torsdag, januari 04, 2007

Och så lite uppmuntran

Att gå ner i vikt är ett av de allra vanligaste nyårslöftena, världen över. Efter att ha gloffat i sig Aladdin-askar, eller som i mitt fall, ätit english muffins och blinier i kolhydratchockande kvantiteter, ämnar stora skaror nu leva på morotsstavar och dietpulver för att så snabbt som möjligt uppnå åtråvärd slankhet.

Om detta är en ren utseendefråga är det förstås helt okej. Jag må själv inte tycka att underviktiga människor är särskilt sexiga, men om det är av fåfänga man vill smalna av sig själv hänger åtminstone motiv, mål och medel ihop.

Då är det värre om man inbillar sig att det handlar om hälsa. I motsats mot vad anorektiskt inspirerade folkhälsoinstitutioner över hela västvärlden försöker slå i oss finns det nämligen inga klarlagda samband mellan måttlig övervikt och ohälsa. Tvärtom är människor med ett BMI mellan 25 och 30, alltså det som räknas som övervikt, generellt mer hälsosamma än normalviktiga. För kvinnor gäller dessutom att det är betydligt mindre ohälsosamt att vara kraftigt överviktig, alltså ha BMI över 30, än att vara något underviktig, vid ett BMI på 18, vilket ju är rätt nära det som anses utseendemässigt idealiskt i vissa kretsar.

Vad som är ohälsosamt är att vara stillasittande och att äta för mycket socker och dåliga fetter och för lite grönsaker och bra fetter (i vid mening, det finns förstås fler detaljer). Vad som är verkligt verkligt dåligt för hälsan är dessutom att banta.

Att omväxlande frossa i godis och hetsa runt med Nutrilett-påsar är alltså ett långt säkrare sätt att nå en tidig hjärtattack, även om resultatetn skulle bli att man når under 60-nånting-strecket på vågen i början av februari, än att äta väl (och ibland lite för mycket...) och röra på sig regelbundet och väga mer än vad man vågar erkänna i en Acne-affär.

Det här kan verka som en monolog för att försvara min egen livsstil, och det är det förstås. Jag gillar mat alldeles för mycket för att någonsin kunna ens överväga att komma i ett par high fashion-jeans. Men om det bara var modeindustrin som sa åt oss att vara smala vore det väl en sak. Vad som är snyggt är relativt och förresten så hetsar ju de mer kommersiella delarna av modevärlden en hel del mot undervikt också numera. Men att myndigheter försöker slå i oss att det är ohälsosamt att vara överviktig när det faktiskt inte finns några sådana bevis är genuint ohederligt och handlar mer om den intellektuella medelklassens allt mer utpräglat ätstörda ideal än om vetenskap. Fetmabomben handlar inte om att folk kommer att dö i förtid för att de är för tjocka. Den handlar om att folk kommer att dö i förtid för att de äter fel, inte tränar och med jämna mellanrum kämpar med att snabbt ta bort sin övervikt med fruktlösa och farliga bantningsförsök.

Med den tveksamma fetmabomben i ryggen föreslår ändå Folkhälsoinstitutet fettskatter som slår lika på bevisligen farliga transfetter och bevisligen nyttiga fleromättade fetter (och om man tror att man lätt kan göra en sådan distinktion tänk på skillnaden mellan det som vi i dag tror nyttiga animaliska fettet från kor som gått ute och ätit gräs och det onyttiga från kor som stått inne och ätit majs). Om staten vill göra något kan man väl satsa på utbyggda och väl belysta cykelbanor och statsbyggnad där man kan gå mellan bostaden och arbetet. Hälsoinformationen kunde väl handla mer om de sakerna som är bra att äta och mindre om siffror på en våg som i de allra flesta fall inte bara är meningslösa som hälsoindikation, de skapar också hälsoproblem i sig genom ätstörningsfrämjande sifferfixering och följande skadlig bantning.

Läs också Paul Campos på samma tema i The New Republic. Jag skrev om hans The Obesity Myth som kom för några år sedan, och visst har debattklimatet blivit lite bättre sedan dess. BMI-måttet tas inte lika mycket som ett bevis för det ena eller andra och fetman som folkhälsokatastrof är inte lika i ropet. Men hans grundläggande tes, väl stödd i alla tillgängliga undersökningar, att måttlig övervikt i sig självt faktiskt inte är någon hälsofara alls, har ju inte direkt slagit igenom. Och konstigt vore väl annars. Det finns väldigt många människor som försörjer sig på att vi har ångest över våra extrakilon. Inte kan man väl ta ifrån dem deras levebröd bara för en så banal detalj som sanningen, eller?

13 kommentarer:

Anonym sa...

Bra skrivet! Jag äter massor av olivolja, det och vitlök tar mig igenom vintern. Att äta lightprodukter skulle aldrig falla mig in, vem vet vad man då får i sig. Skatt på fett skulle leda till att lightprodukterna blev officiellt godkända som lite bättre kost, och är de verkligen värda det?

Philip sa...

Finska notisbyrån idag:

Tel Aviv, 4.1. Utrikes fnb 070

Män med lätt övervikt lever längre än slanka. Det framgår av en israelisk långtidsstudie som offentliggjordes på torsdagen.
Det var forskare vid Hadassah-sjukhuset i Tel Aviv som kom till den överraskande slutsatsen efter att ha undersökt mer än 10 000 mer än 40 år gamla israeliska män. Undersökningen inleddes år 1963.

Studien visade att män med viktindex (BMI) på 25-27, levde längst. Detta index innebär lätt övervikt. Mer än 48 procent av männen i den gruppen blev äldre än 80 år och 23 procent äldre än 85 år, vilket var äldre än normalgruppen.

Sämre levnadsprognos hade däremot de som hade den största övervikten, det vill säga ett viktindex högre än 27. De underviktiga - BMI lägre än 20 - levde likaså kortare än de lätt överviktiga. De som hade ett viktindex på mer än 30 löpte fortfarande den största risken att dö.

- Paniken i fråga om fetma-epidemin är överdriven. En lätt övervikt är naturlig då åldern tilltar, försäkrar forskarprofessorn Uri Goldburt vid Tel Aviv-universitetet. Han tror att undersökningen kommer att leda till att man justerar viktrekommendationerna. (FNB)

Anonym sa...

Man inriktar sig på det som är ett problem, undervikt är i västvärlden knappast något allmänt problem. Tyvärr som sammanfaller smalhetsidealen med budskapet om att inte dricka läsk och äta socker, det är ju olyckligt. Kanske skapa sluta tala så mycket om BMI och midjeomfång och koncentrera sig på vad som är nyttigt och onyttigt.

Om man nu ska dra en annan paralell. Det är ohälsosamt att träna extremt mycket. Elitidrottare i allmänhet tränar för mycket och kommer att dö tidigare än de som tränar måttligt. En elitidrottare får ett storthjärta som på äldre dar får det svårt att pumpa runt blodet. Men detta i sig är ju ingen anledning att hävda att man ska properagera för att inte träna.

Man bör väl helt enkelt i "propagandan" fokusera på rätt saker.

Socker är dåligt, för att socker ger diabetes. Diabetes är dåligt för att det påskyndar åderförkalkningen. Åderförkalkning är dåligt för att bl.a kan ge dig en blodpropp. Det kan du dö av. BMI och midjeomfång är ofta en förvarning om att man kan få detta problem. Men förhållandet är inte absolut.

Förövrigt så är det inte bra med för mycket fleromättade fetter heller. Det råder ett paradoxalt förhålande här. För fleromättade fetter ökar på oxidationen i kroppen, vilket också ger åderförkalkning och bl.a bl.a bl.a "Bra fetter" måste kombineras med frukt och vitaminer som har antioxidanter.

Om ni undrar så läser jag medicin och har tenta på det här om en vecka :-D

Generellt sett så tror jag att, drick inte läsk, ät inte godis, försök röra på dig och håll på med någon motion som är kul. Annars, ät vad fan du vill och sup dig inte stupful regelbundet. Då kan du skita i både vikt och midjemått. Typ.

Anonym sa...

Helt rätt, men med ett frågetecken.

Blir debatten verkligen bättre?

I den nya regeringen har vi fått en folkhälsotant som spöar Morgan Johansson i förmynderi, bl a genom att gräva upp den gamla planen med 79 förslag på att styra vad vi äter och hur vi lever http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_14296761.asp

Och WHO släppte nyligen siffror där de vill slå i oss att det årligen kolar ca tio gånger så många européer som amerikaner av att vara feta, dvs över en miljon personer. Detta i en handlingsplan som bland annat vill att medierna ska hylla politiska förslag på området.
http://www.timbro.se/text.aspx?id=180

Men visst finns det motmedel.
http://www.timbro.se/bokhandel/books.asp?isbn=917566576X

Mattias $

Anonym sa...

Word!

Är så innerligt trött på det här med GI, BMI och Atkins. Jag lovar dig att nästa kollega som försöker övertyga mig och pulversoppans mirakulösa krafter kommer jag släpa i håret till gymet så får vi se vem som orkar längst på bandet...

Kram

Anonym sa...

Håller med Dr. Tjocksmock. Senast presenterades att det är själva bukfettet och inte ett högt BMI-värde som är boven. Då skulle jag vilja se en person med högt BMI UTAN bukfett! Just det. Det är väl där det brukar börja på både män och kvinnor. Sen har ju kvinnor mer fettceller kring låren och jag har en kollega som säger att han känner sig fet på ryggen. Hur nu det går till. Själv behövde jag läsa det här och känner mig nu lite lugnare.

Jag är 1,97 cm och tycker att jag har ”lite mage”. Något som antagligen ingen skulle hålla med om. Så visst är det inte konstigt om folk får en skev bild av sig själva och tror att de måste hetsbanta, fastän de inte behöver.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Enligt BMI är Brad Pitt kraftigt överviktig (BMI över 30). Det säger det mesta om måttets relativitet.

Det Campos pekar på, utifrån de allra flesta studier som finns på området, är dock inte att det är hälsosamt att ha massor av muskler och därför väga mycket, även om vi kanske tycker generellt att det är snyggt. Det han menar är att det är ofarligt i allmänhet (och rent av specifikt nyttigt) att ha ett BMI över 25 oavsett om man ser slank och spänstig ut med sina kilon eller är lite mullig, så länge man rör på sig och inte lever på skräpmat.

Anonym sa...

Vid vissa tilfällen i livet, barnafödande och pubertet så är det t.o.m. viktigt med en viss "mullighet" för hormonproduktionen. Hur man ska översätta det i BMI får ni fråga någon annan.

Hans sa...

Ljubomir Vranjes är 1.50 och väger 93 kilo. Han har alltså ett elakt högt BMI men är näppeligen överviktig.

Anonym sa...

Håller med om att BMI som mått på övervikt är väldigt missvisande. Såg vikt- och längduppgifter på Anja Pärson och fick fram att hon var "gravt överviktig" enligt detta sätt att mäta och således "on the highway to death" enligt de flesta dietister m.m. Det är ju så enkelt att bara se på en siffra, samma sak med midjemåttet, gud nåde dig om du har 89 cm runt midjan, oavsett om du är 1.80 eller 1.55...

Anonym sa...

Vranjes, Anja Pärsson. Visst. Har man den muskelmassan så vet man nog om det. Väldigt få av oss är elitidrottsmän och har tid att bygga på oss den muskelmassan. Visst är BMI ett trubbigt instrument, men if it looks like a horse...

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Om man vill vara jättesmal av utseendemässiga skäl kan det förstås vara rimligt, och då kan man ju betrakta för högt BMI som besvärligt. Däremot är det inte hälsofarligt i sig självt att enligt BMI vara överviktig, inte heller när extrakilona består av fett.

Och visst kan man se Anja Perssons grava övervikt/extrema muskelmassa som just extremt. Men det är inte alls särskilt ovanligt att vanliga 2-gånger-i-veckan amatörgymtränande hamnar över BMI 25 trots att de absolut inte är tjocka. Eftersom man inpräntar de där siffrorna så hårt är det ändå inte ovanligt att de (särskilt kvinnor) ändå ser sig som överviktiga och börjar banta, vilket leder till en långt sämre hälsosituation än den de hade från början.

J. Swanljung sa...

Recept på English muffins finns förresten här.