Bella för den gamla diskussionen om man kan vara både smart och slampig vidare till det nya motsatsparet att ligga runt vs. att baka.
Bortsett från det är det (och bortsett från att jag inte sett någon av de nämnda tv-serierna på sådär fem år och alltså kan ha missat eventuella utvecklingar i karaktärerna) lite spännande med någon som föredrar att efterlikna en av den moderna tvdramats mest uttalat neurotiska karaktärer framför en av få vuxna kvinnor med en till synes hälsosam och bejakande syn på sin sexualitet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
25 kommentarer:
Öh, hon är lite svårläst den där Isabella. Egentligen har jag inget mer att tillägga förutom att hon snott Husmoderns bild-by-line (heter det så?).
Helt plötsligt kom SATC och "ändrade många kvinnors livstilar" enligt Isabella - öööh, för det första har nog inte en tv-serie riktigt den projektileffekten, för det andra var 90-talet knappast den första generation där man bekvämt kunde vara singel i storstan. Känns som att hon kör efter det vanliga receptet för tiltade krönikor: det som hänt dom som är över 25 räknas ändå inte.
@thomas: öh, jo, en tv-serie har snarare precis den projektileffekten. jag kan tvivellöst säga att den totalförändrade min och mina vänners syn på hur det var okej att bete sig och tänka och den devalverade slampa-roparnas auktoriteter. i åldern 10-20 suger man åt sig mediala bilder av kvinnlighet och normalitet som en svamp, så jag tycker det är horribelt synd att blondinbella nu ska tala om för sina fem hundra tusen läsare att tjejer inte mår bra av att ligga och supa. det säger nämligen de flesta andra också implicit.
Bra rubrik. (Även om jag inte riktigt har vant mig vid det intransitiva användandet av ligga.)
Men, vad många stav- och syftningsfel i Blondinbellas text förutum den horribla poängen!
FÖRUTOM!
@kawa: det var litegrann det jag menade, man blir helt förvirrad
@K: "Ligga med ngn" är också intransitivt. Den man ligger med är inte ett objekt.
För mig har SATC inte varit bärare av att det är ok att ligga runt med alla. För mig står det för att kvinnor kan göra det som varit ok för män i massa år, men det centrala är ändå vänskapen. Att kvinnors vänskap beskrivs på ett fritt, kärleksfullt och lojalt sätt. Den andra serien har jag inte sett, men att vara någons bihang verkar ju inte vara något jag tycker man ska eftersträva efter. Den lilla husmodern är helt ok, om det också är ok att inte vilja vara det.
@akvileja: Jo, det är ett prepositionsobjekt. Se till exempel avsnitt 3.5 Gränsdragningen mellan objekt och adverbial i Östen Dahls Grammatik (Studentlitteratur, 1982).
Eh, vadå.
Mer baka > mer ligga, ju. Och mycket ligga > ännu mer bakinspiration.
Vet inte Bella det?
Kanske är det så att begrepp som dygd, familj och ömsesidigt beroende som västerländsk kultur har stått för de senaste 2000 år sedan har ett värde och att dagens unga kvinnor som har möjligheten att välja mellan detta ideal och SATC-idealet väljer det klassiska. I så fall vad är fel med det?
@S. Just det, dygd. Vad var det bra för nu igen?
Och sedan när har västerländsk kultur stått för ömsesidigt beroende? Senast jag kollade gick det mest ut på att kvinnor skulle vara så beroende av män att de inte kunde eller vågade gå.
Isabelle: att Sex and the City gjorde en del innovativa saker -ok. Men att upphöja den till 2000-talets viktigaste tv-serie är ungefär som folk som såäger "Jag äääälskar Audrey Hepburn! Breakfast at Tiffany's är såååå snygg" och sen visar det sig att de är den enda av hennes filmer de sett och att de kanske framförallt är nere med hennes livsstil och filmens lyxiga look. Vem vill inte vara en ung singeltjej som lever på sin sex appeal och charm, lever i baren och på exklusiva partyn och träffar spännande beundrare varje dag? Och som ser ut som en ung hind och har en hyfsat stor lägenhet på Manhattan utan att behöva jobba (vad Holly egentligen jobbar md är ju, av censurskäl, dolt under omskrivningar i filmen). Jag skulle bli förvånad om vi inte snart får se en remake, kanske med Janice Dickinson?
Vilken makt hon har ändå, Blondinbella, aningslöshetens omslagsälsklig! Hon lyckas få igång diskussionerna också i forum där de flesta förmodligen inte följer hennes dagliga redovisning av fika och shopping.
@thomas: SATC förändrade inte mitt tankesätt huvudsakligen för att någon där var "såååå snygg", snarare var den en självförtroendeinjektion när jag betett mig på ett sätt som inte var normativt och uppskattat av omvärlden. till skillnad från Hepburnfilmer så planterade SATC feministiska idéer hos tittarna, och de feministiska budskapen blev uppenbarligen mer lättsväljda när de accentuerades av glamour. det gjordes ju dessutom nån amerikansk undersökning om kvinnors sexvanor för några år sedan (minns inte källan) som påvisade att SATC hade förändrat unga kvinnors syn på sex ansenligt mycket.
@Isabelle: feminism? Visst, på samma sätt som Spice Girls var ett 'feministiskt statement'. Feminism är ju ändå ett så pass löst uttryck, i dagens Sverige i alla fall, att det kan betyda nästan vad som helst.
De feministiska strategierna i SATC, i den mån de finns, handlar om att tjejer ska klösa sig upp till toppen för att härska över andra, män - och kvinnor. De brudar som inte hör till Carries narcissistiska verklighet har helt enkelt hamnat utanför serien. Som någon sa, de fyras gäng åker inte ens tunnelbana, och deras jobb är också den sortens "arbeta med media" etc som appellerar till Genration X, fast med behagligt hög lön. Vad de egentligen sysslar med visas knappt i serien, däremot är de hela tiden fixerade vid sina drömmar om män och nya prylar.
Som Toby Young påpekade i How To Lose Friends and Alienate People (som också utspelas i den glamourösa kändisvärlden på Manhattan och bitvis känns som en kommentar till SATC): New York-kvinnor´ur the upper classes idag är bättre utbildade och har långt fler möjligheter än sina mödrar och mormödrar, men de föredrar ändå att ta draghjälp av att gifta sig rikt med en mera framgångsrik man, och blir därmed sedda som troféfruar, mer eller mindre. I varje fall lånar de status av honom (jfr Mr Big och andra män i SATC). Så fort de gift sig köper de hans anspråk. Vad är det för slags feminism?
thomas, den är f*n så mycket bättre än den feminism som bella pratar om iaf, att sköta ett hem och leva i normativ tvåsamhet från 20 års ålder. och hur många serier finns det inte med män som bara drömmer om brudar och prylar (läs snabba bilar etc etc)? hur mycket real work visas egentligen, någonsin, i serier? utom typ the office då, men där ligger ju inte heller tonvikten direkt på det faktiska arbetet.
dessutom tycker jag definitivt att feminism kan gestaltas i tex en grupp som spice girls. bara för att de inte hade hängpattar och orakade armhålor betyder det inte att de inte är legitima som feminister. det där är en ganska mossig och trist åsikt tycker jag.
@thomas: det kan mycket väl vara så att kvinnor i upper classen i new york är frigjorda och har möjligheter, men i småstaden jag växte upp i blev föräldrarna besvikna på en om man inte hade fast pojkvän och jag kallades slampa i korridorerna för att jag hånglade runt. samantha var min enda tröst när jag skämdes över mitt beteende, det fanns inga tillgängliga liknande gestaltningar av kvinnor som struntade i slamp-roparna och återtog makten över sina kroppar. om inte det är feminism så vet jag inte vad det är, kanske något väldigt smalt och svårtillgängligt som bara vissa förstår sig på.
Tomas, hur mycket har du sett av serien? Miranda är advokat och gifter sig med en bartender med låg lön. Samantha har eget företag och är inte ekonomiskt beroende av sina män. Var Carrie får alla pengar till kläder ifrån är lite oklart, förutom Mr. Big bor hon ihop med en möbelsnickare och en författare (som är mindre framgångsrik än hon). Och Vadå klösa sig till toppen? De jobbar och har fram och motgångar men inte är det väl främst på andras bekostnad?
Jag säger inte att det är något feministisk manifest men den hade ett befriande budskap när den kom och jag har svårt att se att DH skulle vara ett bättre ideal...
3Isabelle: jaha, du såg inte vart jag ville komma med Toby Young-referensen. Redaktörerna på t ex Vanity Fair (där Young jobbade ett par år och gjorde sig omöjlig eftersom han inte insåg dockteaterns regler) och ´PR-agenter och kolumnister i Hollywood tycker säkert också ibland att de är feminister, det hindrar inte att de förlitat sig på att män håller upp dörrarna, betalar drinkar och tillåter dem att ha ett litet revir, och att det fortsätter så. Det reviret är, som gangsterbossen i Miller's Crossing säger, "exakt så stort som jag tillåter det att vara".
Att SATC uppfattats som ett feministiskt mnifest beror i första hand på att manusen ser till att de fyra tjejerna aldrig, aldrig på allvar kommer i konflikt med varann, inte konkurrerar om jobb eller status och aldrig trycker in armbågen i den andras mellangärde (oundvikligt i en liknande miljö i det verkliga New York) - och att de tydligen kan köpa allt de pekar på.
Dessutom är det mycket riktigt aldrig någon i serien som kallar Carrie eller Miranda för slampa, så den biten är helt enkelt bortredigerad. En hel del av det vågade i serien redigerades också bort när den visades på amerikansk network tv, tillgängligt för alla, en del avsnitt ströks helt, somliga scener och tagningar ersattes av andra - det påpekas aldrig i Sverige när serien kommer på tal här. Okay, det är en komedi, men sen när är en hundra avsnitt lång flickbok knökad med produktplacerade skor, linnen, gardiner och batrskåp en uppmaning till förändring? Det är som att utropa Sandy i Grease till en feministisk ikon för att hon säger till Travolta att han måste sträcka på sig om han vill vara hennes kille.
Seriously, det är litet svårt att förstå hur samma svenska "feminist"-generation som ropar att gubbslemmet ska ut och talar om patriarkat kan hylla [i]Sex and the City[/i] som ett feministiskt statement.
Jag tycker inte heller att SATC är något feministiskt manifest, lika lite som Spice Girls var det back in the days, MEN serien visar att kvinnor kan vara framgångsrika, kan klara sig utan män osv - något som inte är en självklar utgångspunkt för alla. När jag var yngre gav Spice Girls mig och mina vänner en rejäl självförtroendeboost genom sitt snack om girl power - hur fejkat det än var så gav det oss något. Och likadant tror jag att det är med SATC. Visst vore det bättre om de snackade queerteori i stället för BJs, men man måste börja någonstans.
kanske ska tillägga att jag inte, lika litet som Isobel tydligen, har följt Housewives och ingalunda ser bullbakande hemmafruar som progressivt. Den som borde förklara hur man både kan hylla SATC som en ny slags feminism och tala högt om patriarkat och SCUM-manifestet (en annan underlig kultpryl i 00-talets feminism) är väl Katrine Kielos eller Elin Alvemark, som båda läser den här bloggen ibland.
Den här debatten är egentligen absurd. När en kvinna i genomsnitt tjänar 86% av en mans lön, vad spelar det då för roll om one-night-stands är normativt riktiga eller ej? Vem tror ni kommer få stå vid spisen i de flesta hushåll, vem tror ni är den som kommer få stanna hemma när barnen är sjuka osv? Jo, just det kvinnan. Är det bara jag som undrar vad som egentligen hände med den kvinnliga frigörelsen? jag undrar om inte den enda som blev befriad av kvinnorörelsen egentligen var mannen. Det är väl ur det perspektivet jag antar att man ska tolka Mr Big. Satc klargör ju tydligt att Carrie behöver honom, men att han inte behöver henne.
Det där sista är en samtidigt klok och riktigt korkad kommentar. Självfallet är den ekonomiska makten (och ickemakten) viktigast (säger jag som historiematerialist) men det betyder inte att inte andra könsligt förtryckande normer förtjänar att bekämpas.
Skicka en kommentar