"Ralph Lauren är den mest självklara bron från streetweardöden till Savile Row"

Det pyser ibland upp diskussioner som den här på Vassa Eggen om ikoniseringen av ett gäng manliga snart medelålders svenska populärkulturskribenter. Ni vet förstås alla vilka jag pratar om, Gradvall, Andres, Häglund, Strage osv.

Jag vet inte om det är en slump att bara en av dem förekom med förnamn i den där uppräkningen. Men jag sitter just nu med senaste numret av Rodeo i min hand och jag kan fan inte komma på en enda person i svenskt kulturliv som bättre förtjänar den där piedestalen, strålglansen, jag väjer inte ens för att säga kärleken. Det är inte för att han på fullaste allvar avslutar sina mail med "Cheerio", inte för att han faktiskt verkar uppriktigt förälskad i de där banden han tipsat om i alla år som ingen någonsin hört talas om innan eller att han äger och bär upp engelska roddkavajer från 30-talet som ingen annan. Allt det där är sekundärt. Eller, ja, det tycker jag med mitt sinne för yta förstås inte, men om han bara var allt det där skulle han vara bedårande men inte mycket mer.

Men han kan också skriva en artikel som den i Rodeo om sina ömma känslor för Ralph Lauren (ihop med Johan Wirfält) och få en att känna sig som om man visserligen känner igen sig texten igenom och ändå lyftas upp av den mest spirituella charmfullhet och slyngliga smartness. "Den viktigaste lärdomen var att svarta kläder signalerar usel musiksmak" En till besatthet gränsande je ne sais qoui. "Det finns en provokativ lockelse i att betraktaren är osäker på om man har Sebastian Flyte eller Carl Bildt som förebild." Eller: "Om vi för ett ögonblick bortser från det ideologiskt korrekta i en rosa lamullströja" Det är som en karaktär ur den allra bästa Whit Stillman-film man aldrig sett.

Ps. Jag blir förresten mer och mer förtjust i Rodeo. Jag känner inte alltid att jag är exakt deras målgrupp, men det finns en helgjutenhet, en identitet, en själ i tidningen som jag inte hittar i nästan några svenska medieprodukter.