Jag och pappershögarna: en sedelärande historia

I dag har jag, I kid you not, städat i fem timmar.

Det finns ingenting jag hatar mer än att städa. Kanske att tvätta, men som ni som läser den här bloggen regelbundet vet, så har jag inte tvättat på snart ett decennium.

Generellt löser jag den här problematiken med att helt enkelt låta bli. Smuts dör man inte av. Tyvärr kommer man ändå för eller senare till ett läge där det inte går att skjuta upp eländet längre. Då måste man i stället lägga en hel jävla dag på en sysselsättning så mördande trist att jag känner mig fullt beredd att lägga bort alla mina principer för att någon annan skulle göra det åt mig. Om nu inte till och med svartstädning vore för dyrt för min skrala kassa. Fan.

Värst på städlistan:
Sortera papper. Hur gör andra människor? Har alla högar med de senaste fyra årens kontoutdrag, prenumerationserbjudanden, uppskrivna telefonnummer på små lappar som man inte längre vet vart de går, utrivna artiklar man skulle använda till något, recept man funderat på att testa, besked där AMF berättar att man kommer få 24 kronor i månaden som pensionär från något jobb man hade någon gång då tjänstepension faktiskt ingick, inköpslistor från någon middag som åts upp för 4 månader sedan, någon liten räkning man glömt att betala, checkar som berättigar till ett paket glass för 25 kronor som går ut imorgon? För att inte tala om alla tidningar man sparat för att eventuellt kolla på något igen. Jag hittade ett år gamla nummer av sånt som Journalisten och Nöjesguden(?!) som jag bara tittade på och funderade över vilken fatal mänsklig svaghet som fått mig att tro att jag skulle vilja läsa något där igen.

Den totala tröstlösheten infinner sig när man sorterat i ett par timmar och slängt flera papperskassar fulla och ändå sitter där med ett köksbord fullt av saker man inte har en aning om var man borde lägga och alltså i stället föser ihop till en ny om än lite mindre hög.

Minst dåligt:
Putsa saker. Typ speglar, diskbänk. Liten ansträngning, stort resultat. Gäller inte fönster, men det kan nog också bero på min totala inkompetens i själva utförandet. Däremot ger det en viss inre tillfresställelse. Plus att man inte behöver göra det mer än en gång per år.

"Kan du inte snälla betala för min bowlingrunda?"

Jag måste börja med att säga att jag inte är det allra minsta objektiv. Och då menar jag inte åsiktsmässigt, för jag har förstås aldrig stuckit under stol med att jag tycker att skattepengar hellre borde användas till schyssta skolor än till kommunala ångfartyg. Men det faktum att Martin Borgs är en av mina allra äldsta vänner och att jag älskar honom innerligt får ju inte heller göra att jag inte kan berätta hur osannolikt jävla bra hans film är.

Martin har alltså gjort en dokumentärfilm om vart de svenska skattepengarna går. Det låter ju ungefär lika roligt som att se en mittfältare som avstår från att gå in i närkamper, men jag lovar, det är precis tvärtom. För i samma anda som amerikanska gladpropagandister som Michael Moore och Morgan Spurlock ägnar Martin sig åt verklighetens underliggande svarta humor snarare än sammanträdesrummens och politikernas floskulösa låtsasvärld.

Det gäller alltifrån inledningsscenerna när han tatuerar in M74 på överarmen för att aldrig någonsin glömma bort den onkologavdelning på Huddinge Sjukhus där han räddades till livet vintern för tre år sedan, till när han går runt på stan i Borlänge och värvar medlemmar till stans hattförening för att den ska klara sig utan den halva miljon i bidrag som den får årligen. På en timme får han ihop två medlemmar som betalar en hundralapp var för att stödja hattens historia. Det är ändå bättre än i Ludvika där inte en enda han frågar vill betala för hans runda i den lokala bowlinghallen. "Det är väl din fritid" säger en kvinna grinigt. Jo, det är ju sant. Bortsett från att Ludvika-borna redan betalar för Martin och andra bowlare. Bowlinghallen är kommunal och kostar skattebetalarna åtta spänn per runda, netto. Som kunde ha gått till bättre mat på äldreboendet, eller sänkt skatt, eller nya skolböcker. Men går till bowling.

Jag vet inte när den kommer på teve, men den går upp på bio på tisdag. Och den är något så ovanligt som politik som är roligt på riktigt och känns både i mage och hjärta. Se den, oavsett vad ni tycker om skatterna. Ni kommer att skratta och kanske få en tår i ögat vid synen på sånt som pengar borde gå till i stället för hembygdsmuséer och mysiga avgångsvederlag för avpolleterade politrucker. Eller direkt till politisk propagande, som i en minnesvärd scen när Martin ställer Tobias Billström (m) mot väggen för att moderaterna nu vill höja partistödet för att kompensera sig ekonomiskt för de inte fick så många väljare i förra valet. För varken jag eller Martin är ju direkt några avskaffa-staten-nyliberaler. Men kanske alldeles särskilt om man tycker att det är rätt att ta upp skatt och att det är rätt att ha en välfärdsstat och att det är oerhört viktigt med bra vård och bra skola är det bra att säga att det finns sånt som folk faktiskt borde få stå för själva också. Bowling, hemslöjd, hattar. Eller ångfartyg. S/S Thomée i Östersund kostar kommuninvånarna 440 000 kronor om året. Vill de verkligen inte hellre lägga de stålarna på en extra förskollärare?

Det är bäst att inte prata med mig i dag

Det har förekommit påstötningar om analyser från min sida om gårdagskvällen elände. Några sådana kommer inte.

Hur ska jag kunna veta varför ett gäng killar som tjänar hundratusen i månaden för att syssla med sin hobby på heltid inte orkar tända till mot ärkerivalen inför 34000 personer, varav knappt hälften skriker deras namn? Ett sådant beteende har jag helt enkelt inga förklaringar på. Det är en sak att ha en dålig dag, men att inte gå in i närkamperna mot fucking Solna Aik finns det faktiskt inget försvar för.

Ja, jag är exakt såhär sur. Jag låter förresten kommentarerna från den företrädare för gnagisklubben som skrivit under namnet Stefan Batan stå kvar i all sin prepubertala ömklighet. Ni vann ju, för i helvete. Vad är ditt problem?

Fadermord

Man ska kritisera sina hjältar. Björn har undersökt varifrån Andres egentligen får sina kläder. Andres svarar att integritet och oberoende inte är samma sak.

Tillägg: I Resumé beskriver Levi's hur de ser på samarbetet.

Mindre än åtta timmar kvar nu

En latte och ett ligg

Ni får förlåta mig om jag snöat in, men just nu ser jag bara nymoralister vart jag ser. Som här. Jag menar, vad har den där relationstanten för grund för det hon säger? Hon tycker att det är hemskt att en stor majoritet av stockholmarna kan tänka sig sex på första dejten för att: "Det är inte så man bygger upp en relation på sikt" Nähä. Men det kanske inte är vad man är ute efter heller. Själv gillar jag annars rubriken. En latte och ett ligg, tack.

Hora, nu också i radio

I morse blev jag intervjuad av Jenny Aschenbrenner om kvinnan och sexualiteten och nymoralismen. För Kulturfredag, sänds 18.15 på fredag. Jag sa en hel massa saker och man kan säkerligen klippa ihop det till lite vad som helst, men jag tror att jag fick ur mig ett och annat vettigt också.

Herregud vad bra hon är!

Nu lär väl nån bli arg igen, men som sagt, jag älskar ruskigt smarta människor. Läs Therese och du kommer aldrig kunna läsa en poesirecension mer i ditt liv.

Smäll på'na bara, hon är ju demonstrant

Jag saknar ord för hur genomvidrigt bisarrt det här är. En snubbe från rikspolisstyrelsen säger alltså utan att blinka öppet till Zaida Catalán att hon förtjänade spö eftersom hon gick i en demonstration.

Alla är inte moralister, men många

Läs här om protesten mot Stockholms tillståndsenhets pinsamma nymoralism.

Det gäller alltså dels klubben Dekadance, som förnekas alkoholtillstånd för att politikerna i tillståndsnämnden inte tycker att vuxna människor iförda korsett och/eller lackstövlar ska få både dricka sprit och hångla samtidigt, dels bögbåten Patricia där tillståndsenhetens inspektörer sett folk ta av sig på överkroppen! Det vill de stävja för att (enligt rapporten): "den normbildande effekt denna miljö har på människors beteende kan inte förringas".

"Ralph Lauren är den mest självklara bron från streetweardöden till Savile Row"

Det pyser ibland upp diskussioner som den här på Vassa Eggen om ikoniseringen av ett gäng manliga snart medelålders svenska populärkulturskribenter. Ni vet förstås alla vilka jag pratar om, Gradvall, Andres, Häglund, Strage osv.

Jag vet inte om det är en slump att bara en av dem förekom med förnamn i den där uppräkningen. Men jag sitter just nu med senaste numret av Rodeo i min hand och jag kan fan inte komma på en enda person i svenskt kulturliv som bättre förtjänar den där piedestalen, strålglansen, jag väjer inte ens för att säga kärleken. Det är inte för att han på fullaste allvar avslutar sina mail med "Cheerio", inte för att han faktiskt verkar uppriktigt förälskad i de där banden han tipsat om i alla år som ingen någonsin hört talas om innan eller att han äger och bär upp engelska roddkavajer från 30-talet som ingen annan. Allt det där är sekundärt. Eller, ja, det tycker jag med mitt sinne för yta förstås inte, men om han bara var allt det där skulle han vara bedårande men inte mycket mer.

Men han kan också skriva en artikel som den i Rodeo om sina ömma känslor för Ralph Lauren (ihop med Johan Wirfält) och få en att känna sig som om man visserligen känner igen sig texten igenom och ändå lyftas upp av den mest spirituella charmfullhet och slyngliga smartness. "Den viktigaste lärdomen var att svarta kläder signalerar usel musiksmak" En till besatthet gränsande je ne sais qoui. "Det finns en provokativ lockelse i att betraktaren är osäker på om man har Sebastian Flyte eller Carl Bildt som förebild." Eller: "Om vi för ett ögonblick bortser från det ideologiskt korrekta i en rosa lamullströja" Det är som en karaktär ur den allra bästa Whit Stillman-film man aldrig sett.

Ps. Jag blir förresten mer och mer förtjust i Rodeo. Jag känner inte alltid att jag är exakt deras målgrupp, men det finns en helgjutenhet, en identitet, en själ i tidningen som jag inte hittar i nästan några svenska medieprodukter.

No sex please, we're Swedish

Det blir alltså inga ångande stortavlor med Fredrik Ljunggberg och Natalia Vodianova i Stockholm i vår. Bilderna hänger i New York och Tokyo, men här kommer de inte över tröskeln. För sånt snusk klarar inte svenskar av att se på öppen plats, anser Stockholms stadsbyggnadskontor.

Man tar sig för pannan. Man vill skrika. Men skyll för allt i världen bara inte på de enskilda personer som fattade beslutet att skydda oss från Fredriks magrutor och Natalias sängkammarögon. De följer bara i upptrampade spår. Är man emot sexualiseringen av det offentliga rummet, som svenska politiker gnölat om nu i jag vet inte hur många år, så är det självklart att sådana här bilder bör bannlysas. De är ju rätt heta på riktigt. Och det var väl sexet man ville bli av med, eller?

Uppdatering!
Det var inte stadsbyggnadsrådet som sa nej till att vi skulle få glutta på Freddies kalsingar. Det var Kaupthing, på vars hus vepan skulle hänga. Isländsk moralism snarare än svensk alltså. Även om den förstås passar som hand i handske med svenska politikers målsättning. Ändå är det svårare att säga emot deras beslut. Den som äger ett hus har trots allt rätt att bestämma över vad som ska hänga där. Samma sak gäller inte för allmänna moralpoliser som vill bestämma vilken grad av snusk vi andra klarar av.

Återuppstånden

Grabben med kniv är tillbaka!

TV-tips i realtid

Just nu kan man förresten se mig hos Virren i reprisen på ZTV. Det är jag som har en Djurgården-hoodie.

Dags att deklarera

SMS från Andy Ek (also known as min IFK-polare): "Ångest är min arvedel"
Jag svarar: "Hahahahahahahahaha"
Han svarar: "Jag hatar fotboll"

Bästa sången i dag: "Å, vilken härlig dag"
Bästa ramsan i dag: "Dags att deklarera, ja det är dags att deklarera, dags att deklarera, ja det är dags att deklarera" (melodi: guantanamera)

Dagens utropstecken: Felix Magro! Var var han förra säsongen om han spelade såhär? Kan han alltså spela såhär? Det måste ha varit därför vi köpte honom.

Dagens röda kort: Planen. Eller det som kanske någon skulle vilja kalla gräs. Det var bajsbrunt, bortsett från en smal tarm utanför planen strax bredvid längdhoppsgropen. Där var det grönbrunt. Man kan fan inte ha det såhär. Jag är beredd att börja överväga konstgräs.

Dagens oväntade: Oddset på 0-0 gav dryga sju gånger pengarna. Någon hade lättförtjänta stålar i fickan till 82 minuten.

Nu förnedrar vi gnaget på torsdag. Eller, tja, kanske ska man satsa på 0-0?

"Jag är hora, förstås"

"Vad är du då, hora eller madonna?" Jag hade skällt på min vän för att han, om än omedvetet, delade upp kvinnor i just de saggiga kategorierna. När han svarade med en motfråga valde jag att tolka den filosofiskt. Och svarade: "Hora, förstås" Om man måste välja finns det inget annat val.

En annan vän frågade om dagens låt i förra veckan skulle uttydas som en kommentar om mitt eget liv. Det är lika bra att jag säger det på en gång. Den här bloggen kommer inte bli en sån där real life-mitt livs novell som alla de anonyma jag läser där man uppslukas av främmande människors kärleksliv. Även om jag förstås ibland skulle önska en lugnande hinna av anonymitet under vilken jag skulle kunna skriva saker som inte riktigt funkar när både ens mamma och ens chef läser.

Men det finns något större här. Det finns något i Ebba von Sydows blandning av sminktips ("inte röda läppar, det ser fult och billigt ut") och 50-talsdoftande regler för dagens unga kvinnor om att aldrig hångla på krogen och absolut inte ringa upp en kille först. (Hon hävdar förresten till och med att man inte ska svara om killen man träffade tidigare på kvällen men tappade bort i något krogbyte, ringer för att kolla var man är!) Det finns något i abortdebatten som på såväl den här bloggens kommentarsfält som annorstädes kom att handla om att man inte skulle ha sex om man inte var beredd att ta hand om en unge. Kvinnor alltså. Män får visst knulla även om de inte är beredda att ta på sig föräldraskap.

Det finns något i det frejdiga bortmotandet av det tidiga 2000-talets slampmode, i den kollektiva glädjen över Britneys förvandling från hot shit till trailer trash mom, i etiska råd för vad som visas på reklamskyltar, i rynkade ögonbryn över att smarta kvinnor publicerar pin-up-bilder på sig själva. Nej, jag har inget emot modets växlingar, och tyckte nog aldrig att ultralåga jeans och kort linne var så värst hett ens 2000, men det är vuxenvärldens eufori över att modemedvetna 15-åringar har kråsblus och veckad kjol som är intressant. "Vad härligt att de inte spelar på sex längre, och vilken fin förebild den där Laleh verkar vara!" Visst, föräldrar har aldrig velat låtsas om att tonårsdöttrarna ångar av sexuell frustration lika mycket som sönerna, men det behöver man väl ändå som modern människa inte låtsas är en intellektuell ståndpunkt.

I ett av min allra första blogginlägg skrev jag om ett gäng moderattanter som var emot oralsex och när jag senare skrivit om sexfrågor har diskussionens vågor gått som allra högst. Att vi lever i ett sexfientligt samhälle känns bara mer och mer tydligt för varje dag. Konservatismen och radikalfeminismen har gjort gemensam sak och försöker kämpa ner allting som eventuellt finns kvar av den gamla fina 70-talsdoftande svenska sexradikala nakenglädjen.

Att därför stå upp för promiskuiteten, att vägra kvinnofientliga etikettsregler, att gärna kallas hora är kanske den enda vägen ut. Det horan symboliserar i hora/madonna-dikotomin är ju just den fria självbestämmande kvinnan. Hon som kallas hora på skolgården är hon som inte gör som killarna säger, som sticker ut, som har sex för att hon själv vill det. Som Fanny Ambjörnsson visat i flera studier är också själva ordet hora extremt tydligt klassanknutet. Det riktas aldrig mot de snälla medelklassflickor som håller sig inom ramarna för den fina lagom medgörliga kvinnligheten.

Å andra sidan kanske sådant som Ambjörnssons forskning visar att vi snarare är på väg upp ur det unknaste sexhatarträsket. Det finns andra goda tecken. Stora positiva artiklar om burlesk-stripp i kulturdelarna, en Maria Carlshamre som säger att "Feministiskt initiativ är inte kritiskt till att kvinnor ses som sexobjekt. Vi kräver däremot rätten att också få vara sexsubjekt.". Den intressanta debatt som kommit efter Jämos utspel om fotbolls-VM och prostitutionen. För jag håller verkligen inte med Linna om att det inte blivit någon diskussion. Tvärtom har ju massor av synpunkter hörts, och vissa av dem har rent av varit några som avvikit från det man brukar kunna säga högt i de här frågorna. Som Manne till exempel. Läs också på Louises blogg om de debatter hon deltagit i och läst om.

Så kanske kanske vänder det. Kanske kanske kan vi äntligen få vara moderna kvinnor som är feminister, sexobjekt, sexsubjekt och rättmätigare ägare till våra egna kroppar. Allt på en gång. Kanske är den konservativa trenden bara en föraning på en mycket större rörelse åt andra hållet, åt rätt håll för en gångs skull. Vore inte det nånting i såfall? Så länge väljer jag långt hellre hor-stämpel än madonne-gloria. Om fler gjorde det skulle vi nog kunna vända den där vågen helt själva.


ps. Läs mer på den här toppenbra hemsidan om sex och feminism och varför det ena verkligen inte utesluter det andra.

"Jo, men du måste smaka"

Proppmätt stod jag framför den ännu dignande brunchbuffén. Jag skulle inte ha något mer alls. Nyfiket hade jag ändå frågat vad den där nya spännande rätten innehöll: halvt genomskinliga vita ägg, i storlek något större än vaktelns, överströdda av mikroskopiska gräslöksflagor. De skimrade gåtfullt. Mannen bakom de små skönheterna grep en sked och fångade upp en. Sträckte den till mig, ja förde den i själva verket mot min mun som om direkt skedmatning var den självklara kommunikationsformen mellan en kock och en gäst denna vidunderliga vårdag i Stockholms utkanter. "Du måste smaka." Jag gapade. Svalde. Han hade förstås helt rätt. Mitt liv hade varit torftigare om jag inte hade smakat. Jag vet inte vad det var. En slags dim sum. Söt och salt och frisk och nötig, allt på en gång.

Att matas av Mathias Pilblad kändes också som den perfekta avslutningen på den perfekta söndagsutflykten. För jag kan inte nog rekommendera en promenad längs Brunnvikens glittrande vatten för att därefter slå sig ner på uteserveringen utanför Bockholmens gula grosshandlarvilla. Det är darling Lisas förtjänst att vi tog oss dit. Vår tacksamhet kunde inte vara större.

För finns det något bättre sätt att spendera en lat söndag än att ha solen i ögonen, en filt om ryggen, en Mimosa i handen och Stockholms överlägset mest delikata brunchbuffé uppdukad inne i matsalen? Pocherade ägg, ugnsrostade tomater, bacon som så uppenbart kommer från en gris som haft ett lyckligt liv att det nära nog grymtar på tallriken. Idealiskt knaperstekt också, förstås. Revbensspjäll, avokadoröra, rimmad lax och rökta fenor. Såväl estetisk som kulinarisk fulländning. De barn vid bordet bredvid vårt som avstod den klassiska brunchmenyn och i stället fick restaurangens egengjorda mangoglass med färska ananasskivor såg inte helt missnöjda ut heller. Vi beställde mer kaffe till de avslutande pistagespäckade chokladkakorna. Missnöje fanns inte ens i vår sinnevärld.

Journalistik var det va?

Jag är förstås galet sen på bollen, men om någon möjligen inte sett det än är det här vanvettigt roligt. Svenskan har alltså baserat en artikel på uppgifter från The Onion! Komplett med citat från påhittade figurer.

Apropå, ja, eh, journalistik och sånt medverkar jag förresten i Publicistklubbens årsbok som kom i går. Tyvärr står det fel på deras hemsida, jag kommer alltså inte delta i debatten på måndag kväll eftersom jag då i stället kommer stå på Sveriges vackraste arena och skrika okvädingsord om västsverige. Å, vilken lycka!!

Mer läsning

Häromdagen skrev Lena Sundström såhär vasst om LO-kampanjen.

Nu gör vi det igen

"Vi" i det här fallet är den tidning jag jobbar åt. Det vi gör igen är norpar en av de smartaste unga kvinnliga skribenterna framför näsan på alla som inte ens hunnit fatta var det där roliga tvärdraget kom ifrån. Katrine skriver i Expressen i dag om sin kärlek till Pär Nuder. Okej, just på den punkten är hon och jag onekligen inte överrens, men jag har hört ryktat att det kommer fler texter snarast.

Fostran av kommande generationer

Scen från Vasastan.
Deltagare: Mamma, ca 40 och dotter ca 8. Båda har blond hästsvans.

Mamma: - Man kan se på sömmarna och på färgen på den där remmen om den är äkta.
Hon pekar på en väska som står på en stol.

Dotter: - Så den där är fejk?

Mamma: - Ja. De flesta är faktiskt det. Det kan vara bra att veta.

Dotter: - Ja, verkligen.

Bärs, rakade brudar och 20 miljoner för en fortsatt s-regering

Det visade sig alltså att jag hade fel i min genomgång av allsvenskans politiska kopplingar. Hammarby är inte ett vänsterparti där hälften förnekar att de någonsin kallat sig kommunister, utan bara vanliga tråksossar. Vi bygger Söder, typ.

Som Malin Siwe (vem annars?) berättade i går och Jan Majlard följde upp i dag (finns ännu inte på nätet) sponsrar LO:s Stockholms-distrikt Hammarby fotboll och bandy. I likhet, för övrigt, med "Bygg-ettan, El-ettan, Fastighets-ettan, Industrifacket avd 16, Livs avd 4 och Socialdemokraterna". Detta för att Hammarby lär vara "Stockholmsklubben med rötter i arbetarklassen". Aha!

Alla fackmedlemmarna verkar emellertid inte hålla med om det.

Jag år ju rätt förtjust i blandningen av politik och sport och har ingenting emot att lojalitetsbanden mellan vänstern och HAIF blir tydliga och offentliga. Det är ju inte som om man som Stockholmare inte märkt att den enda elitklubb det tycks okej att satsa skattepengar på ligger på Söder. Inte för att Hammarby heller vill ha Billströms vansinnesarena för 50 000 personer, men pengarna rullar ju likväl.

För blåblåa eller svartgula LO-medlemmar finns väl däremot bara en sak att göra. Gå ur facket. Ja, det eller fortsätta att betala Björn Runströms lön.

Jaaaaaaaaaaaaaaaa

Tre gånger dryga 90 minuter tog det alltså. Tack Stefan Batan!

Det bådar tyvärr ändå sådär inför måndag. Rubriken ska läsas som lättad snarare än elaterad.

Ps. Radiosporten får en extrem renässans i år. Vems testiklar är det egentligen som ska kokas i olja för det här schabblet om teverättigheterna?

Borttagna kommentarer

Jag tar aldrig bort kommentarer för att folk tycker konstiga saker. Men nyss dök det upp någon som bara verkade ha något otalt med en av mina läsare. Påhopp är inte okej. Möjligen kan jag acceptera påhopp på mig själv, men inte på någon annan. Verkstan är ett trevligt ställe. Bara så att ni inte undrar vad det är för spännande saker jag suddat ut.

Två bröder och en hund

Bloggen gör konstiga saker med mig. Först var jag helt besatt i tanken på bröderna Gelin. Jag läste förstås Martins texter även innan bloggen, men bloggen har ju den här intimiseringseffekten. Man tror att man känner folk.

Och vem av dem har vilken roll i syskonskaran? Vem ansågs smart och vem ansågs busig? (Att båda är ruskigt smarta verkar i dag uppenbart, men man har ofta såna där rolluppdelningar mellan syskon ändå) Vem gillade mest mamma, vem gillade mest pappa? Hur är förresten mor och far Gelin? Vem av dem är äldst? Vad pratar man om på familjemiddagarna? Vilka underbara tänkta diskussioner. Finns det fler syskon och vad sysslar de isåfall med? Så osannolikt fascinerande om de har en brorsa till och han är revisor eller nåt. Hur funkade det i baksätet när de åkte på bilsemestrar till Danmark när de var små? Hur känns det att bli jämförd med sin otroligt begåvade bror som dessutom verkar på nästan samma område? Jag kunde inte sluta tänka på det. Jag har alltså aldrig träffat någon av dem, så allting är bara spekulationer.

Men nu är det slut. Nu är jag i stället besatt av Fredrick Federleys hund.

Dagens låt

Hélène Grimaud spelar en pianorapsodi i h-moll av Brahms. Från den här fantastiska skivan. Köp den. Den gör sig långt bättre som helhet än som enskilda mp3-spår.

Dagens låt

Promiscuous girl med Nelly Furtado

Och så firar vi fastighetsmäklarnas dag

Det kom ett brev.

"Du läste Residence förut men vart tog du egentligen vägen? Inför vårens inredningshögtid är det dags att börja prenumerera på Residence. Tillsammans kan vi åter resa ut i världen och uppleva inredning, form, trender, mat och kultur."

Det fortsätter: "Exklusiv vindsvåning i Berlin eller smart hyresetta på Söder. Vardagsrum för drömmare och sovrum för syndare."

Nej, jag kan nästan inte citera mer. Jag kan inte ens läsa mer. Tårarna rinner.

Först måste jag förstås erkänna att jag faktiskt helt sant prenumererade på Residence ett tag när den precis hade kommit. Jag var mer inne på möbler då. Plus att jag tror att den var rätt bra. Snygg var den helt klart. Jag slutade läsa den ungefär när det blev pinsamt tydligt att alla reportagen bara var tjusiga tillsalu-annonser för våningar som ofelbart dök upp i SvD Magasinet veckan efter att det aktuella numret kommit ut. Nåja. Jag godtar i alla fall inledningen.

Men sen då. "Inredningshögtid". Syftar de på pingsten? Inte för att jag kommer ihåg vad den brukar firas till minne av, men jag skulle ändå inte spontant gissa på att det sker i tacksägelse till en ny Boffi-badrumsserie.

Och om jag tvingas se en enda till exklusiv vindsvåning i Berlin och/eller smart hyresetta på Söder kommer jag i protest börja äta upp mina egna gardiner. Jag har i och för sig inga gardiner och persienn-pinnarna kanske vore lite för hårdsmälta. Det ska ses som en metafor. Ungefär som när Residence hävdar sig visa upp "sovrum för syndare". Det tror jag kanske när jag får se kroppsvätskor. Vilka lakan blir spermafläckar snyggast mot? Se där en fråga för en modern inredningstidning.

Sexpots i världspolitiken 1

Apropå studien nedan: en liten serie.

Fler annonser: skönhet och politik

Det här blir verkligen ett annonsforum i dag.

Smarte Niclas Berggren på Ratio gör en studie om skönhet och politik ihop med Henrik Jordahl från Uppsala universitet och professor Panu Poutvaara från Helsingsfors universitet. De studerar bl a hur mycket utseendet påverkar vilka politiker som blir valda.

Här kan man hjälpa dem genom att titta på och bedöma ett antal bilder av politiker. De vill också att den som gör det ska uppge att man funnit information om studien via Internet och fylla i koden ISOBEL. Tyvärr är jag inte utlovad alkohol om många kommer härifrån, men man kan visst vinna 100 dollar om man deltar.

Läs läs läs!

Ni måste läsa Björn af Kleen i sydsvenskan om Dorinel Marc och Markus Andersson och "det nationalsocialistiska måleriet" på Moderna Muséet.

I stället för blocket: Isobel

En god vän har en liten etta i Hornstull som han vill hyra ut omgående i 2 och 1/2 månad till någon snäll och stillsam person. Maila mig så vidarebefordrar jag.

Det blir kanske ingen beach 2006

Det här skulle jag inte ha gjort. Jag som faktiskt hade tänkt bli en liten aning mindre till sommaren ändå. I stället bakade jag mitt livs första Tarte Tatin. Det var hur enkelt som helst och blev lika gott som man i sina allra vildaste fantasier hade kunnat föreställa sig. Jag var postpåskslö och köpte smördeg fryst. Annars kan man förstås göra deg själv rätt enkelt i matberedare. Det blir sannolikt godare, men lite mer komplicerat. Man behöver en form som kan vara både på en platta och inne i ugnen. Själv använde jag en låg gjutjärnsgryta.

Till ca 6 personer

3 plattor smördeg ur ett paket av 5. Ta ut dem ur frysen ca 30 minuter innan du vill kavla dem.

4-5 äpplen. Använd en sort du gillar, själv vill jag helst ha lite syrligare varianter. Skala, kärna ur och halvera på längden.

200 g socker
100 g smör
Kanel efter smak.

Sätt på ugnen på 200 g. Kavla ihop de tre plattorna och kavla ut till en cirkel-ish platta som är lite större än den form du tänker använda.

Ha i sockret i formen/grytan på hög värme. Tänk på att socker blir vansinnigt hett när det smälter! vänd och vrid på formen så att det smälter jämnt. När det blivit så mörkt du vill (jag gillar den lite brända karamell-smaken. Förresten heter det nog inte karamell på svenska.) ha i smöret i småbitar. Det sprätter extremt varmt så håll formen långt ifrån dig och använd en gaffel för att ha i smörbitarna. Vispa ihop. Ha i äppelhalvorna med den skurna sidan uppåt i grytan. De ska ligga tätt. Strö över kanel. Sätt tillbaka på medelhög värme och puttra, helst under lock, i 5-10 minuter. Ta av från värmen och lägg på pajdegen som ett lock. Peta ner med en kniv på sidorna så att degen omsluter äpplena. Sätt in i ugnen och baka i 30 minuter. Ta ut och låt svalna i 1 timme. Sätt en form eller djupt fat ovanpå grytan/formen och vänd alltihop uppochner. Voilà. Servera med creme fraiche.

Skryt

I dag blev jag bjuden på trerätterslunch i en superfin splitterny (eller i alla fall nyinköpt för hysteriska summor) lägenhet med massor av fönster. Det var soligt. Jag hade med mig en flaska vin. Jag ska hjälpa honom borra upp bokhyllor. Vi pratade om likheterna mellan Ebba von Sydows kvinnoideal och 1700-talets flickuppfostran. Rätt lika som det verkar. Jag måste nog återkomma till det där. Jag bläddrade i Ebba-boken först i dag, och har inte läst tillräckligt för en fullständig uppfattning, men kan man verkligen säga till unga kvinnor, som jag förmodar är läsarna, år 2006 att man absolut aldrig får hångla på krogen? Jag begriper ingenting. Varför skulle man isåfall gå dit?

Lite lästips bara

Sweet Anna har tagit upp bloggandet igen på ny adress och Andy har börjat lite smått efter pappabloggboksskrivarpausen (slå det antalet led den som kan).

Dessutom upptäckte jag via redan nämnda Anna att Anna Björkman, ja hon som fick sparken från DN för att hon mailat med Alexander Bard, bloggar.

Raggsockor och toppmurklor - fyra dagars Parisgastronomi

Vi kom nära nog direkt från flygplatsen, hade sagt "bon soir" och satt oss på det i sammanhanget rätt tjusiga studenthaket vid hörnet en bit nedanför hotellet. Ännu ett lyckligt hotellval mitt i ett vanligt område med vanliga människor. Studenter kan väl räknas som rätt vanliga, eller? Haket hade små fåtöljer med sliten sammet på och fina orangea lampor. Vi råkade av misstag beställa det som var månadens vin, en Gamay som så småningom visade sig kosta ungefär 15 spänn glaset. Den var verkligen inte värd det.

"Det här smakar ju ingenting" sa jag. "Nej" sa han, "men vänta nu kommer det något, det smakar liksom lite ruttet gräs" (han syftade inte på cannabis-varianten) Jag drack lite till. Jo, kanske smakade det lite ändå. Vid tredje klunken kom en tydlig ton av raggsocka. Trots att den steak frites som paret bredvid oss fick in såg fantastisk ut var vi tvungna att betala och ta oss därifrån så snabbt som möjligt. Skapa lite luft mellan oss och vinet. "Jag har jätteont i huvudet" sa han och pekade mot tinningarna. Det gick inte över förrän vi svept första glaset ur en helt okej och sjukt prisvärd Côte du Rhone på ett annat hak 50 meter bort.

Det här verkar kanske som en kass inledning på en redogörelse från la vie en rose, men det tycker inte jag. Vad vore de följande höjdpunkterna utan denna vågdal att utgå från? Det var visserligen rätt obehagligt att genomleva, men vad gör man inte för en bättre berättelse. Nivåskillnaden mellan ruttet-gräs-vinet och den allra bästa crème brulée jag ätit i mitt liv (som serverades på côte du rhone-haket och kostade ca 20 kronor) ger en viss ödmjukhet inför livets olikheter. Det skänker också en intressant dimension åt alla misslyckade crème bruléer man ätit på allehanda stockholmskrogar, långt finare och väldigt långt dyrare.

Jag vet inte vad svaret är på den implicita frågan. Men åtminstone del i svaret på frågan om croissanterna, denna eviga fråga, måste vara smöret. För visst är det förunderligt att man inte någon annanstans i världen kan göra croissanter? Detta världens bästa bakverk, denna skapelsens krona. Endast tillgänglig på fransk mark. Tro mig, jag har provat mig igenom så kallat franska bagerier annorstädes. Ingenstans lyckas de. Jag tror, och det här återknyter till ett tidigare spörsmål om kvaliteten på det svenska smöret, att det är i smöret det ligger.

Jag skulle kunna tala i timmar om det franska smöret. Smaken, konsistensen, doften. Sältan. Jag försökte ta en bild av det paket med alsaciskt smör jag fick till brödet på La maison d'Alsace, men misslyckades. Opastöriserat. Med fleur du sel från Atlanten. En smak som inte går att beskriva mer än som själva smörets platonska idé. Det är såhär smör ska vara. Jag borde ha tagit en kylväska med hem. I såfall skulle jag också ha köpt en kyckling. Jag älskar de helt vanliga franska fågeldiskar i helt vanliga affärer där man har planscher på hur fåglarna såg ut när de levde och minst fem olika sorter har levt fria och lyckliga liv och vissa har svarta fötter och andra röda prickar på fjädrarna och den allra dyraste kostar kanske 150 kronor/kilot och allihop smakar oändligt mycket bättre än vad som helst som går att köpa i typ Östermalmshallen för en miljon. Å, vad jag vill bo i ett land med matkultur.

En kväll gick vi till Le repaire de cartouche. En trist bakgata, spetsgardiner för fönstren och realistiska målningar av änder på väggarna. Och herregud vilken mat. Vit sparris med tryffelvinaigrette (serveras på tallrik med mönster i grönt och brunt, precis som hos vilken mormor som helst). Pärlhöna med toppmurklor. Clafoutis på rabarber. Bourgogne i glasen. Calvados till kaffet. Borgerlighetens diskreta charm har aldrig varit charmfullare. Innovation är så överskattat. Om jag bar pärlor? Självklart.

Tillbaka i verkligheten

Rörstrandsgatan en helt vanlig lördag. Solen skiner. Papporna tar sitt kaffe utanför Mellqvist och röker och skrattar. Någon kommer ner från en teve och berättar att Del Piero missat en straff. Allmän fröjd och gamman. På trottoaren jagar en bedårande guldlockig fyraåring duvor. Hon har på bästa gåbortskläderna: strumpbyxor med hjärtan, slejfskor och röd jacka. Med sin klara glada röst ropar hon "Dö, fågel, dö".

Ett budskap värt att begrunda en påskafton. Inte minst i kombination med de 7 tilläggsminuterna som tog slut cirka tre sekunder efter att de där svartvita jävlarna till slut kvitterat.

Nåja. Jag kan inte bli arg i dag. Inte nu. Mitt huvud är fullt med rosa glädjebubblor som smakar ungefär som magnolian på gården till Palais Royal såg ut i tisdags (se bilden). Därför ska jag istället dricka upp resten av den flaska Veuve Clicquot Rosé som jag nyss öppnade för badet. Den är väldigt rosa. Man blir överlägset snyggast berusad på äkta champagne.

Ps. Vidare rapporter från Paris kommer så småningom.

A bientôt

Nu åker jag till la France. Ingen blogg på några dagar. Krama nån ni gillar så länge.

Carlshamre svarar

Har ni förresten sett att Maria Carlshamre själv har svarat på inlägget nedan? Det är en sån grej som gör mig lite förälskad i bloggen som medium igen. Demokratisering, pågående samtal, riktiga möten, etc. Ja ni vet allt sånt man säger på ställen som Bloggforum men kanske sällan känner i varje-dag-bloggandet.

Dagen efter kalaset

Såhär många glas väntade på att bli diskade när vi vaknade i dag. (Plus några till som jag hittade på oväntade ställen i lägenheten.)



Men när vi hade ätit det här kändes livet mycket bättre. Den perfekta Bloody Maryn dagen efter ystert festande är väldigt nära ren lycka.

Det kommer bli ett bra år

Älsklings-Manne skriver om varför man inte ska bojkotta fotbolls-VM.

Dito älsklings-Katrine (alltså, vi har aldrig träffats, så det är mer en virtuell soulmate-grej) skriver om vikten av klitoris och Krohnman svarar att han tror att Bush är bra för den kvinnliga njutningen. Det senare är jag en aning tveksam till, men man ska som bekant aldrig säga aldrig.

Dagens låt är This is the year med Marit Bergman. Och som det känns att hon har rätt. Det kommer att bli ett bra år. Jag ska tvätta mina fina vita sneakers som jag förstås envisades med att använda redan för ett par veckor sedan så att de blir vita igen och sen kan jag knappt svara för vad som kommer att hända. Men bra blir det.

Radiotips

Smarta Louise ska debattera synen på prostitution med Gudrun Schyman i Studio Ett i dag efter 17.

Uppdatering!
Louises rapport finns här och handlar inte som jag tidigare trodde om levnadsvillkoren för svenska och tyska sexsäljare utan specifikt om det som hävdats i debatten om den tyska prostitutionen inför fotbolls-VM. Är det så som exempelvis Gudrun Schyman hävdat att tusentals sexbås kommer sättas upp runt arenorna (eventuellt också med bidrag från tyska staten!)?

Nej, förstås inte. De där båsen har funnits på några ställen i flera år och sattes upp av socialarbetare för att sexsäljarna i de aktuella områdena utsattes för så mycket våld när de jobbade på gatan.

Gårdagens Nyheter

Okej, det är en trött rubrik. Men inte tröttare än blaskan. DN har inte så bra koll.

En guide till allsvenskan och höstens val

"Och så säger de att sport inte hör ihop med politik." Mikael Wiehe hade rätt då och han har rätt nu. Sport hör självklart ihop med politik. Fotboll hör ihop med politik. Eftersom allsvenskan nyss tagit sina första trevande steg för i år samtidigt som valrörelsen är i full försäsong krävs det förstås en guide till hur den där ihophörningen funkar.

Internationellt är det lite roligare, det erkänner jag. Di Canios musse-hälsningar, Livornos supportrar som laddar upp inför matcherna på Bar Stalin, St Paulis anarko-fans som endast uppträder maskerade. Även de israeliska flaggorna på Ajax läktare och Athletic Bilbaos vrede om någon skulle råka uttala deras stolta lagnamn på simpel spanska har en tydlig charm.

Men nu var det ju den svenska valrörelsen det handlade om. Det kan tyckas enkelt att dela upp lag i höger och vänster. För enkelt i själva verket. För långt mer intressant i den svenska fotbollsfloran än så grova indelningar är förstås att gå ner på detaljnivå. För er skull har jag gjort just det.

AIK. Enkelt. Det här är MUF eller möjligen Fria moderata studentförbundet. "Alla hatar oss, vad fan gör det"

Brommapojkarna. Det mest folkpartistiska laget. Alla utvecklingslagen i kombination med bristande framgångar på högsta nivån leder tankarna till det gamla 4-procentspartiet som alla gillade medan elitsatsningen för 7-åringar säger Jan Björklund.

Djurgården. Nya moderaterna. Storkapitalism möter myspys. Rensade ut det gamla och började om på en lägre nivå. Många medgångssupportrar.

Elfsborg. Gamla folkpartiet. Skolbibliotekarie-varianten. Skulle gärna regera i koalition med (s).

Gefle. Förstamajtåg till arenan och tal av s-ministrar före matchstart. Trad-sossar med charmig småstadskänsla.

Göteborg. Vänstersossar med betonghäck. Som skattefuskar och har skumma konton i Luxemburg. Och hade sin storhetstid för ett decennium sedan. Låter det inte misstänkt likt en sönderregerad regering?

Halmstad. Gamla moderater, lantmannatypen, i koalition med ett starkt centerparti.

Hammarby. Vänsterpartiet. Idealen är viktigare än resultaten eller realiteterna. Bråkar gärna internt. Hade en kort storhetstid i början av 2000-talet. Sparkar en tränare som precis vunnit guld.

Helsingborg. Eh. Vet inte.

Häcken. Det är också svårt. Ändå till sist tydligt kanslihushöger. Ekonomiskt vansinnigt framgångsrik, anses allmänt sympatisk men har få direkta anhängare. Företrädare blir kändare när de väl flyttat därifrån.

Kalmar. Sossar. Typ.

Malmö. Kommunalpamp. Kan lika gärna vara (m) som (s). Ser till resultaten. Gillar starka män.

Örgryte. Gamla folkpartiet. Warren Buffet-varianten. Kapitalister som är för fina för att rösta moderat.

Öster. Man skulle vilja säga kd, men känslan är åter vagt socialdemokratisk.


Jag tar inte upp alla lag i Superettan av den enkla anledningen att mina insikter är lite för dåliga om vilken del av det politiska spektrat lag som Qviding kommer från. Däremot är jag övertygad om att Friska Viljor har nära kopplingar till miljöpartiet.

Sådärja!

"Men ska man inte acceptera att kroppen förändras när man fått barn?"

Den försåtliga frågan fick Maria Carlshamre av Aftonbladet när de "avslöjade" att hon opererat magen. "Nej, varför det?" svarar hon klokt. För varför någon enda kvinna skulle behöva acceptera kasserat sexliv, analinkontinens, isärslitna magmuskler eller andra "naturliga" förändringar som kan följa på en graviditet och förlossning är väldigt svårt att begripa. Allra minst ur ett feministiskt perspektiv.

I lördags skrev Linna som vanligt smart om det här. Nu berättar Carlshamre själv om operationen.

A taste of Bob

Mina idoler på Stockholm Cru dricker ett vin från Snoqualmie, orten där Twin Peaks spelades in.

"För det första påminner Snoqualmien inte om Twin Peaks alls, vilket ju är underligt eftersom Twin Peaks är den ortens enda selling point, och extra konstigt eftersom att nästan vartenda rödvin påminner lite om Twin Peaks. Om det var en karaktär i Twin Peaks skulle det möjligtvis kunna vara Josie, den där skittrista tönten från Hong Kong som var ihop med sheriffen. Inte direkt karaktären man vill dricka en hel flaska av. Efter diskussioner kommer vi fram att vårt drömvin (rött) är som Bob: hoppar fram från bakom vardagsrumssoffan och skrämmer halvt ihjäl en."

Ps. Jag blir fortfarande rädd för bilderna.

Ps 2. Här är förresten lite Twin Peaks-musik också.

Äntligen någon som säger något intressant om sexualisering och sånt

Katrine är förresten sjukt smart också. Här är ett bra exempel på det.

Igen och igen och igen

Jo, jag har varit ute på lokal igen. Det dracks alkohol. Rätt mycket till och med. Det dansades. Till och med söte Krohnman, även om han försökte avtvinga mig ett löfte att inte avslöja det i bloggen. Jag ger inga sådana löften. Publish and be damned. Vad jag själv eventuellt gjorde kan jag däremot förmodligen inte stå för. Det är så det brukar vara. I alla fall när man känner sig så här nöjd efteråt. Eller så här trött, för all del.

Tidigare under kvällen diskuterade jag och Leo publicering av bild och namn på Hagamannen hos Virtanen. Man ska, om man har PC och snabb uppkoppling, kunna kolla på avsnitten på tv8.se, men eftersom jag som bekant har världens vackraste iMac har jag inte kunnat kontrollera det. Virren var emot bildpublicering. Jag och Leo var för. Bra argument för det gav Maria Küchen i går.

Dagens lindrande toner kommer från bedårande Chris Brown.

Vilket födelsedagsbarn!

En dag försent, men ändå. 40 bast. Man baxnar. Grattis Teddy!

Jag är inte alltid särskilt smart

Nyss högg jag mig själv i ansiktet med en sax. Jag höll den i handen. Pratade och gestikulerade. Sagt och gjort. En välplacerad rispa strax under vänster ögonbryn. Jag blöder. Jag har ett plåster. Hoppas att jag åtminstone får ett sexigt ärr.

Vilken kvinna

Katrine har fel. Fröken Sverige är en alldeles för futtig arena för henne. Där vill de ha fräscha tjejer med fruktig parfym, beige ögonskugga och bra bordsskick. Inte assnygga feminister med filmstjärneglamour, lesbisk fanclub och Pär Nuder-fetisch.

Okej, det sista tycker jag också är rätt mystiskt men bortsett från det, och framförallt bortsett från att jag i vanliga fall inte går igång på tjejer, var ansöker man om medlemskap till den där klubben?