söndag, april 16, 2006

Raggsockor och toppmurklor - fyra dagars Parisgastronomi

Vi kom nära nog direkt från flygplatsen, hade sagt "bon soir" och satt oss på det i sammanhanget rätt tjusiga studenthaket vid hörnet en bit nedanför hotellet. Ännu ett lyckligt hotellval mitt i ett vanligt område med vanliga människor. Studenter kan väl räknas som rätt vanliga, eller? Haket hade små fåtöljer med sliten sammet på och fina orangea lampor. Vi råkade av misstag beställa det som var månadens vin, en Gamay som så småningom visade sig kosta ungefär 15 spänn glaset. Den var verkligen inte värd det.

"Det här smakar ju ingenting" sa jag. "Nej" sa han, "men vänta nu kommer det något, det smakar liksom lite ruttet gräs" (han syftade inte på cannabis-varianten) Jag drack lite till. Jo, kanske smakade det lite ändå. Vid tredje klunken kom en tydlig ton av raggsocka. Trots att den steak frites som paret bredvid oss fick in såg fantastisk ut var vi tvungna att betala och ta oss därifrån så snabbt som möjligt. Skapa lite luft mellan oss och vinet. "Jag har jätteont i huvudet" sa han och pekade mot tinningarna. Det gick inte över förrän vi svept första glaset ur en helt okej och sjukt prisvärd Côte du Rhone på ett annat hak 50 meter bort.

Det här verkar kanske som en kass inledning på en redogörelse från la vie en rose, men det tycker inte jag. Vad vore de följande höjdpunkterna utan denna vågdal att utgå från? Det var visserligen rätt obehagligt att genomleva, men vad gör man inte för en bättre berättelse. Nivåskillnaden mellan ruttet-gräs-vinet och den allra bästa crème brulée jag ätit i mitt liv (som serverades på côte du rhone-haket och kostade ca 20 kronor) ger en viss ödmjukhet inför livets olikheter. Det skänker också en intressant dimension åt alla misslyckade crème bruléer man ätit på allehanda stockholmskrogar, långt finare och väldigt långt dyrare.

Jag vet inte vad svaret är på den implicita frågan. Men åtminstone del i svaret på frågan om croissanterna, denna eviga fråga, måste vara smöret. För visst är det förunderligt att man inte någon annanstans i världen kan göra croissanter? Detta världens bästa bakverk, denna skapelsens krona. Endast tillgänglig på fransk mark. Tro mig, jag har provat mig igenom så kallat franska bagerier annorstädes. Ingenstans lyckas de. Jag tror, och det här återknyter till ett tidigare spörsmål om kvaliteten på det svenska smöret, att det är i smöret det ligger.

Jag skulle kunna tala i timmar om det franska smöret. Smaken, konsistensen, doften. Sältan. Jag försökte ta en bild av det paket med alsaciskt smör jag fick till brödet på La maison d'Alsace, men misslyckades. Opastöriserat. Med fleur du sel från Atlanten. En smak som inte går att beskriva mer än som själva smörets platonska idé. Det är såhär smör ska vara. Jag borde ha tagit en kylväska med hem. I såfall skulle jag också ha köpt en kyckling. Jag älskar de helt vanliga franska fågeldiskar i helt vanliga affärer där man har planscher på hur fåglarna såg ut när de levde och minst fem olika sorter har levt fria och lyckliga liv och vissa har svarta fötter och andra röda prickar på fjädrarna och den allra dyraste kostar kanske 150 kronor/kilot och allihop smakar oändligt mycket bättre än vad som helst som går att köpa i typ Östermalmshallen för en miljon. Å, vad jag vill bo i ett land med matkultur.

En kväll gick vi till Le repaire de cartouche. En trist bakgata, spetsgardiner för fönstren och realistiska målningar av änder på väggarna. Och herregud vilken mat. Vit sparris med tryffelvinaigrette (serveras på tallrik med mönster i grönt och brunt, precis som hos vilken mormor som helst). Pärlhöna med toppmurklor. Clafoutis på rabarber. Bourgogne i glasen. Calvados till kaffet. Borgerlighetens diskreta charm har aldrig varit charmfullare. Innovation är så överskattat. Om jag bar pärlor? Självklart.

9 kommentarer:

Rowan sa...

Jag tycker Sverige har matkultur. Trist att tycka annat.

Vardag sa...

håller nog en gammal franc på Frankrike i alla fall...

Katrine Kielos sa...

Pärlor, mycket bra. Den viktiga frågan dock: hur många rader?

nb sa...

Mmm, bästa sortens porr detta.

Isobel sa...

Jag tycker också att Sverige har matkultur. Inte någon lika rik eller intressant matkultur som medelhavsländerna, men något annat vore ju konstigt med tanke på de fattigmanskusiner vi är, men visst våra mormödrars dillkött och revbensspjäll är värda all möjlig respekt. Däremot finns det rätt lite kvar av den svenska matkulturen, i industrijordbrukets, storskalighetens och jordbrukskollektivismens spår. Vi har ett enda smör att välja på i affären, ett enda! Och det smöret tillverkas med tillsatser från amerikanska kemifabriker. I hela Sveriges hönsuppfödning finns bara två arter, industribroilersorterna Ross och Cobb. De är speciellt framtagna för att växa snabbt, inte för smak. Visst är det bättre nu med majskycklingar och enstaka ekologiska uppfödare, men de har heller inte tillgång till andra arter. Jämförelsen med den franska fågeldisken är sorglig. Vi har keso med tusen smaker men ingen riktig creme fraiche som smakar av syrlig grädde. Jag kan fortsätta i nära nog oändlighet.

Och så pärlorna då. Två rader. Däremot faktiskt inte riktiga pärlor den här gången utan rundslipade månstenar.

Katrine Kielos sa...

Isobel,

Som Chanel sa (fast på franska antar jag): "Äkta smycken är vulgärt!"

Två rader är mycket bra, är en smaksak skulle jag säga. Själv föredrar jag av naturliga skäl (en pervers beundran för Jackie) naturligtvis tre rader...

Anonym sa...

Jag håller med om det franska smöret. En av de få saker som jag saknar sedan jag bodde där.

Anonym sa...

Heja Isobel, jag älskar när du pratar mat! Välkommen hem!

Martin Degrell sa...

Vilken ynnest med riktiga croissanter! Det finns inget bättre.