är visst en vecka för sent ute, men det spelar ingen roll. För så här fina texter måste uppmärksammas. Citatet jag valde som rubrik är förresten egentligen missvisande i sin burleska skärpa. Hakke är ofta en karikatyr av sig själv numera, men det finns kärlek bakom de där polisongerna också. Till Roanoke.
måndag, maj 22, 2006
Att avstå är inte ett alternativ
Jag fattar inte att jag skriver det här nu. Jag fattar inte att jag kastade mig ur sängen redan halv åtta. Jag fattar inte att samma sak hände i går (i säng två, ändå upp spontant halv sju).
Jag och sömnen är plötsligt inte lika såta vänner som fordom. Nej, det är inte som i somras, inte insomnia tills man kräks och yrar, bara ett drastiskt minskat sömnbehov. Det är praktiskt förstås. Jag skriver bra tidiga morgnar.
För det känns som bara några timmar sedan jag och Katrine låg i Aarons säng och hans granne hade precis knackat på och skrikit om vår ljudnivå och det enda berusningmedel jag faktiskt inte kände alls för var Aarons Cochillana-hostmedicin. Grannen hade kanske lite rätt. Men i ett så lyhört hus går det nästan inte att undvika grannstörningar vid den här sortens allra roligaste tremannaefterfester. Och så högt spelade vi heller inte.
Det kommer bli en lång sommar. Jag är redan lite sliten. När jag vaknade med tuppen låg halva ansiktet kvar på kudden och den syn som mötte mig i spegeln hade mer med finsk monsterrock att göra än vad som kändes riktigt bekvämt. Om jag ska klara det här livet behöver jag skärpa mig. Köpa en bra dagenefter-mask till exempel.
Och nej. Att avstå från utsvävningar är inte ett alternativ. Det skulle inte ni heller tycka.
Jag och sömnen är plötsligt inte lika såta vänner som fordom. Nej, det är inte som i somras, inte insomnia tills man kräks och yrar, bara ett drastiskt minskat sömnbehov. Det är praktiskt förstås. Jag skriver bra tidiga morgnar.
För det känns som bara några timmar sedan jag och Katrine låg i Aarons säng och hans granne hade precis knackat på och skrikit om vår ljudnivå och det enda berusningmedel jag faktiskt inte kände alls för var Aarons Cochillana-hostmedicin. Grannen hade kanske lite rätt. Men i ett så lyhört hus går det nästan inte att undvika grannstörningar vid den här sortens allra roligaste tremannaefterfester. Och så högt spelade vi heller inte.
Det kommer bli en lång sommar. Jag är redan lite sliten. När jag vaknade med tuppen låg halva ansiktet kvar på kudden och den syn som mötte mig i spegeln hade mer med finsk monsterrock att göra än vad som kändes riktigt bekvämt. Om jag ska klara det här livet behöver jag skärpa mig. Köpa en bra dagenefter-mask till exempel.
Och nej. Att avstå från utsvävningar är inte ett alternativ. Det skulle inte ni heller tycka.
söndag, maj 21, 2006
lördag, maj 20, 2006
Helgens vintips
Jag har tre kriterier för bra viner:
1) Jag gillar när de är rosa
2) Jag gillar när de har bubblor
3) Jag gillar när de har djur på etiketten
I kväll drack jag, bland mycket annat (och om jag stavr som en kratt aksyller jag på detta), ett vin som uppfyllde alla kritwerierna.
Hardys Pinot noir-chardonnay, Australian sprakliing wine rosé, nr 98244, 89:-
Det är jätterosa, med massor av bubblor och har ett vansinnigt rart näbbdjur (som benämns som platypus) på etiketten. Hur kan man motstå? Dessutom sjukt gott och man får hela huvudet fullt av glada rosa tankar på söta djur och snygga män och annat som är bra i livet. Som bonus blev man rätt bra på att sjunga country. Jag rekommenderar!!
1) Jag gillar när de är rosa
2) Jag gillar när de har bubblor
3) Jag gillar när de har djur på etiketten
I kväll drack jag, bland mycket annat (och om jag stavr som en kratt aksyller jag på detta), ett vin som uppfyllde alla kritwerierna.
Hardys Pinot noir-chardonnay, Australian sprakliing wine rosé, nr 98244, 89:-
Det är jätterosa, med massor av bubblor och har ett vansinnigt rart näbbdjur (som benämns som platypus) på etiketten. Hur kan man motstå? Dessutom sjukt gott och man får hela huvudet fullt av glada rosa tankar på söta djur och snygga män och annat som är bra i livet. Som bonus blev man rätt bra på att sjunga country. Jag rekommenderar!!
fredag, maj 19, 2006
Ja!
Nu känns förlusten lite lättare att bära.
Apropå spelare med klubbhjärta (eller nåt) blev det ingen motståndarhyllning till Johan Mjällby när han la skorna på den berömda hyllan. Jag tänkte tanken, men det blev aldrig av. Inte för att han inte skulle förtjäna den, men av någon annan anledning som ligger begravd i någon av de tusentals pappershögar som dekorerar mitt skrivbord, samt även golvytan kring skrivplatsen, och förresten lite andra ytor i närheten också.
För jag är rädd att jag inte kan låta bli att förtjusas. Andra må vara legoknektar, Mjällby har en AIK-tatuering. Visst kan man tycka att det tyder på allmän sinnesförvirring, men jag måste beundra att hans hjärta är hållfast när knäna sviker. Sånt är vackert och alltför ovanligt.
Fåfängt fjäsk
Fanfanfan. Katrine kommer hata min roman (se orsaker i kommentarsfältet nedan). Jag som vill att hon ska gilla mig. Som fåfängt fjäsk ger jag er därför en av de allra vackraste sångerna från en av våra gemensamma idoler. Dagens låt från Dolly, alltså.
Mer S&M i politiken
I många år har GT:s ledare skrivits av olika varianter av män med mustasch och namn av typen Carl-Agaton Sax. Det har inte varit särskilt kul. Säkert fina åsikter och rekorderliga utgjutelser. Men som sagt, mer sax än sex.
Så i går fanns där en ledarkrönika med ordet "hångelpolis" i rubriken. WTF?! Har Carl-Agaton gone hay-wire? Nä. Men fine Johan Hiltons assnygge kille Henrik Torehammar tycks ha börjat på tidningen. Det var verkligen på tiden.
Så i går fanns där en ledarkrönika med ordet "hångelpolis" i rubriken. WTF?! Har Carl-Agaton gone hay-wire? Nä. Men fine Johan Hiltons assnygge kille Henrik Torehammar tycks ha börjat på tidningen. Det var verkligen på tiden.
torsdag, maj 18, 2006
Linda Skugge är en stilistisk gigant
Hos Virren i går blev det en liten diskussion om Linda Skugge. Hon sågades ju jäms med fotknölarna i DN, intressant nog inte av en vanlig litteraturkritiker utan av redaktionssekreterare Helena Lindblad. Sågningen ligger förresten fortfarande på förstasidan på dn.se. Leo, som är lagd för konspirationer, såg det som en ren hämnd på Linda efter hennes attacker på DN Kultur och Maria Schottenius.
Själv ser jag det mer som att Lindblad är dum i huvudet. För Ett tal till min systers bröllop är absolut fenomenal. Nästan ingen begriper Linda Skugges stilistiska storhet. Man ser det hon skriver som uthälld gröt, som om hon bara oreflekterat öste ur sig. Ingen verkar se den språkliga förnyelsen, rytmen, omkvädena, den rakbladsvassa skärpan. Ingen utom typ Stig Larsson. Eftersom Stig alltid har rätt känns det förstås tryggt att ha honom på min sida.
Anna tycker också som jag. Och Stig. Så vi är i alla fall tre. Jag tycker verkligen att ni ska läsa boken.
Själv ser jag det mer som att Lindblad är dum i huvudet. För Ett tal till min systers bröllop är absolut fenomenal. Nästan ingen begriper Linda Skugges stilistiska storhet. Man ser det hon skriver som uthälld gröt, som om hon bara oreflekterat öste ur sig. Ingen verkar se den språkliga förnyelsen, rytmen, omkvädena, den rakbladsvassa skärpan. Ingen utom typ Stig Larsson. Eftersom Stig alltid har rätt känns det förstås tryggt att ha honom på min sida.
Anna tycker också som jag. Och Stig. Så vi är i alla fall tre. Jag tycker verkligen att ni ska läsa boken.
Det är er förtjänst också att det blev en bok
Nu är det offentligt. Senaste numret av Arena dök upp i brevinkastet i dag. Jag är en av de skribenter som presenteras med bild och liten text i början. Det är förresten ett oerhört bra nummer som ni alla bör köpa och läsa, men det är inte det den här texten ska handla om.
För som det står i den där lilla presentationen har jag skrivit en roman. Som kommer ut nästa vår. På Albert Bonniers förlag.
Jag har tänkt att jag skulle berätta det i månader. Ja ungefär sedan måndagen den 13 mars när jag hade bestämt mig och ringde upp min förläggare på Bonniers och sa att ja tack, jag vill gärna ge ut min roman hos er.
Jag vet inte ens hur jag ska beskriva känslan. Att mina ord ska bli till en bok med hårda pärmar och ges ut och läsas och bedömas och kanske, om jag har tur, röra vid människors hjärtan. Det borde kanske inte vara någon skillnad. Jag har skrivit i tidningar i många år. Jag är van vid att bli läst och förstådd eller missförstådd och kritiserad och ibland gillad.
Men det är annorlunda nu. Det är ju bara mina åsikter. Det här är mina inre organ.
"Vad handlar den om då" frågar folk när jag berättar. Och det är svårt att säga. Det finns självbiografiska drag. Den handlar om livet och kärleken och det genuina vansinne som den extrema sorgen bär med sig.
Det är inte en självbiografi. Men det vore förmätet att säga att det inte handlar om mig. Inte minst i förhållande till er som läst allt jag skrivit här, som gråtit med mig, som skickat era varma tröstande tankar när allting har känts som om ingenting någonsin kommer bli bra igen. Vem är jag att dra upp de exakta gränserna mellan fiktionen och verkligheten? Jag vet förresten knappt var de där gränserna går längre.
Förresten vill jag passa på att säga tack. Igen. För den kärlek ni vävde runt mig, för de känslor mina texter väckte, som i sin tur gav mig styrka att ta både mig själv och skrivandet vidare. Det är er förtjänst också att det blev en bok.
Jag skriver fortfarande. Ett färdigt manus ska lämnas om några veckor. Det är spännande och läskigt och hemskt och alldeles alldeles underbart.
För som det står i den där lilla presentationen har jag skrivit en roman. Som kommer ut nästa vår. På Albert Bonniers förlag.
Jag har tänkt att jag skulle berätta det i månader. Ja ungefär sedan måndagen den 13 mars när jag hade bestämt mig och ringde upp min förläggare på Bonniers och sa att ja tack, jag vill gärna ge ut min roman hos er.
Jag vet inte ens hur jag ska beskriva känslan. Att mina ord ska bli till en bok med hårda pärmar och ges ut och läsas och bedömas och kanske, om jag har tur, röra vid människors hjärtan. Det borde kanske inte vara någon skillnad. Jag har skrivit i tidningar i många år. Jag är van vid att bli läst och förstådd eller missförstådd och kritiserad och ibland gillad.
Men det är annorlunda nu. Det är ju bara mina åsikter. Det här är mina inre organ.
"Vad handlar den om då" frågar folk när jag berättar. Och det är svårt att säga. Det finns självbiografiska drag. Den handlar om livet och kärleken och det genuina vansinne som den extrema sorgen bär med sig.
Det är inte en självbiografi. Men det vore förmätet att säga att det inte handlar om mig. Inte minst i förhållande till er som läst allt jag skrivit här, som gråtit med mig, som skickat era varma tröstande tankar när allting har känts som om ingenting någonsin kommer bli bra igen. Vem är jag att dra upp de exakta gränserna mellan fiktionen och verkligheten? Jag vet förresten knappt var de där gränserna går längre.
Förresten vill jag passa på att säga tack. Igen. För den kärlek ni vävde runt mig, för de känslor mina texter väckte, som i sin tur gav mig styrka att ta både mig själv och skrivandet vidare. Det är er förtjänst också att det blev en bok.
Jag skriver fortfarande. Ett färdigt manus ska lämnas om några veckor. Det är spännande och läskigt och hemskt och alldeles alldeles underbart.
Vi och dom, en berättelse om avgrunden mellan oss
Jag är en fruktansvärt dålig förlorare. I vissa sammanhang kan jag lura mig själv att det inte betyder så mycket, som i sällskapsspel. Då blir jag bara tyst och sur.
I andra sammanhang finns inte den möjligheten. Som i fotboll.
Det finns någon grundläggande psykologisk skillnad mellan oss som förstår hur allvarligt fotboll är, och dem som inte gör det. De som inte förstår hur man kan slita sitt hår, som inte förstår att känslan vid ett avgörande mål kan vara bokstavligen himmel eller helvete. Som inte begriper att den känslan till varje pris måste ut ur kroppen innan man exploderar.
I går konfronterades jag med de andra.
Kvällen inleddes annars trivsamt. Jag och Leo körde formligen över poppanelen i the battle of the panels. Fredrik Strage såg ett tag ut som om han höll på att börja gråta. Förmodligen berodde det mer på Leos bulldozer-utfall mot DN Kultur än på att han och Jonna Sima inte ens kunde popfrågorna. Å andra sidan, om man själv, som Strage gjorde, säger att Otto Sjöberg borde ställas inför Haagtribunalen har man liksom satt och accepterat en rätt låg nivå redan från början. Jag och Jonna kan förresten ha fått honom ur balans en smula redan innan sändning när vi påpekade att hans bröstvårtor syntes genom skjortan.
Lite senare skrek jag, innan Virren ens ställt klart frågan, att Göran Perssons pressekreterare heter Anna Helsén. Strage/Sima trodde att jag sa Anna Hellsten och blev oerhört förvånade. Helsén hade de aldrig hört talas om.
Vi vann en varsin flaska Åkessons mousserande. Jag har båda stående hemma i köket. Leo placerade sin i min väska och försvann. Han får skylla sig själv. Jag auktionerar nu ut den till högstbjudande. Budgivningen sker i kommentarerna nedan.
Från Virrens releasefest på Riche, där jag förresten för första gången någonsin fotograferades för tidningen Stureplan och hälsade på alltifrån Gustav Gelin till Albert Bonnier. Den senare tyckte att vårt Virtanen-program från i måndags var toppenbra. Det kändes fint. Därifrån via Federleys kampanjstart till slutlig destination Rosa Drömmar på Lilla Essingen, där Champions League-finalen skulle avnjutas.
Det var där det plågsamma började. Stig Larsson var såklart där. Det var inte det som var problemet.
Jag ser rätt ofta fotboll på lokal. Bortamatcher är roligare i sällskap än hemma vid teven (det här var alltså innan radiosporten fick sitt senaste uppsving genom Lagrells kriminellt klantiga förhandlande). Jag är van vid publiken. Det här var en annan sorts. Jag kan bara beskriva det som skillnaden mellan människor som älskar fotboll och människor som gillar stora evenemang. Tänk skillnaden mellan Råsunda på ett derby och Råsunda på en vänskapslandskamp mot Norge. Skillnaden mellan blod, svett och tårar och "titta så trevligt det ser ut".
När Titis skott fenomenalräddades i femte minuten vrålade jag rakt ut. En kille som satt strax bredvid vände sig om och hyssjade. Han såg ut ungefär som en fastighetsmäklare. En stund senare gjorde Eboué en av jordens vackraste brytningar. Jag gjorde allmänna ljud av glädje. Han såg ogillande ut. Sedan utvisningen. Jag skrek igen. "Måste du skrika?" sa han. Jag bara stirrade på honom. "Men det är ju fotboll" försökte jag. "Man behöver väl inte skrika för det." Jag visste ärligen inte vad jag skulle säga. När Campbell gjorde 1-0 skrek jag ändå. Sen bad jag honom om ursäkt. "Ja, det är väl rätt okej när det blir mål" sa han, som tycktes ta min ursäkt på allvar. Det var bara glädjen som avhöll mig från att hälla min öl över hans bakåtkammade lockar.
Sen gick det ju som det gick. Och jo, Henkes framspelning till 1-1 var så jävla vacker att man inte kunde annat än att stirra med uppspärrade ögon och längta till VM. Och det klart att det är en bragd i sig att leda till i 80:e minuten när man fått målvakten rätt hårt utvisad i 22:a. Mot Barcelona. Som man måste erkänna var värdiga vinnare. Men vad bittert ändå. Jag tänker på Titis sorgsna kyssar på Highburys gräs i söndags. Hans oändliga ärevarv. Han kommer nog aldrig tillbaka. Det hade varit vackert om han fått avsluta med att bärga den finaste pokalen av dem alla till klubben som älskat honom så innerligt,och som jag faktiskt tror att han älskat tillbaka.
I andra sammanhang finns inte den möjligheten. Som i fotboll.
Det finns någon grundläggande psykologisk skillnad mellan oss som förstår hur allvarligt fotboll är, och dem som inte gör det. De som inte förstår hur man kan slita sitt hår, som inte förstår att känslan vid ett avgörande mål kan vara bokstavligen himmel eller helvete. Som inte begriper att den känslan till varje pris måste ut ur kroppen innan man exploderar.
I går konfronterades jag med de andra.
Kvällen inleddes annars trivsamt. Jag och Leo körde formligen över poppanelen i the battle of the panels. Fredrik Strage såg ett tag ut som om han höll på att börja gråta. Förmodligen berodde det mer på Leos bulldozer-utfall mot DN Kultur än på att han och Jonna Sima inte ens kunde popfrågorna. Å andra sidan, om man själv, som Strage gjorde, säger att Otto Sjöberg borde ställas inför Haagtribunalen har man liksom satt och accepterat en rätt låg nivå redan från början. Jag och Jonna kan förresten ha fått honom ur balans en smula redan innan sändning när vi påpekade att hans bröstvårtor syntes genom skjortan.
Lite senare skrek jag, innan Virren ens ställt klart frågan, att Göran Perssons pressekreterare heter Anna Helsén. Strage/Sima trodde att jag sa Anna Hellsten och blev oerhört förvånade. Helsén hade de aldrig hört talas om.
Vi vann en varsin flaska Åkessons mousserande. Jag har båda stående hemma i köket. Leo placerade sin i min väska och försvann. Han får skylla sig själv. Jag auktionerar nu ut den till högstbjudande. Budgivningen sker i kommentarerna nedan.
Från Virrens releasefest på Riche, där jag förresten för första gången någonsin fotograferades för tidningen Stureplan och hälsade på alltifrån Gustav Gelin till Albert Bonnier. Den senare tyckte att vårt Virtanen-program från i måndags var toppenbra. Det kändes fint. Därifrån via Federleys kampanjstart till slutlig destination Rosa Drömmar på Lilla Essingen, där Champions League-finalen skulle avnjutas.
Det var där det plågsamma började. Stig Larsson var såklart där. Det var inte det som var problemet.
Jag ser rätt ofta fotboll på lokal. Bortamatcher är roligare i sällskap än hemma vid teven (det här var alltså innan radiosporten fick sitt senaste uppsving genom Lagrells kriminellt klantiga förhandlande). Jag är van vid publiken. Det här var en annan sorts. Jag kan bara beskriva det som skillnaden mellan människor som älskar fotboll och människor som gillar stora evenemang. Tänk skillnaden mellan Råsunda på ett derby och Råsunda på en vänskapslandskamp mot Norge. Skillnaden mellan blod, svett och tårar och "titta så trevligt det ser ut".
När Titis skott fenomenalräddades i femte minuten vrålade jag rakt ut. En kille som satt strax bredvid vände sig om och hyssjade. Han såg ut ungefär som en fastighetsmäklare. En stund senare gjorde Eboué en av jordens vackraste brytningar. Jag gjorde allmänna ljud av glädje. Han såg ogillande ut. Sedan utvisningen. Jag skrek igen. "Måste du skrika?" sa han. Jag bara stirrade på honom. "Men det är ju fotboll" försökte jag. "Man behöver väl inte skrika för det." Jag visste ärligen inte vad jag skulle säga. När Campbell gjorde 1-0 skrek jag ändå. Sen bad jag honom om ursäkt. "Ja, det är väl rätt okej när det blir mål" sa han, som tycktes ta min ursäkt på allvar. Det var bara glädjen som avhöll mig från att hälla min öl över hans bakåtkammade lockar.
Sen gick det ju som det gick. Och jo, Henkes framspelning till 1-1 var så jävla vacker att man inte kunde annat än att stirra med uppspärrade ögon och längta till VM. Och det klart att det är en bragd i sig att leda till i 80:e minuten när man fått målvakten rätt hårt utvisad i 22:a. Mot Barcelona. Som man måste erkänna var värdiga vinnare. Men vad bittert ändå. Jag tänker på Titis sorgsna kyssar på Highburys gräs i söndags. Hans oändliga ärevarv. Han kommer nog aldrig tillbaka. Det hade varit vackert om han fått avsluta med att bärga den finaste pokalen av dem alla till klubben som älskat honom så innerligt,och som jag faktiskt tror att han älskat tillbaka.
onsdag, maj 17, 2006
I kväll
Ikväll är det the battle of the panels i Studio Virtanen. Nej, det är inte jag som har hittat på namnet. Jag och Leo ska tävla mot Strage och Jonna Sima. Jag vet inte om vad. Ni kan ju kolla om ni vill. Jag är den som har en prickig klänning. 10.30 på TV8.
Sen har Fredrick Federley kampanjupptaktskalas. Jag är bjuden. Jag är mycket missnöjd över att inte hunden kommer. Och så Champions League-final. Och releasefest för Virrens bok. Jag känner mig som en lady who lunches, om man nu kan säga det när en fotbollsmatch är en av punkterna. I vanliga fall är jag mer av en slacker who munches.
Sen har Fredrick Federley kampanjupptaktskalas. Jag är bjuden. Jag är mycket missnöjd över att inte hunden kommer. Och så Champions League-final. Och releasefest för Virrens bok. Jag känner mig som en lady who lunches, om man nu kan säga det när en fotbollsmatch är en av punkterna. I vanliga fall är jag mer av en slacker who munches.
From the people who brought you banking
Äntligen! Äntligen finns allt samlat, hela berättelsen om hur judarna genom seklerna har kontrollerat oss alla. Och inte bara det, nu får man vara med själv! Jag har nyss registrerat mig på International Jewish Conspiracy.
Hur gick det till, kanske ni undrar, kvinnan som ser bacon och skaldjur som skapelsens krona? Men IJC är en equal opportunity conspiracy, ser ni. Gojims är också välkomna. Man får vara tacksam. Jag fyllde i att jag är mest intresserad av världsherravälde över lite av varje. Man kunde också välja finansmarknader, medierna och delis. Om ni också blir medlemmar kan vi enkelt ta över världen. Ja, alltså det som ännu inte är övertaget ännu.
Hur gick det till, kanske ni undrar, kvinnan som ser bacon och skaldjur som skapelsens krona? Men IJC är en equal opportunity conspiracy, ser ni. Gojims är också välkomna. Man får vara tacksam. Jag fyllde i att jag är mest intresserad av världsherravälde över lite av varje. Man kunde också välja finansmarknader, medierna och delis. Om ni också blir medlemmar kan vi enkelt ta över världen. Ja, alltså det som ännu inte är övertaget ännu.
tisdag, maj 16, 2006
Men så ring då!
Via Rasmus upptäcker jag fantastiska Ring P1:ismer. Jag rekommenderar särskilt inslagen om kroppshår.
Man kissar nästan på sig
Dida, Julio Cesar, Rogerio Ceni, Cafú, Cicinho, Lucio, Juan, Roberto Carlos, Gilberto, Cris, Luisao, Edmilson, Juninho, Emerson, Ze Roberto, Gilberto Silva, Kaka, Ricardinho, Ronaldo, Robinho, Ronaldinho, Adriano, Fred.
måndag, maj 15, 2006
Berättelsen är allt: jag har också gjort abort
Lisa tipsade mig den här artikeln. Hon sa att den fick henne att tänka på mig. Och jag förstår varför! Och jag blir så glad att i alla fall en person har förstått vad det är jag försöker göra när jag fortsätter att tala om det elände jag knappt orkar prata om längre.
Jag försöker ge en berättelse, en kropp, en röst, en mening åt det som annars riskerar att bli teori och kyla. Aborträtten behöver våra berättelser. Torra fakta och kalla principer kommer alltid förlora mot den goda berättelsen. Vi måste därför orka prata om det, våga se känslostyrkan, våga ta in det som är både vitt och svart samtidigt. Därför kan det här också vara så bra. Inte för att det finns något specifikt hyllningsvärt i aborten, men för att det finns ett stort värde i att kvinnor öppet hävdar vårt egenbestämmande. Inte triumfatoriskt men konstaterande. Jag gjorde det här, jag skäms inte över det. jag skulle göra det igen. Jag är beredd att slåss för din rätt att fatta samma beslut.
Jag försöker ge en berättelse, en kropp, en röst, en mening åt det som annars riskerar att bli teori och kyla. Aborträtten behöver våra berättelser. Torra fakta och kalla principer kommer alltid förlora mot den goda berättelsen. Vi måste därför orka prata om det, våga se känslostyrkan, våga ta in det som är både vitt och svart samtidigt. Därför kan det här också vara så bra. Inte för att det finns något specifikt hyllningsvärt i aborten, men för att det finns ett stort värde i att kvinnor öppet hävdar vårt egenbestämmande. Inte triumfatoriskt men konstaterande. Jag gjorde det här, jag skäms inte över det. jag skulle göra det igen. Jag är beredd att slåss för din rätt att fatta samma beslut.
I kväll pratar vi Danielsson
I kväll ska jag och Virren och Leo snacka om vad Lars Danielsson egentligen gjorde på annandagen 2004 och varför ingen journalist skriver det rakt ut i tidningen, fastän alla tror sig veta. 10.30 på TV8.
Allt genast
Dagens låt handlar om sånt jag gillar. Omedelbar behovstillfredsställelse. Handklapp också. Vad mer kan man begära?
söndag, maj 14, 2006
Det är inte sommar förrän...
...man börjat förvara Camparin i kylskåpet. Nu har jag iofs min gin i frysen året runt, så jag är kanske fel person att uttala mig. Jag inser förresten att mitt bloggande numera handlar om en del politik, en del trivialiteter och en del alkohol. Nåja. Det är ungefär som mitt liv. Späd på med kärlek bara. Nu lät jag svåruthärdligt förnöjsam. Det är jag inte riktigt alltid. Men jag är ju rätt nöjd med mitt liv igen! Jag vet bara inte riktigt hur jag ska kommunicera det utan att bli plågsam för omgivningen.
Bästa Campari-drinken:
En del Campari
En del blodgrapejuice
En del apelsinjuice
Mycket is. Man kan lyxa med en limeklyfta.
Det funkar faktiskt också utmärkt med den alkoholfria bittern som säljs i små flaskor på ex Vasastans ost. Den blandad med blodapelsinjuice var typ det enda jag drack när jag var gravid som kändes det allra minsta roligt.
Upphovsrättsfrågor
Jag skulle vilja ha ett eget artikelarkiv. En hemsida ungefär som den Jan Gradvall har, där jag samlar allt jag skriver. Eftersom jag, inshallah, kommer fortsätta arbeta som frilansskribent i många år till vore det bra om folk enkelt kunde hitta allt jag skrivit på ett ställe i stället för att leta i än det ena än det andra specifika tidningsarkivet. Tidskriftartiklar finns ju förresten sällan i öppna arkiv över huvud taget.
Men hur funkar det rent upphovsrättsligt? Skulle jag ha rätt att lägga ut mina texter på en egen sida även om jag sålt dem till en publikation? Om det är någon som vet är jag tacksam för tips och råd.
Men hur funkar det rent upphovsrättsligt? Skulle jag ha rätt att lägga ut mina texter på en egen sida även om jag sålt dem till en publikation? Om det är någon som vet är jag tacksam för tips och råd.
lördag, maj 13, 2006
Jag Iso, du pannkaka
Anna skrev om sin kärlek till crumpets häromdagen. Jag kan väl säga att jag delar den. Rätt rejält. I själva verket är min passion för de anglosaxiska frukostbakverken så intensiv att det jag minns med störst värme från hela min bilresa längs den amerikanska västkusten förrförra hösten är de pösiga pannkakorna med färska aprikoser och pecan-nötter på det där lilla ekologiska fiket i Ashland, Oregon.
Himmelriket finns i gränslandet mellan afternoon tea och äggfrukost. Kan man få in en mimosa också är lyckan smidd i de högre hållfasthetsgraderna.
I dag gjorde jag blåbärspannkakor. De kan lindra den eländigaste huvudvärk och lätta det grymmaste tungsinne. Och en dag som i dag, när livet kändes mer än okej redan från början, blir man efter en sån här tallrik så outhärdligt kvittrande att omgivningen vill slå en i huvudet med samma stekpanna man nyss stekte de små skönheterna i. Då är det tur att man gjorde till dem också.
ps.
mycket enkelt recept
för 4 hungriga
5 1/4 dl vetemjöl eller hälften hälften vete/dinkel
1 tsk salt
1 msk socker
2 tsk bakpulver
2 ägg
3 1/2 dl mjölk
2 msk smält smör
en rejäl näve blåbär.
Sikta ihop de torra ingredienserna. Vispa äggen rätt fluffiga (behövs ej elvisp), tillsätt ägg, mjölk och smält smör i mjölbunken. Ha i bären. Rör så lite som möjligt. Hetta upp en teflonpanna med lite olja i till medelhög värme. Skeda i smet till ca tre små pannkakor/oregelbundna plättar per omgång i pannan. När det blir stora bubblor i ytan vänder man.
Serveras ex med lönnsirap, flytande honung el socker och smör. Eller bara som de är.
fredag, maj 12, 2006
La vie en rose
Som darling Goesta så riktigt påpekade i kommentarerna nedan blir nästan allting roligare med rosé. I kväll drack jag alltså först tre glas på Paus uteservering ihop med en av mina allra mest förtjusande unga vänner. Vi kan kalla honom B. Han är en framgångsrik ung kulturjournalist. Strax efter att jag kommit hem fick jag ett mess. Jag upptäckte det nyss. "Du drack mig under bordet" sa han. Jag vet inte riktigt hur hans definition av att vara under bordet lyder, men antingen drack han mer än jag, jag mer än jag minns eller också klarar min kanske lite trinda men ändå rätt begränsade kroppshydda mer än slanka stiliga 1,85-män. Eller också menar vi olika saker med att befinna oss under möblemanget. Själv tyckte jag att tre glas gav ett perfekt buzz.Det förhindrade mig förstås inte från att korka upp ytterligare en flaska senare. Eller korka och korka. Den hade skruvkork. Sånt gillar jag. Praktiskt. Metallomslaget kring korken var desutom klart rosa. Det gillar jag ännu mer.
Det smakar som rosévin ska smaka. Man kan dricka ohämmat utan att vare sig få konstig smak i munnen eller tunga moln över tinningarna. La vie en rose, typ. Jag vill säga hallonsaft, men det är mest färgen, smaken är mer jordgubbar. Belgiska lite smaklösa jordgubbar med socker och limeskal. Plus en touch av Etro Ambra. Exakt smaken av svensk sommar, alltså.
McGuigan Estate Shiraz Rosé, 98713, 73 kronor.
Salongsfylleblogg
Jag ber om ursäkt för om det här bara är underhållande om man har duckit tre glas rosévin.
En person kom nyss hit efter att ha sökt: "skaffa dig en snubbe så att du får kuk i kväll"
Jag känner mig på något sätt nöjd över att personen kom just hit. Och extremt intresserad av de mänskliga mekanismer som får någon att fylla i just den meningen i google och trycka enter och hoppas på det bästa.
För ett tag sedan hade någon förresten sökt på "visa fittan i Ronneby". Det framgick aldrig om personen ville visa sin egen eller var ute efter andra specifika Ronneby-exibitionister.
Xiomara skrev en dikt av sina söksträngar. Den blev rätt bra.
En person kom nyss hit efter att ha sökt: "skaffa dig en snubbe så att du får kuk i kväll"
Jag känner mig på något sätt nöjd över att personen kom just hit. Och extremt intresserad av de mänskliga mekanismer som får någon att fylla i just den meningen i google och trycka enter och hoppas på det bästa.
För ett tag sedan hade någon förresten sökt på "visa fittan i Ronneby". Det framgick aldrig om personen ville visa sin egen eller var ute efter andra specifika Ronneby-exibitionister.
Xiomara skrev en dikt av sina söksträngar. Den blev rätt bra.
torsdag, maj 11, 2006
Shaky
Jag hade glömt att man blir såhär skakig av astmamedicin. Jag ser ut som jag behöver en fix. Kan inte hålla en kaffekopp, knappt heller pricka rätt tangenter. Jag hatar pollen.
Sveriges bästa ledarskribenter
Det har förekommit listor över den svenska VM-truppen i, ja vad är det, journalistik, mediedebatt, kröniköreri?
Jag tackar förstås ödmjukast för förtroendet, även om jag i mina mer självupptagna/självömkande stunder mest identifierar mig med Pär Zetterberg. Lite för egensinnig, svår att passa in i en förutbestämd mall, lite för dålig på att hålla tyst och se snäll ut när det krävs. Eller rättare sagt, jag är nog i såfall mer av en Marcus Lantz. Lite måste man väl väga in själva kompetensen också.
Men det är roligt att ranka skribenter. Om lite mer än en månad börjar jag skriva ledare igen. Det är därför bra att ha koll på konkurrensen. Den är kanske inte så hård, kan man tycka. Det skrivs tyvärr väldigt många dåliga ledartexter. Eller dåliga och dåliga. Tråkiga. Ointressanta. Oengagerande. Såna texter där man redan på förhand vet hur varje ord och stavelse kommer se ut. Där stilistiken är hämtad från statskommunikéer och innehållet direkt från något partiprogram. Såna som man måste ha betalt för att orka läsa.
Men det finns annat. Det finns de som är riktigt jävla bra också. Här är min lista över Sveriges bästa ledarskribenter.
1. Ann-Charlotte Marteus, Expressen.
2. Göran Greider, Dalademokraten.
3. Per T Ohlsson, Sydsvenskan.
4. Malin Siwe, DN (ibland)
5. Peter Wennblad Neo/Expressen/Olle Svenning, Aftonbladet.
Jag kunde inte välja på sista platsen. Peter borde förstås petas av den enkla anledningen att han inte är ledarskribent längre, men det beror ju mer på hur arbetsmarknaden ser ut än något annat. Och hans penna är en av landets vassaste och hans språk och ämnesval frustar av egensinne.
Det är annars svårt att motivera rangordningen från nr 3 till 5. Jag läser dem alla med glädje, håller med ibland, ibland inte. Per T och Svenning är ryggraden. De har alltid funnits, kommer förmodligen alltid att finnas. Driver sina egna linjer oberoende av omvärldens förståelse, skapar sina egna arenor, bildar sina egna opinioner. Malin Siwe ser det vi andra borde se. Tillvarons vansinne. Hon ringer och kollar och läser utredningar på riktigt för att se vad som finns bakom de tjusiga pressreleaserna. Det säger en del om mediearbetsmarknaden att hon slavar som emellanåt-vikarie.
Men de två i toppen har faktiskt ingen konkurrens. Inga andra har ett så utmejslat eget språk, en konstnärlighet i uttrycket som spänner över långt mer än de där fåtaligt tilldelade tecknen. De formar också sin egen dagordning. Greiders partitillhörighet kan man visserligen inte tvivla på, men han är aldrig rädd för att stå på fel sida stängslet i förhållande till partitopparnas önskningar. Och få formulerar de urklassiska, om än inte alltid dagspopulära, sosse-värdena med större frejdighet eller större uppriktighet. Greider är på riktigt.
Ann-Charlotte går sin helt egen väg. Inte kanske för att uppfattningarna alltid skiljer sig från de gängse på liberala ledarsidor. Inte heller för att hon och jag alltid skulle vara överrens. Men hennes väg fram till det hon tycker, hennes bevekelsegrunder för sin liberalism är alldeles för sorgligt ovanlig. Socialt patos och engagemang för verkliga människor snarare än teorier. Det och en stilistisk säkerhet som ingen annan. Jag är så glad att jag får jobba med henne.
Jag tackar förstås ödmjukast för förtroendet, även om jag i mina mer självupptagna/självömkande stunder mest identifierar mig med Pär Zetterberg. Lite för egensinnig, svår att passa in i en förutbestämd mall, lite för dålig på att hålla tyst och se snäll ut när det krävs. Eller rättare sagt, jag är nog i såfall mer av en Marcus Lantz. Lite måste man väl väga in själva kompetensen också.
Men det är roligt att ranka skribenter. Om lite mer än en månad börjar jag skriva ledare igen. Det är därför bra att ha koll på konkurrensen. Den är kanske inte så hård, kan man tycka. Det skrivs tyvärr väldigt många dåliga ledartexter. Eller dåliga och dåliga. Tråkiga. Ointressanta. Oengagerande. Såna texter där man redan på förhand vet hur varje ord och stavelse kommer se ut. Där stilistiken är hämtad från statskommunikéer och innehållet direkt från något partiprogram. Såna som man måste ha betalt för att orka läsa.
Men det finns annat. Det finns de som är riktigt jävla bra också. Här är min lista över Sveriges bästa ledarskribenter.
1. Ann-Charlotte Marteus, Expressen.
2. Göran Greider, Dalademokraten.
3. Per T Ohlsson, Sydsvenskan.
4. Malin Siwe, DN (ibland)
5. Peter Wennblad Neo/Expressen/Olle Svenning, Aftonbladet.
Jag kunde inte välja på sista platsen. Peter borde förstås petas av den enkla anledningen att han inte är ledarskribent längre, men det beror ju mer på hur arbetsmarknaden ser ut än något annat. Och hans penna är en av landets vassaste och hans språk och ämnesval frustar av egensinne.
Det är annars svårt att motivera rangordningen från nr 3 till 5. Jag läser dem alla med glädje, håller med ibland, ibland inte. Per T och Svenning är ryggraden. De har alltid funnits, kommer förmodligen alltid att finnas. Driver sina egna linjer oberoende av omvärldens förståelse, skapar sina egna arenor, bildar sina egna opinioner. Malin Siwe ser det vi andra borde se. Tillvarons vansinne. Hon ringer och kollar och läser utredningar på riktigt för att se vad som finns bakom de tjusiga pressreleaserna. Det säger en del om mediearbetsmarknaden att hon slavar som emellanåt-vikarie.
Men de två i toppen har faktiskt ingen konkurrens. Inga andra har ett så utmejslat eget språk, en konstnärlighet i uttrycket som spänner över långt mer än de där fåtaligt tilldelade tecknen. De formar också sin egen dagordning. Greiders partitillhörighet kan man visserligen inte tvivla på, men han är aldrig rädd för att stå på fel sida stängslet i förhållande till partitopparnas önskningar. Och få formulerar de urklassiska, om än inte alltid dagspopulära, sosse-värdena med större frejdighet eller större uppriktighet. Greider är på riktigt.
Ann-Charlotte går sin helt egen väg. Inte kanske för att uppfattningarna alltid skiljer sig från de gängse på liberala ledarsidor. Inte heller för att hon och jag alltid skulle vara överrens. Men hennes väg fram till det hon tycker, hennes bevekelsegrunder för sin liberalism är alldeles för sorgligt ovanlig. Socialt patos och engagemang för verkliga människor snarare än teorier. Det och en stilistisk säkerhet som ingen annan. Jag är så glad att jag får jobba med henne.
onsdag, maj 10, 2006
En röst på oss eller en röst på Bobbys mördare
Jag har inte skrivit något alls om Bobby. Jag har knappt orkat läsa om honom. Det är för hemskt, för svårt att ta in, för ofattbart att betrakta ondskan. Ändå sipprar uppgifterna in i ens medvetande. Tortyren. Den totala känslokylan. Mamman som frenetiskt tvättar sina nedblodade händer.
När metaforen blir en så konkret beskrivning av verkligheten svartnar det för ögonen.
Jag skulle kunna säga något om det intressanta att skulden hittills i alla fall i pressens ögon fördelats efter kön, trots att det just när det gäller våld mot barn faktiskt inte finns några könsskillnader. Vår syn på kvinnans inneboende godhet sitter kanske allra djupast i rättsväsendet.
Nu börjar det ändå svänga i bevakningen. Den här gången kanske vi tvingas se att även kvinnor kan vara monster. Inte minst för att den moraliska skulden i att med öppna ögon låta någon annan slå ihjäl ens barn kanske är ännu större än att faktiskt utföra själva brottet.
Så jag orkade inte formulera något kring detta, det allra värsta. Men så fick jag syn på den här debattartikeln. Jag vet inte om det är jag som är överkänslig eftersom Bobbys öde berört mig så djupt, men jag har sällan sett en så skamlös partipolitisering av en enskild mänsklig tragedi.
"Alla barn ska ha det bra" säger statsministern, hans förra vice statsminister och ordföranden för en socialdemokratisk ungdomsorganisation. Med tydlig hänvisning till Bobby. "Därför är det viktigt med en politik som stödjer de barn som lever under sämre villkor. Ett samhälle som ger en bra start i livet för alla barn – inte bara för några. Inga barn ska hamna utanför eller lämnas efter." Alla ska med. "Med hjälp av vår gemensamma välfärd – skolan, barnbidragen, biblioteken och mycket mer – skapar vi en miljö där alla barn får plats att utvecklas, leka och lära."
Jag fattar inte att inte någon sade stopp. Att inte någon tänkte efter innan statsministern sade att "röstar du på någon annan riskerar fler barn att bli ihjältorterade i tysthet". För jag tror inte att de menar det. De kunde bara inte hålla sig från att låta valrörelsen följa med även där den inte har något som helst att göra.
När metaforen blir en så konkret beskrivning av verkligheten svartnar det för ögonen.
Jag skulle kunna säga något om det intressanta att skulden hittills i alla fall i pressens ögon fördelats efter kön, trots att det just när det gäller våld mot barn faktiskt inte finns några könsskillnader. Vår syn på kvinnans inneboende godhet sitter kanske allra djupast i rättsväsendet.
Nu börjar det ändå svänga i bevakningen. Den här gången kanske vi tvingas se att även kvinnor kan vara monster. Inte minst för att den moraliska skulden i att med öppna ögon låta någon annan slå ihjäl ens barn kanske är ännu större än att faktiskt utföra själva brottet.
Så jag orkade inte formulera något kring detta, det allra värsta. Men så fick jag syn på den här debattartikeln. Jag vet inte om det är jag som är överkänslig eftersom Bobbys öde berört mig så djupt, men jag har sällan sett en så skamlös partipolitisering av en enskild mänsklig tragedi.
"Alla barn ska ha det bra" säger statsministern, hans förra vice statsminister och ordföranden för en socialdemokratisk ungdomsorganisation. Med tydlig hänvisning till Bobby. "Därför är det viktigt med en politik som stödjer de barn som lever under sämre villkor. Ett samhälle som ger en bra start i livet för alla barn – inte bara för några. Inga barn ska hamna utanför eller lämnas efter." Alla ska med. "Med hjälp av vår gemensamma välfärd – skolan, barnbidragen, biblioteken och mycket mer – skapar vi en miljö där alla barn får plats att utvecklas, leka och lära."
Jag fattar inte att inte någon sade stopp. Att inte någon tänkte efter innan statsministern sade att "röstar du på någon annan riskerar fler barn att bli ihjältorterade i tysthet". För jag tror inte att de menar det. De kunde bara inte hålla sig från att låta valrörelsen följa med även där den inte har något som helst att göra.
Blod och licenspengar
"Fransmännen har revolutionen i blodet"
sa killen med ögonbrynen som jag aldrig kommer ihåg vad han heter, på Kobra i går. Kristoffer nånting.
Detta följdes upp av en uppräkning och datering av alla historiens franska revolutioner, inklusive fina bilder på kossor i demonstrationståg och brinnande bildäck och annat ghetto från de senaste årens olika glada upptåg. Schyssta vinjettbilder på en giljotin.
Sen visade de lite heta förortskillar som åkte bräda i gamla fina marmortrappor. Och Kristoffer pratade med Anna Gavalda som sa att franska ungdomar är bortskämda och att vi måste komma ihåg att livet inte bara består av konsumtion.
En amerikansk akademiker sa att Paris inte längre är världens huvudstad. Men fortfarande "vibrant". Märk väl.
Jag vet inte vad jag ska säga mer.
sa killen med ögonbrynen som jag aldrig kommer ihåg vad han heter, på Kobra i går. Kristoffer nånting.
Detta följdes upp av en uppräkning och datering av alla historiens franska revolutioner, inklusive fina bilder på kossor i demonstrationståg och brinnande bildäck och annat ghetto från de senaste årens olika glada upptåg. Schyssta vinjettbilder på en giljotin.
Sen visade de lite heta förortskillar som åkte bräda i gamla fina marmortrappor. Och Kristoffer pratade med Anna Gavalda som sa att franska ungdomar är bortskämda och att vi måste komma ihåg att livet inte bara består av konsumtion.
En amerikansk akademiker sa att Paris inte längre är världens huvudstad. Men fortfarande "vibrant". Märk väl.
Jag vet inte vad jag ska säga mer.
tisdag, maj 09, 2006
Alla kan ha fel*
"För mig framstår Fredrik Stenman, Djurgårdens vänsterback, som sinnebilden av en allsvensk fotbollsspelare. Med sitt långa blonda hår, sin energi och sin dumhet liknar han en australisk surfare. Jag tror att han blir av med bollen ungefär 75 procent av alla gånger han har den. Det måste vara svårt att vara Stenman: han inser säkert att han är en skam för fotbollen. Men han kan inte göra något åt det, förutom att lägga skorna på hyllan."
Simon Kuper i Offside nr 3/2004.
*Eller alla kan utvecklas. Jag minns ärligt talat inte heller Stenman som så särskilt lysande våren 2004. I själva verket dröjde det mer än ett år innan jag insåg att han kanske var bra över huvud taget och inte bara spelade med stort hjärta. När han var centimetrar från att få dit den bakom Buffon på Delle Alpi efter mindre än en minut utgick man ännu ifrån att det var en ren slump.
Den magnifika sågningen förtjänar ändå att uppmärksammas en dag som denna när den där blonde dumme surfaren bara är en icke helt optimal Edman-återhämtning från startelvan i VM.
måndag, maj 08, 2006
Dagens bloggtips: tjuvlyssning
Jag älskar att lyssna på andra människor samtal. Om ni ser någon med solglasögon och anteckningsbok sitta med en kaffe och spetsa öronen vid bordet intill kan det vara jag. Kan man annat än älska den här bloggen då?
Storleken har betydelse
Vilken är den optimala längden på en roman? Det skulle kunna vara en fånig fråga. Hur långt är ett snöre. Men det är det inte. Det finns en exakt längd, ett sidantal, en tjocklek när man stryker med fingret, ett visst antal gram när man väger volymen i handen, som är den perfekta.
Men vilken? Man kan göra det lätt för sig och säga att det finns en perfekt längd för varje enskild roman, och att den är olika för alla. Men som sagt. Det vore för lätt.
Alla människor vet att På Spaning-sviten är för lång. Jag gillar ju till och med Proust, det finns en undflyende romantik, en detaljnärvaro som jag faktiskt uppskattar, men man orkar inte läsa så långt. Det finns liksom inte att planera in sju hela jävla volymer. I alla fall inte om man som jag aldrig har semester. Och om jag någon gång skulle ha fyra veckors semester så skulle jag dricka rosévin och inte läsa Proust. (Jag har alltså läst ettan och halva tvåan. Det är åtminstone längre än de flesta).
Jag är personligen inte så förtjust i den moderna tegelstenstrenden heller. Myllrande persongallerier and all that, visst, men ge mig en rakt berättad berättelse där det händer grejer först tack. Jag gillar inte adjektiv. Jag gillar däremot metaforer. Jag har förstått att det är förfärligt pinsamt omodernt.
Men det finns ju för kort också. 100 sidor är exempelvis för kort. Då tror man inte som läsare ens att det är en roman utan placerar omedvetet in den tunna lilla boken i smalgenrer som prosalyrik eller noveller. Även om det kanske är en fantastisk fast väldigt kort roman. Men den blir aldrig läst, aldrig ens placerad på det bordet i bokhandeln där det finns en chans att bli köpt och läst, aldrig ens tittad på. Storleken har betydelse.
I krassheten finns också den uppriktiga tanken att målet ändå är att människor ska läsa. Att de ska läsa och älska. Den. Mig. Äh. Det där blev lite för nära den ensamma raden för att kännas riktigt bekvämt. Men jag vill inte censurera mig här. Det är det som är skillnaden mellan att skriva här och på andra ställen. Jag läste nåt som Sigge sa någonstans, jag minns inte var, att han publicerar även det som blir dåligt på bloggen, just för att vidga bilden av den ofelbare författaren. Ingen tror förhoppningsvis att jag är ofelbar, men lite pretentiös skiljeteckensanvändning kan jag väl få tillåta mig.
Jag funderar på en siffra. Någonstans mellan 240 och 320 sidor. Lite knappt ett halvkilo i hardcover. Det är dit jag siktar.
Men vilken? Man kan göra det lätt för sig och säga att det finns en perfekt längd för varje enskild roman, och att den är olika för alla. Men som sagt. Det vore för lätt.
Alla människor vet att På Spaning-sviten är för lång. Jag gillar ju till och med Proust, det finns en undflyende romantik, en detaljnärvaro som jag faktiskt uppskattar, men man orkar inte läsa så långt. Det finns liksom inte att planera in sju hela jävla volymer. I alla fall inte om man som jag aldrig har semester. Och om jag någon gång skulle ha fyra veckors semester så skulle jag dricka rosévin och inte läsa Proust. (Jag har alltså läst ettan och halva tvåan. Det är åtminstone längre än de flesta).
Jag är personligen inte så förtjust i den moderna tegelstenstrenden heller. Myllrande persongallerier and all that, visst, men ge mig en rakt berättad berättelse där det händer grejer först tack. Jag gillar inte adjektiv. Jag gillar däremot metaforer. Jag har förstått att det är förfärligt pinsamt omodernt.
Men det finns ju för kort också. 100 sidor är exempelvis för kort. Då tror man inte som läsare ens att det är en roman utan placerar omedvetet in den tunna lilla boken i smalgenrer som prosalyrik eller noveller. Även om det kanske är en fantastisk fast väldigt kort roman. Men den blir aldrig läst, aldrig ens placerad på det bordet i bokhandeln där det finns en chans att bli köpt och läst, aldrig ens tittad på. Storleken har betydelse.
I krassheten finns också den uppriktiga tanken att målet ändå är att människor ska läsa. Att de ska läsa och älska. Den. Mig. Äh. Det där blev lite för nära den ensamma raden för att kännas riktigt bekvämt. Men jag vill inte censurera mig här. Det är det som är skillnaden mellan att skriva här och på andra ställen. Jag läste nåt som Sigge sa någonstans, jag minns inte var, att han publicerar även det som blir dåligt på bloggen, just för att vidga bilden av den ofelbare författaren. Ingen tror förhoppningsvis att jag är ofelbar, men lite pretentiös skiljeteckensanvändning kan jag väl få tillåta mig.
Jag funderar på en siffra. Någonstans mellan 240 och 320 sidor. Lite knappt ett halvkilo i hardcover. Det är dit jag siktar.
lördag, maj 06, 2006
Exakt så är det
Läs redaktörns inlägg om Janne Josefsson "På rätt sida älven". Bortsett från att jag varken har sett programmet eller har arkitektritad villa och två - eller för all del ens en - bil, känner jag igen mig i varje andetag.
"Men så länge tonåringar som föds på fel sida av älven, på fel sida av stan eller i fel postnummerområde inte ens själva tillåter sig att drömma tänker jag vara arg."
"Men så länge tonåringar som föds på fel sida av älven, på fel sida av stan eller i fel postnummerområde inte ens själva tillåter sig att drömma tänker jag vara arg."
Hjälp
Min iPod bara dog. Jag var ute och sprang imorse, något som jag förresten verkligen inte kan rekommendera för alla er andra pollenallergiker där ute. Det var som att vada omkring i pollengyttja och det var inte bara min tveksamma kondition som fick luftrören att vissla som gammeldags fabriksskorstenar.
Och så tvärdog musiken. På displayen fastnade den mitt i en låt och ser ut som om den fortfarande spelar. Fast på samma ställe nu i två timmar. Jag kopplade in den till datorn: ingen reaktion. Elsladd i: lika lite livstecken. Vad har hänt? Och vad kan jag göra? Den är bara ett år gammal.
Och så tvärdog musiken. På displayen fastnade den mitt i en låt och ser ut som om den fortfarande spelar. Fast på samma ställe nu i två timmar. Jag kopplade in den till datorn: ingen reaktion. Elsladd i: lika lite livstecken. Vad har hänt? Och vad kan jag göra? Den är bara ett år gammal.
Premiär!
"Vad gör du då?" sa den förtjusande redaktör Slätt i telefon i går eftermiddag. Han ringde för att kolla om jag hade några spännande ämnen i klänningsärmen till måndagens Virren-panel. Det hade jag inte.
"Dricker GT i solen" sa jag. "Sen ska jag dricka årets första rosévin." "Fan, man skulle ju vara frilans" sa han. Det är sant. Såhär års är det lättare att bortse från den patetiska ekonomin och i stället fokusera på fördelarna. Man kan ägna en hel dag åt att vara i solen när andra plågas på kontor. Jag har fått cirka tvåhundra nya fräknar.
Vi enades om att rosésäsongen är här. Att bara säga det gör en lyckligare.
Domaine Grange Philippe Rosé, nr 98643, 78:-
"Dricker GT i solen" sa jag. "Sen ska jag dricka årets första rosévin." "Fan, man skulle ju vara frilans" sa han. Det är sant. Såhär års är det lättare att bortse från den patetiska ekonomin och i stället fokusera på fördelarna. Man kan ägna en hel dag åt att vara i solen när andra plågas på kontor. Jag har fått cirka tvåhundra nya fräknar.
Vi enades om att rosésäsongen är här. Att bara säga det gör en lyckligare.
Domaine Grange Philippe Rosé, nr 98643, 78:-
fredag, maj 05, 2006
Det här egentligen ett privat meddelande
"Har du läst DN" sa han. "eh, ja" svarade jag. Jag såg visst frågande ut, för jag hade ju inte upptäckt något av särskilt intresse. "Kristoffer Poppius vill bli älskad av dig" sa han. "Va?? Varför då?"
Där ser man. Om man helt lägger av med att läsa DN På Stan missar man även de individuella kärlekskranka meddelanden till en som kan förekomma.
Men Kristoffer (och jag riktar det här direkt till dig då du uppenbarligen läser här), eftersom du sökt på ditt namn och mitt i kombination så vet du ju att jag en gång i tiden tyckte att du var fantastisk. Som i den underbara texten där du ringde upp Inga-Lill Gräs på tillståndsenheten. Möjligen var det ett försök att återgå till de jaktmarkerna när du ringde och frågade om nästan-sexet på Patricia, och om det var för min skull blir jag förstås glad. Och i sakfrågan är vi förmodligen överrens.
Fast jag vet inte vad jag har gjort stackars Roger Wilson. I övrigt hänvisar jag min homeboy Donnie och hans intervju med Lilian Öhrström.
Där ser man. Om man helt lägger av med att läsa DN På Stan missar man även de individuella kärlekskranka meddelanden till en som kan förekomma.
Men Kristoffer (och jag riktar det här direkt till dig då du uppenbarligen läser här), eftersom du sökt på ditt namn och mitt i kombination så vet du ju att jag en gång i tiden tyckte att du var fantastisk. Som i den underbara texten där du ringde upp Inga-Lill Gräs på tillståndsenheten. Möjligen var det ett försök att återgå till de jaktmarkerna när du ringde och frågade om nästan-sexet på Patricia, och om det var för min skull blir jag förstås glad. Och i sakfrågan är vi förmodligen överrens.
Fast jag vet inte vad jag har gjort stackars Roger Wilson. I övrigt hänvisar jag min homeboy Donnie och hans intervju med Lilian Öhrström.
torsdag, maj 04, 2006
Mödrar och stolthet
Jo, jag var en aning syrlig i min släng om hur alla är släkt med varandra i Sveriges kultur- och medievärld. För någon som kommer från landet och som har föräldrar som på sin höjd läser tidningarna är det ibland lite jobbigt att se hur Erik Svenning bara råkade vara den svenske student som skrev om Pariskravallerna direkt från slagfältet. Han är förstås säkerligen urbegåvad, men, tja, det hjälper ju att födas i rätt hem också.
Ändå blir jag helt glad över det här. Modersstoltheten lyser. Det är så fint. Alla mödrar borde skryta med sina barn ibland, alla mödrar borde sprängas av stolhet och kärlek och ömhet inför att just deras ungar faktiskt klarat sig rätt bra.
Ändå blir jag helt glad över det här. Modersstoltheten lyser. Det är så fint. Alla mödrar borde skryta med sina barn ibland, alla mödrar borde sprängas av stolhet och kärlek och ömhet inför att just deras ungar faktiskt klarat sig rätt bra.
Vilken partajgrillare
"Är mat verkligen såhär könssegregerande?" Det hann jag tänka ungefär tolv gånger under de 20 minuter jag väntade i kön vid Günters för att köpa min lunchkorv. Det var jag och sammanlagt 19 män. Doften av tyrolerbratwursts, türinger-korvar och fräsande kabanosser spred sig i kvarteret. Vi som stod en bit bak i kön knäade vagt av lusta när den nådde just våra näsborrar. För det finns nästan ingenting som smakar bättre än en bra korv. På samma sätt som det förstås finns få saker som är lika vedervärdiga som den grismat som så ofta tillåts passera för något korvliknande (eg. "Partajgrillare", med 5 % kött och resten benrester, senor och potatismjöl).
Hos Günter består korven av kött och lite fett och kryddor. Och kommer med surkål och senap och den starka sås han kallar höj-höj. Och kärlek.
Jag vet inte vad kvinnor äter i stället för korv. Kanske minikeso, kanske efedrin, kanske lösgodis. Jag är ju inte den som moraliserar över roliga piller, men om alternativet är socker och konserveringsmedel så blir jag ledsen. När man kan äta korv.
Hos Günter består korven av kött och lite fett och kryddor. Och kommer med surkål och senap och den starka sås han kallar höj-höj. Och kärlek.
Jag vet inte vad kvinnor äter i stället för korv. Kanske minikeso, kanske efedrin, kanske lösgodis. Jag är ju inte den som moraliserar över roliga piller, men om alternativet är socker och konserveringsmedel så blir jag ledsen. När man kan äta korv.
Inför helgen
Dagens vintips: Slevarossa (nr 32228) 69kr. Hur kan man inte vilja ha det efter den här beskrivningen? Jag har alltså ännu inte druckit det själv. Det ska det snart bli ändring på.
onsdag, maj 03, 2006
Cigaretter och oboy
A little bit sweeter, a little bit fatter, a little bit harmful for me. Dagens låt från Rufus alltså.
Stig Larsson har alltid rätt
Sist på bollen som alltid, men jag måste ändå uppmana er att gå ut och köpa senaste numret av tidningen Bon. Visserligen har redan Aftonbladet kultur skrivit av den (utan att berätta vem skribenten är, vilket väl ändå måste ses som rätt konstigt och mer än en aning osympatiskt?) men läs hellre hela Caroline Ringskog Ferrada-Nolis artikel.
Självklart kan jag inte låta bli att se mig själv som trendsetter i mitt envetna tjatande om vilka i kultursverige som egentligen är hetast, men Caroline för frågorna vidare genom att bland annat knyta an till Stig Larssons gamla påstående om att endast snygga författare är värda att läsa. Det är också roligt att höra de utpekat tjusiga författarna (Daniel Sjölin, Sigge Eklund, Mirja Unge m fl) förhålla sig till objektifieringen. Alla är inte helt bekväma med den, fastän de förstås rimligen allihop måste vara medvetna om sina smashing looks.
Ps. Förresten kan man på Aftonbladet kolla på Stig Larsson hos Virren (det är den tjuvtitten som inleds med FCZ-Tore) där han slår fast att han alltid har rätt. Man kan inte inte älska den mannen.
Hos Malte och hos Eva Ström har det skrivits mer om detta. Tur att jag medgav redan i inledningmeningen att jag läst den där texten sist av alla. På det förra stället är det glädjande att Maltes läsare numera verkar ha skalat av sig sin värsta avsky inför estetiska bedömningar. På det senare stället upptäckte jag förresten nyligen också att Eva Ström är Karins Ströms mamma och Caroline R F-N:s moster. Alla människor i medievärlden utom jag är släkt med varann.
Självklart kan jag inte låta bli att se mig själv som trendsetter i mitt envetna tjatande om vilka i kultursverige som egentligen är hetast, men Caroline för frågorna vidare genom att bland annat knyta an till Stig Larssons gamla påstående om att endast snygga författare är värda att läsa. Det är också roligt att höra de utpekat tjusiga författarna (Daniel Sjölin, Sigge Eklund, Mirja Unge m fl) förhålla sig till objektifieringen. Alla är inte helt bekväma med den, fastän de förstås rimligen allihop måste vara medvetna om sina smashing looks.
Ps. Förresten kan man på Aftonbladet kolla på Stig Larsson hos Virren (det är den tjuvtitten som inleds med FCZ-Tore) där han slår fast att han alltid har rätt. Man kan inte inte älska den mannen.
Hos Malte och hos Eva Ström har det skrivits mer om detta. Tur att jag medgav redan i inledningmeningen att jag läst den där texten sist av alla. På det förra stället är det glädjande att Maltes läsare numera verkar ha skalat av sig sin värsta avsky inför estetiska bedömningar. På det senare stället upptäckte jag förresten nyligen också att Eva Ström är Karins Ströms mamma och Caroline R F-N:s moster. Alla människor i medievärlden utom jag är släkt med varann.
tisdag, maj 02, 2006
Till detta är jag nödd och tvungen
Nej, det kanske är överdrivet. Det enda tvånget kommer från mitt hjärta. Men att en dag som denna, när vi om inte killarna ändrat inställning sen sist, förmodligen snart kommer få spö av Gävle (Gävle?! WTF?). Att att en sådan dag göra reklam för en gnagar-produkt, det tar ändå verkligen emot.
Men nu har min kompis Mattias Svensson gjort en dokumentärfilm om AIK-trubaduren som faktiskt säger ett och annat rätt smart om läktarkultur.
Den visas ikväll på TV 8 kl 21.00. Jag är med och diskuterar filmen efteråt.
Men nu har min kompis Mattias Svensson gjort en dokumentärfilm om AIK-trubaduren som faktiskt säger ett och annat rätt smart om läktarkultur.
Den visas ikväll på TV 8 kl 21.00. Jag är med och diskuterar filmen efteråt.
måndag, maj 01, 2006
I'm OK, you're OK
"Du måste hindra mig om jag börjar fjanta mig med med kristaller." Hon lovade att göra just det. "Eller groddar" la jag till.
Där må finnas otaliga estetiska fallgropar, men den här våren blommar min personlighet ut i en friandlighet som faktiskt bara kan kallas för dess rätta namn. Jag kanske är född i Malmö, men min karma kommer från norra Kalifornien. Ni hör, jag använde ordet "karma". Det kan bara gå utför nu.
Det är något med att ha sett Styx stränder och återvänt. Eh, okej, den mytologiska referensen kanske inte kändes så Mendocino, men jag vågar nog ändå faktiskt säga att jag kommit ut på andra sidan. Det känns konstigt att säga det högt, att forma bokstäverna till just de orden, att inte rygga tillbaka inför de oändliga pretentionerna. Men sant är det nog likafullt.
Acceptansen för den egna skröpligheten är större nu. Vi är alla långt svagare än vi tror. Men det behöver inte vara så farligt. För det finns nästan alltid någon där som fångar. Den insikten ligger som ett täcke runt mina synder. Det går att falla. Det gör inget. Det finns förlåtelse. Det är när jag kommer in på den här metafor-slingan som jag verkligen känner hur min garderob plötsligt fylls med växtfärgade långa sjalar och etniskt silversmide.
För även i den moderna tidens normerande egocentrism verkar den tanken främmande. Samtidens version av det eviga självförtroende-mantrat verkar handla mer om att förneka sina fel än om att på allvar acceptera sin mänsklighet. Själv känner jag naivt att acceptans för det lägsta inom sig är första steget mot en möjlig godhet.
Jag blev utskrattad för det här för ett tag sedan. För att jag uppriktigt säger att det är viktigt för mig att försöka vara god. Och det finns förstås något genuint provocerande i önskan om den egna godheten. Jag säger visserligen inte att jag förväntar mig att lyckas alla gånger, alla dagar. Bättre än så känner jag mina och världens begränsningar. Men man förväntas inte ens vilja något sådant. Ett roligt jobb och snygga tuttar kan man sträva efter, men inte det. Jag säger inte att de sakerna är oviktiga för mig, det är de verkligen inte. Men jag vill mer.
Säkerligen var det den kaliforniska psyko-optimismen som fick mig att först börja fråga människor om deras bästa egenskaper. Alldeles för många av oss är ständigt upptagna med att mäta våra fel och hugga av oss lämpliga kroppsdelar som straff för våra eviga tillkortakommanden. Men vad tycker vi egentligen bäst om hos oss själva?
Det gick inte så bra för mina älska-dig-själv-utfrågningar. De två jag först frågade, och jag lovar er att man knappt kan hitta bättre personer, kom inte på någonting. "Jag har nog inga särskilt tilltalande egenskaper" sa den ene. Den uppriktiga tragiken i det här blev inte mindre av att han knappt ens tyckte sig känna igen de förslag jag till sist gav på några av hans mest charmerande karaktärsdrag.
Jag vet inte om det är den skando-lutheranska normen av självnedvärdering som spökar eller om vi faktiskt är så vana vid att se oss själva i kargast möjliga ljus att vi knappt ser det goda bakom alla ovidkommande skavanker.
Själv känner jag förstås mina skavanker i intrikat detalj efter det senaste året. Sorgen gör dig inte till en bättre människa. Men när jag tänker efter lyckas jag ändå hitta ett och annat som är rätt bra också. Jag vill veta vad det goda är i er. Ge mig era bästa egenskaper så får ni i utbyte en av världens vackraste kärlekssånger. Jodå, från Kalifornien den också.
Där må finnas otaliga estetiska fallgropar, men den här våren blommar min personlighet ut i en friandlighet som faktiskt bara kan kallas för dess rätta namn. Jag kanske är född i Malmö, men min karma kommer från norra Kalifornien. Ni hör, jag använde ordet "karma". Det kan bara gå utför nu.
Det är något med att ha sett Styx stränder och återvänt. Eh, okej, den mytologiska referensen kanske inte kändes så Mendocino, men jag vågar nog ändå faktiskt säga att jag kommit ut på andra sidan. Det känns konstigt att säga det högt, att forma bokstäverna till just de orden, att inte rygga tillbaka inför de oändliga pretentionerna. Men sant är det nog likafullt.
Acceptansen för den egna skröpligheten är större nu. Vi är alla långt svagare än vi tror. Men det behöver inte vara så farligt. För det finns nästan alltid någon där som fångar. Den insikten ligger som ett täcke runt mina synder. Det går att falla. Det gör inget. Det finns förlåtelse. Det är när jag kommer in på den här metafor-slingan som jag verkligen känner hur min garderob plötsligt fylls med växtfärgade långa sjalar och etniskt silversmide.
För även i den moderna tidens normerande egocentrism verkar den tanken främmande. Samtidens version av det eviga självförtroende-mantrat verkar handla mer om att förneka sina fel än om att på allvar acceptera sin mänsklighet. Själv känner jag naivt att acceptans för det lägsta inom sig är första steget mot en möjlig godhet.
Jag blev utskrattad för det här för ett tag sedan. För att jag uppriktigt säger att det är viktigt för mig att försöka vara god. Och det finns förstås något genuint provocerande i önskan om den egna godheten. Jag säger visserligen inte att jag förväntar mig att lyckas alla gånger, alla dagar. Bättre än så känner jag mina och världens begränsningar. Men man förväntas inte ens vilja något sådant. Ett roligt jobb och snygga tuttar kan man sträva efter, men inte det. Jag säger inte att de sakerna är oviktiga för mig, det är de verkligen inte. Men jag vill mer.
Säkerligen var det den kaliforniska psyko-optimismen som fick mig att först börja fråga människor om deras bästa egenskaper. Alldeles för många av oss är ständigt upptagna med att mäta våra fel och hugga av oss lämpliga kroppsdelar som straff för våra eviga tillkortakommanden. Men vad tycker vi egentligen bäst om hos oss själva?
Det gick inte så bra för mina älska-dig-själv-utfrågningar. De två jag först frågade, och jag lovar er att man knappt kan hitta bättre personer, kom inte på någonting. "Jag har nog inga särskilt tilltalande egenskaper" sa den ene. Den uppriktiga tragiken i det här blev inte mindre av att han knappt ens tyckte sig känna igen de förslag jag till sist gav på några av hans mest charmerande karaktärsdrag.
Jag vet inte om det är den skando-lutheranska normen av självnedvärdering som spökar eller om vi faktiskt är så vana vid att se oss själva i kargast möjliga ljus att vi knappt ser det goda bakom alla ovidkommande skavanker.
Själv känner jag förstås mina skavanker i intrikat detalj efter det senaste året. Sorgen gör dig inte till en bättre människa. Men när jag tänker efter lyckas jag ändå hitta ett och annat som är rätt bra också. Jag vill veta vad det goda är i er. Ge mig era bästa egenskaper så får ni i utbyte en av världens vackraste kärlekssånger. Jodå, från Kalifornien den också.
lördag, april 29, 2006
Jag och pappershögarna: en sedelärande historia
I dag har jag, I kid you not, städat i fem timmar.
Det finns ingenting jag hatar mer än att städa. Kanske att tvätta, men som ni som läser den här bloggen regelbundet vet, så har jag inte tvättat på snart ett decennium.
Generellt löser jag den här problematiken med att helt enkelt låta bli. Smuts dör man inte av. Tyvärr kommer man ändå för eller senare till ett läge där det inte går att skjuta upp eländet längre. Då måste man i stället lägga en hel jävla dag på en sysselsättning så mördande trist att jag känner mig fullt beredd att lägga bort alla mina principer för att någon annan skulle göra det åt mig. Om nu inte till och med svartstädning vore för dyrt för min skrala kassa. Fan.
Värst på städlistan:
Sortera papper. Hur gör andra människor? Har alla högar med de senaste fyra årens kontoutdrag, prenumerationserbjudanden, uppskrivna telefonnummer på små lappar som man inte längre vet vart de går, utrivna artiklar man skulle använda till något, recept man funderat på att testa, besked där AMF berättar att man kommer få 24 kronor i månaden som pensionär från något jobb man hade någon gång då tjänstepension faktiskt ingick, inköpslistor från någon middag som åts upp för 4 månader sedan, någon liten räkning man glömt att betala, checkar som berättigar till ett paket glass för 25 kronor som går ut imorgon? För att inte tala om alla tidningar man sparat för att eventuellt kolla på något igen. Jag hittade ett år gamla nummer av sånt som Journalisten och Nöjesguden(?!) som jag bara tittade på och funderade över vilken fatal mänsklig svaghet som fått mig att tro att jag skulle vilja läsa något där igen.
Den totala tröstlösheten infinner sig när man sorterat i ett par timmar och slängt flera papperskassar fulla och ändå sitter där med ett köksbord fullt av saker man inte har en aning om var man borde lägga och alltså i stället föser ihop till en ny om än lite mindre hög.
Minst dåligt:
Putsa saker. Typ speglar, diskbänk. Liten ansträngning, stort resultat. Gäller inte fönster, men det kan nog också bero på min totala inkompetens i själva utförandet. Däremot ger det en viss inre tillfresställelse. Plus att man inte behöver göra det mer än en gång per år.
Det finns ingenting jag hatar mer än att städa. Kanske att tvätta, men som ni som läser den här bloggen regelbundet vet, så har jag inte tvättat på snart ett decennium.
Generellt löser jag den här problematiken med att helt enkelt låta bli. Smuts dör man inte av. Tyvärr kommer man ändå för eller senare till ett läge där det inte går att skjuta upp eländet längre. Då måste man i stället lägga en hel jävla dag på en sysselsättning så mördande trist att jag känner mig fullt beredd att lägga bort alla mina principer för att någon annan skulle göra det åt mig. Om nu inte till och med svartstädning vore för dyrt för min skrala kassa. Fan.
Värst på städlistan:
Sortera papper. Hur gör andra människor? Har alla högar med de senaste fyra årens kontoutdrag, prenumerationserbjudanden, uppskrivna telefonnummer på små lappar som man inte längre vet vart de går, utrivna artiklar man skulle använda till något, recept man funderat på att testa, besked där AMF berättar att man kommer få 24 kronor i månaden som pensionär från något jobb man hade någon gång då tjänstepension faktiskt ingick, inköpslistor från någon middag som åts upp för 4 månader sedan, någon liten räkning man glömt att betala, checkar som berättigar till ett paket glass för 25 kronor som går ut imorgon? För att inte tala om alla tidningar man sparat för att eventuellt kolla på något igen. Jag hittade ett år gamla nummer av sånt som Journalisten och Nöjesguden(?!) som jag bara tittade på och funderade över vilken fatal mänsklig svaghet som fått mig att tro att jag skulle vilja läsa något där igen.
Den totala tröstlösheten infinner sig när man sorterat i ett par timmar och slängt flera papperskassar fulla och ändå sitter där med ett köksbord fullt av saker man inte har en aning om var man borde lägga och alltså i stället föser ihop till en ny om än lite mindre hög.
Minst dåligt:
Putsa saker. Typ speglar, diskbänk. Liten ansträngning, stort resultat. Gäller inte fönster, men det kan nog också bero på min totala inkompetens i själva utförandet. Däremot ger det en viss inre tillfresställelse. Plus att man inte behöver göra det mer än en gång per år.
fredag, april 28, 2006
"Kan du inte snälla betala för min bowlingrunda?"
Jag måste börja med att säga att jag inte är det allra minsta objektiv. Och då menar jag inte åsiktsmässigt, för jag har förstås aldrig stuckit under stol med att jag tycker att skattepengar hellre borde användas till schyssta skolor än till kommunala ångfartyg. Men det faktum att Martin Borgs är en av mina allra äldsta vänner och att jag älskar honom innerligt får ju inte heller göra att jag inte kan berätta hur osannolikt jävla bra hans film är.
Martin har alltså gjort en dokumentärfilm om vart de svenska skattepengarna går. Det låter ju ungefär lika roligt som att se en mittfältare som avstår från att gå in i närkamper, men jag lovar, det är precis tvärtom. För i samma anda som amerikanska gladpropagandister som Michael Moore och Morgan Spurlock ägnar Martin sig åt verklighetens underliggande svarta humor snarare än sammanträdesrummens och politikernas floskulösa låtsasvärld.
Det gäller alltifrån inledningsscenerna när han tatuerar in M74 på överarmen för att aldrig någonsin glömma bort den onkologavdelning på Huddinge Sjukhus där han räddades till livet vintern för tre år sedan, till när han går runt på stan i Borlänge och värvar medlemmar till stans hattförening för att den ska klara sig utan den halva miljon i bidrag som den får årligen. På en timme får han ihop två medlemmar som betalar en hundralapp var för att stödja hattens historia. Det är ändå bättre än i Ludvika där inte en enda han frågar vill betala för hans runda i den lokala bowlinghallen. "Det är väl din fritid" säger en kvinna grinigt. Jo, det är ju sant. Bortsett från att Ludvika-borna redan betalar för Martin och andra bowlare. Bowlinghallen är kommunal och kostar skattebetalarna åtta spänn per runda, netto. Som kunde ha gått till bättre mat på äldreboendet, eller sänkt skatt, eller nya skolböcker. Men går till bowling.
Jag vet inte när den kommer på teve, men den går upp på bio på tisdag. Och den är något så ovanligt som politik som är roligt på riktigt och känns både i mage och hjärta. Se den, oavsett vad ni tycker om skatterna. Ni kommer att skratta och kanske få en tår i ögat vid synen på sånt som pengar borde gå till i stället för hembygdsmuséer och mysiga avgångsvederlag för avpolleterade politrucker. Eller direkt till politisk propagande, som i en minnesvärd scen när Martin ställer Tobias Billström (m) mot väggen för att moderaterna nu vill höja partistödet för att kompensera sig ekonomiskt för de inte fick så många väljare i förra valet. För varken jag eller Martin är ju direkt några avskaffa-staten-nyliberaler. Men kanske alldeles särskilt om man tycker att det är rätt att ta upp skatt och att det är rätt att ha en välfärdsstat och att det är oerhört viktigt med bra vård och bra skola är det bra att säga att det finns sånt som folk faktiskt borde få stå för själva också. Bowling, hemslöjd, hattar. Eller ångfartyg. S/S Thomée i Östersund kostar kommuninvånarna 440 000 kronor om året. Vill de verkligen inte hellre lägga de stålarna på en extra förskollärare?
Martin har alltså gjort en dokumentärfilm om vart de svenska skattepengarna går. Det låter ju ungefär lika roligt som att se en mittfältare som avstår från att gå in i närkamper, men jag lovar, det är precis tvärtom. För i samma anda som amerikanska gladpropagandister som Michael Moore och Morgan Spurlock ägnar Martin sig åt verklighetens underliggande svarta humor snarare än sammanträdesrummens och politikernas floskulösa låtsasvärld.
Det gäller alltifrån inledningsscenerna när han tatuerar in M74 på överarmen för att aldrig någonsin glömma bort den onkologavdelning på Huddinge Sjukhus där han räddades till livet vintern för tre år sedan, till när han går runt på stan i Borlänge och värvar medlemmar till stans hattförening för att den ska klara sig utan den halva miljon i bidrag som den får årligen. På en timme får han ihop två medlemmar som betalar en hundralapp var för att stödja hattens historia. Det är ändå bättre än i Ludvika där inte en enda han frågar vill betala för hans runda i den lokala bowlinghallen. "Det är väl din fritid" säger en kvinna grinigt. Jo, det är ju sant. Bortsett från att Ludvika-borna redan betalar för Martin och andra bowlare. Bowlinghallen är kommunal och kostar skattebetalarna åtta spänn per runda, netto. Som kunde ha gått till bättre mat på äldreboendet, eller sänkt skatt, eller nya skolböcker. Men går till bowling.
Jag vet inte när den kommer på teve, men den går upp på bio på tisdag. Och den är något så ovanligt som politik som är roligt på riktigt och känns både i mage och hjärta. Se den, oavsett vad ni tycker om skatterna. Ni kommer att skratta och kanske få en tår i ögat vid synen på sånt som pengar borde gå till i stället för hembygdsmuséer och mysiga avgångsvederlag för avpolleterade politrucker. Eller direkt till politisk propagande, som i en minnesvärd scen när Martin ställer Tobias Billström (m) mot väggen för att moderaterna nu vill höja partistödet för att kompensera sig ekonomiskt för de inte fick så många väljare i förra valet. För varken jag eller Martin är ju direkt några avskaffa-staten-nyliberaler. Men kanske alldeles särskilt om man tycker att det är rätt att ta upp skatt och att det är rätt att ha en välfärdsstat och att det är oerhört viktigt med bra vård och bra skola är det bra att säga att det finns sånt som folk faktiskt borde få stå för själva också. Bowling, hemslöjd, hattar. Eller ångfartyg. S/S Thomée i Östersund kostar kommuninvånarna 440 000 kronor om året. Vill de verkligen inte hellre lägga de stålarna på en extra förskollärare?
Det är bäst att inte prata med mig i dag
Det har förekommit påstötningar om analyser från min sida om gårdagskvällen elände. Några sådana kommer inte.
Hur ska jag kunna veta varför ett gäng killar som tjänar hundratusen i månaden för att syssla med sin hobby på heltid inte orkar tända till mot ärkerivalen inför 34000 personer, varav knappt hälften skriker deras namn? Ett sådant beteende har jag helt enkelt inga förklaringar på. Det är en sak att ha en dålig dag, men att inte gå in i närkamperna mot fucking Solna Aik finns det faktiskt inget försvar för.
Ja, jag är exakt såhär sur. Jag låter förresten kommentarerna från den företrädare för gnagisklubben som skrivit under namnet Stefan Batan stå kvar i all sin prepubertala ömklighet. Ni vann ju, för i helvete. Vad är ditt problem?
Hur ska jag kunna veta varför ett gäng killar som tjänar hundratusen i månaden för att syssla med sin hobby på heltid inte orkar tända till mot ärkerivalen inför 34000 personer, varav knappt hälften skriker deras namn? Ett sådant beteende har jag helt enkelt inga förklaringar på. Det är en sak att ha en dålig dag, men att inte gå in i närkamperna mot fucking Solna Aik finns det faktiskt inget försvar för.
Ja, jag är exakt såhär sur. Jag låter förresten kommentarerna från den företrädare för gnagisklubben som skrivit under namnet Stefan Batan stå kvar i all sin prepubertala ömklighet. Ni vann ju, för i helvete. Vad är ditt problem?
torsdag, april 27, 2006
onsdag, april 26, 2006
En latte och ett ligg
Ni får förlåta mig om jag snöat in, men just nu ser jag bara nymoralister vart jag ser. Som här. Jag menar, vad har den där relationstanten för grund för det hon säger? Hon tycker att det är hemskt att en stor majoritet av stockholmarna kan tänka sig sex på första dejten för att: "Det är inte så man bygger upp en relation på sikt" Nähä. Men det kanske inte är vad man är ute efter heller. Själv gillar jag annars rubriken. En latte och ett ligg, tack.
Hora, nu också i radio
I morse blev jag intervjuad av Jenny Aschenbrenner om kvinnan och sexualiteten och nymoralismen. För Kulturfredag, sänds 18.15 på fredag. Jag sa en hel massa saker och man kan säkerligen klippa ihop det till lite vad som helst, men jag tror att jag fick ur mig ett och annat vettigt också.
Herregud vad bra hon är!
Nu lär väl nån bli arg igen, men som sagt, jag älskar ruskigt smarta människor. Läs Therese och du kommer aldrig kunna läsa en poesirecension mer i ditt liv.
tisdag, april 25, 2006
Smäll på'na bara, hon är ju demonstrant
Jag saknar ord för hur genomvidrigt bisarrt det här är. En snubbe från rikspolisstyrelsen säger alltså utan att blinka öppet till Zaida Catalán att hon förtjänade spö eftersom hon gick i en demonstration.
Alla är inte moralister, men många
Läs här om protesten mot Stockholms tillståndsenhets pinsamma nymoralism.
Det gäller alltså dels klubben Dekadance, som förnekas alkoholtillstånd för att politikerna i tillståndsnämnden inte tycker att vuxna människor iförda korsett och/eller lackstövlar ska få både dricka sprit och hångla samtidigt, dels bögbåten Patricia där tillståndsenhetens inspektörer sett folk ta av sig på överkroppen! Det vill de stävja för att (enligt rapporten): "den normbildande effekt denna miljö har på människors beteende kan inte förringas".
Det gäller alltså dels klubben Dekadance, som förnekas alkoholtillstånd för att politikerna i tillståndsnämnden inte tycker att vuxna människor iförda korsett och/eller lackstövlar ska få både dricka sprit och hångla samtidigt, dels bögbåten Patricia där tillståndsenhetens inspektörer sett folk ta av sig på överkroppen! Det vill de stävja för att (enligt rapporten): "den normbildande effekt denna miljö har på människors beteende kan inte förringas".
"Ralph Lauren är den mest självklara bron från streetweardöden till Savile Row"
Det pyser ibland upp diskussioner som den här på Vassa Eggen om ikoniseringen av ett gäng manliga snart medelålders svenska populärkulturskribenter. Ni vet förstås alla vilka jag pratar om, Gradvall, Andres, Häglund, Strage osv.
Jag vet inte om det är en slump att bara en av dem förekom med förnamn i den där uppräkningen. Men jag sitter just nu med senaste numret av Rodeo i min hand och jag kan fan inte komma på en enda person i svenskt kulturliv som bättre förtjänar den där piedestalen, strålglansen, jag väjer inte ens för att säga kärleken. Det är inte för att han på fullaste allvar avslutar sina mail med "Cheerio", inte för att han faktiskt verkar uppriktigt förälskad i de där banden han tipsat om i alla år som ingen någonsin hört talas om innan eller att han äger och bär upp engelska roddkavajer från 30-talet som ingen annan. Allt det där är sekundärt. Eller, ja, det tycker jag med mitt sinne för yta förstås inte, men om han bara var allt det där skulle han vara bedårande men inte mycket mer.
Men han kan också skriva en artikel som den i Rodeo om sina ömma känslor för Ralph Lauren (ihop med Johan Wirfält) och få en att känna sig som om man visserligen känner igen sig texten igenom och ändå lyftas upp av den mest spirituella charmfullhet och slyngliga smartness. "Den viktigaste lärdomen var att svarta kläder signalerar usel musiksmak" En till besatthet gränsande je ne sais qoui. "Det finns en provokativ lockelse i att betraktaren är osäker på om man har Sebastian Flyte eller Carl Bildt som förebild." Eller: "Om vi för ett ögonblick bortser från det ideologiskt korrekta i en rosa lamullströja" Det är som en karaktär ur den allra bästa Whit Stillman-film man aldrig sett.
Ps. Jag blir förresten mer och mer förtjust i Rodeo. Jag känner inte alltid att jag är exakt deras målgrupp, men det finns en helgjutenhet, en identitet, en själ i tidningen som jag inte hittar i nästan några svenska medieprodukter.
Jag vet inte om det är en slump att bara en av dem förekom med förnamn i den där uppräkningen. Men jag sitter just nu med senaste numret av Rodeo i min hand och jag kan fan inte komma på en enda person i svenskt kulturliv som bättre förtjänar den där piedestalen, strålglansen, jag väjer inte ens för att säga kärleken. Det är inte för att han på fullaste allvar avslutar sina mail med "Cheerio", inte för att han faktiskt verkar uppriktigt förälskad i de där banden han tipsat om i alla år som ingen någonsin hört talas om innan eller att han äger och bär upp engelska roddkavajer från 30-talet som ingen annan. Allt det där är sekundärt. Eller, ja, det tycker jag med mitt sinne för yta förstås inte, men om han bara var allt det där skulle han vara bedårande men inte mycket mer.
Men han kan också skriva en artikel som den i Rodeo om sina ömma känslor för Ralph Lauren (ihop med Johan Wirfält) och få en att känna sig som om man visserligen känner igen sig texten igenom och ändå lyftas upp av den mest spirituella charmfullhet och slyngliga smartness. "Den viktigaste lärdomen var att svarta kläder signalerar usel musiksmak" En till besatthet gränsande je ne sais qoui. "Det finns en provokativ lockelse i att betraktaren är osäker på om man har Sebastian Flyte eller Carl Bildt som förebild." Eller: "Om vi för ett ögonblick bortser från det ideologiskt korrekta i en rosa lamullströja" Det är som en karaktär ur den allra bästa Whit Stillman-film man aldrig sett.
Ps. Jag blir förresten mer och mer förtjust i Rodeo. Jag känner inte alltid att jag är exakt deras målgrupp, men det finns en helgjutenhet, en identitet, en själ i tidningen som jag inte hittar i nästan några svenska medieprodukter.
No sex please, we're Swedish
Det blir alltså inga ångande stortavlor med Fredrik Ljunggberg och Natalia Vodianova i Stockholm i vår. Bilderna hänger i New York och Tokyo, men här kommer de inte över tröskeln. För sånt snusk klarar inte svenskar av att se på öppen plats, anser Stockholms stadsbyggnadskontor.
Man tar sig för pannan. Man vill skrika. Men skyll för allt i världen bara inte på de enskilda personer som fattade beslutet att skydda oss från Fredriks magrutor och Natalias sängkammarögon. De följer bara i upptrampade spår. Är man emot sexualiseringen av det offentliga rummet, som svenska politiker gnölat om nu i jag vet inte hur många år, så är det självklart att sådana här bilder bör bannlysas. De är ju rätt heta på riktigt. Och det var väl sexet man ville bli av med, eller?
Uppdatering!
Det var inte stadsbyggnadsrådet som sa nej till att vi skulle få glutta på Freddies kalsingar. Det var Kaupthing, på vars hus vepan skulle hänga. Isländsk moralism snarare än svensk alltså. Även om den förstås passar som hand i handske med svenska politikers målsättning. Ändå är det svårare att säga emot deras beslut. Den som äger ett hus har trots allt rätt att bestämma över vad som ska hänga där. Samma sak gäller inte för allmänna moralpoliser som vill bestämma vilken grad av snusk vi andra klarar av.
TV-tips i realtid
Just nu kan man förresten se mig hos Virren i reprisen på ZTV. Det är jag som har en Djurgården-hoodie.
måndag, april 24, 2006
Dags att deklarera
SMS från Andy Ek (also known as min IFK-polare): "Ångest är min arvedel"
Jag svarar: "Hahahahahahahahaha"
Han svarar: "Jag hatar fotboll"
Bästa sången i dag: "Å, vilken härlig dag"
Bästa ramsan i dag: "Dags att deklarera, ja det är dags att deklarera, dags att deklarera, ja det är dags att deklarera" (melodi: guantanamera)
Dagens utropstecken: Felix Magro! Var var han förra säsongen om han spelade såhär? Kan han alltså spela såhär? Det måste ha varit därför vi köpte honom.
Dagens röda kort: Planen. Eller det som kanske någon skulle vilja kalla gräs. Det var bajsbrunt, bortsett från en smal tarm utanför planen strax bredvid längdhoppsgropen. Där var det grönbrunt. Man kan fan inte ha det såhär. Jag är beredd att börja överväga konstgräs.
Dagens oväntade: Oddset på 0-0 gav dryga sju gånger pengarna. Någon hade lättförtjänta stålar i fickan till 82 minuten.
Nu förnedrar vi gnaget på torsdag. Eller, tja, kanske ska man satsa på 0-0?
Jag svarar: "Hahahahahahahahaha"
Han svarar: "Jag hatar fotboll"
Bästa sången i dag: "Å, vilken härlig dag"
Bästa ramsan i dag: "Dags att deklarera, ja det är dags att deklarera, dags att deklarera, ja det är dags att deklarera" (melodi: guantanamera)
Dagens utropstecken: Felix Magro! Var var han förra säsongen om han spelade såhär? Kan han alltså spela såhär? Det måste ha varit därför vi köpte honom.
Dagens röda kort: Planen. Eller det som kanske någon skulle vilja kalla gräs. Det var bajsbrunt, bortsett från en smal tarm utanför planen strax bredvid längdhoppsgropen. Där var det grönbrunt. Man kan fan inte ha det såhär. Jag är beredd att börja överväga konstgräs.
Dagens oväntade: Oddset på 0-0 gav dryga sju gånger pengarna. Någon hade lättförtjänta stålar i fickan till 82 minuten.
Nu förnedrar vi gnaget på torsdag. Eller, tja, kanske ska man satsa på 0-0?
"Jag är hora, förstås"
"Vad är du då, hora eller madonna?" Jag hade skällt på min vän för att han, om än omedvetet, delade upp kvinnor i just de saggiga kategorierna. När han svarade med en motfråga valde jag att tolka den filosofiskt. Och svarade: "Hora, förstås" Om man måste välja finns det inget annat val.
En annan vän frågade om dagens låt i förra veckan skulle uttydas som en kommentar om mitt eget liv. Det är lika bra att jag säger det på en gång. Den här bloggen kommer inte bli en sån där real life-mitt livs novell som alla de anonyma jag läser där man uppslukas av främmande människors kärleksliv. Även om jag förstås ibland skulle önska en lugnande hinna av anonymitet under vilken jag skulle kunna skriva saker som inte riktigt funkar när både ens mamma och ens chef läser.
Men det finns något större här. Det finns något i Ebba von Sydows blandning av sminktips ("inte röda läppar, det ser fult och billigt ut") och 50-talsdoftande regler för dagens unga kvinnor om att aldrig hångla på krogen och absolut inte ringa upp en kille först. (Hon hävdar förresten till och med att man inte ska svara om killen man träffade tidigare på kvällen men tappade bort i något krogbyte, ringer för att kolla var man är!) Det finns något i abortdebatten som på såväl den här bloggens kommentarsfält som annorstädes kom att handla om att man inte skulle ha sex om man inte var beredd att ta hand om en unge. Kvinnor alltså. Män får visst knulla även om de inte är beredda att ta på sig föräldraskap.
Det finns något i det frejdiga bortmotandet av det tidiga 2000-talets slampmode, i den kollektiva glädjen över Britneys förvandling från hot shit till trailer trash mom, i etiska råd för vad som visas på reklamskyltar, i rynkade ögonbryn över att smarta kvinnor publicerar pin-up-bilder på sig själva. Nej, jag har inget emot modets växlingar, och tyckte nog aldrig att ultralåga jeans och kort linne var så värst hett ens 2000, men det är vuxenvärldens eufori över att modemedvetna 15-åringar har kråsblus och veckad kjol som är intressant. "Vad härligt att de inte spelar på sex längre, och vilken fin förebild den där Laleh verkar vara!" Visst, föräldrar har aldrig velat låtsas om att tonårsdöttrarna ångar av sexuell frustration lika mycket som sönerna, men det behöver man väl ändå som modern människa inte låtsas är en intellektuell ståndpunkt.
I ett av min allra första blogginlägg skrev jag om ett gäng moderattanter som var emot oralsex och när jag senare skrivit om sexfrågor har diskussionens vågor gått som allra högst. Att vi lever i ett sexfientligt samhälle känns bara mer och mer tydligt för varje dag. Konservatismen och radikalfeminismen har gjort gemensam sak och försöker kämpa ner allting som eventuellt finns kvar av den gamla fina 70-talsdoftande svenska sexradikala nakenglädjen.
Att därför stå upp för promiskuiteten, att vägra kvinnofientliga etikettsregler, att gärna kallas hora är kanske den enda vägen ut. Det horan symboliserar i hora/madonna-dikotomin är ju just den fria självbestämmande kvinnan. Hon som kallas hora på skolgården är hon som inte gör som killarna säger, som sticker ut, som har sex för att hon själv vill det. Som Fanny Ambjörnsson visat i flera studier är också själva ordet hora extremt tydligt klassanknutet. Det riktas aldrig mot de snälla medelklassflickor som håller sig inom ramarna för den fina lagom medgörliga kvinnligheten.
Å andra sidan kanske sådant som Ambjörnssons forskning visar att vi snarare är på väg upp ur det unknaste sexhatarträsket. Det finns andra goda tecken. Stora positiva artiklar om burlesk-stripp i kulturdelarna, en Maria Carlshamre som säger att "Feministiskt initiativ är inte kritiskt till att kvinnor ses som sexobjekt. Vi kräver däremot rätten att också få vara sexsubjekt.". Den intressanta debatt som kommit efter Jämos utspel om fotbolls-VM och prostitutionen. För jag håller verkligen inte med Linna om att det inte blivit någon diskussion. Tvärtom har ju massor av synpunkter hörts, och vissa av dem har rent av varit några som avvikit från det man brukar kunna säga högt i de här frågorna. Som Manne till exempel. Läs också på Louises blogg om de debatter hon deltagit i och läst om.
Så kanske kanske vänder det. Kanske kanske kan vi äntligen få vara moderna kvinnor som är feminister, sexobjekt, sexsubjekt och rättmätigare ägare till våra egna kroppar. Allt på en gång. Kanske är den konservativa trenden bara en föraning på en mycket större rörelse åt andra hållet, åt rätt håll för en gångs skull. Vore inte det nånting i såfall? Så länge väljer jag långt hellre hor-stämpel än madonne-gloria. Om fler gjorde det skulle vi nog kunna vända den där vågen helt själva.
ps. Läs mer på den här toppenbra hemsidan om sex och feminism och varför det ena verkligen inte utesluter det andra.
En annan vän frågade om dagens låt i förra veckan skulle uttydas som en kommentar om mitt eget liv. Det är lika bra att jag säger det på en gång. Den här bloggen kommer inte bli en sån där real life-mitt livs novell som alla de anonyma jag läser där man uppslukas av främmande människors kärleksliv. Även om jag förstås ibland skulle önska en lugnande hinna av anonymitet under vilken jag skulle kunna skriva saker som inte riktigt funkar när både ens mamma och ens chef läser.
Men det finns något större här. Det finns något i Ebba von Sydows blandning av sminktips ("inte röda läppar, det ser fult och billigt ut") och 50-talsdoftande regler för dagens unga kvinnor om att aldrig hångla på krogen och absolut inte ringa upp en kille först. (Hon hävdar förresten till och med att man inte ska svara om killen man träffade tidigare på kvällen men tappade bort i något krogbyte, ringer för att kolla var man är!) Det finns något i abortdebatten som på såväl den här bloggens kommentarsfält som annorstädes kom att handla om att man inte skulle ha sex om man inte var beredd att ta hand om en unge. Kvinnor alltså. Män får visst knulla även om de inte är beredda att ta på sig föräldraskap.
Det finns något i det frejdiga bortmotandet av det tidiga 2000-talets slampmode, i den kollektiva glädjen över Britneys förvandling från hot shit till trailer trash mom, i etiska råd för vad som visas på reklamskyltar, i rynkade ögonbryn över att smarta kvinnor publicerar pin-up-bilder på sig själva. Nej, jag har inget emot modets växlingar, och tyckte nog aldrig att ultralåga jeans och kort linne var så värst hett ens 2000, men det är vuxenvärldens eufori över att modemedvetna 15-åringar har kråsblus och veckad kjol som är intressant. "Vad härligt att de inte spelar på sex längre, och vilken fin förebild den där Laleh verkar vara!" Visst, föräldrar har aldrig velat låtsas om att tonårsdöttrarna ångar av sexuell frustration lika mycket som sönerna, men det behöver man väl ändå som modern människa inte låtsas är en intellektuell ståndpunkt.
I ett av min allra första blogginlägg skrev jag om ett gäng moderattanter som var emot oralsex och när jag senare skrivit om sexfrågor har diskussionens vågor gått som allra högst. Att vi lever i ett sexfientligt samhälle känns bara mer och mer tydligt för varje dag. Konservatismen och radikalfeminismen har gjort gemensam sak och försöker kämpa ner allting som eventuellt finns kvar av den gamla fina 70-talsdoftande svenska sexradikala nakenglädjen.
Att därför stå upp för promiskuiteten, att vägra kvinnofientliga etikettsregler, att gärna kallas hora är kanske den enda vägen ut. Det horan symboliserar i hora/madonna-dikotomin är ju just den fria självbestämmande kvinnan. Hon som kallas hora på skolgården är hon som inte gör som killarna säger, som sticker ut, som har sex för att hon själv vill det. Som Fanny Ambjörnsson visat i flera studier är också själva ordet hora extremt tydligt klassanknutet. Det riktas aldrig mot de snälla medelklassflickor som håller sig inom ramarna för den fina lagom medgörliga kvinnligheten.
Å andra sidan kanske sådant som Ambjörnssons forskning visar att vi snarare är på väg upp ur det unknaste sexhatarträsket. Det finns andra goda tecken. Stora positiva artiklar om burlesk-stripp i kulturdelarna, en Maria Carlshamre som säger att "Feministiskt initiativ är inte kritiskt till att kvinnor ses som sexobjekt. Vi kräver däremot rätten att också få vara sexsubjekt.". Den intressanta debatt som kommit efter Jämos utspel om fotbolls-VM och prostitutionen. För jag håller verkligen inte med Linna om att det inte blivit någon diskussion. Tvärtom har ju massor av synpunkter hörts, och vissa av dem har rent av varit några som avvikit från det man brukar kunna säga högt i de här frågorna. Som Manne till exempel. Läs också på Louises blogg om de debatter hon deltagit i och läst om.
Så kanske kanske vänder det. Kanske kanske kan vi äntligen få vara moderna kvinnor som är feminister, sexobjekt, sexsubjekt och rättmätigare ägare till våra egna kroppar. Allt på en gång. Kanske är den konservativa trenden bara en föraning på en mycket större rörelse åt andra hållet, åt rätt håll för en gångs skull. Vore inte det nånting i såfall? Så länge väljer jag långt hellre hor-stämpel än madonne-gloria. Om fler gjorde det skulle vi nog kunna vända den där vågen helt själva.
ps. Läs mer på den här toppenbra hemsidan om sex och feminism och varför det ena verkligen inte utesluter det andra.
söndag, april 23, 2006
"Jo, men du måste smaka"
Proppmätt stod jag framför den ännu dignande brunchbuffén. Jag skulle inte ha något mer alls. Nyfiket hade jag ändå frågat vad den där nya spännande rätten innehöll: halvt genomskinliga vita ägg, i storlek något större än vaktelns, överströdda av mikroskopiska gräslöksflagor. De skimrade gåtfullt. Mannen bakom de små skönheterna grep en sked och fångade upp en. Sträckte den till mig, ja förde den i själva verket mot min mun som om direkt skedmatning var den självklara kommunikationsformen mellan en kock och en gäst denna vidunderliga vårdag i Stockholms utkanter. "Du måste smaka." Jag gapade. Svalde. Han hade förstås helt rätt. Mitt liv hade varit torftigare om jag inte hade smakat. Jag vet inte vad det var. En slags dim sum. Söt och salt och frisk och nötig, allt på en gång.
Att matas av Mathias Pilblad kändes också som den perfekta avslutningen på den perfekta söndagsutflykten. För jag kan inte nog rekommendera en promenad längs Brunnvikens glittrande vatten för att därefter slå sig ner på uteserveringen utanför Bockholmens gula grosshandlarvilla. Det är darling Lisas förtjänst att vi tog oss dit. Vår tacksamhet kunde inte vara större.
För finns det något bättre sätt att spendera en lat söndag än att ha solen i ögonen, en filt om ryggen, en Mimosa i handen och Stockholms överlägset mest delikata brunchbuffé uppdukad inne i matsalen? Pocherade ägg, ugnsrostade tomater, bacon som så uppenbart kommer från en gris som haft ett lyckligt liv att det nära nog grymtar på tallriken. Idealiskt knaperstekt också, förstås. Revbensspjäll, avokadoröra, rimmad lax och rökta fenor. Såväl estetisk som kulinarisk fulländning. De barn vid bordet bredvid vårt som avstod den klassiska brunchmenyn och i stället fick restaurangens egengjorda mangoglass med färska ananasskivor såg inte helt missnöjda ut heller. Vi beställde mer kaffe till de avslutande pistagespäckade chokladkakorna. Missnöje fanns inte ens i vår sinnevärld.
Att matas av Mathias Pilblad kändes också som den perfekta avslutningen på den perfekta söndagsutflykten. För jag kan inte nog rekommendera en promenad längs Brunnvikens glittrande vatten för att därefter slå sig ner på uteserveringen utanför Bockholmens gula grosshandlarvilla. Det är darling Lisas förtjänst att vi tog oss dit. Vår tacksamhet kunde inte vara större.
För finns det något bättre sätt att spendera en lat söndag än att ha solen i ögonen, en filt om ryggen, en Mimosa i handen och Stockholms överlägset mest delikata brunchbuffé uppdukad inne i matsalen? Pocherade ägg, ugnsrostade tomater, bacon som så uppenbart kommer från en gris som haft ett lyckligt liv att det nära nog grymtar på tallriken. Idealiskt knaperstekt också, förstås. Revbensspjäll, avokadoröra, rimmad lax och rökta fenor. Såväl estetisk som kulinarisk fulländning. De barn vid bordet bredvid vårt som avstod den klassiska brunchmenyn och i stället fick restaurangens egengjorda mangoglass med färska ananasskivor såg inte helt missnöjda ut heller. Vi beställde mer kaffe till de avslutande pistagespäckade chokladkakorna. Missnöje fanns inte ens i vår sinnevärld.
lördag, april 22, 2006
Journalistik var det va?
Jag är förstås galet sen på bollen, men om någon möjligen inte sett det än är det här vanvettigt roligt. Svenskan har alltså baserat en artikel på uppgifter från The Onion! Komplett med citat från påhittade figurer.
Apropå, ja, eh, journalistik och sånt medverkar jag förresten i Publicistklubbens årsbok som kom i går. Tyvärr står det fel på deras hemsida, jag kommer alltså inte delta i debatten på måndag kväll eftersom jag då i stället kommer stå på Sveriges vackraste arena och skrika okvädingsord om västsverige. Å, vilken lycka!!
Apropå, ja, eh, journalistik och sånt medverkar jag förresten i Publicistklubbens årsbok som kom i går. Tyvärr står det fel på deras hemsida, jag kommer alltså inte delta i debatten på måndag kväll eftersom jag då i stället kommer stå på Sveriges vackraste arena och skrika okvädingsord om västsverige. Å, vilken lycka!!
Nu gör vi det igen
"Vi" i det här fallet är den tidning jag jobbar åt. Det vi gör igen är norpar en av de smartaste unga kvinnliga skribenterna framför näsan på alla som inte ens hunnit fatta var det där roliga tvärdraget kom ifrån. Katrine skriver i Expressen i dag om sin kärlek till Pär Nuder. Okej, just på den punkten är hon och jag onekligen inte överrens, men jag har hört ryktat att det kommer fler texter snarast.
Fostran av kommande generationer
Scen från Vasastan.
Deltagare: Mamma, ca 40 och dotter ca 8. Båda har blond hästsvans.
Mamma: - Man kan se på sömmarna och på färgen på den där remmen om den är äkta.
Hon pekar på en väska som står på en stol.
Dotter: - Så den där är fejk?
Mamma: - Ja. De flesta är faktiskt det. Det kan vara bra att veta.
Dotter: - Ja, verkligen.
Deltagare: Mamma, ca 40 och dotter ca 8. Båda har blond hästsvans.
Mamma: - Man kan se på sömmarna och på färgen på den där remmen om den är äkta.
Hon pekar på en väska som står på en stol.
Dotter: - Så den där är fejk?
Mamma: - Ja. De flesta är faktiskt det. Det kan vara bra att veta.
Dotter: - Ja, verkligen.
fredag, april 21, 2006
Bärs, rakade brudar och 20 miljoner för en fortsatt s-regering
Det visade sig alltså att jag hade fel i min genomgång av allsvenskans politiska kopplingar. Hammarby är inte ett vänsterparti där hälften förnekar att de någonsin kallat sig kommunister, utan bara vanliga tråksossar. Vi bygger Söder, typ.
Som Malin Siwe (vem annars?) berättade i går och Jan Majlard följde upp i dag (finns ännu inte på nätet) sponsrar LO:s Stockholms-distrikt Hammarby fotboll och bandy. I likhet, för övrigt, med "Bygg-ettan, El-ettan, Fastighets-ettan, Industrifacket avd 16, Livs avd 4 och Socialdemokraterna". Detta för att Hammarby lär vara "Stockholmsklubben med rötter i arbetarklassen". Aha!
Alla fackmedlemmarna verkar emellertid inte hålla med om det.
Jag år ju rätt förtjust i blandningen av politik och sport och har ingenting emot att lojalitetsbanden mellan vänstern och HAIF blir tydliga och offentliga. Det är ju inte som om man som Stockholmare inte märkt att den enda elitklubb det tycks okej att satsa skattepengar på ligger på Söder. Inte för att Hammarby heller vill ha Billströms vansinnesarena för 50 000 personer, men pengarna rullar ju likväl.
För blåblåa eller svartgula LO-medlemmar finns väl däremot bara en sak att göra. Gå ur facket. Ja, det eller fortsätta att betala Björn Runströms lön.
Som Malin Siwe (vem annars?) berättade i går och Jan Majlard följde upp i dag (finns ännu inte på nätet) sponsrar LO:s Stockholms-distrikt Hammarby fotboll och bandy. I likhet, för övrigt, med "Bygg-ettan, El-ettan, Fastighets-ettan, Industrifacket avd 16, Livs avd 4 och Socialdemokraterna". Detta för att Hammarby lär vara "Stockholmsklubben med rötter i arbetarklassen". Aha!
Alla fackmedlemmarna verkar emellertid inte hålla med om det.
Jag år ju rätt förtjust i blandningen av politik och sport och har ingenting emot att lojalitetsbanden mellan vänstern och HAIF blir tydliga och offentliga. Det är ju inte som om man som Stockholmare inte märkt att den enda elitklubb det tycks okej att satsa skattepengar på ligger på Söder. Inte för att Hammarby heller vill ha Billströms vansinnesarena för 50 000 personer, men pengarna rullar ju likväl.
För blåblåa eller svartgula LO-medlemmar finns väl däremot bara en sak att göra. Gå ur facket. Ja, det eller fortsätta att betala Björn Runströms lön.
torsdag, april 20, 2006
Jaaaaaaaaaaaaaaaa
Tre gånger dryga 90 minuter tog det alltså. Tack Stefan Batan!
Det bådar tyvärr ändå sådär inför måndag. Rubriken ska läsas som lättad snarare än elaterad.
Ps. Radiosporten får en extrem renässans i år. Vems testiklar är det egentligen som ska kokas i olja för det här schabblet om teverättigheterna?
Det bådar tyvärr ändå sådär inför måndag. Rubriken ska läsas som lättad snarare än elaterad.
Ps. Radiosporten får en extrem renässans i år. Vems testiklar är det egentligen som ska kokas i olja för det här schabblet om teverättigheterna?
Borttagna kommentarer
Jag tar aldrig bort kommentarer för att folk tycker konstiga saker. Men nyss dök det upp någon som bara verkade ha något otalt med en av mina läsare. Påhopp är inte okej. Möjligen kan jag acceptera påhopp på mig själv, men inte på någon annan. Verkstan är ett trevligt ställe. Bara så att ni inte undrar vad det är för spännande saker jag suddat ut.
Två bröder och en hund
Bloggen gör konstiga saker med mig. Först var jag helt besatt i tanken på bröderna Gelin. Jag läste förstås Martins texter även innan bloggen, men bloggen har ju den här intimiseringseffekten. Man tror att man känner folk.
Och vem av dem har vilken roll i syskonskaran? Vem ansågs smart och vem ansågs busig? (Att båda är ruskigt smarta verkar i dag uppenbart, men man har ofta såna där rolluppdelningar mellan syskon ändå) Vem gillade mest mamma, vem gillade mest pappa? Hur är förresten mor och far Gelin? Vem av dem är äldst? Vad pratar man om på familjemiddagarna? Vilka underbara tänkta diskussioner. Finns det fler syskon och vad sysslar de isåfall med? Så osannolikt fascinerande om de har en brorsa till och han är revisor eller nåt. Hur funkade det i baksätet när de åkte på bilsemestrar till Danmark när de var små? Hur känns det att bli jämförd med sin otroligt begåvade bror som dessutom verkar på nästan samma område? Jag kunde inte sluta tänka på det. Jag har alltså aldrig träffat någon av dem, så allting är bara spekulationer.
Men nu är det slut. Nu är jag i stället besatt av Fredrick Federleys hund.
Och vem av dem har vilken roll i syskonskaran? Vem ansågs smart och vem ansågs busig? (Att båda är ruskigt smarta verkar i dag uppenbart, men man har ofta såna där rolluppdelningar mellan syskon ändå) Vem gillade mest mamma, vem gillade mest pappa? Hur är förresten mor och far Gelin? Vem av dem är äldst? Vad pratar man om på familjemiddagarna? Vilka underbara tänkta diskussioner. Finns det fler syskon och vad sysslar de isåfall med? Så osannolikt fascinerande om de har en brorsa till och han är revisor eller nåt. Hur funkade det i baksätet när de åkte på bilsemestrar till Danmark när de var små? Hur känns det att bli jämförd med sin otroligt begåvade bror som dessutom verkar på nästan samma område? Jag kunde inte sluta tänka på det. Jag har alltså aldrig träffat någon av dem, så allting är bara spekulationer.
Men nu är det slut. Nu är jag i stället besatt av Fredrick Federleys hund.
Dagens låt
Hélène Grimaud spelar en pianorapsodi i h-moll av Brahms. Från den här fantastiska skivan. Köp den. Den gör sig långt bättre som helhet än som enskilda mp3-spår.
onsdag, april 19, 2006
Och så firar vi fastighetsmäklarnas dag
Det kom ett brev.
"Du läste Residence förut men vart tog du egentligen vägen? Inför vårens inredningshögtid är det dags att börja prenumerera på Residence. Tillsammans kan vi åter resa ut i världen och uppleva inredning, form, trender, mat och kultur."
Det fortsätter: "Exklusiv vindsvåning i Berlin eller smart hyresetta på Söder. Vardagsrum för drömmare och sovrum för syndare."
Nej, jag kan nästan inte citera mer. Jag kan inte ens läsa mer. Tårarna rinner.
Först måste jag förstås erkänna att jag faktiskt helt sant prenumererade på Residence ett tag när den precis hade kommit. Jag var mer inne på möbler då. Plus att jag tror att den var rätt bra. Snygg var den helt klart. Jag slutade läsa den ungefär när det blev pinsamt tydligt att alla reportagen bara var tjusiga tillsalu-annonser för våningar som ofelbart dök upp i SvD Magasinet veckan efter att det aktuella numret kommit ut. Nåja. Jag godtar i alla fall inledningen.
Men sen då. "Inredningshögtid". Syftar de på pingsten? Inte för att jag kommer ihåg vad den brukar firas till minne av, men jag skulle ändå inte spontant gissa på att det sker i tacksägelse till en ny Boffi-badrumsserie.
Och om jag tvingas se en enda till exklusiv vindsvåning i Berlin och/eller smart hyresetta på Söder kommer jag i protest börja äta upp mina egna gardiner. Jag har i och för sig inga gardiner och persienn-pinnarna kanske vore lite för hårdsmälta. Det ska ses som en metafor. Ungefär som när Residence hävdar sig visa upp "sovrum för syndare". Det tror jag kanske när jag får se kroppsvätskor. Vilka lakan blir spermafläckar snyggast mot? Se där en fråga för en modern inredningstidning.
"Du läste Residence förut men vart tog du egentligen vägen? Inför vårens inredningshögtid är det dags att börja prenumerera på Residence. Tillsammans kan vi åter resa ut i världen och uppleva inredning, form, trender, mat och kultur."
Det fortsätter: "Exklusiv vindsvåning i Berlin eller smart hyresetta på Söder. Vardagsrum för drömmare och sovrum för syndare."
Nej, jag kan nästan inte citera mer. Jag kan inte ens läsa mer. Tårarna rinner.
Först måste jag förstås erkänna att jag faktiskt helt sant prenumererade på Residence ett tag när den precis hade kommit. Jag var mer inne på möbler då. Plus att jag tror att den var rätt bra. Snygg var den helt klart. Jag slutade läsa den ungefär när det blev pinsamt tydligt att alla reportagen bara var tjusiga tillsalu-annonser för våningar som ofelbart dök upp i SvD Magasinet veckan efter att det aktuella numret kommit ut. Nåja. Jag godtar i alla fall inledningen.
Men sen då. "Inredningshögtid". Syftar de på pingsten? Inte för att jag kommer ihåg vad den brukar firas till minne av, men jag skulle ändå inte spontant gissa på att det sker i tacksägelse till en ny Boffi-badrumsserie.
Och om jag tvingas se en enda till exklusiv vindsvåning i Berlin och/eller smart hyresetta på Söder kommer jag i protest börja äta upp mina egna gardiner. Jag har i och för sig inga gardiner och persienn-pinnarna kanske vore lite för hårdsmälta. Det ska ses som en metafor. Ungefär som när Residence hävdar sig visa upp "sovrum för syndare". Det tror jag kanske när jag får se kroppsvätskor. Vilka lakan blir spermafläckar snyggast mot? Se där en fråga för en modern inredningstidning.
tisdag, april 18, 2006
Fler annonser: skönhet och politik
Det här blir verkligen ett annonsforum i dag.
Smarte Niclas Berggren på Ratio gör en studie om skönhet och politik ihop med Henrik Jordahl från Uppsala universitet och professor Panu Poutvaara från Helsingsfors universitet. De studerar bl a hur mycket utseendet påverkar vilka politiker som blir valda.
Här kan man hjälpa dem genom att titta på och bedöma ett antal bilder av politiker. De vill också att den som gör det ska uppge att man funnit information om studien via Internet och fylla i koden ISOBEL. Tyvärr är jag inte utlovad alkohol om många kommer härifrån, men man kan visst vinna 100 dollar om man deltar.
Smarte Niclas Berggren på Ratio gör en studie om skönhet och politik ihop med Henrik Jordahl från Uppsala universitet och professor Panu Poutvaara från Helsingsfors universitet. De studerar bl a hur mycket utseendet påverkar vilka politiker som blir valda.
Här kan man hjälpa dem genom att titta på och bedöma ett antal bilder av politiker. De vill också att den som gör det ska uppge att man funnit information om studien via Internet och fylla i koden ISOBEL. Tyvärr är jag inte utlovad alkohol om många kommer härifrån, men man kan visst vinna 100 dollar om man deltar.
Läs läs läs!
Ni måste läsa Björn af Kleen i sydsvenskan om Dorinel Marc och Markus Andersson och "det nationalsocialistiska måleriet" på Moderna Muséet.
I stället för blocket: Isobel
En god vän har en liten etta i Hornstull som han vill hyra ut omgående i 2 och 1/2 månad till någon snäll och stillsam person. Maila mig så vidarebefordrar jag.
Det blir kanske ingen beach 2006
Det här skulle jag inte ha gjort. Jag som faktiskt hade tänkt bli en liten aning mindre till sommaren ändå. I stället bakade jag mitt livs första Tarte Tatin. Det var hur enkelt som helst och blev lika gott som man i sina allra vildaste fantasier hade kunnat föreställa sig. Jag var postpåskslö och köpte smördeg fryst. Annars kan man förstås göra deg själv rätt enkelt i matberedare. Det blir sannolikt godare, men lite mer komplicerat. Man behöver en form som kan vara både på en platta och inne i ugnen. Själv använde jag en låg gjutjärnsgryta.
Till ca 6 personer
3 plattor smördeg ur ett paket av 5. Ta ut dem ur frysen ca 30 minuter innan du vill kavla dem.
4-5 äpplen. Använd en sort du gillar, själv vill jag helst ha lite syrligare varianter. Skala, kärna ur och halvera på längden.
200 g socker
100 g smör
Kanel efter smak.
Sätt på ugnen på 200 g. Kavla ihop de tre plattorna och kavla ut till en cirkel-ish platta som är lite större än den form du tänker använda.
Ha i sockret i formen/grytan på hög värme. Tänk på att socker blir vansinnigt hett när det smälter! vänd och vrid på formen så att det smälter jämnt. När det blivit så mörkt du vill (jag gillar den lite brända karamell-smaken. Förresten heter det nog inte karamell på svenska.) ha i smöret i småbitar. Det sprätter extremt varmt så håll formen långt ifrån dig och använd en gaffel för att ha i smörbitarna. Vispa ihop. Ha i äppelhalvorna med den skurna sidan uppåt i grytan. De ska ligga tätt. Strö över kanel. Sätt tillbaka på medelhög värme och puttra, helst under lock, i 5-10 minuter. Ta av från värmen och lägg på pajdegen som ett lock. Peta ner med en kniv på sidorna så att degen omsluter äpplena. Sätt in i ugnen och baka i 30 minuter. Ta ut och låt svalna i 1 timme. Sätt en form eller djupt fat ovanpå grytan/formen och vänd alltihop uppochner. Voilà. Servera med creme fraiche.
måndag, april 17, 2006
Skryt
I dag blev jag bjuden på trerätterslunch i en superfin splitterny (eller i alla fall nyinköpt för hysteriska summor) lägenhet med massor av fönster. Det var soligt. Jag hade med mig en flaska vin. Jag ska hjälpa honom borra upp bokhyllor. Vi pratade om likheterna mellan Ebba von Sydows kvinnoideal och 1700-talets flickuppfostran. Rätt lika som det verkar. Jag måste nog återkomma till det där. Jag bläddrade i Ebba-boken först i dag, och har inte läst tillräckligt för en fullständig uppfattning, men kan man verkligen säga till unga kvinnor, som jag förmodar är läsarna, år 2006 att man absolut aldrig får hångla på krogen? Jag begriper ingenting. Varför skulle man isåfall gå dit?
Lite lästips bara
söndag, april 16, 2006
Raggsockor och toppmurklor - fyra dagars Parisgastronomi
Vi kom nära nog direkt från flygplatsen, hade sagt "bon soir" och satt oss på det i sammanhanget rätt tjusiga studenthaket vid hörnet en bit nedanför hotellet. Ännu ett lyckligt hotellval mitt i ett vanligt område med vanliga människor. Studenter kan väl räknas som rätt vanliga, eller? Haket hade små fåtöljer med sliten sammet på och fina orangea lampor. Vi råkade av misstag beställa det som var månadens vin, en Gamay som så småningom visade sig kosta ungefär 15 spänn glaset. Den var verkligen inte värd det. "Det här smakar ju ingenting" sa jag. "Nej" sa han, "men vänta nu kommer det något, det smakar liksom lite ruttet gräs" (han syftade inte på cannabis-varianten) Jag drack lite till. Jo, kanske smakade det lite ändå. Vid tredje klunken kom en tydlig ton av raggsocka. Trots att den steak frites som paret bredvid oss fick in såg fantastisk ut var vi tvungna att betala och ta oss därifrån så snabbt som möjligt. Skapa lite luft mellan oss och vinet. "Jag har jätteont i huvudet" sa han och pekade mot tinningarna. Det gick inte över förrän vi svept första glaset ur en helt okej och sjukt prisvärd Côte du Rhone på ett annat hak 50 meter bort.
Det här verkar kanske som en kass inledning på en redogörelse från la vie en rose, men det tycker inte jag. Vad vore de följande höjdpunkterna utan denna vågdal att utgå från? Det var visserligen rätt obehagligt att genomleva, men vad gör man inte för en bättre berättelse. Nivåskillnaden mellan ruttet-gräs-vinet och den allra bästa crème brulée jag ätit i mitt liv (som serverades på côte du rhone-haket och kostade ca 20 kronor) ger en viss ödmjukhet inför livets olikheter. Det skänker också en intressant dimension åt alla misslyckade crème bruléer man ätit på allehanda stockholmskrogar, långt finare och väldigt långt dyrare.
Jag vet inte vad svaret är på den implicita frågan. Men åtminstone del i svaret på frågan om croissanterna, denna eviga fråga, måste vara smöret. För visst är det förunderligt att man inte någon annanstans i världen kan göra croissanter? Detta världens bästa bakverk, denna skapelsens krona. Endast tillgänglig på fransk mark. Tro mig, jag har provat mig igenom så kallat franska bagerier annorstädes. Ingenstans lyckas de. Jag tror, och det här återknyter till ett tidigare spörsmål om kvaliteten på det svenska smöret, att det är i smöret det ligger. Jag skulle kunna tala i timmar om det franska smöret. Smaken, konsistensen, doften. Sältan. Jag försökte ta en bild av det paket med alsaciskt smör jag fick till brödet på La maison d'Alsace, men misslyckades. Opastöriserat. Med fleur du sel från Atlanten. En smak som inte går att beskriva mer än som själva smörets platonska idé. Det är såhär smör ska vara. Jag borde ha tagit en kylväska med hem. I såfall skulle jag också ha köpt en kyckling. Jag älskar de helt vanliga franska fågeldiskar i helt vanliga affärer där man har planscher på hur fåglarna såg ut när de levde och minst fem olika sorter har levt fria och lyckliga liv och vissa har svarta fötter och andra röda prickar på fjädrarna och den allra dyraste kostar kanske 150 kronor/kilot och allihop smakar oändligt mycket bättre än vad som helst som går att köpa i typ Östermalmshallen för en miljon. Å, vad jag vill bo i ett land med matkultur.
En kväll gick vi till Le repaire de cartouche. En trist bakgata, spetsgardiner för fönstren och realistiska målningar av änder på väggarna. Och herregud vilken mat. Vit sparris med tryffelvinaigrette (serveras på tallrik med mönster i grönt och brunt, precis som hos vilken mormor som helst). Pärlhöna med toppmurklor. Clafoutis på rabarber. Bourgogne i glasen. Calvados till kaffet. Borgerlighetens diskreta charm har aldrig varit charmfullare. Innovation är så överskattat. Om jag bar pärlor? Självklart.
lördag, april 15, 2006
Tillbaka i verkligheten
Rörstrandsgatan en helt vanlig lördag. Solen skiner. Papporna tar sitt kaffe utanför Mellqvist och röker och skrattar. Någon kommer ner från en teve och berättar att Del Piero missat en straff. Allmän fröjd och gamman. På trottoaren jagar en bedårande guldlockig fyraåring duvor. Hon har på bästa gåbortskläderna: strumpbyxor med hjärtan, slejfskor och röd jacka. Med sin klara glada röst ropar hon "Dö, fågel, dö".
Ett budskap värt att begrunda en påskafton. Inte minst i kombination med de 7 tilläggsminuterna som tog slut cirka tre sekunder efter att de där svartvita jävlarna till slut kvitterat.
Nåja. Jag kan inte bli arg i dag. Inte nu. Mitt huvud är fullt med rosa glädjebubblor som smakar ungefär som magnolian på gården till Palais Royal såg ut i tisdags (se bilden). Därför ska jag istället dricka upp resten av den flaska Veuve Clicquot Rosé som jag nyss öppnade för badet. Den är väldigt rosa. Man blir överlägset snyggast berusad på äkta champagne.
Ps. Vidare rapporter från Paris kommer så småningom.
måndag, april 10, 2006
söndag, april 09, 2006
Carlshamre svarar
Har ni förresten sett att Maria Carlshamre själv har svarat på inlägget nedan? Det är en sån grej som gör mig lite förälskad i bloggen som medium igen. Demokratisering, pågående samtal, riktiga möten, etc. Ja ni vet allt sånt man säger på ställen som Bloggforum men kanske sällan känner i varje-dag-bloggandet.
Dagen efter kalaset
Såhär många glas väntade på att bli diskade när vi vaknade i dag. (Plus några till som jag hittade på oväntade ställen i lägenheten.)
Men när vi hade ätit det här kändes livet mycket bättre. Den perfekta Bloody Maryn dagen efter ystert festande är väldigt nära ren lycka.
Men när vi hade ätit det här kändes livet mycket bättre. Den perfekta Bloody Maryn dagen efter ystert festande är väldigt nära ren lycka.
fredag, april 07, 2006
Det kommer bli ett bra år
Älsklings-Manne skriver om varför man inte ska bojkotta fotbolls-VM.
Dito älsklings-Katrine (alltså, vi har aldrig träffats, så det är mer en virtuell soulmate-grej) skriver om vikten av klitoris och Krohnman svarar att han tror att Bush är bra för den kvinnliga njutningen. Det senare är jag en aning tveksam till, men man ska som bekant aldrig säga aldrig.
Dagens låt är This is the year med Marit Bergman. Och som det känns att hon har rätt. Det kommer att bli ett bra år. Jag ska tvätta mina fina vita sneakers som jag förstås envisades med att använda redan för ett par veckor sedan så att de blir vita igen och sen kan jag knappt svara för vad som kommer att hända. Men bra blir det.
Dito älsklings-Katrine (alltså, vi har aldrig träffats, så det är mer en virtuell soulmate-grej) skriver om vikten av klitoris och Krohnman svarar att han tror att Bush är bra för den kvinnliga njutningen. Det senare är jag en aning tveksam till, men man ska som bekant aldrig säga aldrig.
Dagens låt är This is the year med Marit Bergman. Och som det känns att hon har rätt. Det kommer att bli ett bra år. Jag ska tvätta mina fina vita sneakers som jag förstås envisades med att använda redan för ett par veckor sedan så att de blir vita igen och sen kan jag knappt svara för vad som kommer att hända. Men bra blir det.
torsdag, april 06, 2006
Radiotips
Smarta Louise ska debattera synen på prostitution med Gudrun Schyman i Studio Ett i dag efter 17.
Uppdatering!
Louises rapport finns här och handlar inte som jag tidigare trodde om levnadsvillkoren för svenska och tyska sexsäljare utan specifikt om det som hävdats i debatten om den tyska prostitutionen inför fotbolls-VM. Är det så som exempelvis Gudrun Schyman hävdat att tusentals sexbås kommer sättas upp runt arenorna (eventuellt också med bidrag från tyska staten!)?
Nej, förstås inte. De där båsen har funnits på några ställen i flera år och sattes upp av socialarbetare för att sexsäljarna i de aktuella områdena utsattes för så mycket våld när de jobbade på gatan.
Uppdatering!
Louises rapport finns här och handlar inte som jag tidigare trodde om levnadsvillkoren för svenska och tyska sexsäljare utan specifikt om det som hävdats i debatten om den tyska prostitutionen inför fotbolls-VM. Är det så som exempelvis Gudrun Schyman hävdat att tusentals sexbås kommer sättas upp runt arenorna (eventuellt också med bidrag från tyska staten!)?
Nej, förstås inte. De där båsen har funnits på några ställen i flera år och sattes upp av socialarbetare för att sexsäljarna i de aktuella områdena utsattes för så mycket våld när de jobbade på gatan.
Gårdagens Nyheter
Okej, det är en trött rubrik. Men inte tröttare än blaskan. DN har inte så bra koll.
En guide till allsvenskan och höstens val
"Och så säger de att sport inte hör ihop med politik." Mikael Wiehe hade rätt då och han har rätt nu. Sport hör självklart ihop med politik. Fotboll hör ihop med politik. Eftersom allsvenskan nyss tagit sina första trevande steg för i år samtidigt som valrörelsen är i full försäsong krävs det förstås en guide till hur den där ihophörningen funkar.
Internationellt är det lite roligare, det erkänner jag. Di Canios musse-hälsningar, Livornos supportrar som laddar upp inför matcherna på Bar Stalin, St Paulis anarko-fans som endast uppträder maskerade. Även de israeliska flaggorna på Ajax läktare och Athletic Bilbaos vrede om någon skulle råka uttala deras stolta lagnamn på simpel spanska har en tydlig charm.
Men nu var det ju den svenska valrörelsen det handlade om. Det kan tyckas enkelt att dela upp lag i höger och vänster. För enkelt i själva verket. För långt mer intressant i den svenska fotbollsfloran än så grova indelningar är förstås att gå ner på detaljnivå. För er skull har jag gjort just det.
AIK. Enkelt. Det här är MUF eller möjligen Fria moderata studentförbundet. "Alla hatar oss, vad fan gör det"
Brommapojkarna. Det mest folkpartistiska laget. Alla utvecklingslagen i kombination med bristande framgångar på högsta nivån leder tankarna till det gamla 4-procentspartiet som alla gillade medan elitsatsningen för 7-åringar säger Jan Björklund.
Djurgården. Nya moderaterna. Storkapitalism möter myspys. Rensade ut det gamla och började om på en lägre nivå. Många medgångssupportrar.
Elfsborg. Gamla folkpartiet. Skolbibliotekarie-varianten. Skulle gärna regera i koalition med (s).
Gefle. Förstamajtåg till arenan och tal av s-ministrar före matchstart. Trad-sossar med charmig småstadskänsla.
Göteborg. Vänstersossar med betonghäck. Som skattefuskar och har skumma konton i Luxemburg. Och hade sin storhetstid för ett decennium sedan. Låter det inte misstänkt likt en sönderregerad regering?
Halmstad. Gamla moderater, lantmannatypen, i koalition med ett starkt centerparti.
Hammarby. Vänsterpartiet. Idealen är viktigare än resultaten eller realiteterna. Bråkar gärna internt. Hade en kort storhetstid i början av 2000-talet. Sparkar en tränare som precis vunnit guld.
Helsingborg. Eh. Vet inte.
Häcken. Det är också svårt. Ändå till sist tydligt kanslihushöger. Ekonomiskt vansinnigt framgångsrik, anses allmänt sympatisk men har få direkta anhängare. Företrädare blir kändare när de väl flyttat därifrån.
Kalmar. Sossar. Typ.
Malmö. Kommunalpamp. Kan lika gärna vara (m) som (s). Ser till resultaten. Gillar starka män.
Örgryte. Gamla folkpartiet. Warren Buffet-varianten. Kapitalister som är för fina för att rösta moderat.
Öster. Man skulle vilja säga kd, men känslan är åter vagt socialdemokratisk.
Jag tar inte upp alla lag i Superettan av den enkla anledningen att mina insikter är lite för dåliga om vilken del av det politiska spektrat lag som Qviding kommer från. Däremot är jag övertygad om att Friska Viljor har nära kopplingar till miljöpartiet.
Internationellt är det lite roligare, det erkänner jag. Di Canios musse-hälsningar, Livornos supportrar som laddar upp inför matcherna på Bar Stalin, St Paulis anarko-fans som endast uppträder maskerade. Även de israeliska flaggorna på Ajax läktare och Athletic Bilbaos vrede om någon skulle råka uttala deras stolta lagnamn på simpel spanska har en tydlig charm.
Men nu var det ju den svenska valrörelsen det handlade om. Det kan tyckas enkelt att dela upp lag i höger och vänster. För enkelt i själva verket. För långt mer intressant i den svenska fotbollsfloran än så grova indelningar är förstås att gå ner på detaljnivå. För er skull har jag gjort just det.
AIK. Enkelt. Det här är MUF eller möjligen Fria moderata studentförbundet. "Alla hatar oss, vad fan gör det"
Brommapojkarna. Det mest folkpartistiska laget. Alla utvecklingslagen i kombination med bristande framgångar på högsta nivån leder tankarna till det gamla 4-procentspartiet som alla gillade medan elitsatsningen för 7-åringar säger Jan Björklund.
Djurgården. Nya moderaterna. Storkapitalism möter myspys. Rensade ut det gamla och började om på en lägre nivå. Många medgångssupportrar.
Elfsborg. Gamla folkpartiet. Skolbibliotekarie-varianten. Skulle gärna regera i koalition med (s).
Gefle. Förstamajtåg till arenan och tal av s-ministrar före matchstart. Trad-sossar med charmig småstadskänsla.
Göteborg. Vänstersossar med betonghäck. Som skattefuskar och har skumma konton i Luxemburg. Och hade sin storhetstid för ett decennium sedan. Låter det inte misstänkt likt en sönderregerad regering?
Halmstad. Gamla moderater, lantmannatypen, i koalition med ett starkt centerparti.
Hammarby. Vänsterpartiet. Idealen är viktigare än resultaten eller realiteterna. Bråkar gärna internt. Hade en kort storhetstid i början av 2000-talet. Sparkar en tränare som precis vunnit guld.
Helsingborg. Eh. Vet inte.
Häcken. Det är också svårt. Ändå till sist tydligt kanslihushöger. Ekonomiskt vansinnigt framgångsrik, anses allmänt sympatisk men har få direkta anhängare. Företrädare blir kändare när de väl flyttat därifrån.
Kalmar. Sossar. Typ.
Malmö. Kommunalpamp. Kan lika gärna vara (m) som (s). Ser till resultaten. Gillar starka män.
Örgryte. Gamla folkpartiet. Warren Buffet-varianten. Kapitalister som är för fina för att rösta moderat.
Öster. Man skulle vilja säga kd, men känslan är åter vagt socialdemokratisk.
Jag tar inte upp alla lag i Superettan av den enkla anledningen att mina insikter är lite för dåliga om vilken del av det politiska spektrat lag som Qviding kommer från. Däremot är jag övertygad om att Friska Viljor har nära kopplingar till miljöpartiet.
onsdag, april 05, 2006
"Men ska man inte acceptera att kroppen förändras när man fått barn?"
Den försåtliga frågan fick Maria Carlshamre av Aftonbladet när de "avslöjade" att hon opererat magen. "Nej, varför det?" svarar hon klokt. För varför någon enda kvinna skulle behöva acceptera kasserat sexliv, analinkontinens, isärslitna magmuskler eller andra "naturliga" förändringar som kan följa på en graviditet och förlossning är väldigt svårt att begripa. Allra minst ur ett feministiskt perspektiv.
I lördags skrev Linna som vanligt smart om det här. Nu berättar Carlshamre själv om operationen.
I lördags skrev Linna som vanligt smart om det här. Nu berättar Carlshamre själv om operationen.
tisdag, april 04, 2006
A taste of Bob
Mina idoler på Stockholm Cru dricker ett vin från Snoqualmie, orten där Twin Peaks spelades in.
"För det första påminner Snoqualmien inte om Twin Peaks alls, vilket ju är underligt eftersom Twin Peaks är den ortens enda selling point, och extra konstigt eftersom att nästan vartenda rödvin påminner lite om Twin Peaks. Om det var en karaktär i Twin Peaks skulle det möjligtvis kunna vara Josie, den där skittrista tönten från Hong Kong som var ihop med sheriffen. Inte direkt karaktären man vill dricka en hel flaska av. Efter diskussioner kommer vi fram att vårt drömvin (rött) är som Bob: hoppar fram från bakom vardagsrumssoffan och skrämmer halvt ihjäl en."
Ps. Jag blir fortfarande rädd för bilderna.
Ps 2. Här är förresten lite Twin Peaks-musik också.
Äntligen någon som säger något intressant om sexualisering och sånt
Katrine är förresten sjukt smart också. Här är ett bra exempel på det.
Igen och igen och igen
Jo, jag har varit ute på lokal igen. Det dracks alkohol. Rätt mycket till och med. Det dansades. Till och med söte Krohnman, även om han försökte avtvinga mig ett löfte att inte avslöja det i bloggen. Jag ger inga sådana löften. Publish and be damned. Vad jag själv eventuellt gjorde kan jag däremot förmodligen inte stå för. Det är så det brukar vara. I alla fall när man känner sig så här nöjd efteråt. Eller så här trött, för all del.
Tidigare under kvällen diskuterade jag och Leo publicering av bild och namn på Hagamannen hos Virtanen. Man ska, om man har PC och snabb uppkoppling, kunna kolla på avsnitten på tv8.se, men eftersom jag som bekant har världens vackraste iMac har jag inte kunnat kontrollera det. Virren var emot bildpublicering. Jag och Leo var för. Bra argument för det gav Maria Küchen i går.
Dagens lindrande toner kommer från bedårande Chris Brown.
Tidigare under kvällen diskuterade jag och Leo publicering av bild och namn på Hagamannen hos Virtanen. Man ska, om man har PC och snabb uppkoppling, kunna kolla på avsnitten på tv8.se, men eftersom jag som bekant har världens vackraste iMac har jag inte kunnat kontrollera det. Virren var emot bildpublicering. Jag och Leo var för. Bra argument för det gav Maria Küchen i går.
Dagens lindrande toner kommer från bedårande Chris Brown.
måndag, april 03, 2006
lördag, april 01, 2006
Jag är inte alltid särskilt smart
Nyss högg jag mig själv i ansiktet med en sax. Jag höll den i handen. Pratade och gestikulerade. Sagt och gjort. En välplacerad rispa strax under vänster ögonbryn. Jag blöder. Jag har ett plåster. Hoppas att jag åtminstone får ett sexigt ärr.
Vilken kvinna
Katrine har fel. Fröken Sverige är en alldeles för futtig arena för henne. Där vill de ha fräscha tjejer med fruktig parfym, beige ögonskugga och bra bordsskick. Inte assnygga feminister med filmstjärneglamour, lesbisk fanclub och Pär Nuder-fetisch. Okej, det sista tycker jag också är rätt mystiskt men bortsett från det, och framförallt bortsett från att jag i vanliga fall inte går igång på tjejer, var ansöker man om medlemskap till den där klubben?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
