Jag gör låtlistor i iPoden att ta med till förlossningen. Jo, jag vet att många andra snickrar sina egna spjälsängar eller läser om vilken bilbarnstol som är säkrast. Men jag har ingen bil och ingen plats för någon spjälsäng. Och musik (rätt musik) gör mig lugn. Det vill jag ha så goda förutsättningar som möjligt att vara när jag ska föda. De har sagt på förlossningskursen att man kan få smärtlindring av att dansa. Så jag köpte ett par fina bärbara högtalare och planerar ungens allra första soundtrack.
Det är svårare än jag trodde. Plötsligt blir det ett existentiellt djup i det som hela mitt liv mest varit ett tidsfördriv. Hur kan den här musiken låta bli att prägla den här lilla varelsens hela liv? Det skulle visserligen förvåna mig om inte barnet oavsett just den här låtlistan kommer nynna igenkännande till, säg, gammal Whitney Houston och Madonna eller sova sött till samma countryklassiker hans eller hennes mamma sjunger i duschen. Men att födas till vissa specifika toner blir väl ändå ännu mer präglande. Och hur ska jag kunna välja det. Ska jag bara välja låtar som jag gillar, oavsett anseende, eller ska man satsa på musikalisk utbildning och förfining redan från början. Det antyder ju rätt olika liv och temperament att komma till världen ackompanjerad av dessa slumpmässiga autentiska val ur listan "Föda":
Luther Vandross - Dance with my father
Van Morrison - Days like this
Lightning seeds - Football's coming home
2pac - Who do you love
Madonna - Into the groove
Beach boys - God only knows
George Harrison - My sweet lord
Kylie - Better the devil you know
Jackson 5 - Blame it on the boogie
Marit Bergman - This is the year
Toni Braxton - You're making me high
The Cure - The lovecats
Pet Shop Boys - Go west
Aaron Neville - Tell it like it is
Ben Harper - Gold to me
Celine Dion - Pour que tu m'aimes encore
David Bowie - Let's dance
Prince - I wanna be you lover
Don Henley - All she wants to do is dance
Dolly Parton - 9 to 5
Dolly Parton & Kenny Rogers - Islands in the stream
Ghetto boys - Damn it feels good to be a gangster
Frank Sinatra - Can't take my eyes off you
Phil Collins - Against all odds
Vill man ge sitt barn en början i livet till Phil Collins smäktande stämma, även om man själv råkar gilla honom? Celine? Kenny Rogers? Finns det någon av de här låtarna som ni verkligen skulle avråda från för ungens själsfrid?
torsdag, maj 31, 2007
onsdag, maj 30, 2007
10 anledningar att döda mig
Det här var inte ens en utmaning, men ändå just det. En utmaning. I verklig självrannsakan.
10. Jag är så fruktansvärt mån om att bli älskad att jag gärna koketterar med mina dåliga sidor, som om det skulle göra dem mindre dåliga.
9. Innerst inne föraktar jag ofta människor som gör, enligt mina personliga kriterier, fel livsval.
8. Men jag anstränger mig för att inte visa det. Se punkt 10.
7. Jag har svårt för fulhet och dumhet.
6. Jag anstränger mig för att inte visa det. Se punkt 10.
5. Jag är värst elak mot dem som älskar mig mest.
4. Jag är otroligt avundsjuk på människor som når, vad jag ser som, oförtjänta framgångar.
3. Jag ältar oförrätter i decennier
2. Jag är högst medveten om min egen begåvning
1. Jag tycker uppriktigt att jag lever ett lyckligt, lyckat liv, och ser gärna att andra tycker det också.
10. Jag är så fruktansvärt mån om att bli älskad att jag gärna koketterar med mina dåliga sidor, som om det skulle göra dem mindre dåliga.
9. Innerst inne föraktar jag ofta människor som gör, enligt mina personliga kriterier, fel livsval.
8. Men jag anstränger mig för att inte visa det. Se punkt 10.
7. Jag har svårt för fulhet och dumhet.
6. Jag anstränger mig för att inte visa det. Se punkt 10.
5. Jag är värst elak mot dem som älskar mig mest.
4. Jag är otroligt avundsjuk på människor som når, vad jag ser som, oförtjänta framgångar.
3. Jag ältar oförrätter i decennier
2. Jag är högst medveten om min egen begåvning
1. Jag tycker uppriktigt att jag lever ett lyckligt, lyckat liv, och ser gärna att andra tycker det också.
tisdag, maj 29, 2007
Värre än hat
Via bokhororna hittar jag Jonas Thentes roliga litania över livet som litteraturredaktör.
Avbloggningen finns inte
Jag ser ju mig själv som riktig bloggare likaväl som tidningsskribent, och ur den positionen tillåter jag mig att säga att Martin Jönsson är en av få vanliga journalister som alls fattat bloggvärlden. Läs exempelvis vad han skriver om myten med avbloggningen.
Jag begriper förresten inte den hang-up som tycks finnas bland en del icke-bloggare med spaltutrymme kring Per Svenssons dagslände-blogg (som mycket riktigt både startades och lades ner 2005). Visst, han skrev om när han åt rågpinnar i Malmö med sällsam poetisk kraft, men det viktigaste Per Svensson gjort ur blogghänseende var ju ändå att uppmärksamma Diagnos och norpa Björn af Kleen därifrån.
Jag begriper förresten inte den hang-up som tycks finnas bland en del icke-bloggare med spaltutrymme kring Per Svenssons dagslände-blogg (som mycket riktigt både startades och lades ner 2005). Visst, han skrev om när han åt rågpinnar i Malmö med sällsam poetisk kraft, men det viktigaste Per Svensson gjort ur blogghänseende var ju ändå att uppmärksamma Diagnos och norpa Björn af Kleen därifrån.
måndag, maj 28, 2007
Riktiga bestsellers
I dag fick jag reda på att Åsa Linderborg sålt 16 000 ex av sin fantastiska pappaskildring Mig äger ingen. Hon förtjänar det verkligen. Särskilt skojigt också för fina lilla förlaget Atlas.
lördag, maj 26, 2007
Egogirl
Jag gick in på bokus. Jag skulle kolla efter en bok. Slentrianmässigt scrollade jag ner för att se om de åter lagt upp min bok på förstasidan. Det hade de inte. Däremot fick jag syn på försäljningstoppen. Att hoppa upp och ner är svårt med foglossning. Men inte svårare än att jag gjorde ett försök. Kolla själva. Jag tror att jag dör.
fredag, maj 25, 2007
Mer om Twin Peaks-hotties
När jag gjorde omröstningen sist glömde jag två kvinnliga karaktärer: Evelyn March ochLana Budding Milford. Vem då, kanske ni säger, och det må ju ha varit anledningen till att jag glömde henne, men ni vet, sydstatstjejen med röd lockig page som först gifter sig med den ene Milford-brodern som dör i en hjärtattack och sen förtrollar den andre. Hon anses ju sällsamt charmerande och männen faller för henne som käglor. Är det någon av mina läsare som begrep varför?
Andres, jag och långa svansar
The Way we wear har tillfälligt återuppstått med en lång text om mode och den långa svansen. Jag finns med på ett hörn och etiketteras med det otroligt trivsamma begreppet "humanliberal". Kyssar till Johan.
onsdag, maj 23, 2007
Tacka fotografen
Det är en intervju med mig och ett utdrag ur boken i senaste numret av Amelia (det nummer som kommer ut just nu). Jag har inte sett det i tryck än, men på nätet har de en länk hit och en bild på mig som får mig att gråta lyckotårar. Är det rimligt att skicka tack-kort till fotografen? Hon måste ha fotoshoppat mina ögon eller nåt, för jag tror inte att de ser ut sådär i verkligheten. Underbart.
tisdag, maj 22, 2007
Alla samlag ska betraktas som våldtäkter
Det finns massor av problem med sexualbrottslagen. Framförallt finns det problem med dess tillämpning, sexualbrott utreds ofta knappt alls, domstolarna fokuserar fortfarande på offrets tidigare sexuella vandel, som en dom i Stockholms tingsrätt visade nyligen behandlas uppsåtskriteriet på ett helt annat sätt än i exempelvis ekonomisk brottslighet. I de senare fallen räcker det att bevisa att den åtalade rimligen borde ha förstått att gärningen var brottslig, i sexbrott måste man bevisa att just den här förövaren just den här gången bortom alla tvivel hade personlig inlevelseförmåga nog att begripa att offret inte ville. Jag är inte främmande för att precisera lagen så att den i stället ska innehålla en form av rimlighetsklausul.
De andra problem som våra respektive könsspecifika inlärda sexualmönster orsakar i frivillighetsträsket är jag emellertid obenägen att hantera inom rättsväsendet. Precis som exempelvis Katrine skrivit så är frivilligheten inte alltid så värst frivillig när det gäller sex. Många män betraktar kvinnor, åtminstone en viss sorts kvinnor, som a priori tillgängliga. Många kvinnor lär sig att betrakta sig själva så också. För många män är kvinnors eventuella nekande att ses som förhandlingsbud mer än som faktiska besked om huruvida hon vill eller inte. Man kan alltid tjata, man vet ju att tjejer menar ja när de säger nej. Det senare är förstås dessutom inte sällan sant. Tjejer lär sig att först säga nej oavsett verkliga intentioner, för det är så man gör. Om man är tjej.
Men hur skulle man kunna hantera detta juridiskt? Mer än genom exempelvis ett rimlighetskriterium. Jag måste ärligen säga att jag inte vet. Däremot är det helt klart att jag inte vill se ett lagrum som det som Stockholms Citys chefredaktör Mikael Nestius i dag föreslår: omvänd bevisbörda: "Det borde vara mannens skyldighet att göra troligt att kvinnan faktisk ville ha sex."
Jag förstår förstås den desperation som ligger bakom förslaget. Men förstår Nestius vad det är han föreslår? Med ett sådant synsätt säger vi att grundprincipen är att allt sex är våldtäkt om inte motsatsen bevisas. Nestius talar ju bara om heterosexuella relationer, och bara om att det är män som måste bevisa kvinnliga sexpartners frivillighet, så jag vet inte om han menar att även män och homosexuella sexpartners ska antas ovilliga om inte motsatsen bevisats.
Han vill lösa sexualbrottets unika snårighet, att en och samma akt både kan vara ett brott och högst frivillig eller halvt frivillig, eller först frivillig och senare inte, med alexanderhugget att se alltihop som brottsligt. Varje heterosexuellt samlag (eller om han även menar icke-penetrativt sex, det framgår inte) ska alltså i utgångsläget av lagen ses som ett övergrepp. Från fall till fall ska man sedan kunna konstatera att det nog ändå fanns ömsesidig frivillighet.
Jag vet verkligen inte vad som skulle bli bättre då.
De andra problem som våra respektive könsspecifika inlärda sexualmönster orsakar i frivillighetsträsket är jag emellertid obenägen att hantera inom rättsväsendet. Precis som exempelvis Katrine skrivit så är frivilligheten inte alltid så värst frivillig när det gäller sex. Många män betraktar kvinnor, åtminstone en viss sorts kvinnor, som a priori tillgängliga. Många kvinnor lär sig att betrakta sig själva så också. För många män är kvinnors eventuella nekande att ses som förhandlingsbud mer än som faktiska besked om huruvida hon vill eller inte. Man kan alltid tjata, man vet ju att tjejer menar ja när de säger nej. Det senare är förstås dessutom inte sällan sant. Tjejer lär sig att först säga nej oavsett verkliga intentioner, för det är så man gör. Om man är tjej.
Men hur skulle man kunna hantera detta juridiskt? Mer än genom exempelvis ett rimlighetskriterium. Jag måste ärligen säga att jag inte vet. Däremot är det helt klart att jag inte vill se ett lagrum som det som Stockholms Citys chefredaktör Mikael Nestius i dag föreslår: omvänd bevisbörda: "Det borde vara mannens skyldighet att göra troligt att kvinnan faktisk ville ha sex."
Jag förstår förstås den desperation som ligger bakom förslaget. Men förstår Nestius vad det är han föreslår? Med ett sådant synsätt säger vi att grundprincipen är att allt sex är våldtäkt om inte motsatsen bevisas. Nestius talar ju bara om heterosexuella relationer, och bara om att det är män som måste bevisa kvinnliga sexpartners frivillighet, så jag vet inte om han menar att även män och homosexuella sexpartners ska antas ovilliga om inte motsatsen bevisats.
Han vill lösa sexualbrottets unika snårighet, att en och samma akt både kan vara ett brott och högst frivillig eller halvt frivillig, eller först frivillig och senare inte, med alexanderhugget att se alltihop som brottsligt. Varje heterosexuellt samlag (eller om han även menar icke-penetrativt sex, det framgår inte) ska alltså i utgångsläget av lagen ses som ett övergrepp. Från fall till fall ska man sedan kunna konstatera att det nog ändå fanns ömsesidig frivillighet.
Jag vet verkligen inte vad som skulle bli bättre då.
Ärlighet varar längst
"Var det någonting alls som var bra?" Vi stod utanför Kulturhusets entré, jag andades lyckligt in den svala luften, de andra andades girigt in cigarettrök. Gudmundson och Ljungkvist tittade på varandra. Gudmundson hade odlat något slags George Michael-skägg. Ljungkvist hade en hamburgerfläck på magen. "Nja. Det fanns potential till något som hade kunnat bli bra vid ett tillfälle" sa Ljungkvist. Efter en stunds paus tillade Gudmundson att han frågat Fokus-redaktionen (som tilldelats ett pris om 30 000 spänn tidigare på kvällen) om belöningen vägde upp att de också tvingades lyssna på debatten. "Svaren var inte entydiga."
Jag är rädd att jag helt håller med kritikerna. Ni som inte kom i går och lyssnade på mig, Peter Wennblad, Eric Rosén, Frida Boisen och Nils Funcke debattera bloggar på Publicistklubben bör skatta er lyckliga. T ex slapp ni höra Nils Funcke säga att han nästan aldrig läst någon blogg för att i nästa andetag förklara att nästan alla ändå bara var banalt skräp om folk som gick upp och sedan gick och lade sig. Det kändes lite 2005. Stig Fredriksson, som var moderator, var tyvärr ungefär lika lite insatt i bloggandet, vilket gjorde både själva frågeställningen alltför fluffig och frågorna för oprecisa. Tyvärr kände jag inte heller att jag klarade av att hjälpa upp tempot eller intressenivån. Exakt vilka dumheter jag eventuellt sa överlåter jag åt omgivningen att minnas och avslöja, men det var knappast någon av mina mer spirituella kvällar.
Uppdatering: Att jag inte sade det som Natalia lägger i min mun är dock glasklart. Jag har nämligen aldrig i mitt liv använt begreppet "fisar" för något annat än väderspänning. Det är dock något jag borde åtgärda. Det har en spänstig klang.
Jag är rädd att jag helt håller med kritikerna. Ni som inte kom i går och lyssnade på mig, Peter Wennblad, Eric Rosén, Frida Boisen och Nils Funcke debattera bloggar på Publicistklubben bör skatta er lyckliga. T ex slapp ni höra Nils Funcke säga att han nästan aldrig läst någon blogg för att i nästa andetag förklara att nästan alla ändå bara var banalt skräp om folk som gick upp och sedan gick och lade sig. Det kändes lite 2005. Stig Fredriksson, som var moderator, var tyvärr ungefär lika lite insatt i bloggandet, vilket gjorde både själva frågeställningen alltför fluffig och frågorna för oprecisa. Tyvärr kände jag inte heller att jag klarade av att hjälpa upp tempot eller intressenivån. Exakt vilka dumheter jag eventuellt sa överlåter jag åt omgivningen att minnas och avslöja, men det var knappast någon av mina mer spirituella kvällar.
Uppdatering: Att jag inte sade det som Natalia lägger i min mun är dock glasklart. Jag har nämligen aldrig i mitt liv använt begreppet "fisar" för något annat än väderspänning. Det är dock något jag borde åtgärda. Det har en spänstig klang.
måndag, maj 21, 2007
Kom och lyssna
I kväll ska jag diskutera sånt som skiljelinjen mellan privatliv och offentlighet, blogghat och integritet på Publicistklubben. Medverkar gör bl a Peter Wennblad och Goesta/Eric Rosén. Läs förresten Peters utmärkta artikel om bloggar och integritet i senaste Neo, där han bl a intervjuar Eric.
Fråga om fylla
Det här är en fråga till dem som vet. När man knappt druckit alkohol på 8 månader, blir man då jättefull på två glas vin? Och hur länge sitter den känsligheten i såfall i?
(Ja, jag förbereder mig redan.)
(Ja, jag förbereder mig redan.)
Hjärta eller hjärna, språk eller berättelse
Jesper förklarar det dystra tillståndet i den svenska litteraturen. Det behöver väl knappt sägas att vi är helt överrens.
söndag, maj 20, 2007
fredag, maj 18, 2007
Cheferna på bladet
Knappt hann man skriva att han var bra förrän han skulle sluta, Virto. Jag glädjer mig så länge åt denna fantastiska katalogisering av Alex Schulmans relation till cheferna på Aftonbladet. Jag har tyvärr inte träffat så många Expressen-chefer att jag skulle kunna göra motsvarande lista (och är förmodligen heller inte modig nog att såga dem offentligt i den mån de förtjänar det. Jag är sannolikt både fattigare och mer konflikträdd än hr Schulman. )
En litania om önskan att åter bli människa
Förra året badade jag i Spymlans fontän. I onsdags hade de invigning. Gratisdrinkar, sommarstockholm, massor av människor jag gillar. Själv satt jag med alla mina 90 kilo på en pall i mitt kök och grät för att jag hade så ont i fogarna och för att det inte fanns någon mat hemma som omedelbart kunde häva mitt blodsockerfall. Jag är så jävla klar med det här att vara gravid.
Och det är inte bara de fysiska plågorna, eller ens att Ernst Brunner tycker att han får ta på en, helt oombedd. Jag vill bli människa igen. En människa med ett otroligt efterlängtat friskt levande barn, och på så sätt en radikalt annan människa än innan, men i alla fall människa. Det är något med graviditet som river bort mänskligheten, integriteten, individualiteten. Som gravid blir skiljelinjen mellan att vara kvinna och att vara människa glasklar. För just i dessa månader är man bara kvinna. Den som talar om den sexuella objektifieringen av kvinnan borde jämföra med objektifieringen av den havande. Det är inte ens på samma skala.
Mina individuella behov försvinner. Mina individuella rättigheter försvinner. Människor, inom vården och annorstädes, tycker sig ha all rätt att berätta för mig vad jag gör rätt och vad jag gör fel. Som bärare av det framtida folkmaterialet är din kropp inte din, den är samhällets. Det är matråd som, om man följde dem alla, knappt skulle lämna några säkra livsmedel kvar. Ena veckan är fisk farligt, nästa är det nödvändigt för barnets intelligens. "Du motionerar väl ordentligt?" Nja, jag kan ju inte gå för att det gör för ont. "Det är mycket viktigt att röra på sig." Jaha.
Det moraliseras bortom alla gränser kring den havandes livsföring. Allt som inte kan garanteras vara säkert bör ses som osäkert. Om de reglerna påtvingades någon enda annan grupp i samhället skulle revolten vara omedelbar. Även i de fall när riskerna är långt mycket större. Främlingar kommenterar hur stor, eller hur liten, magen är. De vill veta hur man tänkt sig förlossningen, bara för att döma ut de vaga tankar man alls går med på att dela med sig av för att därefter följa upp med någon skräckberättelse om blodbad och klipp och stygn och dygnslånga plågor. Jaså, hade du tänkt att jobba så tidigt, det kommer aldrig att gå. Och tänk på barnet! Att ha några egna intressen, bortom barnets väl, är djupt suspekt. Vilket ingen känner sig hämmad inför att deklarera heller.
Just det gäller alltså bara den blivande modern, inte den blivande fadern. En bekant berättade om att hon hade haft tidiga sammandragningar. Det var inget farligt, men kollades förstås upp ordentligt. När de försäkrat sig om att barnet mådde bra frågade hon "Betyder det här att jag ska avstå från sex?" Vårdpersonalen stirrade på henne. "Jag förstår verkligen inte varför du skulle tänka på något sånt" sa en. "Det är väl bara bra övning inför när bebisen kommer" sa en annan "sen lär det ju inte bli något på några år." När hon fortsatte att fråga om det var penetration som var riskabelt eller om det även gällde orgasmer behandlade de henne som om hon var mentalsjuk och vägrade svara. Detta samtidigt som pappakurser, fortfarande, koncentreras på hur hemskt det känns för blivande och nyblivna fäder om de inte får ligga.
Jag vet att det här inte upphör när barnet kommer. Sedan är det amning och sömn och barnuppfostran som alla har synpunkter på. Men då slipper man ju foglossningen i alla fall. Och kan dricka vin. Och har en unge i famnen. Förhoppningsvis blir det därför lättare att uthärda välvillighetens förtryck.
Och det är inte bara de fysiska plågorna, eller ens att Ernst Brunner tycker att han får ta på en, helt oombedd. Jag vill bli människa igen. En människa med ett otroligt efterlängtat friskt levande barn, och på så sätt en radikalt annan människa än innan, men i alla fall människa. Det är något med graviditet som river bort mänskligheten, integriteten, individualiteten. Som gravid blir skiljelinjen mellan att vara kvinna och att vara människa glasklar. För just i dessa månader är man bara kvinna. Den som talar om den sexuella objektifieringen av kvinnan borde jämföra med objektifieringen av den havande. Det är inte ens på samma skala.
Mina individuella behov försvinner. Mina individuella rättigheter försvinner. Människor, inom vården och annorstädes, tycker sig ha all rätt att berätta för mig vad jag gör rätt och vad jag gör fel. Som bärare av det framtida folkmaterialet är din kropp inte din, den är samhällets. Det är matråd som, om man följde dem alla, knappt skulle lämna några säkra livsmedel kvar. Ena veckan är fisk farligt, nästa är det nödvändigt för barnets intelligens. "Du motionerar väl ordentligt?" Nja, jag kan ju inte gå för att det gör för ont. "Det är mycket viktigt att röra på sig." Jaha.
Det moraliseras bortom alla gränser kring den havandes livsföring. Allt som inte kan garanteras vara säkert bör ses som osäkert. Om de reglerna påtvingades någon enda annan grupp i samhället skulle revolten vara omedelbar. Även i de fall när riskerna är långt mycket större. Främlingar kommenterar hur stor, eller hur liten, magen är. De vill veta hur man tänkt sig förlossningen, bara för att döma ut de vaga tankar man alls går med på att dela med sig av för att därefter följa upp med någon skräckberättelse om blodbad och klipp och stygn och dygnslånga plågor. Jaså, hade du tänkt att jobba så tidigt, det kommer aldrig att gå. Och tänk på barnet! Att ha några egna intressen, bortom barnets väl, är djupt suspekt. Vilket ingen känner sig hämmad inför att deklarera heller.
Just det gäller alltså bara den blivande modern, inte den blivande fadern. En bekant berättade om att hon hade haft tidiga sammandragningar. Det var inget farligt, men kollades förstås upp ordentligt. När de försäkrat sig om att barnet mådde bra frågade hon "Betyder det här att jag ska avstå från sex?" Vårdpersonalen stirrade på henne. "Jag förstår verkligen inte varför du skulle tänka på något sånt" sa en. "Det är väl bara bra övning inför när bebisen kommer" sa en annan "sen lär det ju inte bli något på några år." När hon fortsatte att fråga om det var penetration som var riskabelt eller om det även gällde orgasmer behandlade de henne som om hon var mentalsjuk och vägrade svara. Detta samtidigt som pappakurser, fortfarande, koncentreras på hur hemskt det känns för blivande och nyblivna fäder om de inte får ligga.
Jag vet att det här inte upphör när barnet kommer. Sedan är det amning och sömn och barnuppfostran som alla har synpunkter på. Men då slipper man ju foglossningen i alla fall. Och kan dricka vin. Och har en unge i famnen. Förhoppningsvis blir det därför lättare att uthärda välvillighetens förtryck.
onsdag, maj 16, 2007
Queen of hearts
Inspirerad av Eric och inte minst av en kommentar Gustav hos honom gjorde kände jag ett behov av klarhet.
On the road
Fredrik Virtanens motorvägsdikt är fantastisk. Den utmanar också hela den där diskussionen om blogg kontra litteratur kontra liv en smula. I formen är det uppenbart poesi (se typografin, se upprepningarna som mantran, se rytmen) den tycks självbiografisk i den meningen att det finns ett jag som stämmer in på bilden av Virtanen själv, den publiceras som ett blogginlägg. Eftersom Virtanen är den han är är jag rädd att alldeles för få kommer klara av att se och bedöma den som konst, som litteratur.
En kväll att minnas
"Vi har skrivit samma bok." Strax efter att Expressen på långfredagen publicerat ett utdrag ur min roman dök mailet upp.
Det var inte första gången jag och Marcus Birro hade kontakt. Tidigare i vårvintras hade vi också en liten sällsam debatt. Om abortgränser, om att hålla sina döda barn i händerna och om behovet att göra allting begripligt. Den var liten för att det bara var vi, bara några få texter, bara våra erfarenheter och våra försök att nå fram. Den var sällsam för att vi, mitt i allt detta brännande, mitt i den sortens meningsutbyten som brukar präglas av det manikeiskt förutsägbara, faktiskt talade till varandra snarare än om varandra. Så olikt det behov som alla verkar ha av att förenkla, gå på kroppen, söka snabbast och hårdast möjliga nesa för meningsmotståndaren. Jag säger inte att det senare är helt frånvarande i mitt politiska skrivande, och faktiskt inte heller i hans om man ska gå efter bloggen, men det fanns inte där, inte då. En debatt var det kanske strängt taget inte heller. Ett samtal, ett närmast ömsint utbyte av i grunden både lika och radikalt olika uppfattningar.
Då hade ingen av oss läst den andres böcker. Men när han läste de stycken ur min som fanns i tidningen kände han mina ord som sprungna ur hans egen penna. När jag, långt senare, fick läsa hans fick jag samma upplevelse. Vi har verkligen, i vissa stycken, skrivit samma bok. Olika versioner, olika genrer, olika temperament. Att de kom ut veckorna efter varandra gjorde alltsammans än mer påtagligt.
Detta sammanträffande var för självklart underligt för att bara passeras förbi. Därför är jag innerligt glad att det nu är klart att jag och Marcus Birro ska ha en gemensam författarkväll på Dieselverkstan i Nacka. Den 18 juni blir det av, förmodligen på lilla scenen. Vi kommer läsa våra egna, kanske också varandras texter. Det kommer finnas sorg där, vrede, saknad, avund. Men också kärlek och lycka. Jag tror att det kommer bli rätt bra. Kom gärna och lyssna.
Det var inte första gången jag och Marcus Birro hade kontakt. Tidigare i vårvintras hade vi också en liten sällsam debatt. Om abortgränser, om att hålla sina döda barn i händerna och om behovet att göra allting begripligt. Den var liten för att det bara var vi, bara några få texter, bara våra erfarenheter och våra försök att nå fram. Den var sällsam för att vi, mitt i allt detta brännande, mitt i den sortens meningsutbyten som brukar präglas av det manikeiskt förutsägbara, faktiskt talade till varandra snarare än om varandra. Så olikt det behov som alla verkar ha av att förenkla, gå på kroppen, söka snabbast och hårdast möjliga nesa för meningsmotståndaren. Jag säger inte att det senare är helt frånvarande i mitt politiska skrivande, och faktiskt inte heller i hans om man ska gå efter bloggen, men det fanns inte där, inte då. En debatt var det kanske strängt taget inte heller. Ett samtal, ett närmast ömsint utbyte av i grunden både lika och radikalt olika uppfattningar.
Då hade ingen av oss läst den andres böcker. Men när han läste de stycken ur min som fanns i tidningen kände han mina ord som sprungna ur hans egen penna. När jag, långt senare, fick läsa hans fick jag samma upplevelse. Vi har verkligen, i vissa stycken, skrivit samma bok. Olika versioner, olika genrer, olika temperament. Att de kom ut veckorna efter varandra gjorde alltsammans än mer påtagligt.
Detta sammanträffande var för självklart underligt för att bara passeras förbi. Därför är jag innerligt glad att det nu är klart att jag och Marcus Birro ska ha en gemensam författarkväll på Dieselverkstan i Nacka. Den 18 juni blir det av, förmodligen på lilla scenen. Vi kommer läsa våra egna, kanske också varandras texter. Det kommer finnas sorg där, vrede, saknad, avund. Men också kärlek och lycka. Jag tror att det kommer bli rätt bra. Kom gärna och lyssna.
tisdag, maj 15, 2007
Bra om knarket
Joel Malmqvist skriver strålande om varför den svenska narkotikapolitiken måste förändras. Apropå strafflängderna för olika brott bör man inte heller bara titta på de uppsatta straffspannen. Praxis är dessutom att i just narkotikabrott döma till den övre delen av straffskalan, medan alla andra brott döms i den den nedre delen. Detta är anledningen till att även rätt små narkotikainnehav ofta döms hårdare, och alltså av staten anses värre, än ex grovt sexuellt utnyttjande.
Lyssna också på debatten i Studio Ett mellan Birgitta Rydberg (fp) och Berne Stålenkrantz från Svenska brukarföreningen om rena sprutor. Rydberg fortsätter alltså att hävda, i strid med ex Smittskyddsinstitutet, WHO och Röda Korset, att rena sprutor för narkomaner skulle göra läget sämre för missbrukarna.
Uppdatering: Här är en till socialdemokratisk bloggare som funderar över narkotikapolitiken.
Lyssna också på debatten i Studio Ett mellan Birgitta Rydberg (fp) och Berne Stålenkrantz från Svenska brukarföreningen om rena sprutor. Rydberg fortsätter alltså att hävda, i strid med ex Smittskyddsinstitutet, WHO och Röda Korset, att rena sprutor för narkomaner skulle göra läget sämre för missbrukarna.
Uppdatering: Här är en till socialdemokratisk bloggare som funderar över narkotikapolitiken.
måndag, maj 14, 2007
Genus kan du vara själv
Jag visste inte att Macho-människorna hade en blogg. Det har de alltså och där, liksom i tidningen som numera kommer ut ihop med punkt.se, kan man läsa några av den unga generationens allra mest begåvade och intressanta pennor, Inti Chavez-Perez, Anna Svensson, Linda Backman m fl.
För dem av er som blev en smula kinkiga över Zanyar Adamis underliga turer kring "femanismen" är det värt att understryka skiljelinjen mellan Macho och Gringo (och alla andra tusentals projekt Adami verkar pyssla med). Macho är inte femanister. De är bara kloka och roliga och bra.
För dem av er som blev en smula kinkiga över Zanyar Adamis underliga turer kring "femanismen" är det värt att understryka skiljelinjen mellan Macho och Gringo (och alla andra tusentals projekt Adami verkar pyssla med). Macho är inte femanister. De är bara kloka och roliga och bra.
Tacksamhet
En otroligt fin recension i Smålandsposten.
Jag har också fått mitt första riktiga läsarbrev (från en vanlig läsare som jag inte har haft kontakt med tidigare).Hon berättade att hon hade blivit avskräckt av någon av de något mindre entusiastiska recensionerna, men att hon, som hon uttrycker det, tack och lov började läsa den i alla fall. Jag vet inte om ni begriper hur lycklig jag blir av sånt. Bra kritik är förstås jätteroligt, och säkert bra för försäljning och sånt, men samtidigt finns det så oändligt många parametrar i kritikgeggan som inte alls har att göra med hur just min roman är. När helt vanliga läsare däremot, berättar att jag rört vid deras hjärtan, då finns det ingenting ovidkommande i vägen. Bara text och kärlek och tacksamhet.
Jag har också fått mitt första riktiga läsarbrev (från en vanlig läsare som jag inte har haft kontakt med tidigare).Hon berättade att hon hade blivit avskräckt av någon av de något mindre entusiastiska recensionerna, men att hon, som hon uttrycker det, tack och lov började läsa den i alla fall. Jag vet inte om ni begriper hur lycklig jag blir av sånt. Bra kritik är förstås jätteroligt, och säkert bra för försäljning och sånt, men samtidigt finns det så oändligt många parametrar i kritikgeggan som inte alls har att göra med hur just min roman är. När helt vanliga läsare däremot, berättar att jag rört vid deras hjärtan, då finns det ingenting ovidkommande i vägen. Bara text och kärlek och tacksamhet.
söndag, maj 13, 2007
Magiskt
You're Love in the Time of Cholera!
by Gabriel Garcia Marquez
Like Odysseus in a work of Homer, you demonstrate undying loyalty by
sleeping with as many people as you possibly can. But in your heart you never give
consent! This creates a strange quandary of what love really means to you. On the
one hand, you've loved the same person your whole life, but on the other, your actions
barely speak to this fact. Whatever you do, stick to bottled water. The other stuff
could get you killed.
Testet hittade jag via Therese. Om jag bytte svar på ett enda ställe där jag tvekade (vilket påverkar de kommande frågorna) blev det i stället Häxan och Lejonet av CS Lewis. Det finns något intressant där.
fredag, maj 11, 2007
Knorr till testikel
I dag deltog jag i ett samtal apropå att Bill Bufords Hett snart kommer ut på svenska. Om själva samtalet finns inte mycket att säga, redaktören får förhoppningsvis ihop en rimlig text, men däremot om boken. Och om maten. Jag är kanske inte lika svag för inifrånskildringar ur stenhårda machomiljöer (huligankretsar, New York-kök) som Buford själv, men han beskrivning av hur han tar hem en hel gris på sin moped från marknaden för att stycka den hemma i sin NY-lägenhet gör mig ändå nästan lika lyrisk som när Hugh Fearnley-Whittingstall kastrerar kalvar direkt i hagen och steker upp testiklarna omedelbart på ett gasolkök för att äta dem i kalvarnas åsyn.
Jag kanske inte är i heldjursstyckningsfasen än, men i Hughs fotspår drömmer jag åtminstone intensivt om att rimma mitt eget bacon. Det verkar inte ens särskilt svårt, torrimma i 5 dagar enligt recept i köttboken. Tyvärr ska man sedan låta det hänga i några dagar innan man kan röka det. Jag har eventuellt lite för mycket respekt för potentiella magbakterier just nu för att våga.
Men det bacon som finns i de flesta vanliga svenska affärer är faktiskt inte värt ens de 12 spänn eller nåt som ett paket kostar. Jägarbaconet är klart bättre, absolut, men inte heller det spelar ens i samma serie som de tunna skivor man får för en blygsam peng hos Pallas i Hötorgshallen. Riktigt bra bacon är väldigt nära sann lycka. Riktigt bra risotto är kanske ännu närmare. Eftersom jag hade massor av jordärtskockor från Ekolådan som ville bli uppätna rörde jag ihop en ny kombination.
Risotto med jordärtskockor, bacon och svamp
Lägg torkad svamp (i mitt fall trattkantareller) i blöt minst 30 minuter
Skala och skiva jordärtskockorna tunt. Lägg i citronvatten så länge.
Stek bacon i het panna tills knaprigt. Lyft upp. Låt pannan stå kvar, av värmen.
Gör en halvliter buljong, helst från flaskfond, kyckling eller svamp.
Fräs en finhackad lök i smör på medelvärme. Ha i ca 1 dl per man bra risottoris (Carnaroli, Vialone). Fräs tills genomskinligt. Häll på en slatt vitt vin. Rör tills det kokat in. Ha på buljong, lite i taget, rör mest hela tiden.
Nu sätter du på baconfettspannan igen och hettar upp. När det ryker har du i de avrunna avtorkade jordärtskocksskivorna. Rör inte för mycket utan låt dem vara åt ena hållet någon minut och vänd sedan. De ska få rejält med färg men inte brännas (för mycket). Ta upp när de är klara.
Krama ur den torkade svampen och hacka medelfint. Ha i svampspadet i risotton. Rör. Låt koka in. Ha i svampen. Ha i mer buljong. Rör. Koka in. Riv en rejäl driva parmesan. Hacka fint en knippa persilja. Smaka av. När riset är klart har du i baconet söndersmulat + jordärtskocksskivor + parmesan + persilja. Låt stå med lock en minut av värmen. Det smakar ungefär som jord skulle göra om jord smakade gott.
torsdag, maj 10, 2007
Ginkonsumtion
I dag är jag förresten dagens konsument i DN På Stan. Jag säger, sanningsenligt alkoholnostalgiskt, att min favoritdryck är gin.
Läs Johannes Forssberg i dag! Det var modigt av Federley att säga som han gjorde och genuint glädjande av Vänsterpartiet att äntligen våga föreslå att missbrukare inte i första hand bör ses som kriminella.
tisdag, maj 08, 2007
Och en till sak
Andy Ek har haft ett antal otroligt intressanta inlägg om mediernas framtid de senaste dagarna. Läs och begrunda.
Några saker
I dag var jag med i P3 Populär, ca 10.15.
Ni måste läsa Åsa Linderborgs Mig äger ingen! Jag ska återkomma med något mer utförligt när jag har mer tid, men den är verkligen så bra som alla sagt. Jag begriper för all del Natalias invändning, och jag tycker också att förhållandet mellan pappan och flaskan är än mer framträdande än det mellan pappan och dottern, men samtidigt blir det en underlig invändning. Det är som om, bara för att boken är självbiografisk, så krävs det att lilla Åsa agerade rätt, eller att stora Åsa känner rätt. Och att, om de nu gör och tänker fel, så gör det boken mindre bra. Jag begriper inte det. Jag tycker att boken är så fantastisk just för att det är så hopplöst. Just för att det är så mycket ångest, just för att livet i så många stycken var så förfärligt.
Sabina V. Strand skriver intressant om bloggen och litteraturen. Jag ska återkomma till det också vid tillfälle.
Ni måste läsa Åsa Linderborgs Mig äger ingen! Jag ska återkomma med något mer utförligt när jag har mer tid, men den är verkligen så bra som alla sagt. Jag begriper för all del Natalias invändning, och jag tycker också att förhållandet mellan pappan och flaskan är än mer framträdande än det mellan pappan och dottern, men samtidigt blir det en underlig invändning. Det är som om, bara för att boken är självbiografisk, så krävs det att lilla Åsa agerade rätt, eller att stora Åsa känner rätt. Och att, om de nu gör och tänker fel, så gör det boken mindre bra. Jag begriper inte det. Jag tycker att boken är så fantastisk just för att det är så hopplöst. Just för att det är så mycket ångest, just för att livet i så många stycken var så förfärligt.
Sabina V. Strand skriver intressant om bloggen och litteraturen. Jag ska återkomma till det också vid tillfälle.
måndag, maj 07, 2007
Arbetets glädje sin egen belöning?
“Ekonomiskt ska det inte skilja sig så mycket mellan att arbeta och inte arbeta. Man vill ha ett jobb, man vill vara del i arbetsgemenskap. Det är det som är arbetets belöning, att man är en del av arbetsgemenskapen”
På politikerbloggen hävdar Anna König-Jerlmyr att Wanja Lundby-Wedin sagt detta i en debatt med Per Schlingmann. När skedde detta? Och hur kommer det sig att uttalandet inte fått större uppmärksamhet? Om nu Wanja verkligen sade så. För min gissning är att en stor majoritet av socialdemokratiska väljare och förmodligen också av LO-medlemmar är rätt skeptiska till idén att det knappt ska spela någon roll ekonomiskt om huruvida man jobbar eller inte. Är det här en felcitering eller tycker Wanja verkligen såhär?
På politikerbloggen hävdar Anna König-Jerlmyr att Wanja Lundby-Wedin sagt detta i en debatt med Per Schlingmann. När skedde detta? Och hur kommer det sig att uttalandet inte fått större uppmärksamhet? Om nu Wanja verkligen sade så. För min gissning är att en stor majoritet av socialdemokratiska väljare och förmodligen också av LO-medlemmar är rätt skeptiska till idén att det knappt ska spela någon roll ekonomiskt om huruvida man jobbar eller inte. Är det här en felcitering eller tycker Wanja verkligen såhär?
Hjälp sökes
Jag och Marcus Birro funderar på att göra något ihop med våra texter. Hans Svarta Vykort är helt fantastisk och den berör ju i mycket samma ämnen som min roman. Vad jag har förstått är Marcus en enastående läsare, och många tycker att jag läser rätt bra också. Ingenting är klart än, vi funderar bara, men att genomföra någon slags gemensam läsning vore otroligt roligt.
Jag vet att det finns bibliotekarier som läser här - har någon något tips på hur vi ska göra för att få till exempelvis en dubbelläsning på ett bibliotek i Stockholm? Bokhandlarna här är tyvärr urkinkiga och vill knappt att Håkan Nesser ska läsa sina böcker, än mindre två marginellt kända figurer som vi.
Jag vet att det finns bibliotekarier som läser här - har någon något tips på hur vi ska göra för att få till exempelvis en dubbelläsning på ett bibliotek i Stockholm? Bokhandlarna här är tyvärr urkinkiga och vill knappt att Håkan Nesser ska läsa sina böcker, än mindre två marginellt kända figurer som vi.
söndag, maj 06, 2007
Skumt värre
Hoho, det här hade jag inte upptäckt om det inte varit för bäste Krohnman. Och från en högertidning som valde att komunicera sin egenart med cappucino är tillmälet "latteliberal" onekligen intressant. Skiljelinjen mellan bra och dåligt går alltså för Neo-gänget vid mängden mjölk man har i kaffet.
Men det är inte det minsta konstigt att Sveriges snyggaste riksdagsledamot blir påhoppad från både höger och vänster. Inte ens att det kommer från den verkliga begåvningsreserven från båda lägren (och det menar jag inte det allra minsta ironiskt). Det är så det är att vara liberal. Det är så det är när man inte passar på just den enkelspåriga skalan. Oavsett hur mycket mejeriprodukter man använder när man fikar.
Men det är inte det minsta konstigt att Sveriges snyggaste riksdagsledamot blir påhoppad från både höger och vänster. Inte ens att det kommer från den verkliga begåvningsreserven från båda lägren (och det menar jag inte det allra minsta ironiskt). Det är så det är att vara liberal. Det är så det är när man inte passar på just den enkelspåriga skalan. Oavsett hur mycket mejeriprodukter man använder när man fikar.
En länk till
Jag glömde länka till Kulturnyheterna, "Debut om barnlöshet delar kritikerkåren - bloggtrams eller stor litteratur?"
De har intressant nog klippt bort slutet på en mening om Ulf Lundell som löd "har sex med Maria-Pia Boethius". Jag trodde att det var allmänt känt att det är hon som är kvällstidningskournalisten i Jack. Å andra sidan visste jag fram tills för ett par veckor sedan inte om att Annie Wegelius varit gift med advokat Rolf, så min koll på nyckelromaner är långt från heltäckande.
ps. Ja, de filmar hemma hos mig, ja det är min kollapsade tidningshög på golvet (som jag inte trodde att de skulle filma) och min strykbräda med ostruken tvätt i bakgrunden.
De har intressant nog klippt bort slutet på en mening om Ulf Lundell som löd "har sex med Maria-Pia Boethius". Jag trodde att det var allmänt känt att det är hon som är kvällstidningskournalisten i Jack. Å andra sidan visste jag fram tills för ett par veckor sedan inte om att Annie Wegelius varit gift med advokat Rolf, så min koll på nyckelromaner är långt från heltäckande.
ps. Ja, de filmar hemma hos mig, ja det är min kollapsade tidningshög på golvet (som jag inte trodde att de skulle filma) och min strykbräda med ostruken tvätt i bakgrunden.
lördag, maj 05, 2007
Apropå våldtäkt och uppsåt: ett brott utan gärningsmän
Det här är ett intressant exempel på hur uppsåtskriteriet fungerar i dagens våldtäktslagstiftning (som ex Katrine Kielos skrev om i senaste Arena). Domstolen anser det sannolikt att det gått till som kvinnan hävdar, alltså att hon först varit med på att ha sex med de två männen men att hon senare velat dra sig ur och därefter utsatts för såväl påtvingat analsex som misshandel. Männen frias dock ändå eftersom det inte är klart att de hade förstått att hon inte ville (bli misshandlad och analt penetrerad, alltså).
Som ni säkert vet är jag den sista att komma med påståenden om att "ingen kvinna kan vilja" det ena eller det andra, men i det här fallet ville kvinnan uppenbarligen inte, vilket domstolen tror på. Ändå räknas det inte som ett övergrepp eftersom männen inte helt säkert kan antas ha förstått att hon inte ville. Jag känner inte till fallet närmare, så jag vet ingenting om grunderna till domstolens beslut i det fallet, men det talas om rena fysiska skador som grund för att man tror på hennes berättelse utöver hennes allmänna trovärdighet.
På en och samma gång förklarar domstolen alltså att det har begåtts ett övergrepp men att det inte finns någon som begått detta brott. Kvinnan upplever sig våldtagen, och domstolen säger att det gått till som hon säger, men männen upplever sig inte som våldtäktsmän och domstolen tror på dem också.
Jag vet inte hur man skulle kunna utforma en bättre sexualbrottslag, men dessa sexbrott utan förövare illustrerar att något onekligen tycks vara galet med dagens variant.
Som ni säkert vet är jag den sista att komma med påståenden om att "ingen kvinna kan vilja" det ena eller det andra, men i det här fallet ville kvinnan uppenbarligen inte, vilket domstolen tror på. Ändå räknas det inte som ett övergrepp eftersom männen inte helt säkert kan antas ha förstått att hon inte ville. Jag känner inte till fallet närmare, så jag vet ingenting om grunderna till domstolens beslut i det fallet, men det talas om rena fysiska skador som grund för att man tror på hennes berättelse utöver hennes allmänna trovärdighet.
På en och samma gång förklarar domstolen alltså att det har begåtts ett övergrepp men att det inte finns någon som begått detta brott. Kvinnan upplever sig våldtagen, och domstolen säger att det gått till som hon säger, men männen upplever sig inte som våldtäktsmän och domstolen tror på dem också.
Jag vet inte hur man skulle kunna utforma en bättre sexualbrottslag, men dessa sexbrott utan förövare illustrerar att något onekligen tycks vara galet med dagens variant.
Hemskt fin intervju i Dalademokraten. Jag gillade verkligen Ulf Lundén när vi sågs. Förutom om mig och min bok talade vi om vår gemensamma beundran för Göran Greider.
fredag, maj 04, 2007
Champagne supernova, eller medienärvaro förbi yrselns gräns
Det här börjar bli på gränsen till fånigt. Tidigare i dag var SVT Kulturnyheterna här och intervjuade mig om skiljelinjerna mellan liv och litteratur. Vi talade i säkert 20 minuter och jag ansträngde mig för att inte verka bitter över elaka kritiker, utan i stället tala på ett mer övergripande opersonligt plan om hur liv och dikt alltid gått in och ut ur varandra genom litteaturhistorien. Jag känner mig inte ens särskilt bitter, så det var inte så svårt. Eftersom de förmodligen ska klippa ner alltihop till ett par minuter kan de dock förstås få det att framstå som att jag har sagt nästan vad som helst.
Några timmar senare berättar förlaget att samma program, SVT Kulturnyheterna, vill göra ett inslag i TV i kväll specifikt om mottagandet av min bok. Jag är närmast beredd att citera dagens skarpsyntaste analytiker Negar Josephi med ett enkelt lägg av.
Jag är debutant. Visserligen kultur- och ledarskribent, men fast i frilansträsket ihop med hundratals andra. Jag har skrivit en bok som jag själv tycker är verkligt bra men som retat upp kritiker på några av de tjusigaste kulturinstitutionerna. Det gör mig inte till en Ulf Lundell, en Kerstin Ekman, en Stig Larsson.
Missförstå mig inte, jag är förstås djupt smickrad över att SVT verkar tycka att min bokutkomst och dess, erm, blandade kritik, är en av årets stora kulturhändelser. Men, handen på hjärtat, är den verkligen det?
I kväll är jag förresten också med i Det känns som fredag.
Några timmar senare berättar förlaget att samma program, SVT Kulturnyheterna, vill göra ett inslag i TV i kväll specifikt om mottagandet av min bok. Jag är närmast beredd att citera dagens skarpsyntaste analytiker Negar Josephi med ett enkelt lägg av.
Jag är debutant. Visserligen kultur- och ledarskribent, men fast i frilansträsket ihop med hundratals andra. Jag har skrivit en bok som jag själv tycker är verkligt bra men som retat upp kritiker på några av de tjusigaste kulturinstitutionerna. Det gör mig inte till en Ulf Lundell, en Kerstin Ekman, en Stig Larsson.
Missförstå mig inte, jag är förstås djupt smickrad över att SVT verkar tycka att min bokutkomst och dess, erm, blandade kritik, är en av årets stora kulturhändelser. Men, handen på hjärtat, är den verkligen det?
I kväll är jag förresten också med i Det känns som fredag.
Vidare i mottagningsträsket
Nyss ringde den förtjusande Björn Wiman. De tar verkligen hand om en på den där redaktionen. "Hur mår du?" frågade han oroligt. Det var tydligt att han befarade att jag låg gråtande i ett hörn. "Jovars" sa jag. "Du vet att det är såhär man behandlar det som handlar om starka känslor i svensk kulturdebatt" fortsatte han. Det visste jag kanske inte, men för all del. Det är en alldeles speciell känsla att bli tvärsågad för något som man själv trots allt tycker är så väldigt bra.
Ändå tror jag att jag tar det med visst jämnmod. Jag vet att den här boken är precis så bra som den kunde ha blivit. Jag hade inte kunnat göra den bättre än den är. Det som vissa kritiker retar sig på, huvudpersonens cynism och självreflektion, är sånt som jag själv tycker ger den extra värde.
Så är det ju också bättre än att bli ignorerad. Det är ytterligt få debutanter som får så många kulturskribenter på så många tidningar att bli så irriterade redan första recensionsdagen. (Och förresten finns det faktiskt en och annan som verkar ha gillat den en smula också, helt hatad av kulturetablissemanget känner jag mig inte).
Lina Sjöberg i Svenska Dagbladet finns ännu inte på nätet, men man kan sammanfatta med att hon verkligen inte tycker att den är bra utan tvärtom ytlig och cynisk och självutlämnande (vilket alltså är dåligt).
Ulrika Milles i Expressen.
Åsa Linderborg i Aftonbladet.
Nina Björk i DN.
Kerstin Norborg i Sydsvenskan.
Lisa Ahlqvist i Göteborgsposten.
Björn Gunnarson i Sundsvalls tidning.
Ann Lingebrandt i Helsingborgs Dagblad.
I Hallands Nyheter har bisarrt nog en bekant till mig skrivit en recension. Han verkar för all del tycka att boken är rätt bra, men det känns mycket underligt att han fått uppdraget från första början.
Ps. Jag inser att dessa inlägg är otroligt "självbespeglande" som en kommentar anklagade mig för att vara häromdagen. Jag inser också att den vanlige bloggläsarens intresse för de här länkarna är begränsat. Se det mer som mitt sätt att hålla ordning och reda på vilka personer jag bör spilla vin på om jag träffar dem på bokmässan eller nåt.
Ändå tror jag att jag tar det med visst jämnmod. Jag vet att den här boken är precis så bra som den kunde ha blivit. Jag hade inte kunnat göra den bättre än den är. Det som vissa kritiker retar sig på, huvudpersonens cynism och självreflektion, är sånt som jag själv tycker ger den extra värde.
Så är det ju också bättre än att bli ignorerad. Det är ytterligt få debutanter som får så många kulturskribenter på så många tidningar att bli så irriterade redan första recensionsdagen. (Och förresten finns det faktiskt en och annan som verkar ha gillat den en smula också, helt hatad av kulturetablissemanget känner jag mig inte).
Lina Sjöberg i Svenska Dagbladet finns ännu inte på nätet, men man kan sammanfatta med att hon verkligen inte tycker att den är bra utan tvärtom ytlig och cynisk och självutlämnande (vilket alltså är dåligt).
Ulrika Milles i Expressen.
Åsa Linderborg i Aftonbladet.
Nina Björk i DN.
Kerstin Norborg i Sydsvenskan.
Lisa Ahlqvist i Göteborgsposten.
Björn Gunnarson i Sundsvalls tidning.
Ann Lingebrandt i Helsingborgs Dagblad.
I Hallands Nyheter har bisarrt nog en bekant till mig skrivit en recension. Han verkar för all del tycka att boken är rätt bra, men det känns mycket underligt att han fått uppdraget från första början.
Ps. Jag inser att dessa inlägg är otroligt "självbespeglande" som en kommentar anklagade mig för att vara häromdagen. Jag inser också att den vanlige bloggläsarens intresse för de här länkarna är begränsat. Se det mer som mitt sätt att hålla ordning och reda på vilka personer jag bör spilla vin på om jag träffar dem på bokmässan eller nåt.
The deepest cut is the deepest
Jag visste nog inte igår hur en sågning ska låta. Lyssna på kulturnytt (i inslaget 7.46) så kommer begreppet till en ny nivå.
Som en liten uppladdning
För att komma i stämning inför morgondagen var det förstås perfekt att hitta den här tjyvpublicerade recensionen i Ö-Corren. Ska man bli sågad ska man åtminstone bli det ordentligt.
torsdag, maj 03, 2007
Ett år och fyra månader senare
I dag fick jag ett refuseringsbrev av Natur & Kultur. Eller rättare sagt, jag fick ett mail där de bad om ursäkt för att de inte hört av sig tidigare men att de nu förstått att jag ger ut min roman på ett annat förlag.
onsdag, maj 02, 2007
You'll never walk alone
Läs Jespers briljanta förstamaj-betraktelse över de gemenskaper vi längtar efter och de vi inte klarar av.
Isobel i media
I morse var jag i TV4 Nyhetsmorgon och talade om boken. Jag tror att det gick rätt bra. Och så har det varit en liten mycket positiv recension i Mama och en liten mer skeptisk recension i Elle. (Jag tolkade i alla fall den senare som rätt avvaktande, även om den mest handlar om genren som sådan, fiktion med biografisk inspiration.)
På fredag är stora recensionsdagen. Jag är så nervös att jag vill kräkas. Jag inser att man kanske inte borde avslöja sådant, hellre vara lite cool och avslappnad, men jag lovar att om jag blir sågad kommer jag att gråta. Kanske kan man skylla på hormonerna, men jag tror tyvärr att jag hade varit precis lika ömhudad utan dem.
På fredag är stora recensionsdagen. Jag är så nervös att jag vill kräkas. Jag inser att man kanske inte borde avslöja sådant, hellre vara lite cool och avslappnad, men jag lovar att om jag blir sågad kommer jag att gråta. Kanske kan man skylla på hormonerna, men jag tror tyvärr att jag hade varit precis lika ömhudad utan dem.
tisdag, maj 01, 2007
Månadens Sverker
Detta är en varning. Gör inte, jag upprepar, gör inte pedikyr på Centralbadet! Jag kan ju knappt nå mina egna fötter för ögonblicket och hade fått ett presentkort i tja, present. Jag kom därifrån i går, efter en rätt obehaglig upplevelse där jag flera gånger fick aktivt påpeka att hon filade och skrapade på min tunna hud på ovansidan av fötterna och att det gjorde rätt ont, med fötter som är mindre tjusiga än om jag gjort det själv. Bortsett från att jag inte når mina egna fötter då.
Detaljer från eländet (utöver de tre små såren jag nu alltså har på ovansidan och kanterna av fötterna):
"Nu ska jag bara ha på överlack" säger hon, misstänkt snabbt efter att hon börjat med själva lackningen. "Hm, hade du underlack?" frågar jag, mest för säkerhets skull. "Nej, det är slut." Okej, det kunde du kanske ha berättat innan jag valde ett mörkrött lack som nu alltså glatt sjunker in i mina naglar för månader av framtida infärgning. Eller förresten kanske du, eller någon annan, kunde ha köpt ett nytt när det gamla tog slut.
Man får ligga på rygg och ha fötterna uppe på själva britsen. Detta gör att hon, för att komma åt att behandla hälarna, lyfter upp fötterna en och en och håller dem i ena handen samtidigt som hon akrobatiskt försöker nå runt med den andra. Fötterna är fortfarande lite fuktiga och hon slinter upprepade gånger. Detta måste inte bara vara en förfärlig arbetsposition utan gör också i förlängningen (för att hennes axlar ska hålla, antar jag) att själva filandet går rasande snabbt. Vilket förstås lämnar kvar huvuddelen av de stalagmitiska förhårdnader som jag samlat på mig under vintern.
Det senare är på inget sätt hennes fel, men hennes chefer är uppenbart lika lite bekymrade om hennes arbetsmiljö som om nöjda kunder.
Strax innan lackandet småpratade vi om hur lätt man förstör pedikyrer genom att snabbt efteråt dra på sig skorna och springa iväg. Det geggar förstås till lacket. Den här gången hade jag avsatt 20 minuter extra, och satt därför stillsamt med en bok utanför behandlingsrummet och väntade. När jag kom hem upptäckte jag att hon haft på ett så tjockt lager att inte ens detta hjälpt.
Nu ser fötterna alltså, med småsår, kvarvarande förhårdnader och halvt avskavda röda fläckar på tårna, ut ungefär som de gör när man kan börja drömma om proffsvård av dem. För det nöjet hade jag, om jag betalat själv, pröjsat 450 kronor. Det är inte riktigt prisvärt.
Det känns, så här på arbetarnas dag och allt, som en bitter påminnelse om vad som egentligen händer när man börjar leka borgarbracka. "Pedikyr, schmedikyr, vad är det för fel på raggardusch?" Det undrar jag också.
Detaljer från eländet (utöver de tre små såren jag nu alltså har på ovansidan och kanterna av fötterna):
"Nu ska jag bara ha på överlack" säger hon, misstänkt snabbt efter att hon börjat med själva lackningen. "Hm, hade du underlack?" frågar jag, mest för säkerhets skull. "Nej, det är slut." Okej, det kunde du kanske ha berättat innan jag valde ett mörkrött lack som nu alltså glatt sjunker in i mina naglar för månader av framtida infärgning. Eller förresten kanske du, eller någon annan, kunde ha köpt ett nytt när det gamla tog slut.
Man får ligga på rygg och ha fötterna uppe på själva britsen. Detta gör att hon, för att komma åt att behandla hälarna, lyfter upp fötterna en och en och håller dem i ena handen samtidigt som hon akrobatiskt försöker nå runt med den andra. Fötterna är fortfarande lite fuktiga och hon slinter upprepade gånger. Detta måste inte bara vara en förfärlig arbetsposition utan gör också i förlängningen (för att hennes axlar ska hålla, antar jag) att själva filandet går rasande snabbt. Vilket förstås lämnar kvar huvuddelen av de stalagmitiska förhårdnader som jag samlat på mig under vintern.
Det senare är på inget sätt hennes fel, men hennes chefer är uppenbart lika lite bekymrade om hennes arbetsmiljö som om nöjda kunder.
Strax innan lackandet småpratade vi om hur lätt man förstör pedikyrer genom att snabbt efteråt dra på sig skorna och springa iväg. Det geggar förstås till lacket. Den här gången hade jag avsatt 20 minuter extra, och satt därför stillsamt med en bok utanför behandlingsrummet och väntade. När jag kom hem upptäckte jag att hon haft på ett så tjockt lager att inte ens detta hjälpt.
Nu ser fötterna alltså, med småsår, kvarvarande förhårdnader och halvt avskavda röda fläckar på tårna, ut ungefär som de gör när man kan börja drömma om proffsvård av dem. För det nöjet hade jag, om jag betalat själv, pröjsat 450 kronor. Det är inte riktigt prisvärt.
Det känns, så här på arbetarnas dag och allt, som en bitter påminnelse om vad som egentligen händer när man börjar leka borgarbracka. "Pedikyr, schmedikyr, vad är det för fel på raggardusch?" Det undrar jag också.
Återupptäckt knark!
Okej, jag är inte alltid det skarpaste besticket osv. Men att Philip haft en ny blogg i ett halvår, komplett med tips på finländsk indie och hundratals oxytocin-främjande bilder på de bedårande ungarna, det känns det hårt att jag inte vetat om.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
