torsdag, februari 05, 2009

The first cut is the deepest, eller en patetisk stump om att växa upp i hockeysverige

Jag har feber och en text att skriva och ett barn som inte vill sova. Om jag skulle välja tre saker ur luften att kombinera så skulle jag inte välja dessa. Kanske två av dem, men inte tre. Helst inte två heller, faktiskt. Helst inte ens en. Utom att ha en text att skriva då. Det är bra. Om man inte har feber eller en övertrött unge.

Jag lever ett konstigt liv just nu. Alla jag träffar tycks vara mer eller mindre deprimerade och själv väntar jag febrigt (just nu alltså i dubbel betydelse) på vad min förläggare ska säga om första utkastet på nästa roman. Vi åt lunch i höstas när jag hade total skrivkramp och hatade romanen och ville kasta den och hon ville läsa men jag inte vågade och då sade hon det trösterika att det värsta som kunde hända väl var att hon tyckte att jag borde arbeta om det jag hade skrivit. Så är det ju nu också, förstås. Det är en ynnest att ha en förläggare. Ändå, en klump som skaver mot nedersta revbenen. En annan längst bak i halsen. Den senare har dock förmodligen med min sjukdom att göra.

Jag läser intressanta och ledsamma saker hos Elin och Julia och inser att nästan alla smarta heta tjejer verkar ha haft samma upplevelse av bristande attraktionskraft i tonåren. I Elins kommentarer har jag berättat om det blogginlägg jag har liggande i ämnet, men som jag inte vågar publicera. Jag vill ju rätt gärna vara någon som inte längre bryr mig om att killar i Ludvika i början av 90-talet tyckte att jag var uttalat osnygg. Att växa upp i Ludvika var som att vara med i ett helt eget Flicka-projekt. Smart eller snygg, smart eller snygg. Jag var ju bevars rätt begåvad och rätt intellektuell och hade inte ens vett att dölja det. Jag försökte dölja det ibland och leka att jag kunde välja att vara snygg i stället. Det gick sådär. De mest minnesvärda insatserna inkluderade några hyfsat misslyckade hempermanenter och låtsat engagemang för hockeykillarnas rinkträning. Så jävla Fucking Åmål. Och ändå sågs man som ett seriöst oliggbart, ohångelbart smartass. Det tär en del på en att ha den upplevelsen från sina mest desperat hormonstinna tonår.

Och ändå vill jag ju vara en sådan som Louise eller Sanna, som uppriktigt ifrågasätter att "det värsta som kan hända en kvinna är ju att vara ful?" En vuxen kvinna som fattat hur fånigt det är att hänga upp sig på sånt. Men det är jag ju inte.

Om någon skulle säga att jag var dum i huvudet skulle jag se det som ett tecken på att vederbörande var dum i huvudet och rycka på axlarna, om någon skulle säga att jag var ful och tjock skulle jag se det som sanningar och bli ledsen.

Jag vet att folk hatar mig när jag säger sånt här. De tror att det är koketteri. Att jag trålar efter komplimanger. Tro mig, om det ändå vore så väl. Det är ju mycket löjligare än så. Men det blir bättre, det blir det. I dag tror jag t ex inte spontant att folk skämtar om de säger att jag är het. Det är alltid ett steg åt rätt håll. Det händer för all del också att jag känner mig åtråvärd själv. Jag skulle så aldrig ha skrivit det här om jag inte haft feber.

13 kommentarer:

Annika sa...

Instämmer i det mesta.
Har också undrat många gånger varför det är en sådan skam att vara ful? De verbala kränkningar jag minns från barndom och tonår gällde alltid utseende/vikt. Aldrig hur klipsk/begåvad jag var.
Jag tröstade mig med att jag i varje fall var smart. Samtidigt längtade jag hela tiden i smyg efter att någon skulle tycka att jag var snygg.
Obegripligt.

Elin sa...

Jag är så glad att du skrev något om det.

isabelle sa...

jag vill kunna hålla med rayman, att kvinnor har tillräckligt bra självbilder för att inse själva att utseendeångest är slöseri med tid. men liksom, var tredje person fick stanna hemma från skolan pga ätstörningar under min gymnasietid och man har växt upp med en omvärld som hela tiden poängterat kvinnors utseenden framför deras inre kvalitéer. ("Usch, vilket hår" brukade man säga om Kristina Lugn var på teve hemma). ångesten över kroppsvikten är alldeles för internaliserad i oss för att inte problematiseras tycker jag.

N sa...

Det tragiska i det hela är väl egentligen inte att självbilden är dålig eller bra. det tråkiga är väl att du väntar på att bli någon som skall bli "vald". Den passiva inställningen till det hela. Ursäkta att jag skriver det här, men så utomordentligt feminint. Jag menar inget illa eller misogynt med det, men är det inte tragiskt att en framgångsrik och talangfull kvinna väntar på att bli sedd av någon hockeykille? Eller ja, vilken man eller kvinna som helst, för den sakens skull. Alltså en självbild skall väl egentligen bara vara till för en själv?

Studiomannen sa...

Låt mig sammanfatta mina tankar så här: du är en vacker kvinna som skrivit ett mycket tänkvärt blogginlägg.

För att nu spinna vidare på vad jag själv skulle skriva och inte skriva är saken klar: den dagen jag ligger på dödsbädden kommer jag att kunna diskutera min syn på mitt eget yttre...

Julia sa...

Jag håller, kanske rätt givet, också med.

Jag tror att det kanske handlar om att det intellektuella är man både själv ganska säker på OCH har fått bekräftat på olika sätt sen typ dag ett, men det är inte särskilt länge sen man började få det externa bekräftat. Det har inte hunnit sätta sig.

Isobel sa...

Jag är som sagt fullt medveten om att det är tragiskt. Eller ännu värre - löjligt. Dessutom hyfsat övertygad om att sagda hockeykillar i dag har ölmage och begynnande flint och på intet sätt motsvarar min egen attraktionsnivå (okej, en eller annan är förmodligen nhl-multimiljonär med modellfru också). Och jag jobbar på det.

Anna R sa...

Känner igen mig. Lika smärtsamt i Gagnef som i Ludvika som i vilken håla som helst där tjejerna sitter på läktaren när killarna spelar hockey (låt oss hoppas att det har ändrat sig 20 år senare).
Min erfarenhet är i alla fall att det idag är skönt att inte ha varit snygg/populär. Smärtsamt då, men samtidigt personlighetsutvecklande och frigörande. Jag hade läst färre böcker, tänkt mindre och suttit på läktaren oftare och frusit häcken av mig.
Numer ser jag tonårstidens brist på popularitet som min rikaste källa att ösa ur. En erfarenhet jag inte hade velat vara utan, hur masochistiskt det än låter.
Även om det tyvärr inte går att säga att alla de coola killarna och snygga tjejerna aldrig tog sig bortom hålan. För en del gick det ju fortsatt bra för.
Ändå, det är karaktärsdanande att inte surfa på en räkmacka av snygghet. Fast du är ju snygg så egentligen vet jag inte vad du pratar om. Din inre fjortis antagligen.

Grovt Initiativ sa...

just genom att påpeka grejen att en diss mot utseendet trots alla eventuella motbevis tar hårt gör du det till något helt annat än koketteri. det är faktiskt precis den där lilla punkten åtminstone jag letat efter, och tendensen finns nog för andra egenskaper kring ens självförtroende också.

Det sociala spelet sa...

Man behöver inte komma ifrån en småstad för att känna igen sig. Det går alldeles utmärkt med en Sthlms-förort. Där sattes det ett automatiskt likhetstecken mellan intellekt och fulhet. Och i och med att snygghet var det som värderades högst så nedvärderades intellektet genom att förknippas med fulhet. And down and down we go...

chall sa...

jag har funderat på det där eftersom man är antingen eller... och eftersom jag hade 5or var jag ju smart, så då var jag ju inte snygg...

nu frsöker jag mest våga inse att jag är rätt attraktiv och inte ful. Samtidigt, varför orka bry sig? men det är viktigt... tydligen.

bra inlägg. och lycka till med boken!

Patrik sa...

Det kan vara Jim Beam som talar och jag aldrig sett dej i verkligheten, men du skriver väldigt attraktiva grejer och jag får intrycket av att dina texter inte är påhittade för att få såna här patetiska kommentarer: ingen kan nånsin sagt att du är dum i huvet!

mamma 2.0 sa...

Jag instämmer i det mesta och även det som Det sociala spelet skriver, att det är precis likadant i stockholmsförorten. Faktum är att jag flyttade till Sthlm som en normal tolvåring och blev en ful tolvåring som inte dög. I småstaden fick man vara mer som man ville, är min erfarenhet tyvärr. (tvärtemot de flesta andras kanske :D)