I dag har jag, I kid you not, städat i fem timmar.
Det finns ingenting jag hatar mer än att städa. Kanske att tvätta, men som ni som läser den här bloggen regelbundet vet, så har jag inte tvättat på snart ett decennium.
Generellt löser jag den här problematiken med att helt enkelt låta bli. Smuts dör man inte av. Tyvärr kommer man ändå för eller senare till ett läge där det inte går att skjuta upp eländet längre. Då måste man i stället lägga en hel jävla dag på en sysselsättning så mördande trist att jag känner mig fullt beredd att lägga bort alla mina principer för att någon annan skulle göra det åt mig. Om nu inte till och med svartstädning vore för dyrt för min skrala kassa. Fan.
Värst på städlistan:
Sortera papper. Hur gör andra människor? Har alla högar med de senaste fyra årens kontoutdrag, prenumerationserbjudanden, uppskrivna telefonnummer på små lappar som man inte längre vet vart de går, utrivna artiklar man skulle använda till något, recept man funderat på att testa, besked där AMF berättar att man kommer få 24 kronor i månaden som pensionär från något jobb man hade någon gång då tjänstepension faktiskt ingick, inköpslistor från någon middag som åts upp för 4 månader sedan, någon liten räkning man glömt att betala, checkar som berättigar till ett paket glass för 25 kronor som går ut imorgon? För att inte tala om alla tidningar man sparat för att eventuellt kolla på något igen. Jag hittade ett år gamla nummer av sånt som Journalisten och Nöjesguden(?!) som jag bara tittade på och funderade över vilken fatal mänsklig svaghet som fått mig att tro att jag skulle vilja läsa något där igen.
Den totala tröstlösheten infinner sig när man sorterat i ett par timmar och slängt flera papperskassar fulla och ändå sitter där med ett köksbord fullt av saker man inte har en aning om var man borde lägga och alltså i stället föser ihop till en ny om än lite mindre hög.
Minst dåligt:
Putsa saker. Typ speglar, diskbänk. Liten ansträngning, stort resultat. Gäller inte fönster, men det kan nog också bero på min totala inkompetens i själva utförandet. Däremot ger det en viss inre tillfresställelse. Plus att man inte behöver göra det mer än en gång per år.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
Det är jättesvårt att städa papper. Varje åtgärd kräver ett beslut. Kan jag slänga det här pappret, och om jag spara det, skall det bara ligga i en hög eller skall det arkiveras i härför avsedd pärm. Och varför är det inte hålat för, så att man måste leta fram hålslagningsapparaten.
Av någon anledning har jag svårt för att kasta gamla betalda räkningar. Det var enklare förr, med postgiro, då försvann ju räkningen. Och varför fortsätter jag att spara kontoutdragen, det finns ju på nätet. Jag antar att det är ett generationstecken, vi som har papperskopiebehovet i ryggmärgen.
Håller med, att slänga papper är alltid et beslut. Min mor är gammal arkivarie och har alltså högt ställda krav på att hålla ordning på papper och annat. Men hon har 1)bott i villa i trettio år, och de senaste femton åren ensam, 2)aldrig jobbat som frilansare eller levat på att skriva, och 3)typ alltid haft ett kontor på jobbet. Hon har ändå mycket svårt att förstå varför det samlas oordnade och halvordnade högar av papper hos mig: hur förklarar man att man kanske samlar och bevarar papper, intervjuer, tidningsartiklar, kassettband om ett artikelprojekt som är på gång sedan förra året?
Sedan förstår jag inte varför vi betalar ett par hundra om året till banken för att vi gör deras jobb (skickar räkningar via internet).
haha, gud vad underbart att höra att jag inte är ensam. Hos mig går det så långt att min mamma (som aldrig under hela min uppväxt städat mitt rum, ever) känner sig nödgad att träda in o hjälpa till. Och efter en hel dag (där man kommit halvvägs) säger hon: Katti låt det ALDRIG gå så här långt igen.
Och det händer, du gissar rätt, en gång om året. idag har varit exakt en sån dag. sju svåra år av soppor kastades och flera kilo damm sögs upp. tvätten som ligger i tre ikea-kassar i badkaret (jobbigt som satan när man ska bada eller duscha o måste lyfta ut allt i hallen) ligger dock kvar. men whatthehell.
Trevlig valborg!
Och din blogg Isobel! Divine!
Katti:mmm, så har det också varit et par gånger när jag flyttat. opch då har man hög motivation att hjälpligt lyda hennes råd... :-)
Jag tror att ett bra tips är att lära sig en del om dataprogram typ Paradox, Excel, Hogia Skatt eller Lotus för att avlasta pappershögarna den vägen.
Åh, det är vidrigt! Jag har just nu ett projekt där jag försöker få in allt i pärmar, och jag anar ljuset i tunneln men fortfarande kommer jag ha en hög som inte kan sättas in i pärm p g a att det skall åtgärdas på nåt sätt, förr eller senare. Och sen vet jag ju att jag inte kommer att vara duktig och sätta in de nya pappren på åtminstone 6 månader och sen sitter jag där igen och försöker sortera ut dem och in dem.
Och sen alla dessa tidningar... de svämmar över, och jag läser dem inte, jag bläddrar bara igenom dem men skall läsa dem senare. Eller hur...
Lisa
Men vad är problemet? Sätt in pappren i pärmar allt eftersom, alternativt släng dem. Dagligen.
Ni framställer er själva som helt handlingsförlamade på det här området och samtidigt tycks ni ju vara intelligenta och självständiga kvinnor.
Mystiskt, sannerligen.
Är det här en åkomma som särskilt drabbar frilansare och folk som jobbar hemma? Sitter man på ett kontor som man delar med andra kanske man känner ett slags skamgräns för hur råddigt ens skrivbord får bli?
Det är delvis samma egenskaper som gör en till en inspirerad skribent som gör att man är pappersneurotiker. Inga regler utan undantag men korrelationen finns definitivt.
Jag har skaffat en assistent! Hon tar hand om alla jobbpapper (samt en del privata) och sätter dem i pärmar. Ett par timlöner i veckan kostar det. Man sparar in mycket terapipeengar och hinner jobba mer med sådant som inte är akut ångestframkallande. Jag går nog plusminusnoll på arrangemanget och mår mycket bättre.
Olivia kanske behöver extraknäck?
min mormor har ett trevligt sätt att se på handdisk; "mina händer blir så rena och fina... "
mina blir iofs mest nariga.
Jag vill gärna tro mig vara en inspirerad skribent själv. Men jag kan faktiskt berätta att jag besegrat min pappersneuros. Jag tror den bottnade i något slags rädsla för att irreparabla skador skulle drabba en om man slängde papper som man någon gång knutit vaga förhoppningar om briljanta artiklar till. Att man genom att slänga det där papperet samtidigt slängde sin potential som journalist i pappersbingen.
Men let's face it - har man inte gjort något åt dem på länge kan de väl lika gärna få försvinna ur ens liv. Och fakta/artiklar man söker brukar gå att nosa upp igen.
De som känns absolut oersättliga lägger jag numera i ett hängarkiv som jag rensar ur då och då.
Jag vet att det låter odrägligt präktigt, men det visade sig rätt befriande att slippa irritera sig över pappershögar som flyter runt.
Därmed inte sagt att jag anser mig vara en bättre människa än tidigare. I mina dystrare stunder tänker jag att summan av neuroserna är konstant och att jag antagligen bara flyttat över nojjorna till något annat område.
Vete fasiken om inte papperneurosen, sedd i det ljuset, kan vara ganska oförarglig ändå?
Jag slänger alla papper m devisen "vill de ngt PÅ RIKTIGT hör de av sig igen." Herregud, vem kommer straffa mig för att jag slänger en dekl fr 1998 el förra månadens elräkning?
oh, ring mig. jag älskar att städa och att hålla på med papper, vilket har fått mig att inse att jag borde bli administatör eller något.
jag är inte så rackarns dyr att anlita heller ;)
Tvätta fönster går på 5 minuter (1 fönster, ut och insidan) med en mirakeltrasa. Du häller bara varmt vatten i en hink, doppar mirakeltrasan, gnider rutorna, sen torkar du torrt med trasa. Inga rengöringsmedel, ingen skrapa. Jag använder tygtrasor från ett gammalt lakan. Lycka till!
Hjälp vad jag känner igen mig när du skriver om pappershögarna. Hade en dust med en 1-årshög i helgen och har fortfarande lite kvar. Fattar inte hur de kommer till. Ångest framkallar de också... =)
Skicka en kommentar