tisdag, februari 10, 2009

Goda grannar

Jag vet inte om jag kan bo kvar där jag bor längre. Jag älskar min lägenhet, som köptes sista helgen innan marknaden föll och som därför sannolikt förlorat en fjärdedel minst av sitt värde sedan dess, men jag vet inte om det går nu när mina grannar uppenbarligen tror att jag slår mitt barn eller åtminstone är en usel mor.

Jag vet knappt var jag ska börja. Med att han snart är två och gallskriker vid varje motgång, om det nu är att gröten inte kommer upp på skeden som han vill på morgonen, eller när han itvingas overall eller när han inte hittar rätt duplobit i lådan? För att inte tala om när han tvingas gå och lägga sig eller inte släpps in till toaletten för att någon därinne vill vara ifred. Vår gullunge ger oss kort sagt en skrikfest nästan varje dag. Inte hela tiden förstås, men då och då, regelbundet återkommande. Det är ju jobbigt, men jag trodde uppriktigt att det var så för alla föräldrar.

I dag satt han och hojtade över hur dåligt det gick att äta gräddfil med händerna och vägrade prova sked när han plötsligt tog hela tallriken och i vredesmod kastade på golvet. Och ja, han åt på porslinstallrik eftersom han skriker än värre över förödmjukelsen att äta på gemena plasttallrikar. Jag vrålade tillbaka och hade porslinsskärvor över hela golvet ihop med diverse gräddfilsindränkta livsmedel och en gallskrikande unge när det ringer på dörren. Där står en granne. "Vi hör skrik." Eh, jo. "Vi är oroliga." Hon ser bister ut. "Vi ville kolla så att det inte var något allvarligt." Nja, eh, jag gestikulerar mot röran och den nu bedårande tyste sonen som tycker att det hänt något spännande. Det är inte förrän jag stängt dörren igen som jag insett att hon tror att jag slagit honom. Det finns väl ingen annan anledning att ringa på hos en granne för att deras småbarn skriker.

Nyss gick jag så, med slutligen sovande barn, över till dem för att reda ut saken. Jag kan ju inte låta henne tro att vi är barnmisshandlare. "Det kommer att kännas bättre efteråt" sa S. Tji fick han. Och jag. För där var samma bistra miner fortfarande. "Vi har ju hört honom skrika förut." Ja. "Vi har hört dig skrika också." Men herregud. Ja. Det är sant. Jag skriker ibland när jag blir arg. Ingenstans kändes det som att hon insåg att hon tagit fel, att det här var en utryckning för säkerhets skull men där man rett ut saker och det är ju bättre att kolla än inte kolla, utan ansiktsutrycket, orden, allting, skvallrar om att barn som mår bra skriker inte så mycket som ditt och riktiga föräldrar skriker inte på sina barn (eller på någon annan).

Jag vet uppriktigt inte vad jag ska göra. Jag visste inte vad jag skulle säga heller. Kanske har hon rätt. Jag vet inte hur starka röstresurser barn i allmänhet har och hur ofta och intensivt de använder dem. Jag är övertygad om att min son är lycklig men kanske skulle han skrika mindre om han var ännu lyckligare, och förresten kan man ju aldrig veta. Och det där med att vara en mamma och ändå ha häftigt humör var en av mina värsta farhågor innan jag fick barn, kan man bli arg som mamma, får man visa det, skadar man sitt barn genom att visa både goda och dåliga känslor? Efter väldigt mycket grubblande kom jag fram till att man nog inte gjorde det så länge man var noga med att visa otroligt mycket kärlek också, men det är uppenbarligen inte en åsikt som delas av alla.

Vad ska jag göra? Just nu känns det som att grannen sannolikt anmäler oss till socialen imorgon när hon hör oss ta på lille S overallen. Eller redan när han misslyckas med gröten. Om hon hade stått utanför och lyssnat på några av de mer minnesvärda grälen från den vedervärdiga vintern 2005 hade vi nog haft påhälsning för länge sedan.

24 kommentarer:

Svante sa...

Herrejävlar! Om vi hade bott i lägenhet och haft sådana grannar hade de fått ringa på en gång i månaden de senaste åtta åren. Du skriver det inte rakt ut, men jag utgår från att grannarna i fråga inte har barn själv (eller hade barn för så länge sedan att de har glömt).

Jag skriker åt mina barn ibland när jag tappar humöret. Ofta skäms jag efteråt, och då ber jag dem om ursäkt. Det viktiga är inte att vara en ofelbar förälder utan att vara en förälder som inser att man ibland gör fel och då har förmågan att ändra sig/be om ursäkt.

När grannarna ringer på nästa gång har jag två förslag:

Alt. 1: Be dem dra åt helvete!
Alt. 2: Be dem komma in på en kopp kaffe. Fråga dem sedan artigt om exakt hur de gjorde med sina barn i liknande situationer. Fråga även om du vet att de inte har barn, så att de blir tvungna att säga det rakt ut. När (eller möjligen om) det framkommer att de inte har barn frågar du hur de då skaffat sin uppenbart stora erfarenhet av barnuppfostran. Fortsätt sedan gärna med att beskriva hur en trotsig tvååring beter sig och fråga dem vid varje ny detalj hur de skulle göra. Håll på i en halvtimma eller tills de skäms och går hem!

Hoppas du snart får bättre grannar!

Patrik sa...

Det DÄR är en känsla jag känner igen. Vi är också en högljudd familj och det har skrikits en del genom åren. Min son är nu 6 år och lite tystare, men varje morgon i 2-3-årsåldern skrek han för att han inte ville gå ut, för det ena och för det andra. Jag vet att en av våra hyresgäster klagade hos styrelsen, men de förde det inte vidare till oss för dom flest anser att en del barn låter mer än andra.

När han var ännu yngre (1,5 kanske) och vi bodde i annan lägenhet försökte vi med den så kallade 5-minutersmetoden för att han skulle lära sej sommna själv. Då skrek han självklart och då hände det som du beskriver, en granne från trapphuset intill ringde på och såg jävligt misstänksam ut och man känner sej så jävla dålig, men det ÄR man inte. Jag hatade henne och jag hatar henne fortfarande. Det var inte enda skälet till att vi flyttade. Du skriver förstås bättre om det, men bara så att du vet: det finns väldigt många människor som inte har en aning och som tror allt är för alla som det är för dem. Men en del barn skriker och en del barn är tysta.

Och jag blir så jävla förbannad.

opassande.se sa...

Jag har inga barn själv -- men till och med jag har hört talas om "terrible twos"... Det är så himla tråkigt att läsa om din osäkerhet, att granntanten skulle ha rätt på något vis. Att barn genomgår den här perioden är verkligen inte något nytt under solen. Skitsamma om din granne inte fattar det, det viktiga är att du förstår det. Om du söker på uttrycket "terrible twos" finns det lite litteratur att tillgå. Om du inte behöver det själv, kanske det är en lämplig present att stoppa i hennes brevlåda?

Lätt för mig att säga, men hoppas du orkar stå på dig trots allt.

Sara sa...

Alltså, jag gillar att folk inte slår dövörat till om något verkar vara på tok. Men om de inte kombinerar det med perceptionsförmåga kan det ju bli väldigt obehagligt.

Och jag vet inte hur många gånger jag har lovprisat det faktum att vi bor i hus med vår tvååring. Mest för att jag inte riktigt har lust att bjuda omgivningen på att jag lite för ofta svarar på trotsåldersskrik med att skrika ännu högre själv. Jag hade verkligen ingen aning om vilka röstresurser jag besitter före jag blev förälder. De är enorma.

hemligamorsan sa...

Herregud. Jag antar att paret inte har barn själv. När man väl har fått barn, är man bara tacksam för att det inte är ens eget barn som skriker.
jag har inga tips, och antar att du inte heller behöver några tips. Tror inte att det finns så mycket man kan göra. Låt dem ringa socialen. Det är grannarna det blir mest pinsamt för. Lätt för mig att säga, vars barn har passerat den åldern. Jag skulle dessutom tro att barn som blir slagna kanske inte är de som skriker mest.
I varje fall, du kan ju trösta dig med att om ni fortsätter att skrika åt varandra, kanske grannarna tröttnar och flyttar.

Anonym sa...

Kära kloka Isobel. Det finns, som du väl vet, idioter överallt. Självklart ska du inte flytta på grund av det. Svante har helt rätt. Be dem dra åt helvete, eller förklara för dem hur världen fungerar.

Det är alltid litet nervöst med det första barnet, tvivlen på ens förmåga som förälder är svåra att hålla i styr. Men att vara arg ibland är inget problem. Själv har jag aldrig skrikit åt de barn jag tagit hand om, men sån är jag. Deras mamma har mera temperament. Vilket är bra, då ser barnen att folk är olika.

Kärlek är det viktiga, inte att inte bli arg. Jag är övertygad om att du är otroligt kärleksfull mot din son, och jag är övertygad om att du begriper avgrundsskillnaden mellan att vara arg och att vara elak.

Om du är orolig över att dina galna grannar ska ringa till myndigheterna, låt dem ringa. De kommer bli avfärdade.

Kram,

PA

Jessika sa...

Jag har en väninna med fem barn som villigt erkänner att hon har skrikit åt gallskrikande ungar att vad är det du vill att jag ska göra egentligen?!

Barn är missnöjda, de skriker. Barn är missnöjda med mycket lite, de skriker.
Ta ett djupt andetag nästa gång och följ svantes råd. Funkar inte punkt 1, bjud då in människan på kaffe, och medan du svabbar köksgolvet kan hon ta hand om barnet.

Här är den sociala kontrollen att om jag inte går ut tillräckligt ofta, läs varje dag, så ringer grannen på dörren för att se så att jag lever.

Yossarian sa...

Har själv två livliga barn, men försök att se grannens påringning som ett sätt att bry sig om. Det blir knappast bättre av att be dem flyga och fara. Bjud på kaffe och kom ihåg att ett leende vinner i längden...

Malinka sa...

Här skriker vi rätt ofta så att rutorna skallrar. Jag och barnen, deras far är mer den väsande typen. Vi har inte några innerdörrar, så hela trapphuset får det höga nöjet att höra barnen vråla och mig vråla tillbaka. Mycket lustigt.

Ungar skriker när de inte får vad de vill/kan uttrycka vad de vill/bara är allmänt sura/arga/ledsna. Så är det. Olika barn är olika högljudda. Vi har två med extremt stark pipa, och eftersom de har ärvt det efter mig så eskalerar det snabbt till värsta skrikfesten. Så nä, du och din lilla skrikare är inte ensamma.

Grannen som ringde på gjorde iofs rätt – hon ville undersöka vad som pågick. Men hon gjorde det på fel sätt. Och hon är en av de där icke-skrikarna som tror att skrik är farligt. Min man var en sån innan han träffade mig. Han är fortfarande lite misstänksam, men har kommit att lära sig att det bara är ett annat sätt att hantera världen på. Och att man inte blir för alltid skadad av skrik i barndomen utan bara mer benägen att själv skrika.

Om grannen glor snett på dig i trappen, le strålande mot henne. Du har inget att känna dig skyldig för.

Isobel sa...

Ert stöd gläder mig! Jag är egentligen inte det minsta orolig för mina uppfostringsmetoder (eller ska vi kalla det hittills fåfänga försök till uppfostran) men det är ju ändå hemskt obehagligt att bli ifrågasatt.

Grannen har barn, som är i typ lågstadieåldern. Det förvånar mig att man hunnit glömma redan då. I själva verket var det deras barn som tycktes vara själva anledningen till påringningen, i alla fall sade hon att hennes son tyckte att det lät så hemskt när vår son skrek. Och det kan man ju göra, förstås. Jag vet inte. Kanske det helt enkelt handlar om en hel familj som, precis som Malinka säger, ser skrik som något farligt. Det är ju rätt rimligt att föreställa sig att mamman fört vidare till sonen som nu tycker att det är läskigt med barn- och vuxenskrik i våningen intill. Men det gör det inte roligare att bo granne.

Jag vet också att hon förmodligen bara menade väl, men jag kan ändå inte låta bli att känna det som ett intrång. Som om jag måste försvara mig och förklara att jag är en bra mamma för en granne jag aldrig tidigare sett. Jag blev rätt defensiv också, när hon upprört påpekade det där om att de minsann hört oss skrika. Sade typ att allt är bra hos oss så de kan sluta lyssna.

tvåbarnsmorsan sa...

Nu har du i och för sig fått en massa support men jag vill instämma i kören. Om folk hade hört hur jag har skrikit på mina barn emellanåt... när min son var i din sons ålder och hans pappa jobbade på annan ort var det många morgnar då han satt i ett hörn och gallskrek och jag i det andra och gallskrek lika illa jag. Ibland fick jag ta honom under ena armen och overallen i den andra och släpa ut honom innan det gick att få på den.

Vad gäller grannen: Man får ju tänka så att OM det hade varit misshandel så handlade hon ju alldeles korrekt. Fler borde göra så, kan man tycka, eftersom det faktiskt händer att barn blir ihjälslagna eller får men för livet. Samtidigt är det som om att om man är mamma har varenda jävel rätt att lägga sig i och ha synpunkter. (Och gärna kritiska sådana, sällan får man beröm som mamma när man gör något bra. Har faktiskt aldrig hänt mig. Fats jag kanske aldrig gör något bra heller...) Så det där fina civilkuraget kanske inte var civilkurage utan bara allmän lägga-sig-i-barnuppfostran-kurage.

Thomas E sa...

När min son var liten hade vi en liknande ljudnivå i lägenheten. Med rätt eller fel använde jag ungefär samma röststyrka som min son ibland. Min granne ringde faktiskt till Socialen och två damer kom faktiskt och hälsade på, det var mycket obehagligt. Som tur var så var min son på ett väldigt aktivt humör när de hälsade på och han hade inga synliga skador så det blev inte mer än en anteckning hos Socialen antar jag. Människor som inte har små barn eller som hade små barn för några decennier sedan förstår inte hur det är att ha små barn, det är bara till att hålla god min och se till att ha välstädat och "medelklassfint" när socialtanterna kommer och hälsar på.

Svante sa...

OK, då hade jag fel när jag gissade att grannarna inte hade barn. Det är inte säkert att grannen har glömt hur det är. De kan helt enkelt ha barn med en annan personlighet. Det är inte heller nödvändigtvis fel att ringa på, men har man väl ringt på så får man vara beredd att kommunicera när den man ringer på hos kommer och vill prata senare.

Erica sa...

Jag tror inte barn dör av lite skrik. Jag har ett väldans humör och det har mina barn ärvt. MIn dotter som är tre år är väldigt bestämd och har ett fruktansvärt humör, men det var likadant när mina två elvaåringar var i samma ålder. Så den här gången är det mycket lättare. Men då, med mina första, trodde jag att jag hamnat i helvetet. Jag som är ensambarn var inte van med det här med att ha syskon. Två - tre års åldern är verkligen hemskt, men sexårstrotset var nog det värsta jag varit med om med barnen. Ingen av dem är ju i tonåren, så det är väl bara vänta och se vad som händer. Visst är det obehagligt att bli ifrågasatt ochjag tror det är lätt att börja ifrågasätta sig själv då. Det sunda är ju att komma fram till att man gör så gott man kan och att det är superbra. Lycka till med din son. Något jag märkt med min ena son är att vi har en väldigt bra kontakt idag och han är den jag bråkat och skrikit mest med. Han har lärt sig genom åren att det inte är så farligt och fått se att vi vuxna också kan göra misstag, men att vi alltid korrigerar det genom att säga förlåt när vi gjort något som inte var bra. Ha det gott och tack för en intressant blogg!

Julia sa...

Helt annat spår: Jag är väldigt glad ibland att 1) mitt hus är välisolerat och 2) består mest av ettor och därmed har få barnfamiljer.

JAG ÄR EN OND BARNHATARE, OK?

Men ja, grannen borde haft lite perspektivkänsla. Bra att höra sig för, dåligt att inte fatta läget sen.

Gunnar sa...

Bara för att lägga ett extra lager noja på detta, Isobel, men better safe than sorry: om du inte gör det redan, skriv ner direkt-efter-anteckningar (inkl tid & datum)om dina samtal med grannen. Anteckningar är alltid bra att ha. Skulle du sen behöva "a Philadelphia lawyer" så har jag några nummer...

hemligamorsan sa...

Det är inte bara du som har problem med hysteriska grannar:
http://www.alltombarn.se/bebis/grannens-bebis-skriker-hela-natterna-vad-gor-man-1.21939

" flera grannar har klagat och undrat om föräldrarna verkligen anstränger sig för att få ett slut på dessa helvetesnätter. "

Nej det är klart, föräldrarna tycker nog bara det är mysigt med en skrikande unge.
Ett tag undrade jag om det var dina grannar som hade lämnat kommentarer där de gnällde på föräldrar till en tvååring, men det verkade trots allt inte så.

Isobel sa...

Gaaaaaah!!! Det kan helt säkert vara mina grannar. Och vadå 11-månaders ska sova hela natten? Min unge hade iofs börjat sova okej vid 11 månader, men mellan 5 och 10 månader vaknade han och skrek var 45e minut. Min favorit är dock denna: "Till skillnad från den föräldralediga mamman/pappan kan ju vi som arbetar heltid inte ta igen sömnen på dagen." Det där måste vara den bisarraste myt som spridits. Jag är en rätt stillsam person, men jag känner för att mörda någon.

Therese E sa...

Mina barn är ett år och verkar stundtals tycka att det är en lagom ålder att inträda i den berömda trotsåldern. Särskilt min ena dotter är ganska aggressiv och det har hänt både en och två gånger att jag skrikit åt henne på ungefär samma nivå som hon gör. Ganska lönlöst förstås, men ibland kan man inte låta bli. (Och då brukar jag tacka min lyckliga stjärna för den överväldigande majoritet som döva tanter har i vår uppgång.) Ville bara säga det OCH undra hur i helvete personen som påstår att man kan ta igen förlorad sömn på dagen tänkte?! Jag förstår din nyvunna våldsbenägenhet. Kram!

PappaL sa...

Jag har en autistisk flicka som bitvis har skrikit i timtal dag som natt. Vi bor i lägenhet och fanns möjligheten skulle vi flyttat till hus. Men skrikande barn får man ta när man bor i flerfamiljshus. Som granne till min familj kan de naturligtvis ringa efter soc, som ev gör en utredning som kommer läggas ned. Det andra är att vända sig till bostadsrättsföreningen och klaga på den dåliga isoleringen mellan lägenheterna.
Du har inget att bekymra dig över. Barn får skrika, även vi vuxna ibland. Troligen har du sunda grannar som faktiskt vågar ingripa i andra människors liv. För tänk om du verkligen hade slagit ditt barn. Då hade deras påhälsning varit positiv.

Gunilla sa...

Bjud in grannarna på kaffe och körsbärsclafoutis så inser grannarna förhoppningsvis att du inte är en genomdålig människa. Och tackar de nej kan du alltid skriva ut den här sidan med alla människors livserfarenheter och ge dem...

Kerstin sa...

Min första tanke när jag läste inlägget var att grannarna självklart hade egna barn som aldrig skrek. Det upphör aldrig att förvåna mig hur många föräldrar förvandlar sina högst personliga upplevelse och erfarenheter till att vara allmängiltig. Min favorit hittills är mamman (i en artikel på Allt om barn, givetvis)som hade fött två av tre barn i bilen på väg till BB, och som tyckte det var så sorgligt att vi var besatta av smärtstillande här i Sverige. Så föll hennes ord! För självklart har alla lätta snabba förlossningar - det handlar bara om sjåpighet när smärtstillande används.

Anonym sa...

Fick reda på i dag att jag blivit anmäld till socialen av min granne.
Hon hade hörtmig skrika på mina barn och hört hur mina barn skriker och gråter. De är 2 och 5 år, ja de skriker och gråter och ja jag skriker till åt de ibland.
Men är jag en dålig mamma för det? Nej, jag älskar mina barn och bara för barn skriker blir det inte misshandlade.
grannens barn skriker även han, så då är hon ju ej bättre.
Sen det konstiga i denna anm är att hon sagt till soc att hon bor 2 dörrar från mig, men hon bor vägg i vägg?Varför ljuger hon om det?
och sen så sa hon att ett datum hade jag skrikit i falsett på barnen på morgonen, men den morgonen var de ej hemma, de hade sovit hos sin mormor, så hur kan jag skrikit på mina barn då de ej var hemma?

Känns extremt obehagligt att blivit anmäld speciellt då hon ljugit i sin anmälan.

hoppas bara nu soc förstår att detta är en sur granne som ej gillar barnskrik.

30+ sa...

Men TACK för detta inlägg och alla kommentarer. Själv skrek jag det värsta jag kunde senast i förrgår då mitt humör tog slut efter 3 timmars konstant gnäll.

En gång skrek jag vid läggdags så grannen knackade i väggen.

Ja jädrar, det är ett misslyckande varje gång, men jag är glad att jag inte är ensam. Så länge man inte kränker barnet utan mer visar sin egen upprördhet så får det väl falla in i kategorin "mänskligt" får jag hoppas.