onsdag, januari 31, 2007

Rösta själva: Miss Atom 2007

Tack Pelle för direktlänken! Tyvärr förstår jag inte ryska, så jag vet inte om det är en ren utseendetävling eller om de också förväntas, i Fröken Sverige-anda, gilla barn och vara för fred.

tisdag, januari 30, 2007

Apropå elitism

"Vem har till exempel läst ut en hel bok av Sartre?"
Detta frågar sig MUF:s nyvalde ordförande Niklas Wykman. Hans huvudsakliga invändningar mot den franske filosofen och författaren tycks vara att denne använder för mycket "förkortningar, komplicerade uttryck och facktermer".

Tack Ali!

Fröken Atom

För andra året ska visst "Fröken Atom" utses, den snyggaste bruden inom rysk kärnkraftsindustri. Det är bara lite mindre roligt än att E-type valts in i Stockholms skönhetsråd.

Kvinnor och böcker

Läs förresten om Lisas utmaning till några manliga bloggkompisar att läsa tio kvinnliga författare på raken och om den underbara lista på förslag som radas fram i kommentarerna.

Hur man blir, eller i alla fall uppfattas som, en köksgudinna


I söndags hade jag världens bästa och snyggaste brödrapar på middag. Förutom att jag hävde i dem gindrinkar, vin och hemgjord korv med polsk mjölksyrad surkål gjorde jag det som måste betraktas som det här årets hittills överlägset godaste kaka. Alltså, vi pratar kakhimlen nu, kakans högsta stadium, det som skulle kunna vara kakans platonska idé. Ja, såklart innehöll den tillräckligt med smör för att i smält form kunna dränka ett mindre husdjur, men det är tyvärr kakformelns bistra sanning.

Äppel- och mandelkaka

Skal:
290 g vetemjöl
50 g socker
180 g smör
en nypa salt
2-3 msk kallt vatten

Fyllning:
350 gram mandlar
300 g smör
300 g socker
3 ägg
3 stora syrliga äpplen

För skalet:
Kör mjöl, socker, salt och smör i matberedaren tills det smular sig, ha i två-tre msk vatten medan maskinen går. det ska bli en smulig boll. kör inte för länge! Lägg degen i plastfolie i kylen minst 30 minuter.

Skiva max 0,5 cm tjocka skivor (helst tunnare om det går) av degen och lägg i en form med ca 5 cm höga avtagbara kanter (de flesta vanliga runda kakformar funkar). Lägg ihop bitarna upp på kanten också som ett pussel och tryck ihop med fingrarna så att det blir ett helt pajskal. Sätt hela formen i frysen minst 30 minuter, helst en timme.

Sätt ugnen på 180 grader. Ta formen direkt från frysen och grädda i 20 minuter.

Under tiden kokar du upp och skalar mandlarna och kör dem i matberedaren till fint mandelhack. De ska inte malas, det ska vara hela bitar. Häll ur mandelhacket i en skål. Kör i matberedaren (som inte behöver diskas mellan) smör och socker tills det är ljust och krämigt. I en tredje skål vispar du de tre äggen lätt, det räcker med en stunds energisk vispning med vanlig handvisp. Vänd sedan ner smörsockret och äggen i mandeln, det blir en tjock smet. Skala och klyfta äpplena.

När du har tagit ut pajskalet ur ugnen och låtit det svalna i ett par minuter har du i mandelröran i formen och trycker därefter ner äppelklyftorna i ett fint mönster. Grädda i 180 grader i ca 1 timme, tills toppen är gyllenbrun och fast när man tar på den. Låt svalna innan man äter. Den är nästan ännu godare dagen därpå direkt ur kylen.

måndag, januari 29, 2007

Vändande vindar

Precis såhär vill jag att Expressens kultursida ska vara. Allvarligt, politiskt, underhållande och stilistiskt fullkomligt blankslipat. Om det inte var för att de skribenter på sidan som skriver såhär nästan alltid är kvinnor skulle jag kanske inte ens bråka så mycket om könsfördelningen heller.

(Nej, alla texter bör inte handla om Saltön, eller om teve eller ens om det döende patriarkatet. Men se lusten i språket, den exakt avvägda frivolitet som för den mindre uppmärksamme kan tas som slängighet, intensiteten där inte en bokstav mer kan skalas bort!)

Ps. Jag tyckte förresten tyvärr inte att Björns text i går var just så stilistiskt fulländad, men analysen är klockren - vår fascination för överklassen handlar om familj och blodsband snarare än pengar.

söndag, januari 28, 2007

Den gudarna älskar får såna här till frukost


"Det här måste vara en bloggsmörgås", sa han andäktigt, mellan tuggorna. "Varför har jag aldrig gjort sådana här förut?" svarade jag.

Det finns faktiskt inget bra svar på det. Men om livet känns hårt och kallt en morgon och om det blev lite mycket av det ena eller andra kvällen innan kan jag inte tänka mig ett bättre motmedel än dessa. Om du har någon i närheten som är lite mindre bakis/trött/ynklig än du som kan laga dem åt dig är det förstås ännu bättre. Och om du själv vill att det där toppenfina hemsläpet ska stanna kvar ett tag och kanske bli något mer än så är det bara att kliva upp och börja skiva bröd och hetta upp pannor.

Smörgåsar för två (med inspiration från Bill Granger)

Skivat bröd. Toast går bra, men skivat riktigt bröd är förstås ännu bättre.
En burk hela tomater, helst Mutti.
Två schalottenlökar, finhackade. Ersätt med en halv rödlök om så önskas.
En vitlöksklyfta, finhackad/riven
lite smulad torkad chili
salt och peppar
en rejäl driva riven/smulad ost, ta någon du gillar, jag använde två olika sorters getost som jag råkade ha i kylen
Olivolja
Smör
(Om jag hade haft någon färsk örtkrydda hemma, t ex basilika, hade jag haft i det också)

Häll ut burktomaterna i en sil och låt vätskan rinna av, dela dem grovt med en gaffel och låt droppa av medan du gör resten.
Pensla brödskivorna med lite olivolja på ena sidan. Blanda i en skål tomater, lök och
ost. Salta, peppra och chilikrydda efter smak. Lägg ut ett lager tomatröra på oljesidan av varannan brödskiva. Lägg på den andra skivan ovanpå med oljan neråt.

Hetta upp en stekpanna med lite smör och olja i. När smöret slutar fräsa och börjar mörkna lägger du i mackorna och sänk värmen till medel. Lägg därefter en tallrik ovanpå dem och sätt något tungt ovanpå tallriken (en konservbruk t ex) för att trycka ihop dem. Vänd efter ett par minuter och upprepa på andra sidan.

lördag, januari 27, 2007

Banalt är bra

Apropå den där kvinnohataren i Norrbottens-kuriren skriver jag i dag om det som verkligen är fel med den svenska samtidslitteraturen.

fredag, januari 26, 2007

Cutesurfing


Förresten tror jag att det är klarlagt att isbjörnsungar är världens sötaste varelser. Kunde man inte ha några sådana här på St Erikplan för att pigga upp i snögloppet?

Allmän glädje

Jag har världens roligaste jobb för en otroligt oväntad uppdragsgivare. Jag ville mest säga det. Det inkluderar bl a att jag får snacka argentinska köttstyckningar med männen på latinamerikanskt livs.

torsdag, januari 25, 2007

Bygga på sin borg

"Varför denna uppslutning kring kompensatorisk feminism?" frågade sig Marie-Louise Samuelsson häromdagen apropå att det finns dem som glatts åt tanken att de tre topposterna inom arbetarrörelsen samtidigt skulle innehas av kvinnor.

När Expressens kulturredaktion hade sin frilansfest i höstas förklarade kulturchef Per Svensson att tiden för yviga debatter och slängig stilistik för tillfället var över. Nu skulle man bygga på sin borg. Jag undrade då vad det egentligen betydde. Nu inser jag att det han menade var att Anders Ehnmark skulle skriva merparten av alla sidans texter och att unga kvinnor åter bör hålla sig till notiser och barnkultur.

Vad kan det rimligen vara som Samuelsson inte förstår?

PS. Det kan hända att jag i omsorg om min ekonomi tar bort det här inlägget senare. Det betyder i såfall inte att jag bytt uppfattning.

tisdag, januari 23, 2007

Vilken man!

Han är inte bara snygg som fan, han är rolig också! Okej, jag vet vad ni tänker, det är det där lilla bekymret att han är kommunist, men om jag får välja mellan en het och underhållande politisk motståndare och en trist osexig liberal vet jag ju vad jag föredrar.

Med tanke på det patetiska tillståndet i den svenska borgerligheten känns det dessutom alltmer som det är just det valet man står inför.

måndag, januari 22, 2007

Den sista måltiden


I Nigellas Feast finns det ett kapitel om ultimate feasts. Med det menar hon den mat man skulle vilja äta sin sista dag på jorden och exemplifierar med de matförfrågningar som dödsdömda fångar gör i amerikanska fängelser. De hon skriver om sträcker sig från det enkla "Ett kopp te (från tepåse) och sex chocolate chip cookies" till det mer omfattande "Trettio jumboräkor, cocktailsås, bakad potatis, pommes frites, ketchup, smör, t-bensstek, choklad och malt-milkshake, vaniljglass och tre burkar Big Red". Alltihop är förstås genuint sorgligt och makabert och ändå fullt av både mänskligt och kulinariskt intresse.

Den ultimata middagen är den dröm vi uppfostrats till att tro är lycka. Förutsatt att det smakar gott och snällt och lyckligt, förstås. Den ultimata tröstmaten, som bäddar in oss inför den smärta vi vet kommer. Det är bara det att vissa av oss vet det med större säkerhet. Och att smärtan är större eller mindre.

Jag fick en sådan middag i fredags.

Biffarna var inköpta på latinamerikanskt livs i hötorgshallen. Det var de vackraste mest marmorerade biffar man kan tänka sig, 3 cm tjocka, säkert 250 gram per man. Jag har varit inblandad i vissa diskussioner på sistone om hur man tillagar den perfekta biffen. Liksom om hur man egentligen enklast och bäst gör sina egen béarnaisesås. Men eftersom jag till mina biffar och min bea serverade klyftpotatisar med inspiration från Heston Blumenthal måste vi börja där.

Skala ett par stora fina potatisar per man, jag tog Asterix. Skär dem i stavar. Koka i saltat vatten i 3-4 minuter. Häll av vattnet och skaka potatisstavarna ordentligt i durkslaget. Lägg upp dem på ett galler för att låta luft cirkulera runt. Efter ca en halvtimme ställ in gallret med potatisen i kylen.

Ungefär då tar man ut biffarna ur kylen och låter dem ligga framme i ett par timmar för att nå rumstemperatur. Passa samtidigt på att ta ut två ägg och ett paket smör för samma syfte.

För béarnaise:
Hacka en schalottenlök och en liten knippa dragon (bara bladen). Lägg i en liten lätt kastrull. Häll på ca 1/2 dl vinäger (rödvins- el sherry-). Krossa och ha i ca 1/2 tsk vitpeppar. Koka upp och låt koka till nästan all vätska är borta. Dra åt sidan. I det här läget passade jag i fredags på att ta ett bad. Annars rekommenderar jag en rejäl Dry Martini. Kom bara ihåg att ha ginen i frysen så att du slipper vattenskada drinken med is. Proportioner efter egen smak, personligen föredrar jag 1 del vermouth (som alltså står i kylen) till 4 delar gin. Både oliv och citronskal, tack. Sätt på ugnen på 250 grader.

När man ångande och rosig kliver upp ur badvattnet (eller har tömt cocktailglaset) sätter man på en kastrull med ett par deciliter vatten i på en platta på låg-medelvärme. Vattnet ska inte koka. Sedan hackas ca 100 g rumsvarmt smör i små tärningar.

Därefter tar du ut potatisen ur kylen och vänder den i olja och saltar lite extra. Sätt in i ugnen och sätt en klocka på 25 minuter. Den kommer förmodligen behöva 30.

Dela de två äggen och vispa i äggulorna i vinäger-dragon-lök-blandningen. Med ena handen om den lilla vinägerkastrullens handtag och den andre om en vanlig visp håller man sedan den lille kastrullen ovanför den större. Inte för nära vattnet nedanför. Det är inget vattenbad egentligen, men den lille kastrullen blir förstås en smula varm av att hållas där. Det räcker. Vispa. Tag en smörtärning i taget och släpp i äggulorna. Vispa. Tag en tärning till. Vispa. En till. Vispa. Om du har någon som kan släppa i smöret med lämpliga intervall medan du vispar stadigt och bestämt är det ännu bättre. Fortsätt vispa och vispa och vispa. Om vattnet under trots allt skulle börja koka lyfter du undan din lilla kastrull och håller den i luften bredvid. Vispa, vispa. När du fått i ca 3/4 av smöret smakar du av. Kanske gillar du din bea syrligare än jag gör. Smaka av med salt och peppar. Vispa i resten av smöret om du föredrar det. Låt stå. Denna metod för béarnaise har jag hittills faktiskt aldrig misslyckats med. Och jag brukade misslyckas förut, med för varmt vattenbad, kalla ägg, allt gick fel. Men det här funkar faktiskt.

Sedan börjar man hetta upp sin gjutjärnspanna. Jag föredrar en slät. Torka av biffarna med hushållspapper. Lägg i en klick smör och när smöret precis tystnat och börjat mörkna lägger man i biffarna. För medium rare stek tills första bloddroppen stiger till ytan, då vänder du. Och gör samma sak igen. Själv kör jag lite kortare tid än så. Salta och peppra och låt stå medan du tar ut de guldknapriga potatisklyftorna och häller upp såsen i en skål. Jag serverade dessutom gröna bönor och en enkel grönsallad till, men det är överkurs. Bönor och hemgjord béarnaise är å andra sidan en oslagbar kombination.

Mer läsning

Och läs Anders Mildner om moralfiltren från väster. Minns Blekinge Tekniska Högskola som blockerade porr från studenternas hemmabredband och biblioteket i Broby som stoppar folk från att använda Qruiser.

Hjärnkön

Läs Andys Eks briljanta analys av diskussionen om kön och hjärnor. Detta är också min filosofiska huvudtes i texten om plastikkirurgi nedan. Att vara människa är att söka övervinna naturen. Den är till för att övervinnas.

söndag, januari 21, 2007

Självspäk=fint, operation=fult

Hälften av alla svenska mammor vill plastikoperera sig. Det tycks vara upprörande. Men det är inte särskilt svårt att förstå. Att bära, föda och ta hand om barn förändrar kroppen. Och ärligt talat, inte enbart till det bättre. Sömnlösa nätter, amning, trötthet, tidsbrist - är det någon gång man kan drömma om en enkel klinisk väg till lite mer skönhet är det rimligen just som småbarnsmamma.

Men det får man inte säga. Man får inte vilja ha en skönhet som inte tillkommer en "naturligt", vad nu det betyder. Man får för all del vilja hetsbanta sig till det som enligt BMI räknas som undervikt, som Malou von Sivertz berättar om här. Man får till och med vilja "hitta sin kvinnlighet" genom att dansa bort fettet i en het rumba med Lasse Brandeby, som Malou von Sivertz berättar här. Men man får inte, verkligen inte, vilja ta till skalpellen för att fixa tuttarna. Det slår Malou von Sivertz fast här.

"Vi måste få dem att förstå att livet inte blir lättare för att man ser annorlunda ut", säger Malou. När det handlar om operationer alltså. När det handlar om bantning berättade hon i stället tidigare att hon kände sig lite "stabbig" och därför ville slanka av sig några kilo. I det "stabbiga" läget vägde hon 55 kilo till 162 cm. Det ger ett BMI på 21, dvs i den nedre delen av idealviktsspannet. Malou hävdade sig dock ha en målvikt på 52 kilo, som enligt läkarvetenskapen räknas som undervikt. Att propagera för den sortens farliga viktideal är inget problem för Malou. Livet blir uppenbarligen lättare om man ser annorlunda ut, så länge det annorlunda är att man blir smalare genom att äta mindre (eller möjligen dansa mer).

Det är inte min mening att hänga ut specifikt Malou von Sivertz. Hon speglar bara idéer som finns överallt i samhället. Om man nu nödvändigtvis ska vara snygg ska man antingen ha fötts till det eller lidit för det. Operationer är liksom för enkelt, för fuskigt, för onaturligt. Att det i sammanhanget är långt mycket mer ohälsosamt att banta ner sig till fashionabla pyttestorlekar spelar ingen roll. Fettsugning är helt enkelt omoraliskt medan bantning är dygdigt. Det borde väl mammorna begripa!

Rått

I går åt jag en av mitt livs godaste sushibitar på restaurang Raw på Rörstrandsgatan. Och då har jag ändå ätit på Nobu i London flera gånger. Första gången såg jag från mitt bord både Boy George och Cameron Diaz. Det kändes rätt tufft.

Så makibiten i går då: friterad softshell-krabba, svarta sesamfrön, avokado och nåt annat som kan ha varit något slags syrligt plommon. Plus perfekt ris. Den mjukknaprigsyrligsötsaltnötiga munsbiten var som från en annan värld.

Jag återkommer om bl a béarnaisesås och naturlighetshets senare. Förmodligen inte i kombination.

fredag, januari 19, 2007

Boken, forts.


Nu har jag alltså både Bonniers sommarkatalog och Svensk Bokhandels stora vårkatalog framför mig. I Bonnierskatalogen är det, vilket är en smula utmanande för ens självbild, en bild på mig över hela sidan tre. Just den bilden som Katrine förresten hatade för att hon menade att jag såg misshandlad ut. Jag håller med om en viss tärd aura. Texten är dock helt okej.

Vad gäller Svensk Bokhandel vill jag påpeka att jag inte har skrivit rubriken: "Bokstäverna skaver mot huden"! Om jag hade valt att använda mig av en kroppsdel som dylik metafor skulle jag ha tagit tolvfingertarmen eller något annat mer intressant.

torsdag, januari 18, 2007

Kalas

Jag tvingade mig alltså ur sängen i går kväll för att gå på Tjuvlyssnat-kalaset. "Jag orkar inte" muttrade jag medan jag insåg att mitt hår såg ut obehagligt mycket ut som sånt torktumlarludd Neil Strauss tycker att man ska lägga på brudars axlar för att få med dem hem i säng. Jag försökte åtgärda med en locktång och brände mig i pannan. I går gick det visserligen hjälpligt att täcka över med smink men i dag har jag ett rött flagande märke strax nedanför hårfästet. Fan.

"Jag har lovat att komma" påminde jag mig själv och drog på mig strumpbyxor. Åt fel håll som det visade sig när jag några minuter senare sprang i hällregnet mot tunnelbanan. Strumpbyxor åt fel håll sitter inte uppe särskilt väl.

I kön i regnet utanför kändes det lite bättre när jag träffade på Joel Malmqvist, Ali Esbati, Gustav Gelin med sin trevlige kusin som jag aldrig lyckas komma ihåg namnet på och en toksnygg redaktör Slätt som hade låtit håret växa sen vi sågs sist till de mest fantastiska romerska legionärslockar. Apropå utseenden återkommer jag förresten till Esbati. Joel hade ett paraply som han som den borne gentleman han är lät mig stå under. När det var min tur i dörren hävdade vakten emellertid att jag inte stod på listan. "Men, eh, jag finns liksom med i texten i inbjudan som har gått ut" försökte jag. "Jag tror verkligen att jag är bjuden." Efter en stund föll han till föga och släppte in mig i alla fall, men påpekade bistert att han inte kunde hitta mitt namn. Okej. Tack ändå. Tjuvlyssnat-Damon förklarade senare att det blivit krångel med list-utskriften.

Jag orkade inte riktigt göra hela "Hej, det är jag som är Isobel"- varvet så jag ställde mig i stället bakom en pelare och diskuterade bögporr. Saker jag då lärde mig var att Fredrik Eklund utbrister "jag kommer, jag kommer" på svenska i sin storsäljare The hole. Vid tillfället för utlösningen, antar jag. Rent generellt lär dock de tjeckiska produkterna vara överlägsna.

Ingen vågade komma fram och prata med mig. Jag kände igen några modebloggare vagt, men har svårt att skilja dem från varandra. Mauricio Rojas 13-åriga dotter lär förresten ha en modeblogg. Jag vet inte riktigt varför men jag tycker att det är en smula humoristiskt.

Sen pratade jag alltså lite med Esbati. Som en god vän påpekade häromdagen är jag den enda högerpersonen han länkar till. Det känns bra. I går var första gången vi träffades. Det mest bestående intrycket från just den här öga-mot-öga-konversationen är dock att ryktet verkligen talar sanning. Han är absolut fantastiskt vacker. Jag är förfärligt objektifierande förstås, men det är något man i alla fall ibland kan tillåta sig som kvinna. För det här var faktiskt manlig skönhet på en nivå att jag nästan inte kunde koncentrera mig på vad han sa. Jag är hopplös, jag vet.

Andra saker som hände: Alla människor frågade om boken. Jag berättade att den kommer ut fredagen den 4e maj och att jag ännu inte är klar med alla kommateckenskorrigeringar. Jag fick av oklara skäl en femhundralapp av Fredrik Virtanen som jag valde att behålla. Det ljuva livet-Goesta drack bag-in-box-vin upphällt i en ölflaska eftersom både ölen och vinglasen tog slut. Han tyckte det kändes sunkigt, jag fick nostalgiska minnen av svunna högstadiediskon. Jag avslöjade mina oändliga pretentioner och lika oändliga fasor inför bokpubliceringen. Mikrofonen fungerade inte när Daniel Boyacioglu skulle intervjua mig och Damon och Gloria och Hanna som gjort omslaget till boken. Emma Gray Munthe var ännu snyggare i verkligheten än på teve.

onsdag, januari 17, 2007

Fortfarande min favorit förstås

Jag tycker mest att det är charmigt att Anders Borg varit anarkist. Så var jag förstås det själv också en gång i tiden. Jag har dock aldrig haft sådana där runda glasögon.

Jämförelse

Det är intressant att jämföra den här texten med den här och sedan med verkligheten. Sanningsenligheten har rätt lite att göra med respektive skribents rykte.

(OBS! Jag tycker inte att Mona Sahlins försyndelser på 90-talet bör vara tillräckliga för att förhindra att hon når partiledarposten nu. I den mån mina uppfattningar alls bör spela någon roll för ett parti jag aldrig röstat på. Men det är ändå intressant att Anders Ehnmark väljer att förvanska historien så. Eller också minns han inte bättre. Det lär vara vanligt när man blir äldre.)

Polacker, polacker

När jag en gång i tidningen avslöjade att jag inte alltid slänger skräp i papperskorgar fick jag fler hatmail än när man skriver om invandring. Och det senare har ändå lett till mitt hittills mest minnesvärda hatbrev där en och samma anonyme person önskade att jag drabbades av såväl livmodercancer som utsattes för gängvåldtäkt av araber. Skräp är känsligt.

Via Donnie hittar jag en tant från DN som dock verkar ha lösningen:

Magiskt

I Vanity Fair läser jag om pjäsversionen av The Year of Magical Thinking som har premiär den 29 mars. Vanessa Redgrave har den enda rollen och jag minns inte när jag sist kände exakt såhär mycket förväntan inför något som sker på en teater.

måndag, januari 15, 2007

Debutantbal


Jag har inte sett den själv än, men Svensk Bokhandels vårkatalog lär ha kommit ut. Jag finns alltså med med exakt en sådan text som jag hade offentlig ångest över att skriva i höstas. När jag skrev just den texten, den till Expressen alltså, hade jag dessutom magsjuka. Alltid måste man hitta något att skylla på.

Briljant löp

Gårdagens Aftonbladet-löp var förresten underbart i sin genre:

Idol-Markus ger medelålders svenska kvinnor bättre sex:
"Det är grymt, jag får gåshud"


Det är citatet, eller nedryckaren som det heter för vissa tidningsnördar, som gör det till konst. Om det är Idol-Markus eller okänd medelålders kvinna som sagt det är dock oklart.

Samma andas barn:
Pigge vill hjälpa kvinnor bli gravida

Han vill hjälpa svenska kvinnor till orgasm

Deras globala orgasm ska utlösa fred

Glädjas åt det lilla

Anders Borg, däremot, är en av mina favoritmoderater. Förstås. Resten orkar jag inte riktigt kommentera just nu.

lördag, januari 13, 2007

Men så låt dem äta bakelser

Kristina Alvendal har aldrig direkt varit någon av mina favoritmoderater. Men det här utspelet är ändå närmast hisnande vansinnigt. Det är synd om dem som betalar ockerhyror svart i andrahand, så låt oss därför kasta ut dem på gatan.

Är det någon som gjort en (sannolikt helt vrickad) väljarbasanalys och kommit fram till att förorts- och lantiskidsen som hyr svart för att de saknar såväl kontakter som kontanter ändå inte röstar på moderaterna? Är det något slags klasshat mot just människor utan vare sig stålar eller en morbror i styrelsen på ett fastighetsbolag eller en fackförening? Handlar det bara om en enskild person som slagit i huvudet på ett olyckligt sätt och som behöver vårt stöd snarare än vår vrede?

Nej, det sista tror jag nog inte. Men visst är det så att man undrar. Först Littorin som försvarar fackets maffiablockad mot den där tjejens salladsbar i Göteborg, sen Alvendal som vill göra pöbeln bostadslös. Det är makten vi ser, och den bryr sig uppenbarligen inte om oss mer än som aningslöst väljarboskap. Jag måste erkänna att jag ännu inte är så cynisk att jag hade förväntat mig alltihop.

Läs också Blod Dizz, som inte heller föddes in i bostadskön eller med miljoner på banken.

torsdag, januari 11, 2007

Tis the season to deklarera

Jag började kolla upp förra årets räkenskaper. Jag har mina fakturor i en pärm. Jag låtsas ibland att jag är ordentlig, nämligen. Det skulle jag inte ha gjort. Kollat alltså. Räknat. För en mer patetisk skara siffror har sällan skådats.

Några grundfakta:
Jag fick ett rätt stort förskott (i förhållande till hur förskott för romandebutanter brukar se ut alltså) på min bok i år.
Jag arbetade två månader på tidningen med en rejält tilltagen månadslön (rejält tilltagen för journalistvikarier alltså, och för all del även generellt i min värld).
Jag har tyckt att det har gått bra. Jag har jobbat mycket, sålt mycket, sett mig själv i spalterna mest varje vecka känns det som.

Jag lade ihop frilansande, förskott och månadslönen från tidningen. Delade med 12. Och började nästan gråta. Jag skulle åtminstone börjat gråta om det inte var så att jag ju bevisligen överlevt.

Jag skulle tjäna pengar på att sluta skriva och börja jobba på McDonalds. Jag skulle tjäna pengar på att sluta skriva och börja jobba på 7/11. Jag skulle tjäna pengar på att sluta skriva och ha nästan vilket heltidsjobb som helst. Såna som man får betald semester på. Jag var ledig tre veckor på hela förra året.

Avslutningsvis ett råd. Helt gratis, as it is. Ni ska inte bli kulturskribenter. Ni ska inte ens tänka tanken att bli kulturskribenter. Ni ska glömma bort allt ni tänkt om glamouren och kredden och det sköna i att få betalt för att skriva om precis de sakerna man ändå tänker på. För det är det man inte får. Betalt alltså. Själv ska jag satsa på att bli bestsellerförfattare i Tyskland. Åh, om det bara kändes som lite mindre av ett skämt än det gör.

Läs PM!

Eftersom jag ska börja på ledarsidan om en knapp månad känns det extra skönt att vi tycker så lika för ögonblicket. Läs PM:s krav på en bättre utrikesminister utan "lojaliteter med rysk gasindustri [och] folkmordspengar på banken".

Chavez, Chavez

Lyssnade på en diskussion i P1 om Hugo Chavez senaste politiska drag där ingen av deltagarna lyckades nämna att han nyss stängt landets enda oppositionella tv-station. Att Aron Etzler inte tyckte att det var ett problem var kanske inte så oväntat, men Stefan de Vylder har jag alltid uppfattat som en klok man. Curiouser and curiouser. Det är något alldeles särskilt med bristen på demokrati i latinamerika, det anses liksom inte vara något större problem.

När Putin och Lukasjenka samlar all makt i sina egna händer är det trots allt bara Carl Bildt som håller tyst. I Chavez fall (om än allt mindre, eller i alla fall allt mindre öppet, med Castro) blir alltihop till något slags bisarr höger-vänster-uppdelning där vänstersympatier plötsligt betyder att man inte tycker att sånt som fri press och yttrandefrihet är särskilt viktigt.

Visst, Chavez har gjort bra saker med Venezuelas sjukvårdssystem och framgångsrikt bekämpat fattigdomen, men när man berömmer utbildningsväsendet, som både Etzler och de Vylder gjorde imorse, glömmer man påpassligt bort att venezuelanska lärare inte får uttrycka åsikter i opposition mot presidenten.

Magnus Linton skriver på bloggen om Chavez farliga storhetsvansinne, men säger själv att han tagit bort Chavez-kritiken ur sin essä till Arena. Jag förstår faktiskt inte alls varför. Arenas läsare är nog smarta nog att klara av en verklighet som är lika komplicerad som i, tja, verkligheten.

onsdag, januari 10, 2007

Murder on the dancefloor

Blogger var i koma i gårkväll så jag lyckades inte lägga ut länken till min text om BBC-serien The Line of Beauty. Jag hoppas ni kollade ändå. Andra delen går i kväll, 21.00 på SVT1.

tisdag, januari 09, 2007

Och så ännu mer knark!

Johannes skriver bra om statens stora cannabis-projekt.

What have I done to deserve this?


Det ligger en liten hög med böcker hemma på mitt matbord. Tre stycken närmare bestämt, och det är inte vanliga böcker heller. "Oredigerat korrektur" står det tryckt tvärs över framsidan av den enkla pocketutgåvan. Det är min bok. Min! Mitt namn står också, och min titel och i beskuren variant är det samma bild som vi ska ha som omslagsbild på den riktiga boken så småningom.

Ibland trycker de den här sortens enkla okorrade tidigupplagor för att skicka i god tid till inköpare och redaktioner, har förlaget berättat, eftersom ingen människa orkar läsa en manusbunt om man inte måste. Det har de alltså gjort med min roman. Som nu ligger i en hög här hemma. Jag får en liten smula svindel av alltsammans.

PS. Jag går bara ut en stund kommer alltså i riktig upplaga någon gång kring månadsskiftet april/maj. Om ni brukar gilla det jag skriver får ni hemskt gärna köpa den då.

måndag, januari 08, 2007

Kändisar och rättvisan

"Tv-profilen" som ertappades med kola på Spy Bar är alltså åtalad. Det är kanske inte intressant i sig om man inte betänker hur extremt lite han hade på sig, det finns inga existerande prejudikat på att 0,7 gram skulle räknas som något annat än ringa narkotikabrott, och sådana brukar aldrig någonsinsin gå till rättegång.

Kan det vara så illa att någon åklagare vill statuera exempel, att det är roligare att åtala en aldrig så generellt okänd kändis för ett brott som bara kommer ge böter än att jobba på med mindre medieintressanta fast allvarligare brott?

Tillägg: Som någon sade är det å andra sidan lite suspekt i sig självt att ha kvar så mycket klockan halv fyra på Spy bar.

Tillägg 2: Det senare är alltså något jag hört. Jag har ungefär lika lite egen koll på det som på vilken mängd motorsågsbränsle man har kvar i sågen efter att ha tagit ner en björk. Men jag vet att man på en av mackarna i Särna kan köpa motorsågsbränsle i en särskild pump.

En till går?

Carl Bildt har presskonferens 16.15. Undrar om han avgår. Men nej, det tror jag inte. Herregud, han har underlättat folkmord och möjligen tagit mutor av en av världens mest inflytelserika auktoritära regimer, det är väl inga skäl för avgång heller? Till skillnad från att ha haft svart barnpassning då.

Meningen med livet

En bra artikel i Svenskan i dag om meningen med berusningsmedel:

"Berusningsupplevelser är ofta goda upplevelser. När rusmedel nämns i officiella sammanhang i dag verkar det som om det vore mer eller mindre tabubelagt att tala om deras positiva sidor. Men det finns trots allt en grund till att de används. I "Junkie" skriver William S Burroughs: "Man blir narkotikamissbrukare för att man inte har någon motivation till något annat. Knarket vinner på walkover." Men drogen har otvivelaktigt också enskilda andra kvaliteter som motiverar till användning. Ruset kan vara konstruktivt - och det kan göra våra liv bättre. Men det kan självklart också åstadkomma motsatsen."

"Det är emellertid klart att bruket av rusmedel kan vara en direkt meningsgivande handling, inte bara en flykt undan nuet. Här behöver vi inte bara gå till tunga symboliska handlingar, som nattvarden i kyrkan, utan vi kan lika gärna tänka på akvaviten till julmaten eller en svensexa för en kamrat. Dessa är i stort sett positiva, socialt samlande aktiviteter."

"Vi brukar också fokusera på rusmedel bara som en källa till förlust av autonomi, av förmågan till självbestämmande, men man kan också säga att de ofta bidrar till den. De möjliggör en överlagd förändring av känslor och stämningar: om man har behov av att slappna av, lyckas man lättare med det; har man behov av att vara mera upprymd, lyckas man med det. Samtidigt är det klart att ett
för stort intag, vare sig vid ett enskilt tillfälle eller under längre tid, har en tendens att minska autonomin."

"Vi kan antagligen utveckla beroenden av det allra mesta. På en abstrakt nivå är det inte så stor skillnad mellan olika beroenden, men i praktiken yttrar de ju sig på rätt så olika sätt. Men ett beroende som sällan nämns, är det kanske mest utbredda av alla, nämligen beroendet av mening. Människan är en varelse som är beroende av mening."

"Behovet av mening är ett grundbehov. Vad är meningen med livet? Den frågan är rätt och slätt felställd. Vi borde fråga hur vi kan etablera mening i livet. Och det finns knappast något som helst som ensamt kan utgöra en tillräcklig mening i livet. Inte heller - eller kanske: i synnerhet inte - droger. Meningen i livet består av ett nätverk av delmeningar. Sådana delmeningar är ofta förhållandet till familj och vänner, kanske en käresta, ett hem, ett jobb, en hobby etcetera.
Målet är väl inte att folk helt skall sluta bruka rusmedel - det skulle i så fall vara en fullständigt orealistisk ambition - utan hellre att sörja för att de inte ödelägger sina egna och andras liv genom ovettigt bruk. Det är mänsklig lycka och mening vi vill befrämja. Det gör vi knappast särskilt effektivt genom att demonisera några kemiska ämnen, utan snarare genom att försöka förverkliga andra och långt bättre källor till mening."

(Okej, nu citerade jag en tredjedel av texten, men läs helst hela artikeln också)

lördag, januari 06, 2007

Tjuvlyssnare

Jag har förresten, som den envetne tjuvlyssnare jag är, skrivit förord till Tjuvlyssnat-boken. De ska visst ha en releasefest också.

fredag, januari 05, 2007

Toblerone, svart barnhjälp och obetald tv-avgift

Den här rubriken skulle kunna tyda på en jämförelse mellan olika saker som man kan tvingas avgå för inom politiken. Men enligt Britta Svensson (och jag har kollat upp i pressarkiven och hon har absolut på fötterna även om jag också hade glömt bort en del) så var alla tre förseelserna sådant som Mona Sahlin hängav sig åt i det som av historien kommit att formuleras som en skandal och missat partiledarskap på något så futtigt som en chokladkaka.

torsdag, januari 04, 2007

Vad är kommunism?

"Varje gemensam orgasm är ett ögonblick av kommunism"

Andreas Malm i senaste Bang. Tack Emma! Citatet bör kanske ses som en uppdatering av Lenins klassiska "Kommunism är sovjetmakt och elektrifiering av hela landet."

Och så lite uppmuntran

Att gå ner i vikt är ett av de allra vanligaste nyårslöftena, världen över. Efter att ha gloffat i sig Aladdin-askar, eller som i mitt fall, ätit english muffins och blinier i kolhydratchockande kvantiteter, ämnar stora skaror nu leva på morotsstavar och dietpulver för att så snabbt som möjligt uppnå åtråvärd slankhet.

Om detta är en ren utseendefråga är det förstås helt okej. Jag må själv inte tycka att underviktiga människor är särskilt sexiga, men om det är av fåfänga man vill smalna av sig själv hänger åtminstone motiv, mål och medel ihop.

Då är det värre om man inbillar sig att det handlar om hälsa. I motsats mot vad anorektiskt inspirerade folkhälsoinstitutioner över hela västvärlden försöker slå i oss finns det nämligen inga klarlagda samband mellan måttlig övervikt och ohälsa. Tvärtom är människor med ett BMI mellan 25 och 30, alltså det som räknas som övervikt, generellt mer hälsosamma än normalviktiga. För kvinnor gäller dessutom att det är betydligt mindre ohälsosamt att vara kraftigt överviktig, alltså ha BMI över 30, än att vara något underviktig, vid ett BMI på 18, vilket ju är rätt nära det som anses utseendemässigt idealiskt i vissa kretsar.

Vad som är ohälsosamt är att vara stillasittande och att äta för mycket socker och dåliga fetter och för lite grönsaker och bra fetter (i vid mening, det finns förstås fler detaljer). Vad som är verkligt verkligt dåligt för hälsan är dessutom att banta.

Att omväxlande frossa i godis och hetsa runt med Nutrilett-påsar är alltså ett långt säkrare sätt att nå en tidig hjärtattack, även om resultatetn skulle bli att man når under 60-nånting-strecket på vågen i början av februari, än att äta väl (och ibland lite för mycket...) och röra på sig regelbundet och väga mer än vad man vågar erkänna i en Acne-affär.

Det här kan verka som en monolog för att försvara min egen livsstil, och det är det förstås. Jag gillar mat alldeles för mycket för att någonsin kunna ens överväga att komma i ett par high fashion-jeans. Men om det bara var modeindustrin som sa åt oss att vara smala vore det väl en sak. Vad som är snyggt är relativt och förresten så hetsar ju de mer kommersiella delarna av modevärlden en hel del mot undervikt också numera. Men att myndigheter försöker slå i oss att det är ohälsosamt att vara överviktig när det faktiskt inte finns några sådana bevis är genuint ohederligt och handlar mer om den intellektuella medelklassens allt mer utpräglat ätstörda ideal än om vetenskap. Fetmabomben handlar inte om att folk kommer att dö i förtid för att de är för tjocka. Den handlar om att folk kommer att dö i förtid för att de äter fel, inte tränar och med jämna mellanrum kämpar med att snabbt ta bort sin övervikt med fruktlösa och farliga bantningsförsök.

Med den tveksamma fetmabomben i ryggen föreslår ändå Folkhälsoinstitutet fettskatter som slår lika på bevisligen farliga transfetter och bevisligen nyttiga fleromättade fetter (och om man tror att man lätt kan göra en sådan distinktion tänk på skillnaden mellan det som vi i dag tror nyttiga animaliska fettet från kor som gått ute och ätit gräs och det onyttiga från kor som stått inne och ätit majs). Om staten vill göra något kan man väl satsa på utbyggda och väl belysta cykelbanor och statsbyggnad där man kan gå mellan bostaden och arbetet. Hälsoinformationen kunde väl handla mer om de sakerna som är bra att äta och mindre om siffror på en våg som i de allra flesta fall inte bara är meningslösa som hälsoindikation, de skapar också hälsoproblem i sig genom ätstörningsfrämjande sifferfixering och följande skadlig bantning.

Läs också Paul Campos på samma tema i The New Republic. Jag skrev om hans The Obesity Myth som kom för några år sedan, och visst har debattklimatet blivit lite bättre sedan dess. BMI-måttet tas inte lika mycket som ett bevis för det ena eller andra och fetman som folkhälsokatastrof är inte lika i ropet. Men hans grundläggande tes, väl stödd i alla tillgängliga undersökningar, att måttlig övervikt i sig självt faktiskt inte är någon hälsofara alls, har ju inte direkt slagit igenom. Och konstigt vore väl annars. Det finns väldigt många människor som försörjer sig på att vi har ångest över våra extrakilon. Inte kan man väl ta ifrån dem deras levebröd bara för en så banal detalj som sanningen, eller?

onsdag, januari 03, 2007

Efterlysning

En av mina läsare undrar var man kan köpa matzemjöl i Stockholm. Det gör jag också. Hjälp oss snälla!

Årsuppdatering

Det är vedervärdigt tråkigt med alla årslistor. Överallt man ser listor över vad som flytt och vad som kommer och jag har för all del medverkat själv i nya Nöjesguiden (eller kanske det nummer som ännu inte kommit) i samma dystra syfte. De mailade och frågade om jag ville svara på några frågor om nästa år och jag sa att tja, det kan jag väl. Sedan kom ett frågeformulär som det nog nära en halvtimme att bara läsa igenom. Och inget betalt heller. Som hämnd kan man säga att jag nog inte tog alla frågorna på fullt allvar.

Förra året hade jag en ambitiös lista med föresatser för det nya året. Det minsta man kan begära är väl ett erkännande om hur det gick.

Borde:
Ge ut en bok (minst). JA! Eller, alltså, den kommer ju inte förrän i år, men antagning räknas.
Försöka gråta lite mindre (helst genom att ha mindre att gråta åt) JA!
Fortsätta skriva hela tiden och helst bättre Sådär
Ta bort lite mer bebisfett (alt. skaffa nytt, men sådana saker kan man inte råda över och heller inte ha med på en sån här lista) Sådär
Köpa gummistövlar NEJ!
Tjäna pengar NEJ! (Lite har jag förstås tjänat, men inte särskilt mycket, tyvärr)
Vara snällare Sådär
Våga säga ifrån när människor försöker utnyttja ovan nämnda snällhet JA!
Visa människor jag tycker om att jag tycker om dem Jag tror det
Bjuda människor jag tycker om på bra saker, tex ostron och champagne (det förutsätter att punkten om pengar ovan uppfylles) eller te och egenbakad kaka Se pengapunkten ovan. Kaka däremot - JA!
Umgås mer med människor som tycker om mig på riktigt och mindre med människor som egentligen inte bryr sig Sådär
Umgås mer med människor som får mig att må bra och mindre med människor som får mig att få ångest Sådär
Skriva fler reportage NEJ!
Slipa på formuleringar ännu längre så att bara det som absolut behövs och lyser av egen inre kraft finns kvar (och sannolikt göra redaktörer vansinniga genom att maila strax före absolut deadline och vilja flytta ett kommatecken) Sådär
Gå många promenader JA!
Gå mer i höga klackar JA!
Bada ofta (badkar eller hav, beroende på årstid) JA!
Springa mer JA!
Yoga mer NEJ!
Äta mer rått kött JA!
Dricka mer cocktails (t ex Sidecar, Dry Martini, Negroni samt alla sorters champagnedrinkar) JA!

Borde inte:
Bli kall och elak i stället för ledsen Sådär
Bli kall och elak över huvud taget Dito
Döva ångest med droger mer än när det absolut behövs Dito
Döva ångest med fett och socker mer än när det absolut behövs Rätt bra
Gå i skor med hål i så att man blir blöt om fötterna NEJ! (Alltså, jag har fortsatt med denna eländiga ovana)

Det var enklare att lägga till bra saker än att ta bort dåliga uppenbarligen. Jag betraktar det ändå som godkänt. Inför 2007 har jag ungefär samma föresatser utom att jag sannolikt inte kommer hinna skriva en till bok. I stället vill jag bli bättre på att läsa av andra människors känslomässiga behov och inte förutsätta att deras skulle vara likadana som mina egna.