måndag, maj 01, 2006

I'm OK, you're OK

"Du måste hindra mig om jag börjar fjanta mig med med kristaller." Hon lovade att göra just det. "Eller groddar" la jag till.

Där må finnas otaliga estetiska fallgropar, men den här våren blommar min personlighet ut i en friandlighet som faktiskt bara kan kallas för dess rätta namn. Jag kanske är född i Malmö, men min karma kommer från norra Kalifornien. Ni hör, jag använde ordet "karma". Det kan bara gå utför nu.

Det är något med att ha sett Styx stränder och återvänt. Eh, okej, den mytologiska referensen kanske inte kändes så Mendocino, men jag vågar nog ändå faktiskt säga att jag kommit ut på andra sidan. Det känns konstigt att säga det högt, att forma bokstäverna till just de orden, att inte rygga tillbaka inför de oändliga pretentionerna. Men sant är det nog likafullt.

Acceptansen för den egna skröpligheten är större nu. Vi är alla långt svagare än vi tror. Men det behöver inte vara så farligt. För det finns nästan alltid någon där som fångar. Den insikten ligger som ett täcke runt mina synder. Det går att falla. Det gör inget. Det finns förlåtelse. Det är när jag kommer in på den här metafor-slingan som jag verkligen känner hur min garderob plötsligt fylls med växtfärgade långa sjalar och etniskt silversmide.

För även i den moderna tidens normerande egocentrism verkar den tanken främmande. Samtidens version av det eviga självförtroende-mantrat verkar handla mer om att förneka sina fel än om att på allvar acceptera sin mänsklighet. Själv känner jag naivt att acceptans för det lägsta inom sig är första steget mot en möjlig godhet.

Jag blev utskrattad för det här för ett tag sedan. För att jag uppriktigt säger att det är viktigt för mig att försöka vara god. Och det finns förstås något genuint provocerande i önskan om den egna godheten. Jag säger visserligen inte att jag förväntar mig att lyckas alla gånger, alla dagar. Bättre än så känner jag mina och världens begränsningar. Men man förväntas inte ens vilja något sådant. Ett roligt jobb och snygga tuttar kan man sträva efter, men inte det. Jag säger inte att de sakerna är oviktiga för mig, det är de verkligen inte. Men jag vill mer.

Säkerligen var det den kaliforniska psyko-optimismen som fick mig att först börja fråga människor om deras bästa egenskaper. Alldeles för många av oss är ständigt upptagna med att mäta våra fel och hugga av oss lämpliga kroppsdelar som straff för våra eviga tillkortakommanden. Men vad tycker vi egentligen bäst om hos oss själva?

Det gick inte så bra för mina älska-dig-själv-utfrågningar. De två jag först frågade, och jag lovar er att man knappt kan hitta bättre personer, kom inte på någonting. "Jag har nog inga särskilt tilltalande egenskaper" sa den ene. Den uppriktiga tragiken i det här blev inte mindre av att han knappt ens tyckte sig känna igen de förslag jag till sist gav på några av hans mest charmerande karaktärsdrag.

Jag vet inte om det är den skando-lutheranska normen av självnedvärdering som spökar eller om vi faktiskt är så vana vid att se oss själva i kargast möjliga ljus att vi knappt ser det goda bakom alla ovidkommande skavanker.

Själv känner jag förstås mina skavanker i intrikat detalj efter det senaste året. Sorgen gör dig inte till en bättre människa. Men när jag tänker efter lyckas jag ändå hitta ett och annat som är rätt bra också. Jag vill veta vad det goda är i er. Ge mig era bästa egenskaper så får ni i utbyte en av världens vackraste kärlekssånger. Jodå, från Kalifornien den också.

18 kommentarer:

G sa...

jag håller med dig om att det är viktigt att försöka vara en god människa. jag har svårt att se hur något annat skulle kunna vara värt just något om man inte försöker vara god och rättrådig samtidigt.

en sida hos mig själv som jag tror är bra är att jag sällan (jag skulle vilja säja "aldrig", men...) tar ut ev. egna osäkerheter på andra människor. jag är inte missunnsam och spelar aldrig martyr. det finns väl annat också men det här kan jag säga med säkerhet.

tack för låten, den var fin.

Ida sa...

Iiih, okej. Annars fokuserar jag alltid på de negativa sakerna, mest ytligt, och när jag inte fokuserar på degmage, V kroppssfrom och blablabla tänker jag på dåliga egenskaper MEN - jag bryr mej om andra människor, och vill att de ska må bra. Jag får väldigt lätt dåligt samvete över som mest ingenting och det gör att jag är ganska snäll, tror jag. Jag försöker ändra på de dåliga egenskaper jag har som jag själv kan påverka, det kan väl vara en bra egenskap? Jag är bra på att ge komplimanger, och även fast jag ofta är avundsjuk och missunnsam är jag bra på att dölja det. Och jag har fina öron.

Roffe, Härnösand sa...

Den som måste prata om sin egen godhet och förträfflighet på detta sätt har uppenbara problem. Det är inte så svårt att se vadi de består, då vi här i bloggen sett påhopp på alltifrån svensk husmanskost till Christer Sjögrens Elvistolkningar. Själv har jag en bra egenskap: jag ser nyktert och klart på min omgivning.

louise sa...

Mm, intressant det här Isobel. Att din uppmaning om lite egenkärleksbombning kan alstra så magsura inlägg som Roffes.
Å andra sidan tror jag att det är väldigt svårt för de flesta av oss att torgföra det vi tror är egna bra egenskaper. Kanske vill man vara säker på en välvillig mottagare när man luftar sitt inre pep-talk och sånt man intalar sig då man behöver övertyga sig om att man är en rätt okej människa trots allt.
Nä, jag vågar själv faktiskt inte säga vad det är.
Inte med när det sitter gubbar som Roffe och bara väntar på att racka ner på en.

Anja sa...

Jeg er enormt dårlig til å lyve og gjør det stort sett aldri. Det må jo sånn sett være en god egenskap :)

Anja sa...

lyve=ljuga, tror jeg...

nb sa...

Tycker tvärtom mkt starkare än trott annars hade aldrig överlevt avgrunder?

Så glad du skriver + om godhet :) existerar parallellt ironi cynism en korg sprattlande fluorecenerande gelégubbar. (Ätbara, fruktsmaker.)

joelh sa...

sig själv ser man ju in i, och då vet man att ens motiv ofta är uppblandade. det andra uppfattar som goda egenskaper hos en har man kanske själv ett annat perspektiv på: "Omtänksam? Nej, det är nog snarare så att jag är inställsam..."

Och här kommer den acceptans du talar om in, tror jag. Att inte alltid kräva 100% av sig själv. Att inse att "uppblandad" innebär att det bland ens motiv också finns GOTT, vid sidan av det mindre goda.

Isobel sa...

Jag måste erkänna att jag knappt vet var styrkan börjar och svagheten slutar. Att öppet medge sina svagheter är styrka, att envetet hävda sin styrka är svaghet. Svaghet att falla men styrka att komma upp igen. Styrka att våga falla. Jag tror att insikten om den egna ofullkomligheten är den viktigaste grunden för att kunna vara både stark och god när det gäller.

g, att inte ta ut sin osäkerhet på andra är en fantastisk egenskap! Den önskar jag att jag hade.

Och jag vill verkligen gärna att ni berättar om era vackra sidor. och hoppas att ni inte är rädda för elaka kommentarer (jag kan ta bort dem om den önskan finns, säg isåfall till).

Det som jag tror är min bästa egenskap är att jag faktiskt är genuint omtänksam. Jag bryr mig verkligen om andra och vill att de ska må bra.

Nu är förstås fältet fritt för den som så önskar att håna detta uttalande. Men även om en del personer i min närhet skrattar åt mitt behov av att vara älskad av alla så klarar jag ändå av att dra en gräns där. Lite ledsen blir jag förstås för the Roffe's of the world, men in till hjärtat släpper jag dem inte längre. Inte just i dag.

Roffe sa...

Jag försöker inte vara elak. Förstår du inte att det sårar många när du klankar ner så hårt på saker som vi älskar. När du sedan påstår att du är genuint omtänksam mot _alla_ gör ju saken etter värre. Räknas inte vi "andra", vi med "dålig smak" som bor på landet och gillar christer sjögren?

jane sa...

jag är omtänksam, håller alltid vad jag lovar och ställer alltid upp för de jag älskar. jag talar om för mina vännar att jag älskar dem och berättar för min familj hur mycket de betyder för mig. jag är ordningsam, rolig och smart.

Joakim Zander sa...

Roffe, my man, att vara omtänksam behöver väl inte innebära att man gillar allt? Man kan väl vara omtänksam och samtidigt kritisera, ja t om raljera över, sakernas tillstånd. Eller? Om du gillar Vikingarna är väl det ok även om Isobel tycker att de är skit? Jag gillar gammal dammig soul, Karl Popper och tjocka böcker om internationell handelsrätt. Du tycker kanske att det låter skittrist. Men hela poängen är att det är ok om du skulle råka tycka det. Ja, du kan t om reta mig för det. Det ändrar ju liksom inget. Du gillar ju fortfarande svensk husmanskost även om Isobel saknar svensk en genuint svensk matkultur. Var är problemet? Att Isobel har 'god smak' och du har 'dålig' och därför bör din uppfattning inte skojas med? Därför att ha, vad du kallar, dålig smak är lite som ett handikapp och därför bör stå över skämt? Det är ju du som har definerat vad som är 'god' och 'dålig' smak. Res på dig för fan Roffe, du kan väl lika gärna hävda att det är din smak som är god. Gör det mindre ont då?

Villervalla sa...

Vad mycket kloka människor det finns. Joakim Z till exempel, och du själv, Isobel. Vilken bra läsning!

Var inte rädd för strävan, skulle strävan efter godhet och insikter per ce vara flum-markörer, då vore jag själv Lena Katarina, med jaspisörhängen och klippkort på reiki.

Vem vill slå ner på din strävan menar du?

Roffe sa...

joakim: bra skrivet, jag förstår vad du menar och håller med i princip. Men jag tror också du missar poängen. Att kritisera, raljera och göra sig lustig över något är inte att visa omtanke. Eller så har betydelsen förskjutits ordentligt och det är väl fullt tänkbart men otroligt synd. Omtanke visar man om något likt en omfamning på ett förstiktigt och kärleksfullt sätt. Att på ett ansträngt sätt håna någon är kanske den nya tidens sätt att visa omtanke. Mycket tyder på det, Elitlistor mm.

isa sa...

Det du är inne lite på som jag ser som en stor brist idag är att man inte tycks orka med att både försöka vara god och samtidigt acceptera sin ofullkomlighet. Man förnekar sina brister och vägrar ha dåligt samvete. Har man gjort någon illa lägger man massor av energi på att förklara bort sitt handlande med en massa usla "men" och "jag tänker minsann inte sitta här och ha dåligt samvete".
Det känns som det inte finns förlåtelse att få i vårt samhälle och vi kan inte acceptera synd och skuld på något vis. Om det vore mindre tabu att fela och mer okej att be om förlåtelse och att få förlåtelse tror jag att det skulle vara lättare att försöka vara en god människa. Goda människor gör ju fel titt som tätt också - eller?
Många klarar inte ens av att be om förlåtelse i riktigt nära relationer. Man bråkar och sedan älskar man och så "drar man ett streck"... Vad är det som får oss att tro att det inte går att få förlåtelse att få för fel vi gjort om vi vågar erkänna våra fel?
Oj, detta kom inte riktigt att handla om att lyfta fram goda sidor. Men jag upplever att det hör ihop. Vi måste kunna vara sanna och mänskliga. Göra fel och göra gott och förlåta varandra...

Villervalla sa...

Isa, du säger det så bra. Detta är ju en av livets såna där inneboende hemligheter, som när man luskat ut den gör tillvaron väldigt mycket enklare.

Och börjar man själv, att förlåta sig sina brister, som Isobel säger, och att be om förlåtelse när man felat, som du säger, då följer andra snart efter.

Anonym sa...

men hon ber ju inte om förlåtelse, jag kommer tvärtom ihåg då hon bad nån lantis att dra jävligt långt härifrån... Inte alls så trevligt direkt, men det var ju också "bara" en lantis vars föräldrar kanske bara läste tidningarna

Isobel sa...

Jag ser inte ilska och godhet som motsatser. Om folk kommer hit och är oförskämda har jag all rätt i världen att be dem försvinna härifrån. Helt bortsett från att jag också har rätt att tala högt om mitt ogillande av Christer Sjögren. Att försöka vara en bra människa är inte samma sak som att gilla allting.