söndag, april 23, 2006

"Jo, men du måste smaka"

Proppmätt stod jag framför den ännu dignande brunchbuffén. Jag skulle inte ha något mer alls. Nyfiket hade jag ändå frågat vad den där nya spännande rätten innehöll: halvt genomskinliga vita ägg, i storlek något större än vaktelns, överströdda av mikroskopiska gräslöksflagor. De skimrade gåtfullt. Mannen bakom de små skönheterna grep en sked och fångade upp en. Sträckte den till mig, ja förde den i själva verket mot min mun som om direkt skedmatning var den självklara kommunikationsformen mellan en kock och en gäst denna vidunderliga vårdag i Stockholms utkanter. "Du måste smaka." Jag gapade. Svalde. Han hade förstås helt rätt. Mitt liv hade varit torftigare om jag inte hade smakat. Jag vet inte vad det var. En slags dim sum. Söt och salt och frisk och nötig, allt på en gång.

Att matas av Mathias Pilblad kändes också som den perfekta avslutningen på den perfekta söndagsutflykten. För jag kan inte nog rekommendera en promenad längs Brunnvikens glittrande vatten för att därefter slå sig ner på uteserveringen utanför Bockholmens gula grosshandlarvilla. Det är darling Lisas förtjänst att vi tog oss dit. Vår tacksamhet kunde inte vara större.

För finns det något bättre sätt att spendera en lat söndag än att ha solen i ögonen, en filt om ryggen, en Mimosa i handen och Stockholms överlägset mest delikata brunchbuffé uppdukad inne i matsalen? Pocherade ägg, ugnsrostade tomater, bacon som så uppenbart kommer från en gris som haft ett lyckligt liv att det nära nog grymtar på tallriken. Idealiskt knaperstekt också, förstås. Revbensspjäll, avokadoröra, rimmad lax och rökta fenor. Såväl estetisk som kulinarisk fulländning. De barn vid bordet bredvid vårt som avstod den klassiska brunchmenyn och i stället fick restaurangens egengjorda mangoglass med färska ananasskivor såg inte helt missnöjda ut heller. Vi beställde mer kaffe till de avslutande pistagespäckade chokladkakorna. Missnöje fanns inte ens i vår sinnevärld.

11 kommentarer:

Elin sa...

Åh sluta! Nu blev jag jättehungrig.

undrande sa...

eh, skrev inte lisa matälskaren ganska exakt det här inlägget redan för några dagar sen?

Anonym sa...

ja tänk vad det är härligt att vara lycklig. Och rik. Och berömd. Och mätt. I solskenet.

Isobel sa...

Tror du att jag inte tänker på hur provocerande lycka är? Tror du att jag inte reflekterar över hur den möjliga självtillräckligheten i mina beskrivningar av de bra dagarna kan kladda sig kvar som en annan majonnäsfläck på synen av den jag är? Inte för att jag är vare sig rik eller berömd, men visst finns den där tanken där varje gång jag skriver om de bra sakerna, de lyckliga dagarna, de goda måltiderna. Ändå inbillar jag mig att min öppenhet om sorgen tidigare ger mig viss tillåtelse att vältra mig i lycka också. Up to a point, förstås. Det finns gränser. Jag har bara aldrig varit särskilt bra på dem.

Kalle, Årstaviken sa...

Jag blir lycklig då jag hör talas om frivilligorganisationer som ger hemlösa mat i Stockholm, eller när röda korset eller läkare utan gränser räddar livet på barn i Afrika.
Det finns så mycket att vara glad över!

Goesta sa...

Visserligen blev jag provocerande avundsjuk och hungrig när jag läste men vafan. Det är väl underbart att skriva om något skönt, behagligt, gott eller fantastiskt. Det är förresten mycket svårare än att mala på med sin (min) stagnerade skitångest eller syrligt kritiska attacksalvor mot något.

Jag vill läsa fler inlägg där någon gläds åt sin dag eller situation. Jag vill skriva fler också. De finns ju där, hela tiden, men man (jag) är usel på att uppmärksamma dem.

Elin sa...

Jag blir glad först då det dimper in obegränsat med pengar på mitt konto. Fram tills dess tänker jag vara bitter och missnöjd med det mesta i tillvaron. Med undantag om jag mot all förmodan skulle gå och bli förälskad.
Och så erkänner jag motvilligt att jag blir glad när jag läser om Isobels matorgie.

Anders Rylander sa...

Träffade ditt sällskap på Mälarpaviljongen framåt eftermiddagen och som hon strålade av lycka när hon berättade om er brunch. Jag och mitt sällskap stirrade hålögt tillbaka och började unisont nynna på Nancy Boy...Alcoholic kind of mood...sen gick jag hem och somnade om...

Mats Strandberg sa...

Det låter fantastiskt. Du måste testa brunchen på Clarion också, en sån dag man inte orkar ta sig just till stans utkanter.
Bara dessertbordet är värt pengarna.

Anonym sa...

Det är ju bara att glädjas åt innerstadbor som äter sig mätta eller som får obegränsat med pengar på sina konton. För visst finns det många sådana. Och även barn som räddas från svältdöden i Afrika. Glädjen sprider sig i Stockholm!

bonanza kid sa...

anonym: javisst, tillvaron var fattig innan brunchen uppfanns och spred sig i landet. nu har vi (innerstadsbor, visst. i städer som inte heter stockholm, surprise?) också möjlighet att välja mat för 130 kronor en lördagsförmiddag istället för att lägga dem på tre öl kvällen innan.