fredag, maj 18, 2007

En litania om önskan att åter bli människa

Förra året badade jag i Spymlans fontän. I onsdags hade de invigning. Gratisdrinkar, sommarstockholm, massor av människor jag gillar. Själv satt jag med alla mina 90 kilo på en pall i mitt kök och grät för att jag hade så ont i fogarna och för att det inte fanns någon mat hemma som omedelbart kunde häva mitt blodsockerfall. Jag är så jävla klar med det här att vara gravid.

Och det är inte bara de fysiska plågorna, eller ens att Ernst Brunner tycker att han får ta på en, helt oombedd. Jag vill bli människa igen. En människa med ett otroligt efterlängtat friskt levande barn, och på så sätt en radikalt annan människa än innan, men i alla fall människa. Det är något med graviditet som river bort mänskligheten, integriteten, individualiteten. Som gravid blir skiljelinjen mellan att vara kvinna och att vara människa glasklar. För just i dessa månader är man bara kvinna. Den som talar om den sexuella objektifieringen av kvinnan borde jämföra med objektifieringen av den havande. Det är inte ens på samma skala.

Mina individuella behov försvinner. Mina individuella rättigheter försvinner. Människor, inom vården och annorstädes, tycker sig ha all rätt att berätta för mig vad jag gör rätt och vad jag gör fel. Som bärare av det framtida folkmaterialet är din kropp inte din, den är samhällets. Det är matråd som, om man följde dem alla, knappt skulle lämna några säkra livsmedel kvar. Ena veckan är fisk farligt, nästa är det nödvändigt för barnets intelligens. "Du motionerar väl ordentligt?" Nja, jag kan ju inte gå för att det gör för ont. "Det är mycket viktigt att röra på sig." Jaha.

Det moraliseras bortom alla gränser kring den havandes livsföring. Allt som inte kan garanteras vara säkert bör ses som osäkert. Om de reglerna påtvingades någon enda annan grupp i samhället skulle revolten vara omedelbar. Även i de fall när riskerna är långt mycket större. Främlingar kommenterar hur stor, eller hur liten, magen är. De vill veta hur man tänkt sig förlossningen, bara för att döma ut de vaga tankar man alls går med på att dela med sig av för att därefter följa upp med någon skräckberättelse om blodbad och klipp och stygn och dygnslånga plågor. Jaså, hade du tänkt att jobba så tidigt, det kommer aldrig att gå. Och tänk på barnet! Att ha några egna intressen, bortom barnets väl, är djupt suspekt. Vilket ingen känner sig hämmad inför att deklarera heller.

Just det gäller alltså bara den blivande modern, inte den blivande fadern. En bekant berättade om att hon hade haft tidiga sammandragningar. Det var inget farligt, men kollades förstås upp ordentligt. När de försäkrat sig om att barnet mådde bra frågade hon "Betyder det här att jag ska avstå från sex?" Vårdpersonalen stirrade på henne. "Jag förstår verkligen inte varför du skulle tänka på något sånt" sa en. "Det är väl bara bra övning inför när bebisen kommer" sa en annan "sen lär det ju inte bli något på några år." När hon fortsatte att fråga om det var penetration som var riskabelt eller om det även gällde orgasmer behandlade de henne som om hon var mentalsjuk och vägrade svara. Detta samtidigt som pappakurser, fortfarande, koncentreras på hur hemskt det känns för blivande och nyblivna fäder om de inte får ligga.

Jag vet att det här inte upphör när barnet kommer. Sedan är det amning och sömn och barnuppfostran som alla har synpunkter på. Men då slipper man ju foglossningen i alla fall. Och kan dricka vin. Och har en unge i famnen. Förhoppningsvis blir det därför lättare att uthärda välvillighetens förtryck.

14 kommentarer:

Patrik sa...

Jag satt och läste ditt inlägg och tänkte, men herregud det slutar ju inte alls vid förlossningen varken från medmänniskor eller samhälle, det has synpunkter på hur man gungar barnvagnen, att man borde ge 4-åringen flourtabletter, serietidningar etc. ,men sen visade ju du att du känner till det så mitt inlägg blir meningslöst. Lycka nu till med allt!!

Jessica sa...

spymlan?

Anonym sa...

Jag tänker på två saker.
1) Karin Dreijers berättelse i hennes P1-sommarprat från 2004 om hur hon var jättegravid och låg på en madrass på golvet i studion och mixade (har jag för mig hon syftade på) Silent Shout-plattan.
2) Den i det närmaste psykotiska gränsupplösningen samhället tvingar på både havande kvinnor och nyblivna mödrar. Det är inte ens tal om en så vag koppling mellan barn och mor som symbios, det går djupare än så. Persongränserna suddas ut och fram tills barnet är ett år eller så upplever omvärlden (alltifrån vänner till stat/system) barnet som en aspekt av modern. Eller ännu hellre modern som en aspekt av barnet.
Det är ganska schizofrent (i ordets sanna innebörd).
Dagens filosoferande avklarat, antar jag.

Är det rätt att önska någon som är gravid lycka till? Jag antar det, men frasen känns fel. Tänk dig innebörden, men tänk bort orden. Lycka till!

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Spymlan är Spy bars uteservering i Humlegården.

Jag tror dock att det finns en artsskillnad mellan att få pekpinnar över sitt barnuppfostrande och individualitetsförlusten det innebär att vara gravid. Lite hänger kvar, som med amningen, men det som utmärker graviditetsdelen är ju just förlusten av bestämmanderätt över den egna kroppen. Eller förlusten av själva kroppen, om man ska vara ärlig, det är ju en helt annan kropp än den man egentligen har, invaderad av en alien på insidan och av socialstyrelsen på utsidan.

Som Martin skriver blir man i andras ögon till ett bihang till barnet. I viss utsträckning är detta förstås omöjligt att komma ifrån, den havande kvinnan är i både konkret och filosofisk mening två personer snarare än en, men detta understryks också av omgivningens/statens syn på den gravida kvinnokroppen som allmän egendom.

Unknown sa...

Isobel, mycket intressant. Jag har ju aldrig varit med barn själv så det där var något jag inte reflekterat över, men du har ju så rätt, så rätt. Och jag kan ju tänka mig hur störigt det måste vara för de som är gravida med en massa näsvist folk som lägger sig i.

Om jag rannsakar mig själv så tycker jag en hel massa också, bl a om kvinnor som gärna tar sig några glas vin även när de är på smällen, eller såna som lämnar bort bebisen på dagis och börjar jobba efter bara en månad. (Båda de exemplen är väldigt vanliga här i Frankrike, där jag bor.) Men jag håller tand för tunga.

Sedan är ju i och för sig också frågan vart gränsen går för när man bör lägga sig i och inte, men det är ju en annan diskussion antar jag.

Bra skrivet i alla fall!

Anonym sa...

bra text reflektion. "glada tillrop", som ingvar storm förmodligen hade sagt.

Patrik sa...

Alltså, jag håller med dig, Isobel, i alla delar (och Martin också), vill bara att inte att du blir besviken den dagen du upptäcker att socialstyrelsen och tanten i matkön fortfarande ser dig som ett bihang till barnet (även efter amningen) eller åtminstone skälet till att barnet beter sig fel.

Patrik sa...

Jag överdrev nog lite där!

ulla sa...

...sen, när värkarna kommer, när andningen börjar gå på utomjordisk automatik, adrenalinet rusar till och ni åker in till BB och alla behandlar dig som universums gudinna och din kropp mer och mer börjar samarbeta med den lilla stålmannenvarelsen där inne och ni - tillsammans som du aldrig känt dig tillsammans med någon annan - kämpar för vad som känns som allt liv på denna planet, då faller allt på plats... Du har världens mest fantastiska upplevelse framför dig. Och det är bara din kropp som kan göra det åt dig, ingen annan har den blekaste aning om vilka krafter du har där inne. Njut av förlossningen så mycket du bara kan, för det är fan ingen annan som kommer i närheten av att känna som du gör just då - alla födslar och gravidkroppar är unika. Men dom hänger ihop... Så enkelt är det.

Maria sa...

Bra rutet!

Och av någon bisarr anledning verkar alla tro att man liksom inte alls har tänkt på alla risker, eller hört om mardrömsförlossningar, eller om hur stor man ska/inte ska vara... Och alla levererar sina vandringssägner fulla med blod nästan njutningsfyllt, i tron om att de är de första som berättar "sanningen". Och sedan tafsar fullständiga främlingar (hade det bara varit Ernst Brunner hade det väl varit ok) en på magen, och när man fräser irriterat, ser de ut som om man är en marsvarelse, och totalt superegoistisk, som inte tycker att det är mysigt med främmande händer på delar av ens anatomi.

Nä, så j...vla kul är det inte, men det är värt det, det erkännes.
Om man bara slapp amningshetsen, dagisval och välmenande råd från samma typ av främlingar som tidigare kladdat på ens mage...

Annars - all lycka!

Helena sa...

Man lär sig att le snällt och tacka för tipsen och synpunkterna man får medan man tänker "dra åt helvete". Så lite lättare blir det, men usch och fy vad den där tanklösa välvilligheten kan förstöra mycket. Som nybliven förstagångsmamma är man ju ganska förvirrad och på helspänn, särskilt om amningen inte fungerar vilket den inte gjorde för mig. All den där välvilligheten och goda råden om vad jag skulle göra eller inte göra för att få amningen att fungera fick mig att känna mig som en ännu sämre mamma än vad jag redan gjorde. Och sen, när jag efter veckor av tårar och frustration bestämt mig för att strunta i amningen var det ett helvete att behöva besvara den enkla men alltid närvarande frågan om varför jag flaskmatade mitt barn. Nu när min son är 10 månader har det mesta bleknat men inte glömts bort, men fortfarande är vi allmängods jag och mitt barn. Främst i form av att främlingar tycker att det är helt okej att röra vid honom. Lycka till med förlossningen, det är magiskt.

Anonym sa...

Heja, heja! Detta är en av mina käpphästar - trots att jag aldrig varit gravid själv - att sluta behandla gravida kvinnor som allmängiltigt gods.
Tex hörde jag en psykolog på P1 prata om hur kränkta gravida kvinnor och små barn blir när de blir klappade på magen respektive huvudet. Och jag minns själv hur jag ryggade för den nedlåtande gesten jag fick av välmenande äldre släktingar när jag var liten.
Så inget klappande, vare sig på magen eller huvudet, för mig!

Linuxtjej sa...

Ohh, jag vet precis hur du känner dig! När jag väntade min dotter (för 8 år sen) fick jag också en massa välmenade råd från folk som trodde de kände mig. Jag svarade hela tiden: varför tycker du det? Varför ska det vara så? tills de tröttnade på mig och slutade ge mig råd. Ibland måste man få vara en bitch. Du är ju gravid. Då finns det ju något att skylla på.. :)

Så säg ifrån, stampa med foten i golvet - bli arg om du tycker de kränker ditt personliga utrymme. Det jag störde mig på var att folk slutade se mig som en person - jag var plötsligt bara mamma, inte Rebecca längre.

BVC tanterna minns jag med fasa. De välvilliga råden, de beklagande minerna när jag inte kunde amma (och därmed ansågs som mindre värd). Min frustration över att inte få saker och ting fungera. Det som ingen berättar är att det inte kommer något magiskt ögonblick där allt bara ramlar på plats. Utan man lär sig, den hårda vägen genom nätter av skrik, blöjor som trillar av, kläder som sitter fel och så vidare.. ´

Den där rädslan som alla pratar om, den kände jag inte av ett dugg. Vaddå kejsarsnitt? Det är mer riskfyllt med ett kejsarsnitt än att föda normalt. De lägger ju faktiskt ur tarmarna och allt det andra på magen, och plockar in det sen igen. Jag tänkte aldrig på smärtstillande, förutom att jag visste att jag ville undvika det så mycket som det bara gick. Så när barnmorskan föreslog epidural nickade jag till, men visste att jag inte skulle använda det.

Anonym sa...

min syrra gjorde en mycket fin tröja till mig under graviditeten. en hand som var överkryssad och texten "RÖR EJ". Funkade mycket bra. Hoppas du hamnar i en bra föräldragrupp när bebisen kommit. Efter 4 månader var jag den ENDA som lämnat bort mitt barn mer än någon timme. Vilket för övrigt är ett hett tips. Gör det så fort ni kan, gör det ofta och drick hemma första gången, för det kan verkligen bli en rejäl snabbfylla.