Månadens Sverker

Detta är en varning. Gör inte, jag upprepar, gör inte pedikyr på Centralbadet! Jag kan ju knappt nå mina egna fötter för ögonblicket och hade fått ett presentkort i tja, present. Jag kom därifrån i går, efter en rätt obehaglig upplevelse där jag flera gånger fick aktivt påpeka att hon filade och skrapade på min tunna hud på ovansidan av fötterna och att det gjorde rätt ont, med fötter som är mindre tjusiga än om jag gjort det själv. Bortsett från att jag inte når mina egna fötter då.

Detaljer från eländet (utöver de tre små såren jag nu alltså har på ovansidan och kanterna av fötterna):

"Nu ska jag bara ha på överlack" säger hon, misstänkt snabbt efter att hon börjat med själva lackningen. "Hm, hade du underlack?" frågar jag, mest för säkerhets skull. "Nej, det är slut." Okej, det kunde du kanske ha berättat innan jag valde ett mörkrött lack som nu alltså glatt sjunker in i mina naglar för månader av framtida infärgning. Eller förresten kanske du, eller någon annan, kunde ha köpt ett nytt när det gamla tog slut.

Man får ligga på rygg och ha fötterna uppe på själva britsen. Detta gör att hon, för att komma åt att behandla hälarna, lyfter upp fötterna en och en och håller dem i ena handen samtidigt som hon akrobatiskt försöker nå runt med den andra. Fötterna är fortfarande lite fuktiga och hon slinter upprepade gånger. Detta måste inte bara vara en förfärlig arbetsposition utan gör också i förlängningen (för att hennes axlar ska hålla, antar jag) att själva filandet går rasande snabbt. Vilket förstås lämnar kvar huvuddelen av de stalagmitiska förhårdnader som jag samlat på mig under vintern.

Det senare är på inget sätt hennes fel, men hennes chefer är uppenbart lika lite bekymrade om hennes arbetsmiljö som om nöjda kunder.

Strax innan lackandet småpratade vi om hur lätt man förstör pedikyrer genom att snabbt efteråt dra på sig skorna och springa iväg. Det geggar förstås till lacket. Den här gången hade jag avsatt 20 minuter extra, och satt därför stillsamt med en bok utanför behandlingsrummet och väntade. När jag kom hem upptäckte jag att hon haft på ett så tjockt lager att inte ens detta hjälpt.

Nu ser fötterna alltså, med småsår, kvarvarande förhårdnader och halvt avskavda röda fläckar på tårna, ut ungefär som de gör när man kan börja drömma om proffsvård av dem. För det nöjet hade jag, om jag betalat själv, pröjsat 450 kronor. Det är inte riktigt prisvärt.

Det känns, så här på arbetarnas dag och allt, som en bitter påminnelse om vad som egentligen händer när man börjar leka borgarbracka. "Pedikyr, schmedikyr, vad är det för fel på raggardusch?" Det undrar jag också.

Is it worth it?

Jag har, för första gången någonsin, tackat nej till ett erbjudet uppdrag för att det var för dåligt betalt. Visst, jag säger regelbundet nej till att göra saker gratis, och jag kan ha skyllt på ersättningsnivån när jag inte velat göra något, men att erbjudas ett jobb till en viss ersättning och säga nej tack enbart för att ersättningen är för låg, det har aldrig hänt förut.

Det känns verkligt jobbigt. Det handlar om en uppdragsgivare som jag gillar, en produkt jag skattar högt. Men det går bara inte att jobba för så lite pengar. Jag skulle alltså läsa en avhandling och tänka ut något smart om den och skriva 3000 förhoppningsvis insiktsfulla tecken. Avhandlingar är oftast rätt långa och rätt tankekrävande. Jag beräknar att jobbet skulle ta allra minst 3,5 dagar, förmodligen 4. Jag erbjöds 1500 kronor. Inklusive sociala avgifter.

Omräknat till vanlig lön är det 1000 spänn för nästan en hel veckas arbete. Det blir mellan 30 och 35 kronor i timmen. Jag ser de här siffrorna på skärmen och ändå har jag dåligt samvete för att jag sade nej. Det är något allvarligt fel på mig.

Uppdatering: Jag kan uppenbarligen inte räkna. Det blir alltså nånstans mellan 1100 och 1200 som vanlig lön.

In deed rising

Åh, vad ledsen jag är över att det aldrig ordnade sig med tekniken till Fountain och att vi alla följaktligt tröttnade. För stoltare över ett uppdrag har jag knappast blivit än när Anna Hellsten mailade och frågade om jag ville vara med. Jag?! Med henne och Annina Rabe som typ varit mina idoler sedan jag tog mina allra första stapplande steg in i tanken att bli kulturskribent. Jag visste knappt vad jag skulle säga. Mer än ja. Förstås.

Därför är det så fantastiskt bra att de nu ändå har en egen blogg om en del av de saker som vi skulle ha skrivit om i Fountain (och i vissa fall också gjorde).

Eftersom jag personligen faktiskt råkar tycka att exempelvis vackra sminkförpackningar eller klassåtskilda skönhetsideal är minst lika intressanta som lagrådsremisser får jag själv i Fountan-vakan helt enkelt börja skriva om sånt här i stället.

Statusproletärer vid alla redaktioner

Via Lisa och Gunilla hittade jag till Johan Berggrens gamla artikel om frilansjournalister - de nya statusproletärerna. Han och jag har nog inte särskilt lika uppfattning om hur arbetsmarknaden i stort bör förändras, men det betyder inte att jag inte håller med om nästan varje ord i just den här texten (fast han har fel om journalistförbundet som faktiskt protesterade mot förra regeringens bisarra förslag att korta las-tiderna, i sammanhanget torde det dock mest gå att placeras under kategorin blinda hönor och korn).

Inte minst är det intressant och sant det där med det negativa sambandet mellan en redaktions upplevda finhet och seriositet och de ersättningar de ger frilansar. Att jobba åt SR och SVT betalar uselt, att jobba åt Elle ger mer. Undantaget är möjligen DN som faktiskt har vettiga ersättningsnivåer. SvD däremot ger enligt mina källor sämst i hela dagstidningsbranchen. Låt i detta resonemang ingen skugga falla över Expressen kultur, jag må numera ofta vara kritisk mot mina redaktörers konstiga bedömningar av vad sorts sida de egentligen vill göra, men de betalar faktiskt helt okej. (nu kommer väl någon lustigkurre i kommentarerna hävda att det beror på att vi verkar i det slafsiga fältet, men snälla, allmänt kvällstidningshat biter helt enkelt inte på mig, bespara er mödan). Förresten fick jag vanlig månadslön från tidningen i går och känner mig följaktligt våldsamt förmögen och kommer inom kort att göra av med stora summor på typ paljettögonskuggor, så denna reflektion gäller mer branchen i allmänhet än som återknytning till mitt gamla gnäll om mina egna proletära inkomstnivåer.

Ändå läser jag nya numret av Vanity Fair och drömmer om amerikanska ersättningar. Lika mycket som jag kommer fantisera om tyska försäljningssiffror senare i vår. Man föddes in i fel språk, det är plågsamt uppenbart.