torsdag, maj 18, 2006

Vi och dom, en berättelse om avgrunden mellan oss

Jag är en fruktansvärt dålig förlorare. I vissa sammanhang kan jag lura mig själv att det inte betyder så mycket, som i sällskapsspel. Då blir jag bara tyst och sur.

I andra sammanhang finns inte den möjligheten. Som i fotboll.

Det finns någon grundläggande psykologisk skillnad mellan oss som förstår hur allvarligt fotboll är, och dem som inte gör det. De som inte förstår hur man kan slita sitt hår, som inte förstår att känslan vid ett avgörande mål kan vara bokstavligen himmel eller helvete. Som inte begriper att den känslan till varje pris måste ut ur kroppen innan man exploderar.

I går konfronterades jag med de andra.

Kvällen inleddes annars trivsamt. Jag och Leo körde formligen över poppanelen i the battle of the panels. Fredrik Strage såg ett tag ut som om han höll på att börja gråta. Förmodligen berodde det mer på Leos bulldozer-utfall mot DN Kultur än på att han och Jonna Sima inte ens kunde popfrågorna. Å andra sidan, om man själv, som Strage gjorde, säger att Otto Sjöberg borde ställas inför Haagtribunalen har man liksom satt och accepterat en rätt låg nivå redan från början. Jag och Jonna kan förresten ha fått honom ur balans en smula redan innan sändning när vi påpekade att hans bröstvårtor syntes genom skjortan.

Lite senare skrek jag, innan Virren ens ställt klart frågan, att Göran Perssons pressekreterare heter Anna Helsén. Strage/Sima trodde att jag sa Anna Hellsten och blev oerhört förvånade. Helsén hade de aldrig hört talas om.

Vi vann en varsin flaska Åkessons mousserande. Jag har båda stående hemma i köket. Leo placerade sin i min väska och försvann. Han får skylla sig själv. Jag auktionerar nu ut den till högstbjudande. Budgivningen sker i kommentarerna nedan.

Från Virrens releasefest på Riche, där jag förresten för första gången någonsin fotograferades för tidningen Stureplan och hälsade på alltifrån Gustav Gelin till Albert Bonnier. Den senare tyckte att vårt Virtanen-program från i måndags var toppenbra. Det kändes fint. Därifrån via Federleys kampanjstart till slutlig destination Rosa Drömmar på Lilla Essingen, där Champions League-finalen skulle avnjutas.

Det var där det plågsamma började. Stig Larsson var såklart där. Det var inte det som var problemet.

Jag ser rätt ofta fotboll på lokal. Bortamatcher är roligare i sällskap än hemma vid teven (det här var alltså innan radiosporten fick sitt senaste uppsving genom Lagrells kriminellt klantiga förhandlande). Jag är van vid publiken. Det här var en annan sorts. Jag kan bara beskriva det som skillnaden mellan människor som älskar fotboll och människor som gillar stora evenemang. Tänk skillnaden mellan Råsunda på ett derby och Råsunda på en vänskapslandskamp mot Norge. Skillnaden mellan blod, svett och tårar och "titta så trevligt det ser ut".

När Titis skott fenomenalräddades i femte minuten vrålade jag rakt ut. En kille som satt strax bredvid vände sig om och hyssjade. Han såg ut ungefär som en fastighetsmäklare. En stund senare gjorde Eboué en av jordens vackraste brytningar. Jag gjorde allmänna ljud av glädje. Han såg ogillande ut. Sedan utvisningen. Jag skrek igen. "Måste du skrika?" sa han. Jag bara stirrade på honom. "Men det är ju fotboll" försökte jag. "Man behöver väl inte skrika för det." Jag visste ärligen inte vad jag skulle säga. När Campbell gjorde 1-0 skrek jag ändå. Sen bad jag honom om ursäkt. "Ja, det är väl rätt okej när det blir mål" sa han, som tycktes ta min ursäkt på allvar. Det var bara glädjen som avhöll mig från att hälla min öl över hans bakåtkammade lockar.

Sen gick det ju som det gick. Och jo, Henkes framspelning till 1-1 var så jävla vacker att man inte kunde annat än att stirra med uppspärrade ögon och längta till VM. Och det klart att det är en bragd i sig att leda till i 80:e minuten när man fått målvakten rätt hårt utvisad i 22:a. Mot Barcelona. Som man måste erkänna var värdiga vinnare. Men vad bittert ändå. Jag tänker på Titis sorgsna kyssar på Highburys gräs i söndags. Hans oändliga ärevarv. Han kommer nog aldrig tillbaka. Det hade varit vackert om han fått avsluta med att bärga den finaste pokalen av dem alla till klubben som älskat honom så innerligt,och som jag faktiskt tror att han älskat tillbaka.

11 kommentarer:

Mo sa...

Det är därför man inte kan kolla fotboll på tv någon annan stans än hemma. Själv. Möjligen med något litet sällskap, noga utvalt.

Hos oss skrek vi, skrattade, kysstes, bet sönder nagelbanden, grinade över orättvisan och stängde av TV:n och gick och la oss utan ett ord. Du beskriver bitterheten bra.

Viva La Resistance! sa...

Ni missade den traditionella champagnen när Arsenal spelar stora finaler Iso...

...fast champagnen byttes ut mot en billig student-cava då det var allt Rosa kunde uppbringa en afton som denna. Passade bra med tanke på resultatet. Jag drack tills jag inte mer än ålandes kudne lämna lokalen och ringla mig hem. Bra att bo runt hörnet vid sådana tillfällen, annars får man så ont i underarmarna.

Ps. Kommer aldrig reta dig mer för att inte vara ett riktigt Arsenal-fan. Lämnar man lokalen i förtid för att man är rädd att man ska slå ner någon precis efter 2-1 har man känslorna på rätt ställe ;)

Hälsa och tacka för gott sällskap

Anonym sa...

"...rätt hårt utvisad... "

Du anser alltså att utvisningen av Lehman var felaktig, eller i vart fall tveksam?

Utveckla gärna detta, skulle vara intressant att läsa!

Ols Matsson

Elca sa...

Jag är lite besviken för att du inte hällde öl över honom. Du kunde ju ha kört en sån där "hoppsan..." liksom. Eller nåt. Otäcka människor som inte har förståelse för att man hojtar när man ser på fotboll.

Fredrik Fischer sa...

Jag vill bara understryka att radiosporten - helst i kombination med TV-bilderna (om de är synkade, vilket ju dessvärre inte alltid är fallet) - är en oslagbar kombination när det gäller att uppleva vilken plansport det vara må. Jag hör helst Lasse Grankvist för gruppspelet, men Christian (vars efternamn jag sorgligt glömt bort,tyvärr) är en solklar favorit i de viktigare matcherna. Är segern given är det Lasse som gäller. Men sparka Raffe som bisittare (fast hans, ska vi säga, egenheter är mycket roande och han och Grankvist verkar ha väldigt roligt ihop).

I övrigt instämmer jag med ovanstående uppmaningar till ölhällning.

Anonym sa...

Jag tycker mäklarens stela hållning påminner om liberalernas en hel del. Hörru Isobel du hör ju hemma på avslappnade söööder, inte bland dom bajsnödiga högermänniskorna som inte tål ett hojt!

Eric Goesta Rosén sa...

Fastighetsmäklartypen är säkert också en sån snubbe som tror att alla nollnollmatcher är tråkiga att titta på. Såna kan gå på handboll istället.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Jag hamnade på Rosa Drömmar för att jag hängde med en kille som är stammis där. Och Notar-snubben var INTE del i det vanliga klientelet! Han var bara knäpp.

Heywill Youblow sa...

Håller med vi och dom. Ang Rosa drömmar,för när AS visades på Tv och det var krock mellan DIF och HIF bortamatcher visade RD alltid DIF. Stickan gillar DIF oxå...

Anonym sa...

Notar-snubben var borgerligheten personifierad. Flytta till söder.

Anonym sa...

Varför så bitter mot Fredrik Strage?