lördag, januari 27, 2007

Banalt är bra

Apropå den där kvinnohataren i Norrbottens-kuriren skriver jag i dag om det som verkligen är fel med den svenska samtidslitteraturen.

17 kommentarer:

Therese E sa...

Jag håller med fullständigt och reservationslöst. Skitbra text!

Goesta sa...

Instämmer med Therese. Skulle gärna skriva "huvudet på spiken" om det inte var ett så hopplöst slitet uttryck.

Katrine Kielos sa...

är han verkligen kvinnohatare? har han inte en (eller flera) poänger? jag skulle aldrig kalla det för "feminisering av det offentliga samtalet", men jag förstår ju vad han menar. gör inte ni det?

j sa...

problemet är alltså att den allvarligt menande litteraturen är allvarligt menande, och inte i första hand strävar efter att tillfredsställa läsarens undran över "hur det går"? allt var dessutom gripande, ofta. tycker du inte?

Katrine Kielos sa...

Ja vid närmare eftertanke tycker jag nog att det han skrev var ganska modigt. Sedan tror jag att faktumet att vi har en riksdagsmajoritet som de facto använder orden entreprenörskap och konst i samma mening (!) är ett större hot mot litteraturen, konsten, demokratin, you name it.

Och inte saknas det väl banalitet i den svenska samtidslitteraturen? Det känns som om det enda som folk skriver om (kvinnor som män) är personliga erfarenheter. Nu har jag inte läst Lowden men visst är det väl också typ dagboksanteckningar? Och bör Gud verkligen räknas till det banala? Den relationen är väl om någon "manligt" kodad, kvinnor ska skriva om det lilla livet och män om existensen och meningen med alltihopa. För att inte tala om Roth som ju är ren macholitteratur (och alldeles alldeles underbar...).

Skulle inte problemet mer kunna ha att göra med oförmågan/ointresset att gå utanför det personliga? En sådan strömning skulle man kanske kunna säga finns i den samtida kulturen. Att folk skriver böcker istället för att gå i terapi, är ointresserade av att skildra annat än de egna neuroserna. Det är kanske därför vi inte får de här "berättarna" som du eftersöker. En berättelse kommer ju säkert i stort ur egna erfarenheter (Roths romankaraktärers ständiga påsättande av unga studentskor...) men måste ha som ambition att gå utöver, inte bara bearbeta.

Sedan finns ju också någon idé om språket som självändamål och inte som verktyg för att hitta en röst och föra fram en berättelse som jag tror är problematisk i sig.

Slutligen måste jag föra fram min gamla käpphäst om det bildningshat som finns i Sverige. När jag gick på universitetet träffade jag på en ung kvinna som på allvar hävdade att hon inte förstod poängen med att läsa böcker när man ju kunde läsa sammanfattningar av handlingen och på så sätt hinna med fler. Hon har numer ett internationellt toppjobb som byråkrat...

Jenny sa...

Håller du på att förvandlas till Jan Guillou, Isobel? Jag menar, hela grejen med att kontrastera de elitiska kritikerna med "vad vanligt folk vill ha".

Therese E sa...

Undrar om banaliteter är rätt ord egentligen. Inget av det där som berör är ju banalt egentligen, eller hur? Det är ju livsnödvändiga saker. Men jag vill ändå hävda att det där som berör inte står högt i kurs i den svenska samtidslitteraturen. Åtminstone saknas det i den offentliga diskussionen, där Lowden och Ingemarsson verkar vara det vi har att välja på. Allvarligt menande litteratur som berör och griper tag borde rimligen kunna existera däremellan. Och gör det ju också.

Alla pratar om vikten av berättelser nuförtiden (där instämmer jag med Katrine till fullo, att vi behöver berättarna), men ingen verkar vara intresserad av att lyfta fram de författare som skapar dessa fantastiska berättelser (typ Kerstin Ekman, Majgull Axelsson). De är liksom ute på kultursidorna, vilket är skitkonstigt.

Det är verkligen ett problem för litteraturen när kultursidorna hajpar ett så trist formexperiment som Lowdens medan alla ändå läser Små citroner gula.

James sa...

Jag tycker Leif Janzon har sina poänger. Det blir ett jäkla liv när män kritiserar eller tycker något om unga snygga tjejer inom media.
Att häckla gubbarna verkar däremot blivit mer eller mindre kotym.
Kielos känns mer objektiv i sitt analyseande av texten.

Isobel sa...

Jag tycker inte att sex eller kärlek eller död är särskilt banalt. Men sådana teman döms ofta ut som det, och det den seriösa litteraturen i stället präglas av är skräcken för att någonsin vara banal. Vilket i sin tur gör den ointressant. Kanske bör man därför säga att det enda som verkligen är intressant är det som i intellektuella kretsar anses vara banalt.

Jag vet heller inte om jag tycker att en bra berättare måste gå utanför sig själv. Ta den högsta kasten, som jag tycker är en av de bästa svenska böcker som skrivits på senare år, den är ju utpräglat personlig och dömdes ut som banalt kvinnligt självutlämnande av en hel hoper (inte sällan manliga) kritiker. Samtidigt vet jag inte om jag missförstår det Katrin säger om att gå utanför sig själv, för det klart att det också blir ointressant när de egna neuroserna inte blir något mer än just en enskild persons plågor, när författaren inte önskar eller förmår väcka läsarens engagemang i gestalternas lidande.

Det som är tragiskt är ju att svensk samtidslitteratur är uppdelad i ett fält där man hela tiden känner författarens desperata behov av att vara (eller verka) smart och intellektuell, och ett fält där man skriver för konsumtion och underhållning, bara.

Jag har inget emot underhållningslitteratur, men det är inte primärt den jag vill försvara här, det jag menar är att vi behöver riktig allvarligt menad litteratur som också ger människor berättelser som berör dem.

Massor av människor skulle förstås läsa Läckberg och Ingemarsson ändå, för själva underhållningen, avslappningen, men om man är ute efter givande berättelser så känns det idag ofta som att det inte finns några alternativ inom den sk seriösa litteraturen. Och detta är ännu tydligare i kretsloppet kring själva litteraturen, kultursidorna, osv.

Nu tycker jag egentligen inte att den där Janzon är tillräckligt intressant för att offra särskilt mycket energi på, men kvinnohatet lyser ju mellan varje bokstav i den där texten. Han är heligt arg över att inte längre enbart i makt av sitt kön vara norm och utfallet mot Alakoski för hennes utseende, mot deckardrottningarna, mot Skugge (även om det är lite roligt att han uppenbarligen inte vet att hon redan givit ut flera romaner), mot förekomsten av unga (kvinnliga) skribenter i Expressen är som en levande illustration av Stiffed-mannens hat mot just den feminiserade samtiden.

Och förresten känns ju det så kallat politiskt inkorrekta försvaret för äldre mäns vrede mot yngre kvinnors platstagande som långt mycket mer av en kliché i dagens konservativa backlash än eventuellt gubbhäcklande.

Jonas sa...

två exklusiva litteraturtips till er som saknar berättare i den allvarligt menade litteraturen: 1. svinalängorna (den vann augustpriset) 2. montecore (den kom tvåa i augustpriset)

Philip sa...

Håller med föregående talare om Montecore, den var berörande, välskriven och handlade om det viktigaste ämnet: familjen.
Det är otroligt trist att den svenska samtidslitteraturen helt saknar berättare typ Jonathan Franzen, som skriver stort och brett – och känsligt! – om det moderna samhället. Jag vill läsa mer om vuxna människors konflikter med sina vuxna föräldrar. Känns som att medelklassen har blivit helt bortglömd på senare år.

caroline sa...

Tycker inte alls det handlar om kvinnohat, utan bra text. menar inte att beefa, men håller typ med honom.
jag tycker att läsa läckeberg och ingemansson är som att bli andligt våldtagen, pga av anti-estetiken, och det är däremot ett problem.

P sa...

Den som läser en bok för att se hur det går är inte intresserad av litteratur. Han eller hon är intresserad av att se hur det går. Man läser inte Jeanette Winterson för att se hur det går, utan för hon är ett geni. Men för att det ska vara möjligt att få ut något av Winterson så måste man känna igen ett geni. Det gör man om man är intresserad av språk. De flesta är inte intreserade av språk. Dom är intresserade av hur det går. Instant gratification.

Therese E sa...

Andligt våldtagen, that is? Hm. Nu kanske man inte ska överskatta Läckbergs eller Ingemarssons förmågor så till den milda grad. Det kan även vara nyttigt att slappna av då och då. Ny kommentar kring den här diskussionen finns på min blogg.

Daniel sa...

Du fick på pälsen i GP idag. Såhär skrev Johan Dalbäck i en kulturnotis (som inte finns på nätet):

"Ironi - eller cynisk marknadsföring

Isobel Hadley-Kamptz verkar vara en rolig tjej. I Expressen tycks hon hävda att den svenska litteraturen lämnar läsarna i sticket genom att vara alltför intellektuell och frukta 'banaliteter'. Rimligtvis måste hon vara ironisk för alla som läst en stavelse de senaste åren vet att det där är trams. Men Hadley-Kamptz skojar vidare och låtsas att den otypiska debutanten Martina Lowden skulle vara typisk. Verkligen kul, för det är väl på skämt? Det kan väl inte vara så att Hadley-Kamptz helt cyniskt förbereder bokmarknaden för sin egen debut senare i vår? Och om den svenska litteraturen stinker för att den är intellektuell och obanal så skulle hennes egna bok utgöra en frisk fläkt genom att vara korkad och trivial? Det vore ju olyckligt."

jacob sa...

Johan Dalbäck har helt rätt.

Daniel Sjöström sa...

Nå, jag vill ändå kommentera den här minidebatten jag råkade googla fram som faktiskt är ganska intressant. För det första, Isobel, är Leif Janzon visst ganska intressant. Jag vill därför skriva lite om vem han är, för att sätta hans snobbism i perspektiv.

Bl a skrev han librettot till 'Trädgården' som gick på Drottningholmsteatern för några år sedan, av Financial Times utsedd till en av världens sex bästa operor alla kategorier det året. Han skrev därefter 'Kejsarinnan' med Michael Wiehe som gick i Göteborg och Oslo, samt ett antal andra produktioner. Han undervisar på Dramaten, SU, Operan, Scenskolan och har föreläst vid Columbia, Cornell och Michigan. Han har vidare översatt ca 60 böcker från engelska, tyska, franska, italienska och finska, bl a Norman Mailer, Seamus Heaney, William Faulkner,George Tabori, Arthur Koestler/Sidney Kingsley, James Purdy, Peter Handke, Jean Genet, Bernard-Marie Koltès, Antonin Artaud, och Roland Barthes. Leif Janzon är med andra ord väl insatt i ämnet.

'Feminisering' av det offentliga rummet är för mig ett nytt koncept, och därför väldigt intressant. Vad som är PK i Sverige idag är säkert ett resultat av suffragetter, liberaler, odalbönder och sossar och kan nog vara enerverande, särskilt för en sådan som Leif. Att det är bättre än en Thatcheristisk 'ekonomisering' står för mig, som olyckligtvis bor i England, helt klart! Men att debattera begreppet kan bara vara bra! Att debattera nya samhällsfenomen kan innebära att de inte får den effekt den kanske skulle ha haft om den inte debatterats, om ni förstår vad jag menar. Men att man inte skulle FÅ framföra en sådan tes utan att bli nedhuggen som kvinnohatare känns förlegat. Att det inte skulle ligga *någon* sanning i de Leif säger, åtminstone om detta, är för mig trångsynt.

Jag tror också att en av de svagheter Leif pekar på -- och nu med hänvisning till litterturen i Sverige -- är ytligheten i bloggande, krönikeskrivande, Linda Skugge etc. Ytligheten i hela det offentliga 'intellektuella' Sverige! Vilken Strindberg sitter med pennan i högsta hugg redo att på allvar reflektera över samhället, eller livet, eller vad det kan vara, utan att vara rädd att omedelbart beläggas med epitet som 'bakåtsträvande' eller 'kvinnohatare'?

Så här skrev faktiskt Strindberg själv, på sitt speciella vis, när det begav sig;

"Det går verkligen ett hemskt drag av moralisk feghet genom vårt stora samhälle; att påpeka en brist, ett missförhållande eller ett brott av den stora kategori som icke av lagen straffas och som borde falla under opinionens domstol utan att detta kallas skandal, vågar knappast någon, ty han stänger för sig: bana, inkomstkällor, umgänge—allt; och eget för vår tid är att allas intressen blivit så sammanflätade i varandra att ingen vågar öppna munnen mot något tokigt utan att själv komma sig skada åstad!" (August Strindberg, 1876)

Det var väl fint sagt?

MVH Daniel