måndag, maj 15, 2006

Berättelsen är allt: jag har också gjort abort

Lisa tipsade mig den här artikeln. Hon sa att den fick henne att tänka på mig. Och jag förstår varför! Och jag blir så glad att i alla fall en person har förstått vad det är jag försöker göra när jag fortsätter att tala om det elände jag knappt orkar prata om längre.

Jag försöker ge en berättelse, en kropp, en röst, en mening åt det som annars riskerar att bli teori och kyla. Aborträtten behöver våra berättelser. Torra fakta och kalla principer kommer alltid förlora mot den goda berättelsen. Vi måste därför orka prata om det, våga se känslostyrkan, våga ta in det som är både vitt och svart samtidigt. Därför kan det här också vara så bra. Inte för att det finns något specifikt hyllningsvärt i aborten, men för att det finns ett stort värde i att kvinnor öppet hävdar vårt egenbestämmande. Inte triumfatoriskt men konstaterande. Jag gjorde det här, jag skäms inte över det. jag skulle göra det igen. Jag är beredd att slåss för din rätt att fatta samma beslut.

7 kommentarer:

nb sa...

Det är det där m just "den goda" berättelsen som kan vara svårdefinierat & skrämmande. Skulle kanske kunna elaborera om ej satt på jobbet men ville ändå meddela min första tankesticka.

Anonym sa...

Ja, Livets ord-mentaliteten får inte ta över världen..! Vi borde alla bära såna där t-shirtar (fast gärna snyggare).
/B

Anonym sa...

http://www.resume.se/nyheter/2006/05/15/aftonbladet_skrev_om_ny_ab/index.xml

http://www.gjortabort.se/

Lisa sa...

Roligt att du uppskattade artikeln.Bäst är när den goda berättelsen är vävd på torra fakta och principer. Malcolm Gladwell som skrivit recensionen är en mästare på det (även om jag inte alltid håller med honom).

Morelli sa...

ja, den var synnerligen läsvärd- måste genast googla på Gladwell
Kan ingen driftig typ starta en svensk New Yorker förresten..?

Lisa sa...

Gladwell har en egen hemsida www.gladwell.com med gamla New Yorker- artiklar.

Anonym sa...

När barnet är fött är vi beredda att skydda det med vår egen kropp om fara hotar. Varför inte förrän då? I 5e månaden känner vi barnets rörelser. Då blir det en person för oss. Får barnet sitt männisdkovärde först i 5e månaden?
Undrar Eva