Nytt år, böcker, ostron mm

Jag är trött på den här bloggen. Jag är trött på alla ställen där jag borde skriva, men där jag inte känner att jag har något att säga för att jag inte vill skriva om det som är viktigt längre, och förresten skriver jag bara på min bok och använder allting viktigt där. I går försökte jag till exempel fråga ut en av mina bästa vänner om varför han egentligen anser att livet är meningslöst eftersom jag insett att en av mina karaktärer i boken är hemskt lik honom och att han alltså kunde förklara för mig hur min romangestalt tänkte. Han vägrade. Det var nog lika bra.

Annars har jag läst otroligt bra böcker på sistone. En lista (alla gör ju listor just nu):
1. Ann Heberlein - Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.
Något av det bästa jag någonsin läst, ohyggligt intensivt och vackert om psykisk sjukdom inifrån. (alltså, inte vackert som i estetiserat,
2. Isabella Varricchio - Pioner
Mycket modernt och flytande, sånt jag inte brukar gilla alltså, men fantastiskt genomfört.
3. Carl-Johan Vallgren - Kunzelmann & Kunzelmann
Galet berättande i Vallgrens vanliga pastichform, tyvärr med sockrat slut.
4. Johan Kling - Människor helt utan betydelse
Samma plågsamt exakta tonträff som i Darling av ett samtida fåfängt sökande efter mening och äkthet.

Alla de här böckerna kommer ut i början av året. Jag bryter alltså mot alla recensionsdatumsregler nu, men det är väl ändå ingen som läser här längre. Gott Nytt år! I år har jag kommit ihåg att fixa is till mina ostron. Förra året såg det ut som längst upp (efter att vi ätit alltså, jag hade inte köpt hem tomma ostronskal som pynt).

Rosengård i våra spalter

Dan Hallemar skriver om barnen, julen och kackerlackorna. När i helvete blev sånt här något vi bara accepterar?

Per Svensson skrev bra om kravallerna i Rosengård häromdagen också.

Ännu en bransch i kris

Kanske kan Berth Milton begära statsstöd? Om bilar och konstglas är delar av den svenska identiteten så måste väl samma sak rimligen gälla den svenska synden? Alternativt kanske de kan hävda upphovsrätt till de mest bildmässiga ställningarna och sedan stämma skiten ur vanliga amatörsexare.

Och så lite pausmusik

Ps. Okej, jag har rätt ocool musiksmak, men titta på alla permanentade tjejer som slänger med håret i videon också. Och killar i urtvättade jeans och långt hår som spelar gitarr på refuger. Det här är kärlek på riktigt.

Nämen, Therese Bohman har blivit med vanlig blogg! Eftersom jag är på utsidan och slipper tampas med skunk-tekniken tar jag mig rätten att känna ett stänk av det vemod hon själv avstår från. Å andra sidan kan det här ha the added benefit of att folk på exempelvis den tidning hon själv jobbar lär sig stava henne namn.

Ännu en man helt utan övertygelser

En gång i tiden var Henrik von Sydow en verklig integritetskämpe. Det var innan han insåg att man inte kunde vara det om man ville göra karriär i moderaterna. Det tar emot att säga sånt här om en gammal vän, men när jag läste det här i morse ville jag bara kräkas. Tänk att det är sånt här politiken gör med människor, mal ner dem och gör dem till åsiktslösa mähän som säger vad som helst om husse så kräver.

Läs också Johannas utmärkta genomgång av vad Beatrice Ask tyckte om datalagringsdirektivet innan hon blev justitieminister:

"Jag ifrågasätter hur effektivt det egentligen är för brottsbekämpningen. Det kostar mycket och det är ett problem ur integritetssynpunkt. Allvarligast är att man kan se precis på vilka hemsidor du har surfat." (2005)

(detta är blott ett exempel)

Spökjägare

Det är fascinerande att DN Kulturs Lars Linder menar att den urgamla konflikten mellan natur och kultur är att "jaga spöken". Är detta ett slutgiltigt tecken på den intellektuella vänsterns marginalisering? Att den utsätts för samma attacker som feminismen alltid gjort: "men måste ni bråka om småsaker, det viktiga är ju att vi drar åt samma håll." Eh, jaha.

Ni måste läsa Kjell Häglunds lustmord på Jan Guillou i GP!

"Men det finns också något kittlande kul, och faktiskt tidstypiskt, i Guillous Aftonbladet-krönikor och chat-deltagande om fildelning den senaste månaden. Det har med kombinationen av okunnighet och absurditetsnivå att göra. Ungefär som om Blondinbella skulle börja messa in krönikor om Mellanöstern till Stureplan.se."

En man helt utan övertygelser

Finns det några andra sätt att tolka detta på än att Fredrik Reinfeldt inte längre tror att internationell handel är välståndsskapande? Jag återkommer till min krönika från förra veckans Expressen, den om den farliga rädsla för omvärlden som ekonomiska kriser tenderar att leda till. Vad gäller frihandeln tog jag då Barack Obama och den amerikanska vänstern som exempel, men jag måste faktiskt erkänna att jag aldrig ens trodde att man borde känna samma farhåga inför de nya moderaterna. Nya, in deed.

Så många frågor om Ipred, så få svar

Alltså det här med att ladda upp och ladda ner, är det någon som vet vad politikerna menar när man vill jaga "uppladdarna"? Vet de inte hur bittorrents funkar, att man laddar upp och ner samtidigt? Syftar de på personerna som lägger upp helt nya torrents? Vet de inte att dessa personer numera alltid använder anonymiseringstjänster?

Så många frågor, så få svar.

Det presenteras också som en ny mjukare linje att vid mål som gäller skadeståndsanspråk som är lägre än ett halvt basbelopp, 21400, ska man inte riskera att få betala alltför höga rättegångskostnader vid förlust i domstol. Problemet är bara att så är det redan! Det finns ingenting nytt i det, men det är ju smart att presentera det som en kompromiss.

Med de nya preciseringarna om att upphovsrättsinnehavaren måste ha lidit ekonomisk skada får man förhoppningsvis in viss proportionalitet i lagen (allt beror förstås på hur domstolarna agerar) men luddigheten och den tekniska okunnigheten bland våra lagstiftare är fortfarande bedövande. Enda glädjen är det uppsving för anonymiseringstjänster som Ipred kommer att leda till. Det kommer att göra de ännu värre lagar som väntar runt hörnet, datalagringsdirektivet och annat, hyfsat beskurna i sin totala övervakningskapacitet. Alltid något.

Titta ner i en kloak och demokratin stirrar tillbaka

Läs också Karl Palmås om bloggkloaken och demos.

Arbetaren är en man

En mycket tänkvärd ledarkrönika från Aftonbladet.

Det är inte drogen som dödar

Läs Johannes Forssbergs fantastiska text om legalförskrivet heroin! Det var jag som såg till att han fick börja på Expressen. I dag är jag alldeles särskilt stolt över det.

Rolling

Jag funderar på varför inga av alla dem som kräver statsinsatser för att rädda Volvo tänkt på den tredelade svenska offentligheten. Det är ju inte staten som borde äga Volvo, det är förstås Göteborgs kommun. Detta kommunala bolag, Göteborgs Personbil AB, skulle vara alla s&m-pampars dröm, Johnny Magnusson och Göran Johansson ska självfallet sitta i styrelsen och så kan man hämta tillbaka PG som vd.

Hon kanske jobbar med HR på fotoaffären

Inte för att jag skulle ifrågasätta en självutnämnd "relationsexpert" (är det här en verklig familjeterapeut blir jag dock otroligt orolig för hennes patienter) men rent generellt, är det verkligen rimligt att döma vad som är viktigast i relationer efter en undersökning bland singlar? Det kan ju liksom finnas en anledning till att de just är det.

(Om jag ska vara seriös ett ögonblick och glömma mitt hånskratt mot expertisen och min tveksamhet mot vetenskapligheten i den här sortens undersökningar, är det ändå inte anmärkningsvärt att jämställdhet kommer på femte plats av vad som anses viktigt i ett förhållande bland både kvinnor och män? Vi har nog kommit rätt långt i det här landet ändå.)

Vanligt liv

Om man någon gång behöver bli påmind om hur lite pengar man tjänar så finns alltid facken:

"Det är oerhört viktigt att kunna klara ett vanligt liv och inte rasa ner på den maximala inkomstersättningen som nu är på ungefär 11.000 kronor netto i månaden, som är förfärande lågt."

Sture Nordh kräver trygghetschock. Själv skulle jag bli ohyggligt nöjd med vad han kallar ett vanligt liv. Jag är rent av hemskt nöjd när jag kommer upp i det som är förfärande lågt också.

"Ja, man har ju nog gått igenom alla känslor som finns"

"Hur skulle du vilja beskriva din säsong?

Nej jag tycker framför allt att jag har hållit en väldigt hög lägstanivå och så har jag en härlig stämning i skrivarlyan, det är en stor del av hemligheten"

Världens bäste Jesper har hört Peter Jihde ställa några frågor till PO Enqvist.

Det handlar inte om fildelning

En klok sammanfattning av ett av huvudproblemen med Ipred-lagen. Precis som jag försökte säga i förrförra veckan Expressenkrönika (och som tidningen själv också glädjande nog sedan kommit fram till) handlar den här frågan i mycket liten utsträckning om fildelning.

Och allt som krävs är en extrautrustad DeLorean

Som så ofta lyckas Rasmus i varje givet läge säga det man själv sedan bittert önskade att man hade sagt. Nu också om debatten om kulturkonservatism. Han identifierar lite olika varianter av densamma.

Min personliga favorit är nog den som drömmer sig tillbaka Tvåtusensexhundra år:
"Kulturkonservatism som en nietzscheansk-dionysisk uppgörelse med hela “den sokratiska människan”. Drömmer om att återupprätta tragedins mysterium."

I gar skrev jag en stump om Ipred i Expressen.

Äntligen lägre siffror!

Jag rekommenderar varmt läsning av Andy Eks lilla betraktelse av hur tidningsföretagen inte begriper vad som egentligen är deras produkt.

Kreti och pleti

"Så vi ska låta anarkistpöbeln bestämma lagstiftningen nu? Enda felet med FRA-lagen var att den inte bara infördes. Att låta kreti o pleti få skaffa dator och uppkoppling var uppenbarligen ett misstag."

Detta inlägg finns under rubriken "Digitalt tramssamhälle" att läsa som kommentar till Anders Mildners mycket intressanta Brännpunkt-artikel om de sociala medierna och opinionsbildningen apropå Ipred-diskussionen. Jag vet inte om det är ironiskt.

Long time, etc.

Jag jobbar så hjärnan blöder, men läs gärna de nya länkarna till höger. I helgen var jag förresten sort of med i Adaptation, se ovan. Det var i sanning omvälvande.

Han gör oss hela

Som ett litet kärleksfullt menat motmedel mot (eller bidrag till) den orkan av uppriktig känsloyra som just nu sveper över jorden:


(tack till Fredrik)

Bortsett från lyckan över president Barack Obama är jag förresten särdeles nöjd över att kongressens kanske obehagligaste ledamot, Marilyn Musgrove (som bland annat fått en endorsement av Ku Klux Klan för sitt motstånd mot homoäktenskap och stöd till dolda vapen) åkte på storstryk. Hurra!

Tillägg: Så mycket för det motmedlet alltså. Nu tittade jag på tacktalet igen och när jag ser de där två små flickornas leenden kan jag inte sluta gråta. De växer upp i ett land, i en tid, där detta är möjligt. Min son kommer växa upp i en tid när den som han först ser på teve som världens mäktigaste man är svart och heter Barack Hussein Obama. Nu gråter jag igen.

Ett ovärdigt slut

Jag slökollar på CNN:s livesöndning från ett av McCains slutrallymöten i Grand Junction, Colorado, och något ledsammare har jag sällan sett. Han ser så gammal ut, så orkeslös, han vet att han kommer att förlora och han vet att han har förlorat en rejäl portion av sitt anseende på kuppen. Strax bakom scenen står gamle polaren Joe Liebermann, och ingen kan tvivla på det genuina i den värme de två äldre männen känner för varandra. McCain hade sannolikt förlorat också om han följt sin egen vilja och valt Liebermann till vice, också om han kampanjat som sig själv, det var, som de säger i den andra kampanjen, onekligen time for change. Men det hade varit en vackrare förlust, ett vackrare avslut på en fenomenal politisk karriär än detta.

Som i Sydafrika 94, Iran 98

Christiane Amanpour beskriver scenerna utanför vallokalerna i New York:

"Scenes that reminded me of the historic election in South Africa in 1994 when a black man, Nelson Mandela, was elected president thus ending generations of white minority rule known as apartheid.

Or 1998 in Iran when women and young people turned out en masse to elect the first ever reform president, the moderate cleric Mohammad Khatami.

The enduring motif from those elections were the massively long lines at the polling centers. Men and women standing patiently, sometimes for hours, to cast their first ever vote for a hopeful secure future."

Ps. Så att ingen anklagar mig för att inte veta vem Amanpour eventuellt sympatiserar med så är hon alltså gift med James Rubin, som jobbade åt Bill Clinton och Madeleine Albright. För den som inte vet det är CNN dessutom det tv-bolag som anses luta mest åt demokraterna.

Sida vid sida

Jag finner det humorisktiskt att Johan Norberg och Naomi Klein kommit till så likartade uppfattningar om det amerikanska bankräddningspaketet. Ja, bortsett då från att Klein tidigare hävdat att orsakerna till paketet är att Bush vill ge bort alla pengar till bankerna så att inte Obama kan använda dem till sociala reformer.

Man skulle också kunna se det som att Bush är den mest effektiva undercover-socialisten i amerikas historia, eftersom han genom sin kriminella inkompetens skapat ett underskott som kommer att kräva oerhörda skattehöjningar för den som vill ha en budget i balans.

Bra argument för McCain

I kommentarerna nedan hänvisar Andreas till David Frums argument för McCain. Det är kloka ord, även om jag som jag skrivit tidigare kommit till en helt annan slutsats. Men man behöver inte vara galen för att rösta rött imorgon.

Liberaler runt borden

Häromdagen var jag förresten med i ett mailsamtal om liberalism med Johan Norberg och Per Svenssons för Sydsvenskan. Jag kom tyvärr bort lite i de avslutande spännande spåren eftersom jag avvek för att ta hand om min son. (Det hade möjligen varit en tjusigare illustration av villkoren i det här samhället om inte Johan hade hängt med sin son tidigare under samtalet, men han hade ju bättre möjligheter att ta igen det)

Klasshatshögern

I dag skriver jag om hur högerns klasshat fäller John McCain. Precis som Applebaum och Norberg önskar jag förstås att han hade blivit president 2000, men att han lånar sig till detta är djupt tragiskt.

Varför vettiga konservativa inte kan rösta på McCain

Anne Applebaum säger allt det som det är ett plågsamt mysterium att exempelvis Hans Bergström inte säger. Det är för övrigt fascinerande att se hur nära nog alla de vanliga intellektuella amerikanska idolerna hos den svenska (intellektuella) högern i det här årets val kommer till beslut som liknar Applebaums. Och alla med ungefär liknande argument. Christopher Hitchens tar upp Palins (och McCains) syn på vetenskap, Fareed Zakaria argumenterar mer känslomässigt utifrån kandidaternas karaktär och sin egen situation, David Brooks skriver om att McCain övergivit sin egen pragmatiska konservatism. På ett seminarium jag var på häromveckan tillfrågades Johan Norberg om vilken kandidat han höll på och han försökte smita undan genom ett Applebaumskt: "Jag önskar att Jon McCain kunde ha blivit president för ett år sedan".

För all del. Vem gör inte det? (Då hade man åtminstone sluppit ett år med W.) Även under primärvalen i vintras var jag själv fortfarande stillsamt McCain-entusiastisk. Men McCain har förändrats av den här kampanjen, han har låtit sig själv kidnappas av galenpannehögern, av Rove & Hannity & Limbaugh (som förresten häromdagen sade att det bara var skönt att vara av med de pragmatiskt konservativa som Colin Powell och andra som nu gått ut med sitt Obama-stöd) och han är inte längre den han var. Enligt Applebaum (jag har inga andra källor tyvärr) har McCain till och med svängt i tortyrfrågan för att gulla med vansinneskrafterna inom GOP och då finns det faktiskt inte längre något fog alls för allt det där vanliga vi brukade säga om hans fasta karaktär.

Det ser de tänkande amerikanska republikanerna. Att de svenska McCain-fansen inte gör det är obegripligt. Eller kanske beror det bara på att de väljer bort just det. Att tänka.

Och en helt annan sorts tips

Förresten hoppas jag att ni läser Barstol - den blogg som fine Hermann Dill har ihop med fyra kompisar. Jag hade tänkt att komma förbi Gubbrummet på Spy Bar i lördags när Hermann gjorde en liten avslutningsspelning innan flytten till Göteborg, men jag fastnade på en hemmafest där två vilt främmande människor förklarade mig sin kärlek och alla spelade sina favorittryckare och sedan blev jag som den småbarnsförälder jag är så trött att jag var tvungen att åka hem och sova. Så förlåt Hermann.

Ytterligare ett lästips

Om man är det minsta intresserad av amerikansk politik bör man också läs Tina Browns nya satsning The Daily Beast regelbundet. På TDB skriver bland allt annat Chris Buckley om amerikansk konservatism utifrån sin position som sin fars son (pappan William Buckley var en av de stora konservativa intellektuella och typ gud för dagens intello-republikaner.) Det kan tyckas lite konstigt, och ibland blir det överdrivet "pappa skulle ha tyckt si eller så" men Chris Buckley är själv en politisk journalist och, tja, kan en del om det han pratar om. Till skillnad alltså från när den skönlitterära författaren Cecilia Gyllenhammar skriver på Newsmill om Volvos strategiska affärsmisstag.

Läs Martin Gelin om den tragiska utvecklingen inom republikanerna.

En liten apell mot det som kallas arbetslinjen

Min artikel i Arena finns alltså inte på nätet men efterfrågas av snikna typer som inte vill betala för samhällsjournalistik. Det senare är jag emot, men numret kom ju ändå ut för flera veckor sedan och jag vet inte ens om det finns kvar i tidningsaffärerna. Här är alltså min artikel.

-------------------

Hör jag ordet arbetslinjen en gång till så börjar jag gråta. Hur har det kommit sig att denna endimensionella, puritanska klyscha blivit grunden i all svensk politik? Eller har den? Vad betyder i såfall arbetslinjen? För den kan ju inte handla om att det i varje läge ska löna sig mer att arbeta än att inte göra det. Då skulle knappast socialbidragen vara utformade för att på effektivast möjliga sätt hålla kvar både vuxna och deras barn i bidragsberoende. Inte heller anses bidrag till föräldrar, varken i förlängd föräldraförsäkring eller vårdnadsbidrag, strida mot arbetslinjen, trots att de effektivt håller människor i sina bästa år borta från arbetsmarknaden i åratal.

Men kan de inte äta moralkakor?
Nej, arbetslinjen handlar om moral. Det nya arbetarpartiet är i den dimensionen likadant som det gamla. Arbetslinjen är uppfattningen om arbetets uppryckande kraft, där endast den som arbetar är en hel och ren och ordentlig medborgare, medan de andra, lösdrivarna och vagabonderna, inget har i folkhemmet att göra. Under uppbyggnaden av välfärdstaten var detta möjligen rimligt, för att få acceptans för sociala reformer måste de arbetande, skattebetalande, övertygas om att deras pengar inte gick till slöfockar och halvkriminella. Men i dag? Har vi inte kommit längre?

Nej. Alla förslag för social trygghet bortom arbetslinjen måste motarbetas. Till och med miljöpartiet, som alltid talat om medborgarlön, har förpassat idén till kategorin ”visioner” snarare än handfasta politiska mål. Ungefär som socialdemokratin och republiken. Medborgarlönen har även för miljöpartister blivit symbolen för det flummiga, världsfrånvända, det som låter alla käka praliner i soffan framför Days of Our Lives på någon annans bekostnad. Och hur skulle man kunna mota utanförskapet med sådan dårskap? Att det är i sociala försäkringssystem som sagt sig bygga på just arbetslinjen som hundratusentals slagits ut från arbetsmarknaden vill ingen låtsas om.

Bortom vänster och höger
För snart 15 år sedan lanserade Stefan Fölster, nationalekonomen som senare kom att bli chefekonom på svenskt Näringsliv, idén om medborgarkonton – individuella konton där människor hade kontroll över stora delar av de pengar de under sin livstid skulle komma att betala in i skatt och kunde göra uttag själva för föräldraledighet, studier och liknande. Medborgarkontona byggde onekligen på arbetslinjen, ur ett livstidsperspektiv, men skulle ändå ge enskilda människor långt större inflytande över sina liv. Idéerna väckte intresse först, men försvann snabbt ur det politiska rampljuset och står mycket långt ifrån dagens blocköverskridande enighet kring ökad kontroll och hårdare krav i socialförsäkringarna. För hur skulle det se ut om folk bara kunde ta ut pengar för att de ville?!

Det kan man undra. Svaret beror förstås på vad som är det egentliga målet. Vill man få människor som inte arbetar att börja göra det eller vill man framförallt få dem att känna sig som sämre människor? Om det sista är viktigast är förstås arbetslinjen, som den uttrycks numera, utmärkt. Morot och piska, eller ärligen mest piskor. Men om man prioriterar det förra är läget betydligt mer oklart. Ännu mer tveksamt blir det om man dessutom tar in sådant som behovet av en dynamisk ekonomi i kalkylen.

Så som vi behandlar de allra minsta
Låt oss exempelvis tala om dem som står längst från arbetsmarknaden och lever på socialbidrag. I dag är det nästan omöjligt för någon som är beroende av socialbidrag att förändra sin ekonomiska situation. Bidraget räknas nämligen av, krona för krona, från eventuella sidoinkomster. Eftersom socialbidraget räknas på familjebasis gällde det tidigare i hårdföra kommuner även sommarjobbande barn. På så sätt präntade systemet in bidragsberoendet även i nästa generation. Det här har blivit bättre. Dels räknas sedan januari i år inte längre barns inkomster in, dels har det ökade förvärvsavdraget gjort att man åtminstone inte behöver skatta för små inkomster, men det har inte påverkat läget i grunden. Marginaleffekten är 100 procent.

Jämför detta med de reformer som regeringen infört för förtidspensionerade. Här finns en insikt om att alla de 540 000 människorna inte är arbetsoförmögna och om att det hittills, trots det, varit förtvivlat svårt att locka ut dem i arbete. Därför får man numera arbeta eller studera som man själv vill, med bibehållen aktivitetsersättning, upp till inkomster på 41 000 om året. Därefter minskas förtidspensionen bara med hälften av de ytterligare inkomsterna. Man får minst hälften kvar, för att anknyta till en gammal skatteparoll. Det går ännu inte att se vilka effekter reformen har haft, men tanken är otvetydigt god. Det är tryggheten som får människor att våga försöka.

Skillnad på folk och folk
Vad är då skillnaden mellan dessa personer och de socialbidragsberoende? Mellan folk och folk? Varför anses tryggheten ibland leda till det för en rörlig, expansiv ekonomi så viktiga individuella risktagandet men ibland bara förslöa och förslappa?

En titt i socialdepartementets skrivelser om vårdnadsbidraget ger dystra svar. I vissa familjer anses nämligen vårdnadsbidraget strida mot arbetslinjen. Man kan inte få vårdnadsbidrag om man är sjukskriven, eller arbetslös, eller nyanländ invandrare, eller om man bor ihop med någon som tillhör de kategorierna. Dessa utanförskap anses smitta hela familjer. Då klarar man inte av någon valfrihet. Folkhemmet gör skillnad, nu som då.

Kanske låter det här som om jag inte begrep arbetets värde. Det gör jag förstås, både för den enskilde och för samhällsekonomin. Jag anser också att man bör tjäna mer på att arbeta än på att inte göra det, om så bara för att motsatsen visar förakt för människors faktiska ansträngningar. Men vägen till ett arbetande folk går inte genom att predika arbetsplikt och dra undan stålarna från alla som inte ropar hallelujah. Lika lite som det går genom att frikostigt pytsa ut pengar under förutsättningen att man för allt i världen inte jobbar. På det senare sättet fungerar ju socialförsäkringarna, man kan inte gå på a-kassa och jobba litegrann, då blir man av med stödet.

Medborgarlönens charm
Mycket talar däremot för att en medborgarlön på en relativt låg nivå skulle leda till mer arbete. Marginaleffekterna blir noll, alla ansträngningar räknas och uppmuntras, men fungerar de inte finns en trygghet kvar. För människor vill ju i allmänhet arbeta. Under tiden av det stora omtalade utanförskapet har volontärarbetet i Sverige exempelvis stigit till tidigare oanade nivåer. Tryggheten i ett sådant system skulle också kunna vara förlösande för företagsamhet och nya osäkra idéer, exakt det som varje ekonomi behöver.

En tv-satsning med bett

I DN Kultur står det i dag att man "storsatsar på tv-journalistik". Förutom en en stor pr-artikel om High School Musical (och för all del en sågning av samma film i recensionsblocket) kan man i bilagan läsa en tv-krönika om Katrin Zytomierska-såpan. Den illustreras av en bild på en kvinna som förvisso är rätt lik KZ, smal, mörkt hår, intressant, potentiellt judisk näsa (för att tala med Marcus Birro), men som, förutsatt att det inte skett plastikkirurgi före eller efter bilden, definitivt inte är hon.

Vem är det då och vad vill DN säga med bilden? Eftersom texten handlar om det mystiska i att så mycket uppmärksamhet riktats mot ett program ("Idol-eftersnack") som nästan ingen tittar på skulle det förstås kunna vara en illustration av poängen, men exakt hur vet jag inte. För det kan väl inte vara så att DN:s storsatsande tv-journalister inte heller tittar på programmen de skriver om och därför inte upptäckt att bilden föreställer någon annan?

Jag skrev nyss ett hemskt elakt inlägg om Niklas Ekdal som beklagar sig över att folk uttalar sig om hans bok utan att ha läst den, men jag gillar Niklas så jag bestämde mig för att inte publicera det.

Apropå böcker har jag precis kasserat de 200 sidor jag hade och börjat om från början. Plågsamt och befriande på en gång. Det här är ett bisarrt yrke.

Isobel + Arena = sant

Varje år när vi som skriver för Expressen kultur uppmanas meddela läsarna våra kulturella julklappstips brukar jag säga att folk ska ge bort en prenumeration på tidskriften Arena. Det är inte för att jag skriver där ibland eller för att de desperat behöver fler läsare (fine Richard på Atlas finansierar ju med alla Linderborg&Didion-pengar) utan för att tidningen uppriktigt är en av ytterligt få arenor i Sverige för spännande intellektuell politisk diskussion. Ledarsidor i all ära, men det finns för mycket måste-ämnen, för snabba deadlines, för korta spalter för att det riktigt ska funka där. Och kultursidorna är för stela och förutsägbara i sina uppfattningar (DN) alternativt för inriktade på stil (Expressen) för att riktigt kunna axla manteln. Därför är det välgörande att Arena finns. I senaste numret har jag två texter, varav jag framförallt är nöjd med den som handlar om arbetslinjen. För ett par nummer sedan hade Magnus Linton en text om den politiska hedonismen som var så bra att jag bara satt där och stirrade i beundran. Jag håller inte med honom i allt, men Linton är en av få stora svenska intellektuella. Tyvärr finns ingen av dem på nätet.

I dag skriver jag förresten om Nina Björks avhandling i Expressen.

Mysigt värre

I veckan läste jag i en artikel om att småbarnsfamiljer har svårt att få tid till att laga mat att 97 procent av det som kallas storstadsfamiljer "fredagsmyser". Själv har jag i detta nu det hyfsat mysigt i soffan med ett glas portvin, men inser att något saknas i min kontemporära bildning. Jag vet nämligen inte vad det innebär att fredagsmysa. Jag har såklart hört ordet i just samband med barnfamiljer, men är det något alldeles specifikt eller handlar det bara om att det finns ett nytt ord för att säga att man äter och dricker gott i hela familjen just på fredagen? Stora S föreslog att det kanske handlade om att stora som små åt transfett tillsammans, alltså det som i VIP-sportsammanhang brukar kallas en snacksbuffé, men är det bara ostbågar som myset syftar till?

Att veta vad man ska hålla fast och veta vad man ska släppa

Det är sådär när man lämnat en storgråtande unge på dagis som sträcker världens mest älskade små tjocka armar efter en och får fram ett mamamamama mellan ångestvrålen och med tårarna rinnande hjälper det just då inte särskilt mycket alls att fröknarna säger att han är nere i max en kvart efter att man gått och sedan tycker att det är toppenroligt att leka med de andra barnen. Det är sådär när man tittar på 150 sidor av något som ska bli en bok och inser att man nog i själva verket är en maximalt medioker prosaist och att vissa av karaktärerna plötsligt gjort saker som passar i berättelsen men som inte funkar alls med deras specifika drivkrafter och personer och antingen måste man byta berättelse eller huvudkaraktärer och sittande med den insikten som en sten i knäet försöker man desperat tänka på något annat. Ens bästa vänner jobbar jämt och har aldrig tid att träffas eller ens prata i telefon och man har ingen aning om vad finanskrisen kommer innebära men hoppas innerligt att räntorna inte stiger för mycket för då kommer det inte vara lika roligt att vara statusproletär längre och utan tillgång till socialförsäkringar är de numera halverade fondtillgångarna inte lika mycket trygghet längre. Ekonomiskt är det ändå okej. Jag har levt på mycket mindre än nu. Den stabila medelklassuppväxten vadderar. Men hans ångest imorse går inte ur kroppen. Jag måste blinka bort tårar nu vid datorn bara av att tänka på den. Hur länge håller inskolningsgråten på morgnarna rimligen på? Han tycker ju om dagis egentligen.

Jag som hade tänkt att skriva ett öppet bloggbrev till Elin om att hon absolut absolut måste skriva klart sin roman och att jag mer än gärna hjälper till med förlagskontaketer och sånt om jag kan och så hamnade jag här. Jag måste förklara bakgrunden. För några månader sedan skrev jag här att jag älskar hennes blogg (och det gör jag) och då skickade hon mig sin vulkan-bloggbok och jag läste den från pärm till pärm på ett par timmar. Jesus vad hon kan skriva. Det var den där gamla sortens blogg, like it was 2005, självutlämnande och privat och litterär och politisk och underbar. Jag hittar inte de där bloggarna längre. De som skrev så har väl kommit vidare i sina karriärer och klivit ut ur anonymiteten och kan eller vill inte skriva så längre. Jag förstår det, det har jag skrivit om förut. Men det måste ju finnas nya. Jag är för slö bara. Vet inte var jag ska leta. Är för fast i min egen otillräcklighet för att anstränga mig. Men Elins finns fortfarande och häromveckan skrev hon lysande om fejkade orgasmer och jag tänkte svara på det, men jag kan inte skriva om det utan att bli personlig och så långt in får ni inte komma längre så jag släppte tanken. Jag släpper för många tankar nu. Jag håller fast vid för många också. Fel sort på båda ställena.

En äcklig liten fest*

Efter att ha läst Facebooks lista över folk som kommer till releasefesten för Byt Namn på Spy Bar imorgon finns bara en sak att säga: en välplacerad handväskebomb och det vi kallar mediegeggan is no more. Kaputt, borta. Det säger en liten smula om den effektiva pr-kampanjen för den här boken.

Jag vet tyvärr inte om jag är nominerad i kategorin Sveriges bästa medienamn, men jag tycker personligen att jag förtjänar ett omnämnande som en av ytterligt få som faktiskt är på förnamnsbasis med den lilla bit av offentligheten som är, eh, mediegegga. Jag och Carola, liksom. Inga jämförelser i övrigt.

* Syftar alltså på Jonas Thentes otroligt roliga lilla sågning i morse som självfallet inte finns på nätet. Nu finns den.

red-white-and-Gelin

Just idag känner jag för att påminna om min egen ett och ett halvt år gamla uppmaning* till någon obestämd redaktör att städsla Martin Gelin som USA-valskorrespondent. Då blev jag avfärdad i kommentarerna, men tiden och Martin har visat sig vara på min sida. Och svenskan förstås. Hans och Karin Henrikssons USA-blogg är allt det svensk utrikisk valbevakning generellt inte är. Lägg till Gunilla Kinn också och så hänger man med totalt även om man inte själv orkar statistiknörda på 538 eller Real Clear Politics. Att Martin tackat nej till att vara med i Daily Show är dock ofattbart.

* Uppmaningen ligger alltså i kommentarerna, i själva blogginlägget är jag sur på Gelins Ronnie Sandahl-bashing.

Förlåt mig, eller det här är en offentlig kursändring

Nu har jag läst på mer och jag vet visserligen inte om jag orkar skriva ett enda jävla ord till om det, men det tycks onekligen som om även den nya FRA-lagen har en del förfärande brister. Den första är förstås samverkanspunkterna, som alltså inte kommer hamna hos FRA utan hos den nya integritetsdomstol (eller avlyssningsdomstol, välj term efter sinnesstämning) som skapas. Till skillnad från vad exempelvis Mark Klamberg säger anser jag att domstolen i sig är en stor skillnad mot det som tidigare kallades "domstolsliknande nämnd". Precis som jag skrev i en kommentar kan man göra jämförelsen med demokratisk respektive demokrati-liknande. Ganska stor skillnad, eller hur? När något ska likna något bra men inte riktigt vara likadant är det ofta de bra sakerna som försvunnit. Jag har lite svårt att begripa varför FRA-motståndarna litar så mycket mer på Telia än på en domstol.

Detta sagt är det ytterst otillfredställande att kablarna alltså uppenbarligen ändå ska kopplas in till staten. Enligt Henrik Alexandersson skulle detta kunna bero på att operatörerna har vägrat ta på sig uppgiften att göra den första sållningen. Om det är sant finns förstås få andra alternativ om man nu ska ha den här sortens signalspaning.

Det sista är en nyckelmening. Hos de flesta motståndare till FRA-lagarna antyds eller sägs rakt ut att vi inte borde ha det. Att det är ineffektivt i förhållande till integritetskränkningen och att det finns bättre sätt. Jag tvivlar inte en sekund på det. 11-septemberkommissionens rapport visade ju exempelvis tydligt att den här sortens vidvinkelspaning ger för mycket brus för att man ska lyckas fånga upp de tecken som ändå kommer på att faror är på väg. Traditionell underrättelsetjänst ihop med studier av öppna källor, däribland studier av finansiella transaktioner, anses av experter vara mer effektivt i alla fall i arbetet mot terrorism.

Om det nu är det de ska jobba med alltså. För man hade ju knappt hunnit pusta ut över att det ytterligt böjliga "yttre hot" skulle försvinna så säger Tolgfors till Ekot att ett av ändamålen nu kan vara: "Internationella företeelser i övrigt av särskild betydelse för svensk utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik." Hur stämmer det med Johan Linanders påstående att "inget “luddigt” om yttre hot kommer att finnas kvar" eller med folkpartikvinnornas (och hela Folkpartiets) jubel över att det nu bara kommer kunna spanas mot yttre militära hot. För mitt öga verkar "internationella företeelser i övrigt av särskild betydelse" vara valutaspekulationer och miljöhot all over again.

Jag håller fast vid att den nya lagen är bättre. Den stängda FRA-shopen, domstolen, informeringsplikten är inte bara fernissa. Att Centrum för rättvisa säger att den nya lagen följer Europakonventionen betyder mycket för mig. Men det återstår ändå alldeles för många frågetecken för att man ska kunna slappna av.

Tyvärr, och jag menar verkligen tyvärr, tror jag ändå att min initiala analys håller. Vi hade nog inte kunnat få något bättre än det här nu. Jag hoppas innerligt att Camilla Lindberg och de andra pressar tillbaka Tolgfors till det de tror att de kommit överrens om i ändamålet, och jag hoppas att andra detaljer, som om huruvida det verkligen krävs domstolsbeslut för spaning i trafikdata och inte bara meddelandedata, här finns visst olika uppfattningar, klargörs snarast. Men alternativet att inte ha bred signalspaning i kabel fanns och finns inte på bordet. Det är bara miljöpartiet i svensk riksdag som vill det och ingen parlamentarisk utredning tillsatt av en regering under galgen skulle komma till den slutsatsen, oavsett hur rimlig den vore. Sådana är politikens villkor. Jag kan förvisso se en del andra skäl till att inte rösta borgerligt nästa gång, men att hoppas på att en socialdemokratisk FRA-lag skulle innebära att FRA bara fick spana i etern är otroligt naivt.

Thomas Bodström, som var den som i EU kämpade fram det datalagringsdirektiv som snart blir svensk lag, kan inte stava till integritet. Datalagringsdirektivet handlar inte bara om vad staten kan göra, som FRA-debatten ju trots allt gjort, det handlar om vad staten ska göra. Som att kräva att all information om alla sms, mail, telefonsamtal, internetuppkopplingar och uppgifter om mobiltelefonlokalisering sparas i 6 månader och görs tillgängliga för polisen. Snacka om sociogram. "Sparka Bodström först" skrek den kloke Mattias Svensson på den där integritetsdemonstrationen på Sergels torg när vi uppmandes att applådera för en närvarande Mona Sahlin. Han har rätt.

Jag vet inte vad det här innebär för det fortsatta arbetet för integritetsopinionen. Motståndet mot FRA blev så konkret, det blev något att samlas kring som inte motståndet mot datalagringen, eller Bodströms alla trixanden kring hur svåra (lätta) brott som egentligen skulle krävas för buggning och annan övervakning, blev. Men en sak är säker. Jag får nog bortse från mitt motstånd mot att skriva mer om det. Om jag så kräks över tangentbordet på kuppen.

Varför nöja sig med ett ömt slag när man kan få så mycket mer?

Carla Brunis alfamanstycke sätter såväl Åsa Mattsson som Gyllenhammar/Zandén i visst perspektiv:

"Jag vill ha en man med atomvapen"

Bara en snabb liten hyllning

Randanmärkning/radanmärkning

Nisse Schwartz kritikblogg är förstås en fantastisk idé, dels för att Nisse är Sveriges bäste kritiker, dels för att det finns så mycket böcker och så lite plats i spalterna. Däremot måste de fixa typografin, man kan inte läsa så långa texter i det formatet när styckeindelningen knappt syns.

Maten var äcklig och det fanns alldeles för lite i FRA-version?

Javisst, herr Minister

Exakt hur ont folkpartikvinnornas punggrepp på Fredrik Reinfeldt gjorde får vi aldrig veta. Men man får anta att smärtan var betydlig. Nu har kritikerna nämligen fått rätt på punkt efter punkt. Av FRA-lagen finns bara namnet kvar. Det är en stor seger för integritetsopinionen och för den bloggbävning som i månader skakat Sverige.

Det blir ingen massavlyssning, säger Sten Tolgfors. Till skillnad från när han tidigare upprepat samma sak med allt mer mekanisk stämma, är det sant. Om man ska tro det förslag som Fredrik Reinfeldt lade fram i går så blir det inga samverkanspunkter hos FRA.

Detta är helt avgörande. Det var genom dem som den tidigare lagen gav staten kopior på all internettrafik. Nu ska FRA i stället bara få ta del av den trafik som hämtats in efter domstolsbeslut på ytterst strikta sökbegrepp. Det är alltså hos operatörerna som sökningen sker, inte hos FRA.

De yttre hoten för vilka man får spana, med miljöförstöring, finansoro och annat, försvinner till förmån för traditionella yttre militära hot och terrorism. Det blir en tydlig begränsning på ett år för hur länge materialet får sparas (här är det dock oklart om det gäller enbart data eller också de analyser som görs, dvs exempelvis sociogrammen), man får inte spana på kontakter mellan svenskar, även om kontakten passerar gränsen på vägen. Den individ som blir spanad på skall upplysas om detta och kommer kunna få sin sak prövad, med möjliga skadestånd i efterhand. Den så kallade FRA-shopen stängs så att de enda som kan beställa sökningar från FRA blir regeringen och försvaret. Skiljelinjen mellan polis och militär upprätthålls.

Jämför detta med den kritik som framförts av exempelvis Centrum för Rättvisa och nätverket Svart måndag. Eller jämför med den lista krav som Camilla Lindberg och Agneta Berliner ställde i en debattartikel den 28 augusti. Regeringen har böjt sig för dessa invändningar på nära nog alla punkter. Nu får vi en lag enligt tysk modell som uppfyller Europakonventionens krav. Visst kan man tycka att det borde vara en självklarhet, men det har ju de senaste årens integritetsdebatt sorgligt nog lärt oss att det långtifrån är.

Ändå kommer tal om fp-kvinnornas svek, både från oppositionen och från bloggvärlden. Det kan bero på tre saker. En är att vissa debattörer inte vill ha någon signalspaning i kabel alls. Man undrar dock varför de i såfall har ställt krav om parlamentariska utredningar från första början. Ingen kan väl ha trott att en parlamentarisk utredning i ett parlament där bara ett parti, och det knappt, har den uppfattningen skulle resultera i ett nej till spaning?

Att oppositionen är kritisk ska såklart tolkas som partipolitik. Deras motiv har hela tiden varit att knäppa regeringen på näsan. Ingen tror väl att Thomas Bodström brinner för den personliga integriteten? Att alliansen uppnått enighet är alltså ett större bekymmer för dem än hur resultatet av den enigheten ser ut. Miljöpartiet har ett verkligt engagemang i sakfrågan, men hade förstås hoppats locka frihetligt sinnade borgerliga väljare på FRA-frågan.

Att hänga upp sig på det proceduriella, kravet på en utredning, visar tyvärr att man inte förstår politikens villkor. Så desperat ville Fredrik Reinfeldt nu att det skulle se ut som om han inte givit efter, att han i sak givit efter på alla punkter. Om han i stället tvingats till en utredning kan vi vara säkra på att han tillsatt Helena Rivière, eller någon annan skygglappslojalist, och resultatet av utredningen hade blivit lång sämre än det lagförslag som nu ligger.

Det gör förstås inte hanteringen av FRA-frågan ett dugg mer charmfull. Mobbningen av de egna värker fortfarande. Politikerföraktet har eldats på av alla karriärister i partierna, som Fredrick Federley och Annie Johansson eller Henrik von Sydow och Gustav Blix, som övergav sina egna uppfattningar för en spottstyver och en harkling från sin minister. Vi kommer inte att glömma det upprepade hånet mot en påläst opinion och alla tafatta försök att smyga och trixa igenom en urdålig lag.

Men faktum kvarstår. Om gårdagens förslag går igenom, och Reinfeldt inte försöker lura oss än en gång, så får vi en rimlig rättssäker reglering av signalspaningen. Då kan man ta att Sten Tolgfors låtsas som att det var det han ville hela tiden.

*Det här är en längre version av en text som jag i dag har på Expressens kultursida. (Artikeln är inte utlagd än, så länken går till hela sidan.)

Välkomna!

Ha, knappt hann jag klaga på dem så kontrar de med en opinionsblogg. Den ser bra ut än så länge.

En blogg startar också den bedårande Björn Wiman som alltså häromdagen blev ny kulturchef på Expressen. Så fort Björn säger något särskilt roligt till mig brukar han lägga till en varning: "det här får du inte skriva på bloggen". Vi får hoppas att han vågar använda sig av godbitarna i sin egen bloggverkstad.

Men var finns den goda journalistiken då?

I går diskuterade jag den nya offentligheten och de gamla och nya medierna i Nya Vågen i P1 med Martin Jönsson och Göran Sommardal och det kändes än en gång lite som när Anders Mildner i direktsändning blev ombedd att förklara 1) vad Prince var 2) hur det här med internet fungerar.

Okej, jag är lite elak mot både den förtjusande Eric Schüldt, som var programledare, och Sommardal, som skulle representera det gamla mot mitt och Jönssons närmast löjligt samstämmiga "nya". Men jag kan faktiskt inte förstå hur det skulle vara de nya mediernas fel att diskussionen efter SVT:s FRA-dokumentär och hårdvinklade Bildt-citat kom att handla om de där citaten snarare än om spelet kring FRA eller exempelvis den mån som underrättelsetjänsten i helhet faktiskt samarbetar med diktaturer. Det var ju SVT som felvinklade och Bildts bloggande tvingade dem att ändra sig. Hur kan det vara fel att ett fel ändras till ett rätt? Precis som Jönsson sade i diskussionen var det dessutom i gammelmedierna som man bara fokuserade på Bildt-bråket. På bloggarna fortsatte vi i huvudsak att prata om sakfrågan.

Det är problematiskt om bloggarna leder till att journalistiken får ge efter för bara åsikter, sade också Sommardal. Han måtte inte läsa Henrik Brors särskilt ofta. Eller är Brors spalter också bloggosfärens fel?

Vad bloggarna själva gör är ju en sak, men i den utsträckning det leder till en försämrad journalistik i vanliga betalmedier är det rimligen ett val som sagda betalmedier gjort på egen hand. I det specifika Bildt-fallet ledde ju bloggen till en små småningom bättre och sannare journalistik, något som förhoppningsvis kan ge fortsatt hopp om rimligare vinklingar i allmänhet. Det finns otroligt stora problem inom journalistiken i dag - förytling och fördumning är bara förorden - men de beror på i första hand pengar och i andra hand förvirring inför uppgiften. De båda hänger förresten intimt samman. Jönsson berättade när vi var på väg ut ur radiohuset att de på journalisthögskolan i Göteborg, där han är gästprofessor, över huvud taget inte tar upp internet i den vanliga undervisningen. Han försöker motverka det, men det säger ändå så mycket om varför oförståelsen mellan skråna är så gigantisk.

Jag återkommer till Björn Elmbrants bisarra texter om TPB och bloggosfären. Att som han gjorde, blanda ihop de två företeelserna är ungefär lika påläst som att analysera politik utifrån opinionsundersökningar genomförda på telefon och blanda ihop väljarna med Tele2. Ändå är det som om hans okunskap inte spelar någon roll alls för hans framtida skriverier. Herregud, vad kan man kräva av en gammal man, som han själv sade.

Som jag skrev i en artikel på Newsmill häromdagen (jag och Jönsson skrattade för övrigt lite åt att vi skrivit så lika texter om saken, helt oberoende av varandra), finns fördumningsproblematiken såklart bland bloggarna också. Men om vi ska leta efter traditionell god journalistik kan man bara se på bloggarnas bevakning av EU:s telekompaket som det röstas om i dag. Mark Klamberg, Henrik Alexandersson, Oscar Swartz och flera andra har gjort grävjobb som EU- eller teknikreportarna på tidningarna inte ens verkar ha läst. Eller åtminstone inte förstått. Varför skulle de annars vara så knäpptysta? (Bloggaren) Johanna Nylander har haft en text i Kvällsposten, och i Presstext hittar jag en DN-notis, annars inget.

Visst kan man om man nu vill se telekompaketet som ett specialintresse som inte berör vanliga mediekonsumenter, men två tredjedelar av svenskarna är ute på nätet varje dag. När de börjar bli avstängda från detsamma utan rättegång för att grannens ungar laddat ner filmer via det för ovana så vanliga oskyddade nätverket kommer de kanske ändå att tycka att det hade varit bra att få reda på i förväg.

Ain't no sunshine when he's gone

Ännu ett tecken på att svenskans ledarsida fattar nätet bättre än alla konkurrerande redaktioner:
Politikens Youtubiana - först ut Kim Il Sungs död!

Måsteläsning och lysande journalistik

Alla måste läsa det stora reportaget i veckans Fokus om spelet bakom FRA-lagen. Utifrån de källor jag har finns vissa smärre faktafel i texten, men i det stora är det ett imponerande grävjobb och ännu ett kapitel i den sorgliga historia som FRA-eländet är. Kommer alliansregeringen någonsin att hämta sig från det här fiaskot?

då ses vi på stan snart dårå. fan att integritetsrörelsen inte har några tamburmajorer.

Värdiga vinnare

Jag håller helt med om det beröm som riktas mot Svenska Dagbladets ledarredaktion via nomineringen till Årets redaktion:

"Svenskans ledarredaktion är ett föredöme hur en liten redaktion kan förbättra sitt genomslag genom att vara snabba och kloka med att använda sociala media. Från starten med Svenskans banbrytande ledarblogg har detta påverkat ledarsidans utformning, ledarredaktionens sammansättning och kanske mest av allt, det har bidragit till en politisk debatt som är alertare och som ligger närmare de fria debattörerna än partiernas etablerade spinndoktorer. Detta placerar redaktionen mitt i den eruption av politisk opinionsbildning som kallas "bloggbävningen"."

Det är mycket ledsamt att min egen hemmaredaktion är så ointresserad av nätet. Kanske blir det ändring nu med Karin Olsson som väl fått något slags uppdrag i den riktningen, men det krävs ändå engagemang från hela redaktionen för att det ska bli bra.

Det är en dyster tid vi lever i

Anders Mildner säger, apropå diskussionen om TPB och Arboga-förundersökningen, som vanligt kloka saker:

"Acceptera aldrig en journalistik som väljer att se teknik som något krångligt och moral som något enkelt. Verkligheten är nämligen precis tvärtom."

Enligt mina källor var även en del personer i Debatt-redaktionen hyfsat upprörda över det bisarra uppläget på måndagens debatt. Själv stärktes jag ju bara än mer i min tro att man aldrig ska vara med i det där programmet. Det som skiljer just det här journalistiska övergreppet från andra är bara att Peter Sunde och Karl Palmås fått ut sin berättelse efteråt och att redaktionen därför tvingats be om ursäkt.

En god vän, som i vanliga fall tycker vettig saker, anklagar mig för att lägga mig för bloggopinionen i den här frågan. Och visst är det intressant att skiljelinjen i inställning generellt går så spikrakt längs med var man definierar sin tillhörighet. Jag vet inte om det handlar om teknikkunskaper, som Mildner antyder, eller grupptryck (på båda sidorna skranket).

Nu är ju uppdelningen i bloggar och gammelmedia inte alls entydig, både jag och Mildner och Gelin och en hel del andra står ju med ett ben på varje sida, men i allt högre grad har jag själv kommit att definiera mig som en del av bloggvärlden. Kvällstidningarna, som jag älskat, äcklar mig allt mer med sin Daily-Mailifiering, så kallade kvalitetsmedier visar sig vid bara ganska grunda egna sakkunskaper av ytterst otillförlitlig kvalitet, såväl när det gäller fakta som analys. Det är ingen storhetstid för svensk journalistik som vi lever i, inte om man bara räknar traditionella medier.

Fint de har lagt upp det hörrni

Nu måste alla de borgerliga rikdsgledamöter som kämpar för förändringar i FRA-lagen rimligen förstå att det krävs en blocköverskridande motion om en upprivning av lagen före allt annat. De justeringar av lagen som regeringen eventuellt kan tänka sig kommer nämligen inte att diskuteras förrän efter att lagen trätt i kraft. Förslaget om eventuella förändringar kommer inte förrän strax före jul, dvs efter att möjligheterna att stoppa lagen försvunnit. Det är, givet den övriga hanteringen av frågan (se den gråtande riksdagsledamoten och andra moderna sagor) inte svårt att vara en smula konspirationsteoretisk.

Om 8 borgerliga riksdagsledamöter verkligen vågar stå för att de vill ha en parlamentarisk utredning i frågan så torde det å andra sidan inte vara särskilt svårt att skriva en sådan motion. De behöver trots allt inte vara överrens med oppositionen om något mer än om att lagen inte ska träda i kraft och att det ska tillsättas en utredning som på djupet tar itu med både behovet av och den därpå följande utformningen av svensk signalspaning. Men, som sagt, det kräver att de vågar stå för sina uppfattningar. Och det har det ju varit si och så med tidigare.

Red red wine

Fan att jag nästan aldrig går på teater, annars skulle jag lätt börja kalla mig för rödvinskommunist.

Det här är visserligen inget ordspråk än, men det kan bli:

"När man vänder sig till Marie Söderqvist för att få sina uppfattnigar bekräftade vet man att man är illa ute."

Inför tisdagen

På tisdag öppnar alltså Riksdagen igen efter sommaruppehållet. Det kommer bland annat firas med att Silvia har en rolig hatt och manifestationer mot FRA lite varstans i Sverige. Själv förvirras jag lite av att det alltså finns två stycken olika demos i Stockholm samtidigt på morgonen, Piratpartiets utanför själva riksdagsbyggnaden för att påminna ledamöterna om att vi inte glömt, och Svart Måndags stora demonstrationståg från Norrmalmstorg till Sergels torg (där talare från Magnus Betnér till Camilla Lindberg och Clarence Crafoord senare under dagen ska elda de integritetsälskande massorna). Borde man titta in på Mynttorget först och sedan springa ikapp de andra på väg mot Sergels torg?

Opassande och Oscar räknar också ner till tisdagen. Det har dessutom utlovats nedräkningsinlägg från Anna Troberg, Rick Falkvinge, Mary Jensen, Mark Klamberg och nätverket Stoppa FRA-lagen.

Det uppdämda grottmänniskobehovet av att kalla andra för pisspåse

Läs en rolig och intressant intervju med en näthatare.

Gulahundshögern och barnaoffren

Jag noterar till lika delar fascination och förfäran att den svenska höger som i vanliga fall skriker högt om ovetenskaplighet när det exempelvis gäller sånt som sociala konstruktioner om kön har börjat försvara idén att små barn ska lära sig i skolan att Gud skapade världen på 6 dagar lika gärna som, tja, den vetenskapliga förklaringsmodellen. De är alltså beredda att offra barn för att få skattesänkningar. I det här fallet är det bokstavligt.

Inte bara väljer man att bortse från Sarah Palins besvärande fundamentalism. Det skulle jag nog kunna begripa. Jag har alltid varit svag för John McCain själv och skulle se honom som en nästan lika bra president som Barack Obama. Då får man kanske ta att han var tvungen att gulla med galenpannehögern för att kunna bli vald.

Men de nöjer sig inte med att blunda. De vill kunna älska Palin helhjärtat, hon är ju så snygg och charmig och rolig (och det är hon!), och de väljer därför att (någotsånär) försvara kreationismen som sådan. Att basera skolundervisning på något som är ungefär lika vetenskapligt som astrologi, och ger barnen lika stora chanser till högre naturvetenskaplig utbildning som om de gått astrologiskolan, är solklart att offra just de barnen för sina teologisk-politiska uppfattningar, men det orkar den s k vetenskapligt lagda svenska högern inte riktigt ta in.

Jag är i och för sig inte förvånad. Att offra barn är ju vad exempelvis det av Svenska Dagbladet så älskade vårdnadsbidraget i realiteten handlar om också. I Stockholm är det nästan uteslutande i Rinkeby som föräldrar har ansökt om vårdnadsbidrag för en längre period, medan bara en enda förälder på söder har gjort det. Det krävs ingen alltför avancerad gissning för att komma fram till att de barn som nu med kristdemokraternas hjälp kommer vara hemma i åratal med sina mammor i Rinkeby mer än de flesta andra ungar hade varit betjänta av att träffa på svensktalande miljöer redan som små. Men vi, dvs regeringen påhejad av bl a SvD, offrar deras svenska språkutveckling och deras och deras mammors möjligheter till bättre integration för att det känns schysst att sparka feministerna i röven med ett vårdnadsbidrag. Det är hemskt sorgligt.

Mönsterpassning

I dag har jag min första text som fristående kolumnist på ledarsidan. Den handlar om FRA och sociogrammen.

Uppdatering!
Jag insåg i går att min hänvisning till den DN-debattartikel som Mark Klamberg (et consortes) publicerade i veckan föll bort i någon kortning av texten. Det gör meningen om bristen på dementier från regeringen och FRA lite konstig och framförallt kanske min stora tacksamhetsskuld till författarna av den texten försvinner. Som en del andra bloggar påpekat är ju min roll i den här texten framförallt att förklara betydelsen av sociogrammen på ett lite enklare sätt än vad forskarna gjort. Allt för att nå ut med kunskapen till fler.

Galen eller bara sjuk?

Är det rimligen någon som inte, enligt det här testet, har vuxen-ADHD?

Mark Klamberg - min nye hjälte

Alla i bloggvärlden läser honom förstås redan, men jag måste ändå uttrycka min oändliga beundran för Mark Klamberg, som med sitt envetna grävande ständigt hittar nya oupplysta hörn i FRA-härket. Jag lär mig något nytt varje gång jag går in på hans blogg.

Uppdatering:
Det slog mig plötsligt att jag tror att Klamberg är gift med Birgitta Ohlsson. Ursäkta den dimension av skvallersajt som trängde sig på, men hur i helvete kunde hon låta bli att rösta nej? Inte för att man inte skulle kunna ha olika uppfattningar inom en parrelation, men Ohlsson har ju trots allt tyckt att det där med massavlyssning var rätt dåligt både innan och efter omröstningen (med en mycket kort paus mitt under densamma då hon inte kunde bestämma sig).

Om man, som Klamberg, och rimligen genom den täta förbindelsen också Ohlsson, har unikt djupa kunskaper om de här integritetskränkande lagarna, förefaller det extremt underligt att inte kunna stå pall i partivinden. Men de kanske inte pratar så mycket med varann. Eller också har jag blandat ihop honom med någon annan.

Apropå bylines och riktiga män

Jag kommer eventuellt få skäll för det här av människor som tycker att jag ska vara lojal med den tidning jag skriver åt, men sånt har jag ju aldrig brytt mig om. Och jag kan inte låta bli att kommentera hur Expressens nye USA-korrespondent, tillika krönikör, Staffan Erfors, väljer att framställa sig.

1) Kläderna.
Han har på sig den där Ralph Lauren-pikétröjan med en överdimensionerad polospelare som kom förrförra sommaren. Jag minns att han hade på sig den på redaktionen nära nog varje dag den sommaren, och den var hetaste het bland stekare det året. Den ser förvånansvärt fräsch ut givet slitaget. Med tanke på hur mycket han måste gilla den kanske han i och för sig köpt en till.

2) Posen.
Armarna i kors över bröstet för att framhäva sina biceps är förstås en klassisk manlig krönikörspose (lex Guillou).

3) Minen.
Det syns dåligt på bilden här, men han stirrar mot läsaren med en bister uppsyn och till och med en liten rynka mellan ögonbrynen värdig vilken krigskorrespondent som helst. Det är något särskilt med en viss sorts manliga journalister, som sett människor dö och inte tänker försköna eländet för vår skull. Erfors ser dock lite argare ut än den mest typiska krigskorren, som ofta är lite mer dyster. Han har förmodligen heller inte sett någon dö.

4) Klockan.
Något pråligt Breitling-dykarursaktigt som ser ut att väga ett par kilo. Tur att han har de där armmusklerna.

5) Skägget.
Väldigt Vikingskt. Inte alls dumt faktiskt som behåringsmode, särskilt inte om man jämför med det diadem som han tidigare hade för att hålla tillbaka de långa lockarna.

Folk som får ligga (och inte)

Det här är en smart och rolig vändning på gyllenhammar/zandén-grejen, men framförallt en helt jävla fantastisk rubrik. "Svenska män är jävligt bra i sängen".

I samma genre, folk som fått ligga mycket, vill jag passa på att tipsa om Göran Skyttes förhållandevis obegripliga text i Svenskan i helgen, som avslutades med lite information om Skyttes eget sexliv:

"Du som nu vill angripa mig för att vara bigott och hysa sexualskräck, du ska veta att jag person- ligen har varit med om allt som du önskar att du hade varit med om." Skytte har alltså inte bara legat mycket, han har legat konstigt.

Förresten får präster visst inte ha gruppsex. Jag kan inte låta bli att koppla det till Heberleins text om den mesiga kyrkan. Att det är viktigare för präster att leva ett sexuellt korrekt liv än att, tja, tro på Jesus.

Uppdatering!
Lisa skriver i kommentarsfältet att Lisa Magnusson, hon med den goda erfarenheten av svenska män, fått sparken från Aftonbladet. Så otroligt bisarrt. Jag hoppas att någon annan omedelbart erbjuder henne plats i spalterna.

Dagens DOOL

"Det är inte likt dig att bli så orolig över något sånt här"

Bo till Hope efter att de blivit utslagna av giftpilar och inlåsta i en bunker 10 000 meter under havet.

De små sakerna som upptar ens tid

I dag har jag ägnat flera timmar åt att förbereda mig för, ta, och sedan välja en ny bylinebild för kolumnistgrejen i Expressen. Jag hade självfallet glömt att det skulle vara i dag och hann inte tvätta håret men hetssminkade mig hemma i stället för att som planerat sunka runt i träningskläder fram tills dess att jag faktiskt skulle träna. Sedan tog fotografen 100 nära nog identiska bilder, vissa med min patenterat fåniga fotomin, den där jag sänker hakan ett snäpp för mycket för att se extra rådjursögd ut (se på bloggbylinen för ett inte alltför extremt exempel), och sen valde vi ut två bilder som var riktigt bra. "Varför två?", frågade jag. "Det kan vara bra att variera sig." Därför har jag nu en bild där jag har ett litet litet halvleende i ena mungipan och en där jag inte har det. I övrigt ser man ingen skillnad. Jag vet inte hur tidningen ska göra när de ska välja vilken de vill använda.

Gå i kloster

Therese Bohman om vad man kan göra givet läget i kulturen och samtiden:

"Går i kloster? Lite drastiskt kanske. Men rätt tilltalande tanke. Betydligt mer tilltalande än att diskutera den samtida poesins subversiva praktik och belysande av normativa syntaxer."

Hon skriver i samma inlägg om att Ann Heberleins göra-slut-text till Svenska Kyrkan var bra. Det tycker jag också.

Tycka turist är trist

Häromdagen skrev jag förresten om Jennie Dielemans skakande reportagebok om turism. Richard Herold driver kanske Sveriges bästa förlag.

Att älska (som) att äga

Det finns ett oändligt antal trådar att ta upp. Manillafesten i går har Andy Ek redan täckt in, Malte Perssons eventuella radikala frälsning, det ledsamma men förutsägbara i att Maria Küchen placerar in Linda Skugge bredvid Martina Haag och Camilla Läckberg i det plattlästa möjligen underhållande (om man har de inte alls orimliga pretentionerna att kräva uppdelning mellan högt och lågt finns det förstås en fördel i att kunna skilja mellan de två kategorierna, men kanske har Küchen bara aldrig läst Skugges romaner), rimligheten i att publicera fylleskrivna debattartiklar.

Snabbast fastnar jag dock i en detalj gällande det sistnämnda. Nej, inte publiceringsbeslutet, men själva artikeln. I Expressens återgivning av densamma har man nämligen inte valt att dra på det där ömma slaget över munnen, eller på hur misshandlade kvinnor måste förstås värdet av ett rejält försoningsknull, utan på att "Vi måste våga vara otrogna". Som om detta påstående var det mest radikala, mest upprörande i texten. Samtidigt har det gått en artikelserie i svenskan om otrohet på det vanliga temat, sveken, lögnerna, sexmissbruket, de psykologiska bristerna bakom den otrognes beteende. Innan jag åkte på semester läste jag Peter Cornell, som sade något av det enda något så när nya i diskussionen om den heliga familjen, och fascinerades av tystnaden kring hans inlägg.

Han pekade nämligen på var gränsen går för det möjliga ifrågasättandet av familjen. I dag kan vi, i den upplysta medelklassen, enas om kärnfamiljens mörka baksida, vi kan tala om att vi kanske hellre borde leva i kollektiv, om äktenskapets historia av förtryck, men vi ifrågasätter inte, i alla fall inte från feministiskt perspektiv, själva idén om den livslånga monogamin. Visst förekommer det glada reportage från swingers-klubbar i tidningarna, och årligen vid Pride-festivalen får några polygamer komma ut och berätta om hur befriande deras livstil är, men när man talar politik i (medelklass)familjen så utgår man från den heliga tvåsamheten och sedan är det bra med det. Som Cornell påpekar anser alla att lite svartsjuka är rimligt, charmigt rentav eftersom det tyder på kärlekens styrka, och att det minsann är en artskillnad mellan det och det kontrollerande av en partner som riskerar att övergå i ren misshandel. Kärleken i det här fallet handlar alltså om ägande av en annan person.

Alla anser också att det självklara är att en relation övergår till just den sortens ömsesidiga ägande vid en viss grad av emotionell intimitet, om det nu är efter 6 eller 8 dejter. Den som inte vill inlemma sig i mönstret mönstras som onormal, kanske lite psykiskt skadad, han eller hon vågar inte binda sig eller har problem med närhet. Otrohet anses också allmänt vara en självklar anledning till uppbrott, oavsett hur bra relationen är i övrigt, liksom alltför stark attraktion till någon annan (då uppbrottet alltså kommer så tidigt att det inte räknas som otrohet, utan i stället blir en del i den eviga seriemonogami som anses lika självklar som den fysiska och emotionella troheten inom var och en av de ingående relationerna).

Det senare anses moraliskt överlägset. För vi ligger ju fortfarande med flera olika under livet. Men god sed är att avsluta en relation först och sedan inleda en annan. Sett ur det perspektiv som i andra sammanhang anses viktigast när man talar om familjer, barnens, leder det goda alternativet alltså till uppbrutna familjer, medan det dåliga inte nödvändigvis gör det. Det finns något konstigt där.

Jag behöver förstås inte dra upp monogamins tveksamma historia, att den i grunden handlat om just ägande av kvinnor och säkerställande av arvsrätter och egendom. Inte heller om det rent praktiska att monogamin uppkom som övergripande idé under en tid när man levde i kanske ett tiotal år efter en förmodad vigsel, vilket ju gör åtagandet om livslång trohet något annorlunda än om man träffas vid 30 och lever till det idag genomsnittliga 82. Detta är trots allt banala insikter. Ändå kommer ifrågasättandena om trohetsnormen inte från feminister utan från två fyllefnittriga reaktionärer som efterfrågar riktiga män utan Baby-björn och riktiga kvinnor som kan ta en snyting utan att bråka.

Kampen om högt och lågt

Svante Weyler har en mycket klok och läsvärd text i dagens Expressen. Själv har jag någon slags semester. Se det här som en mikropaus i den.

Männens tjänstehjon

I går hade jag en intervju med Åsa Mattsson i DN Söndag. Malinka frågar i kommentarerna här nere varför Åsa egentligen valde att leva sådär, och tyvärr har jag inget bra svar. Hon pratade om sina föräldrar, att hon är uppfostrad att höja upp män och nedvärdera det kvinnliga, (både kvinnor och traditionellt kvinnliga egenskaper) men längre än så kom vi aldrig riktigt. Hon säger sig bli kär i fel män, men man kan ju välja att utplåna sig mer eller mindre i förhållande till de charmerande patriarkala skitstövlarna ändå. Hon valde mer. Nu har hon helt valt bort kärleken i stället. Det var ett fascinerande samtal, men många genuint sorgliga slutsatser. Och otroligt många frågor utan svar.

Mer mediekritik, men positiv den här gången

När man suckar över gammelmedia är det lätt att glömma de goda exemplen. Det gäller både när man är inne i tidningssörjan och utanför. Det är därför roligt att Sofia uppmärksammar tidningen Dagens webbredaktör Emanuel Karlsten, som på ett år ökat trafiken till dagen.se med 60 procent med ett antal knep som inte verkar alltför avancerade. Fler tidningar borde hitta sina egna Karlstens och våga låta dem bestämma saker.

Kläm åt dem där det känns - i plånboken

Men Marcus, jag är inte anställd på Expressen, och om jag vore det skulle jag genast säga upp mig om en anställning där omöjliggjorde att jag tog ställning för yttrandefriheten. Om det är ett problem för Anna Dahlberg eller Otto Sjöberg att jag har gjort det står det dem helt fritt att säga upp vårt avtal. Expressen har varit inblandat i en del rättsfall på senare år, men inget av dem har haft så grundläggande betydelse för pressfriheten som rätten att publicera material som avslöjar myndigheters lagbrott, lögner och läckor.

Det är lustigt det där med FRA-förespråkarna och våra arbetsgivare. Minns centerns kommunikationschef Lena Forsman som försökte tysta Richard Slätt genom hans arbetsgivare Strix television. Man anar konturerna av en "demokratisk" Singapore-modell, där ekonomiska påtryckningar snarare än hot om våld får människor att rätta in sig i ledet. Lustigt är förresten när jag tänker efter inte rätt ord.

De välinformerade och rättstavande och ihopskrivande journalisterna

Jag noterar förresten att Lisa Bjurwald försöker backa från sin släng om bloggarna och FRA-debatten. Den där om att vi knappt kunde stava till underrättelsebehov, alltså. När hon nu vill förtydliga sig handlar det visst uteslutande om Blondinbella och de underliga påhoppen på henne efter Italien-resan och övergreppen. När hon svarar på frågor vill hon dock inte peka ut några specifika bloggar utan fortsätter att tala om "den mindre trevliga och välartikulerade delen av bloggosfären" som alltså på ett entydigt sätt skulle ha gått i drev mot Blondinbella. Eftersom hon uttalade sig om bloggsörjan i allmänhet misstänker man dock att hon helt missat alla de bloggare som Anna Svensson, Tanja Suhinina, Herr Klokbok, Hemliga morsan och andra som alls inte gått i Blogges eller Jinges onekligen obehagliga drev-spår utan tvärtom argumenterat mot dem och allmänt i frågan på ett långt mycket mer välartikulerat och initierat sätt än exempelvis DN:s ledarsida. Eftersom dessa inlägg var ytterligt länkade på knuff känns det lite som, tja, tjänstefel för en ledarskribent. Det är ju bra att ha koll på det man skriver innan man skriver om det. Kan man tycka.

Sedan återkommer jag gärna till den där FRA-slängen. För bloggsörjan handlade ju uttalat i Bjurwalds ledartext också om FRA-debatten. Att vi som skrivit på bloggar i FRA-frågan inte förstått något om den (och sär skriver och felstavar, dårå). Det gör ju hennes försvar nu rätt löjligt, eftersom det i rätt liten utsträckning handlar om samma bloggar som drivit FRA-frågan och Blondinbella-drevet. Om Lisa Bjurwald har en beef med Blogge, vilket jag kan begripa ur ett antal aspekter, kunde hon väl skriva det i stället.

Och så lite mediekritik

Nej, jag tänker inte prata om Lisa Bjurwald. Det är inte ofta jag traskar runt i den tråkskrivande specialklass som utgör DN:s ledarredaktion, men när jag gör det blir jag onekligen nästan alltid besviken. Så hennes folkförakt utgör ingen nyhet. Dessutom är jag mammaledig just nu och ägnar mig åt att vandra runt staden på evighetslånga barnvagnspromenader och har inte tid att läsa tidningen.

Däremot har jag sett omslaget på nya Mama. Där står det att Eva Herzigova (som parentetiskt blev känd som Wonderbra-modell, och den ammande tutten på bilden ser ut att fortfarande vara i fin form. Kom igen efter avslutad amning bara, sade hon bittert) desperat längtar efter en nanny. Eftersom jag inte varit mammaledig på ett halvår tycker jag att det är hemskt mysigt just nu, men annars förstår jag förstås känslan. Nedryckaren efter detta avslöjande är dock det verkligt spännande. " + de andra stjärnmodellernas tok-glammiga mammastorys"

Helt bortsett från att adjektivet "tok-glammigt" torde betyda att det hårda ordslitaget på "glammigt" gjort att begreppet inte känns så, tja, glammigt längre, undrar jag på vilket sätt det är ens basic-glammigt att längta efter en nanny. Eller är det de andra storysarna som är tok-glammiga, men inte omslags-Evas? Om jag frågade Mamas livsstilscoach Lisa Fabre skulle jag, som Belinda så korrekt brukar berätta, få rådet att göra fyra solhälsningar för att ta bort det skeptiska rynkan mellan ögonbrynen, men det hjälper ju inte så långt. Kanske borde förresten Eva också göra solhälsningar i stället för att skaffa en nanny.


Undrar förresten vad Lisa skulle säga om mitt senaste köp. Har man slutligen erkänt att man är en kulturtant när man köpt sin första klänning på Vamlingsbolaget? Även om urringningen förstås är mer Gina Lollobrigida än Kerstin Thorvall. Bilden är alltså på påsen och inte på mina tuttar. Post-amningsgrejen är estetiskt deprimerande, men inte riktigt så illa.

I dag är vi alla Henrik Alexandersson

Tack till Piratpartiet och Wille Faler för idén.

Ingen HAX i finkan

Jag har precis följt den rafflande scenen när HAX kom ut med med sitt bagage från Arlanda via Rick Falkvinges Bambuser-sändning. Det här är jävlar i mig nya medier. Ingen handklovar på honom heller. Hurra. So far.

Frige Henrik Alexandersson??

En av mina första seriösa politiska aktioner var när jag ungefär 15 år gammal krävde att staten skulle frige Henrik Bejke. För dem som inte vet eller minns var han den frihetsfrontare som häktades för att ha drivit svartklubben Tritnaha (jag minns tyvärr inte detaljerna eller hur det gick, åtalades han någonsin?). Detta krav blev min ingång i libertarianismen, en rörelse som jag trots att jag numera är någon slags vänsterliberal fortfarande har stor sympati för. Barndomens engagemang sätter sina spår.

Nu nås jag av uppgifterna att Bejkes namne, Henrik Alexandersson, 1) blivit JK-anmäld av FRA för publicering av hemligstämplade uppgifter som dels visade att FRA inte följer lagen, dels läcker som ett såll, 2) eventuellt riskerar att gripas av polis när han i kväll kommer till Arlanda. Nyheterna är förstås sensationella, både i sak och för den pr-verkan de kan komma att få. För är det någon som tror att en enda av dagens tonåringar kommer rösta för en regering som (via ombud förvisso, men så har ju nästan hela FRA-debatten förts från regeringshåll) faktiskt vill sätta sina meningsmotståndare i fängelse?

Om HAX blir fälld kommer han bli en yttrandefrihetsikon. Även själva anmälan och fängslan gör honom till symbolen för motståndet mot FRA-samhället och fängslingen av honom blir symbolen för just de förlorade medborgerliga rättigheter vi skrikit oss hesa om. Jan Guillou och Peter Bratt får en efterföljare redan innan FRA-beslutet i riksdagen måste fattas en andra gång. Är det verkligen vad Ingvar Åkesson och Fredrik Reinfeldt vill?

Kanske en effekt av att växa upp i Karlskrona

Nu har han alltså kommit ut som FRA-lagsförespråkare, PM Nilsson. Jag lär återkomma, men just nu är kanske den enda gången jag är av politiska skäl är verkligt glad över att han inte längre är politisk redaktör.

Skäms, PM!

Okej om PM Nilsson nu tycker att "FRA-kvinnorna" i folkpartiet inte skulle vara "tillräkneliga", själv tycker jag att en del av dem kommit med konstiga och en del andra med kloka uttalanden. Att FRA-debatten inte engagerade Newsmill-redaktionen var uppenbart, de skrev ju om sina middagar på Riche och diskussioner om bijouterier samtidigt som hela den övriga bloggosfären ömsom skrek och grät över förlorade medborgerliga fri- och rättigheter. Det var möjligen lite illa timat med tanke på vilka som är trions målgrupp, men det är klart att man ska kunna avvika åsiktsmässigt.

Men att han fiskar ål. Jag är faktiskt alldeles häpen. Ålen är akut utrotningshotad, det är alla något sånär oberoende instanser överrens om. Den är generellt förbjuden att fritidsfiska numera, men jag antar att de sökt och fått någon form av dispens. Men vill man ha en sådan dispens. Skulle man vilja söka dispens för att jaga vit noshörning och röka och äta upp den om man kunde? Skulle man glatt och obekymrat skriva om bristen på bra noshörningsammunition? Fiskade PM ål även medan han var politisk redaktör på Expressen och vi samtidigt skrev om den vidriga utrotningen av detta urtidsdjur? Är det verkligen bara jag som tycker att det måste finnas någon liten koppling mellan åsikter och liv?

Förresten skrev Malte Persson hemskt bra i går om de olika typerna som utgör FRA-motståndet.

Att rota i någons väska

Enligt min humla gör en finfin allegori av Ingvar Åkessons allt mer desperata (och ensamma!) försvar för FRA-lagen.

Dubbelmoral är inte dubbelt så bra

Lisa har upptäckt en person som hävdar sig vara för integration, men är emot att Malmös falafel-handlare fått för sig att ta (knappt ens) skäligt betalt. Jag är så trött på dubbelmoral.

ps. Jag tipsar också gärna om Lisas utmärkta artikel om vår bisarra föreställning om att mat bör vara billigare om den tillagas av någon med mörkt hår och tja, kryddorna i blodet.

Mer om strukturer kontra eget ansvar

I dag följer jag upp min förra text om jämställdhet i familjen. En detalj i sammanhanget är att jag förstås helst ville länka i själva texten till såväl Jenny Westerstrand som Malinka, men att man inte gör det i tidningsartiklar, inte ens på nätet.

Knark, horor och skademinimering

Jag har medvetet hållit mig borta från prositutionsfrågan i offentligheten, dels för att jag tycker att den är svår, dels för att jag inte har velat mäla mig ur det allmänna samtalet. Trots alla komplikationer, som exempelvis att jag inte tror på förekomsten av en fri vilja och att kvinnor som säljer heterosextjänster i ett existerande patriarkat ger långt mycket större och mer negativa konsekvenser för samhället än vad man vanligen tänker på när man diskuterar frågan enbart utifrån de inblandade individernas välfärd, ser jag nämligen inget bättre alternativ än en avkriminalisering kombinerad med bättre social- och narkotikavård.

Det är inte en uppfattning som man har kunnat framföra på någon av de ledarsidor jag medverkat. Och givet att jag redan profilerat mig som en av landets få konsekventa drogliberaler har jag helt enkelt dragit mig för att ge mig in i ännu ett opinionsmässigt getingbo. Man måste, för att använda Henrik von Sydows ord, välja sina strider. Detta sagt tycker jag att det är konstigt att så få diskuterar frågan utifrån det skademinimeringsperspektiv som äntligen tagit sig in i drogdebatten. Blogge gör det förtjänstfullt i dag, och Niclas gjorde det häromdagen, men annars handlar det nästan alltid om principer, ska man ha rätt att sälja och köpa sex eller inte, och så tycker vissa si och andra så och så skäller man lite. Det är inte så fruktbart. Om man däremot börjar fundera kring hur man bäst hanterar de problem som otvetydigt finns blir det åtminstone lättare att komma någonvart.

Inte för att principerna är oviktiga, det är de inte, varken på individplanet eller för samhället i stort, men för att den diskussionen är filosofisk snarare än politisk. Politik handlar om att lösa problem. Drogfrågan och sexköpsfrågan är två områden som av tradition hanterats på andra sätt, där moraluppfattningar och signalsändande snarare varit politikens fundament och där politikerna skytt vetenskapen olika förklaringsmodeller och analyser för att dessa stört den enkla sanningen. Jag tror inte att det är en slump att just dessa områden berör människor som står längst från det fina, goda livet, som har svårast att tala för sig, svårast att bli trodda.

Den gode, den onde och den fule

En av mina bästa vänner hade en blogg som var briljant. Den var som han är, galen och smart, rolig och älskansvärd. Emellanåt helt jävla outhärdligt knäpp. Full med självutlämnande detaljer om det bitvis sjuka liv som var hans, om både lyckade eller misslyckade kvinnoaffärer (mer kanske det senare) om både drängfyllor och sockerljuva berusningsäventyr, ångest och lycka.

Han dödade den där bloggen. Nu finns den inte. När jag frågade om varför sade han att han inte ville att hans karriär skulle riskera att påverkas av att folk kunde läsa om alla hans svagheter.

Jag förstår det förstås. Jag må älska just de där svagheterna, men alla googlar ju alla och bara för att man i ett visst läge är beredd att avslöja saker om sig själv är det inte alls säkert att det känns kul att uppgifterna finns i offentligheten år senare. Själv har jag bevars skrivit en bok som finns på alla landets folkbibliotek och under en period i pocketställen på Pressbyrån där människor i alla fall tror sig kunna läsa om allt från mina sexuella preferenser till var min unge ligger begravd och jag vet inte alls hur dess innehåll kommer att kännas framöver.

Jag ångrar redan att jag ställde upp och pratade så mycket om mig själv vid lanseringen. Jag var besjälad av något slags systerskap, jag ville prata öppet om det av politiska skäl och med den möjligen fåniga önskan att kanske hjälpa någon. Det finns en viktig politisk poäng i öppenheten i den sortens frågor, att vara en tragisk och förfärlig och vulgär person samtidigt som man är en offentlig intellektuell, utan att det i huvudsak handlar om att det är synd om en. Det är nog det jag ångrar. Bilden sattes att det framförallt var synd om mig. "Jag" eller jag, eller vad man nu vill säga, kom undan jävligt lätt för att allting som hänt var så vidrigt hemskt. Om jag inte hade läst hos Kristin Kaspersen i teve eller ställt upp på intervjuer som handlade om mig och mitt liv och svarat ärligt men undvikande på frågor om vad som var sant eller inte hade fokus mer hamnat på litteraturen. Jag borde ha sagt att varje ord var absolut sant och sedan bara pratat narrativa strukturer. Det hade varit en bra strategi för att undvika tycka-synd-om-et i alla fall. Att helt förneka sanningshalten däremot hade förstås varit både ohederligt och politiskt ohållbart. Om man nu skriver om sådant som 1) har hänt (eller typ hänt) 2) är politiskt tabu att erkänna 3) man tycker illa om det där tabut, då måste man faktiskt stå för verkligheten. Även om jag personligen nu kan tycka att det är obehagligt att vänner, släktingar eller uppdragsgivare vet vilken usel person jag emellanåt är.

Jag tänker förstås på inlägget jag länkade till häromdagen (hela den bloggen är förresten rent generellt otroligt smart och intressant) om vikten av att hävda det privata som allmängiltigt. Jag håller med, men ändå tar det emot att skriva här på det sättet numera. Jag saknar den där tiden när den här bloggen hade ett hundratal läsare som, kändes det som, månade om varandra. Det var konstnärligt och personligt frigörande. Visserligen har jag senare insett att även Nina Björk läste här, men det kändes som om det mest var en massa snälla och intresserade vanliga människor. Inte mediegeggan, politikerbloggosfären eller landsberömda ex-feminister. Jag kan inte blotta mig längre på det sättet. Gudarna ska veta att det finns sår och sårbarheter att blotta. Jag är ju fortfarande den jag är. Jag skulle önska att jag kunde använda mig av det såriga i mitt skrivande, som jag gjorde då. Jag skulle önska att jag kunde använda mig av bloggen för att formulera det allra viktigaste. Men det går inte. Inte just nu. Det är därför som det mest är FRA här numera.