Det kom ett brev.
"Du läste Residence förut men vart tog du egentligen vägen? Inför vårens inredningshögtid är det dags att börja prenumerera på Residence. Tillsammans kan vi åter resa ut i världen och uppleva inredning, form, trender, mat och kultur."
Det fortsätter: "Exklusiv vindsvåning i Berlin eller smart hyresetta på Söder. Vardagsrum för drömmare och sovrum för syndare."
Nej, jag kan nästan inte citera mer. Jag kan inte ens läsa mer. Tårarna rinner.
Först måste jag förstås erkänna att jag faktiskt helt sant prenumererade på Residence ett tag när den precis hade kommit. Jag var mer inne på möbler då. Plus att jag tror att den var rätt bra. Snygg var den helt klart. Jag slutade läsa den ungefär när det blev pinsamt tydligt att alla reportagen bara var tjusiga tillsalu-annonser för våningar som ofelbart dök upp i SvD Magasinet veckan efter att det aktuella numret kommit ut. Nåja. Jag godtar i alla fall inledningen.
Men sen då. "Inredningshögtid". Syftar de på pingsten? Inte för att jag kommer ihåg vad den brukar firas till minne av, men jag skulle ändå inte spontant gissa på att det sker i tacksägelse till en ny Boffi-badrumsserie.
Och om jag tvingas se en enda till exklusiv vindsvåning i Berlin och/eller smart hyresetta på Söder kommer jag i protest börja äta upp mina egna gardiner. Jag har i och för sig inga gardiner och persienn-pinnarna kanske vore lite för hårdsmälta. Det ska ses som en metafor. Ungefär som när Residence hävdar sig visa upp "sovrum för syndare". Det tror jag kanske när jag får se kroppsvätskor. Vilka lakan blir spermafläckar snyggast mot? Se där en fråga för en modern inredningstidning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
28 kommentarer:
Hahaha, right on the s p o t.
Hysteriskt roligt. Jag ska börja prenumerera. "Sovrum för syndare". Åh. Kan du inte lägga upp bilder?
/Goesta
Det diskuterades säkerligen i flera timmar på redaktionen om det där med "syndare" kanske inte var lite väl vågat ändå.
Pingsten firas till minne av hur den helige anden utgjöts över Jesu lärljungar. Denna händelse brukar beteckans som den kristna kyrkans födelsedag, eftersom lärjungarna efter denna händelse började organisera en församling och missionera. Jag tror mig även ha läst att när själva utgjutelsen skedde så talade lärjungarna i tungor, man kan ju då anta att det är därför Pingstkyrkan använder sig av tungomålstal.
Jag har läst religion, innan visste jag icke varför vi firar pingst, vilket vi förvisso inte gör:)
//Anna
Eftersom jag är en bitter och avundsjuk människa så saknar jag en liten faktaruta där det förklaras hur de här människorna har tjänat ihop pengarna till att köpa en råvind, göra om den till en mysig lägenhet på 300 kvm med tysk köks och badrumsinredning, och fylla den med möbler som var och en kostar som en normal månadslön.
Thomas E
Svarta lakan. Gärna i smaklöst satin-liknande material v bästa 80-talskvalitet. Där har du svaret på din inredningsfråga.
Som pretentiös och hipp tonåring gick jag gärna runt med senaste numret av Residence. Det gav en air ev exklusivitet. Bläddrade i några gamla nummer nyligen när jag var i heimat. Per Hagman - tror jag - skrev om rivieran. N-P Sundgren intervjuade Jack Nicholson. Det är klart att residence var bra!! Men, menar du att den finns än?
Jo. Fast som försvar, eller åtminstone förklaring, för ordvalen i rubrikerna, hur fåniga man än kan tycka att de är, så är det såhär: omslagen på magasin som ges ut av kommersiella förlag är till för att sälja, för att locka lösnummerköpare. Inget annat. Och ord som "lustfyllt", "syndigt", "inspirerande" och så vidare har en dokumenterat köplockande effekt på väldigt många potentiella läsare.
Och detta kan jag berätta eftersom jag, helt sant, har jobbat redaktionellt på både Residence och andra magasin med, ska vi säga, helt andra omslagspolicies och följaktligen betydligt mindre säljande tidningar.
Anna,
tack för att du finns. Tidningar är faktiskt business, vilket man ibland får påminna folk om.
Men visst, Residence formuleringar känns trötta.
Fast just den här texten stod ju i ett brev som jag fick hem, så den ville möjligen locka prenumeranter men inte gärna lösnummerköpare. Dessutom ställer jag mig verkligen frågande till om människor i allmänhet, inklusive lösnummerköpare av magasin, verkligen firar "inredningshögtider".
Men såna reklamutskick brukar väl vara förlagets reklambyrå/marknadsavd. som skriver. Jag läser Residence för det är den enda inredningstidningen som faktiskt går att LÄSA. Och jag känner inte alls igen tidningens ton i det du citerar, typ "Inredningshögtid"... Och de där "till-salu-annonser reportagen" du kallar dem för är ofta jävligt bra journalistik om boende/ariktektur/samhälle, av favvoskribenter som PEtter Eklund, Anna Hellsten, Johanna Swanberg, Konrad "PAcino", Addison-Kristian, Maria Lindén, Gradvall m.fl.
Ok om du ogillar en tidning men bedöm den inte utefter ett copyskrivet reklamblad.
Residence är ju fan så mkt trevligare att läsa än Expressen och Aftonbladet: Klaga på deras töntigt trötta rubriker i stället.
Vad jag än skriver blir det lite att tala i egen sak, men jag vill helt kort applådera Anna för att någon tar upp att vissa faktiskt också försöker försörja sig på att skriva, inte bara hobbyblogga. Detta gäller mediekritik i bloggosfären i stort, inte just bara Residence. Man får helt enkelt spela efter de regler som finns. En kvällstidningskramare som Isobel borde om någon förstå detta.
Men det sjuka är ju att Isobel inte ens LÄST tidningen utan gör sig lustig över ett reklamblad! Snacka om "ytlighet". Residence är inget underverk men ett starkt lysande undantag från regeln att inredningstidningar inte bryr sig om texter. Och det är starkt i en genre som är så genomkommersialiserad.
Har inte tid att kommentera, sitter nämligen uppe och skiver texter åt nämna tidning. Ville bara nicka instämmande åt Anna, Redaktörn, Addison, Kajsa och Adrian. Och William, som är snäll nog att nämna mig i samma andetag som de där fina skribenterna.
Vad spännande att det visade sig så känsligt att kritisera den där kassa copy-texten! Vissa verkar till och med tycka att man inte FÅR kritisera en tidning för dess reklaminsatser över huvud taget. Som om inte det man vill visa upp sig som gentemot potentiella köpare hade betydelse. Visst begriper jag att en del av er jobbar åt Residence (även om jag verkligen hoppas att ingen av er, som jag alltid betraktat som ytterst begåvade, hittat på det där med inredningshögtiderna) men det känns som att det går längre än så. Man kan tänka sig sådant som att magasinsjournalister, till skillnad från oss som jobbar i dags- och kvällspress, inte är vana att kritiseras. Eller att det trots allt finns ett visst obehag i att vara en begåvad erkänd skribent och ändå, om än omedvetet, göra Notar-reklam. Och det kan inte bara ha varit jag som märkte att de uppvisade lägenheterna nästan alltid hamnade på marknaden, gärna med bilderna från tidningen i annonsen, en vecka eller så efter att numret kommit ut.
Nu har jag som sagt inte läst Residenc e på riktigt på flera år, bara enstaka texter plus att jag kollade på skönhetssidorna i några nummer för ett litet tag sen. De var trista pr-drapor (till skillnad från, måste jag verkligen säga, då i början när jag prenumererade. Var det rent av Anna H som skrev dem då kanske? Någon bra i alla fall.) men på det stora hela är jag för ögonblicket rätt ointresserad av möbler. Däremot finns det massor av intressanta samhällskopplingar i just inredningsmagasinsjournalistiken. Kanske just för att det är verkliga människor som visar upp sina verkliga (nåja) hem, som rimligen måste ha kostat åtskilliga miljoner, komplett med Missoni-badlakan och färgkoordinerade småbarn. Dessa reportage frikopplas också generellt från varje tanke om hur i all världen de där människorna har råd med allt det där. Det är eskapism, men utger sig ändå i någon mån för att vara någon annans riktiga liv. Den kombinationen är ytterst politisk, och i det perspektivet blir uppmaningen att högtidlighålla inredningshögtider och kolla in sovrum för syndare ännu mer spännande.
Så klart att tidningar måste sälja!
Men att klyschor säljer till vissa innebär inte att alla måste svälja dem med hull och hår.
Residence servar så högt i detta reklamblad att Isobel helt enkelt måste smasha. Oavsett vem som stått för texten är den oavsiktligt hysteriskt rolig för alla oss som tycker att heminredning, precis som matlagning, tas på löjligt stort allvar.
du har verkligen fel i dina antaganden om hur residence skriver sina reportage. det är inte alls "eskapism" i första hand, ej heller en massa nyrika Missoni-människor. Ta Petter Eklunds texter t ex, till synes "hemma-hos-aktiga" men de är sociologiska, litterära, spännande!
Men herregud, ni som blir alldeles upprörda över "ytligheten" Isobel uppvisar genom att driva med ett reklamblad - har ni ingen humor? "Inredningshögtid" är väl hysteriskt (om än oavsiktligt) roligt oavsett om det förekommer i ett reklamblad för Residence eller i en jingel för ett Timell-program?
Titti: Residence är inte precis berömt för självironi och självkritik. Det gäller kanske även dess anhängare. Efter att ha läst om två nummer idag anser jag att en dos av båda desa förnämliga kryddor skulle lätta upp den genomarbetade och kompetenta tidningen rejält.
Lisa: I vilken annan inredningstidning skulle du kunna läsa Anna Hellsten dissa sin egen lägenhet, men även hela inredningsfebern?
Och det finns väl alltid självironi i Kjell Häglunds texter t ex. Liksom alla gånger tidningen problematiserat inredningstrenderna, ifrågasatt dem.
Men det bästa Residence gjort var Maria Lindéns stort uppslagna klassiska AVRÄTTNING av hela feng shui-trenden! Alla andra inredningstidningar, liksom Isobels Expressen för den delen, bara jamsade med om feng shui, Residence var den enda som hade vett att idiotförklara den scientologaktiga bluffen och avslöja att den uppstått via västeuropeiska affärsmän snarare än gamla Kina-läror.
Kerstin: Med mera Anna Hellsten hade Residence varit en roligare tidning.
Om du kollar in Anna Hellstens gamla blogg så hittar du Kjell Häglunds mycket måttligt distanserade respons på Annas raljerande över en artikel i Residence.
http://www.modernista.se/anna/entry.asp?ENTRY_ID=68
Jag ifrågasätter inte att Residence är en mycket välgjord tidning med duktiga skribenter, ofta bra journalistik och ännu oftare anslående stilistisk höjd. Men självdistans är inte dess signum.
Jag skrattade hjärtligare när jag läste Isobels frejdiga utfall mot den dåliga copyn än jag någonsin gjort när jag läst Residence.
Lisa, tack för länken, men Häglund svarar ju bara rakt och uppriktigt! Ingen skugga över honom där. Anna är bra men inte den mest självironiska direkt, men jag tror inte du läst Residence så mycket, du hade ju bara läst om 2 gamla nummer eller vad det var.
Förlåt om jag blir affekterad, men Residence är min absoluta favorittidning och jag gillar den just för humorn och att de skriver med integritet gentemot branschen, vilket annars inte kännetecknar inredningstidningar. Och det är ledsamt att diskutera detta med såna som egentligen inte ens läst tidningen. Tycker också det är svagt av Isobel att inte medge misstaget att blanda ihop PR-copyn med tidningen som sådan.
De två senaste numren var det jag läste om. Jag förstår att det gör ont att när någon häcklar ens älskade husorgan. Jag har själv jobbat i tio år för Gourmet och är den första att hålla med om att det finns en del att göra sig lustig över (som de olagliga recepten). Men ingenting som inte medarbetarna häcklat själva å det grövsta.
Lisa, Gourmet är mitt andra husorgan!
Men vad menas med olagliga recept?
Recept som varken kan eller borde lagas.
Nu får du börja hänga på min blogg.
Folk tar helt klart saker alldeles för allvarligt inom mediabloggarvärlden :)
Haha, right on, cowboy! Om du tycker Residence blivit snuskkommersiell ska du börjar prenumererar på tidningen Gourmet istället. Värsta sköna vulgocybarismen...nåt nytt härligt att dregla över i varje nummer...
Skicka en kommentar