Det finns massor av problem med sexualbrottslagen. Framförallt finns det problem med dess tillämpning, sexualbrott utreds ofta knappt alls, domstolarna fokuserar fortfarande på offrets tidigare sexuella vandel, som en dom i Stockholms tingsrätt visade nyligen behandlas uppsåtskriteriet på ett helt annat sätt än i exempelvis ekonomisk brottslighet. I de senare fallen räcker det att bevisa att den åtalade rimligen borde ha förstått att gärningen var brottslig, i sexbrott måste man bevisa att just den här förövaren just den här gången bortom alla tvivel hade personlig inlevelseförmåga nog att begripa att offret inte ville. Jag är inte främmande för att precisera lagen så att den i stället ska innehålla en form av rimlighetsklausul.
De andra problem som våra respektive könsspecifika inlärda sexualmönster orsakar i frivillighetsträsket är jag emellertid obenägen att hantera inom rättsväsendet. Precis som exempelvis Katrine skrivit så är frivilligheten inte alltid så värst frivillig när det gäller sex. Många män betraktar kvinnor, åtminstone en viss sorts kvinnor, som a priori tillgängliga. Många kvinnor lär sig att betrakta sig själva så också. För många män är kvinnors eventuella nekande att ses som förhandlingsbud mer än som faktiska besked om huruvida hon vill eller inte. Man kan alltid tjata, man vet ju att tjejer menar ja när de säger nej. Det senare är förstås dessutom inte sällan sant. Tjejer lär sig att först säga nej oavsett verkliga intentioner, för det är så man gör. Om man är tjej.
Men hur skulle man kunna hantera detta juridiskt? Mer än genom exempelvis ett rimlighetskriterium. Jag måste ärligen säga att jag inte vet. Däremot är det helt klart att jag inte vill se ett lagrum som det som Stockholms Citys chefredaktör Mikael Nestius i dag föreslår: omvänd bevisbörda: "Det borde vara mannens skyldighet att göra troligt att kvinnan faktisk ville ha sex."
Jag förstår förstås den desperation som ligger bakom förslaget. Men förstår Nestius vad det är han föreslår? Med ett sådant synsätt säger vi att grundprincipen är att allt sex är våldtäkt om inte motsatsen bevisas. Nestius talar ju bara om heterosexuella relationer, och bara om att det är män som måste bevisa kvinnliga sexpartners frivillighet, så jag vet inte om han menar att även män och homosexuella sexpartners ska antas ovilliga om inte motsatsen bevisats.
Han vill lösa sexualbrottets unika snårighet, att en och samma akt både kan vara ett brott och högst frivillig eller halvt frivillig, eller först frivillig och senare inte, med alexanderhugget att se alltihop som brottsligt. Varje heterosexuellt samlag (eller om han även menar icke-penetrativt sex, det framgår inte) ska alltså i utgångsläget av lagen ses som ett övergrepp. Från fall till fall ska man sedan kunna konstatera att det nog ändå fanns ömsesidig frivillighet.
Jag vet verkligen inte vad som skulle bli bättre då.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
16 kommentarer:
Förbjud sex. Punkt. Löser inte bara våldtäktsproblematiken utan även överbefolkningsproblematiken. För att inte snacka om störiga ungar med äckligt snor hängande ur näsan-problematiken.
För att hålla sig till sanningen blir ju följden snarare att alla _anmälda_ heterosamlag ska betraktas som brottsliga om inget annat bevisas. Det kontrakt som skrivs mellan en man och en kvinna som går hem ihop blir isf omvänt. Nu är ju kontraktet "snälla våldta mig inte", då blir det "snälla anmäl mig inte". Ödet ligger i den andras händer, då som nu. Orättvist kommer det alltid att vara, men kanske kvinnorna kunde få lite tolkningsföreträde nu ett tag? Som omväxling?
Tack Isobel.
Jag höll på att smälla av när jag såg City i morse.
Samtidigt, på Metros löp: "Arbetslösa män blir dumpade".
För kvinnor är det tvärtom - dom löper MINDRE risk att dumpas ju längre tid dom inte jobbar, allt enligt en ny avhandling. Respondenterna är inte födda 1945. Dom är -73:or.
Jävlar vad jag lärde mig om vilka roller vi tydligen fortfarande bör ha. Och detta av bara två jäkla löp vid Tvärbanan...
/a.
Och du Alice, verkligen:
Du skämtar va??? Herregud.
Rimligheten är väl det som skulle göra att lagen som den står idag (och före den blev omskriven) skulle kunna tillämpas mer och därmed skulle man inte behöva gå till extremen "omvänd bevisbörda".
Jag undrar mest när det blev ok/godtagbart att säga "jag förstod inte att hon inte ville" och om det finns minsta tvivel (om hon förut haft sex med antingen den mannen eller någon annan öht) så fungerar det argumentet.
Ingen annanstans i lagen finns det utrymmet - förr fanns det möjlighet att säga "jag visste inte att den nya cykeln var stulen när jag köpte den på gatan för 400 kr" medan nu är det inte möjligt på samma sätt. Man måste hålla en rimlighet och eftersom en ny cykel inte kostar 400 kr är det troligt att den är stulen och därmed är brottet häleri - oavsett om personen visste eller inte.
Varför inte möjligt att ha samma tolkning i sexmål? Är det orimligt att kräva att en man ska se situationen utifrån kvinnans perspektiv alt. fråga/lyssna på henne?
Japp. Citygrejen var rätt magisk. Guilty until proven innocent. Han måste ha tänkt till länge... :-|
Jag har tänkt på det här dilemmat hela dagen. Det intresserar mig därför att det betyder att den sexuella frigörelse vi kämpat så hårt med de senaste hundra åren i själva verket innebär ett mycket laddat och reglerat utbyte av kroppsvätskor. Om man vill uppvärdera den våldtagnas rätt att avgöra situationen (utan att för den skull vara ”det perfekta offret” för den ”perfekta förövaren”) för att på så vis motverka den patriarkala struktur i vilken våldtäkt ofta faller innanför ramen för ”normal sexualitet” hamnar man just i situationen ovan, att det är upp till den anklagade att bevisa sin oskuld (vilket, helt logiskt, är ungefär lika komplicerat och subjektivt och svårbevisat som en våldtäkt). Sex som i alla givna situationer är ett brott, eller åtminstone ett potentiellt brott, är något som man gör klokt i att inte ge sig in på under osäkra omständigheter. Resultatet leder återigen tillbaka till en mycket konservativ syn på sexuella relationer som hålls inom väldigt begränsade cirklar eller fasta par. Rätt så osexigt alltså, åtminstone enligt rådande ramar för det
sekulära frigjorda knullandet.
Vi måste leva med att sexualitet är en gråzon som inte kan jämföras med andra brott. Det blir absurt när domstolen kan konstatera ett en våldtäkt har ägt rum men att förövare saknas. Alltså att den som våldtagits har rätt i sin upplevelse av att ha blivit våldtagen men att den som våldtog inte kan anses ha varit medveten om det. I de fallen tycker jag att en symbolisk dom borde kunna fällas, möjligen med skadestånd från en särskillt utformad fond eller liknande. Det är ett brott som kanske inte kräver straff, utan erkännande. Våldtäktsoffer ska inte behöva gå till domstol för att vinna tillbaka förlorad heder (det är det förövaren, medveten eller omedveten som behöver bevisa att han är värd), de behöver ett bevis på att deras upplevelse var giltig.
Man kan ju fråga sig varför Citys chefredaktör först vill dra igång en debatt om ett allvarligt ämne, men sen inleder allt med att komma ut som stolle. Verkar ju rätt kontraproduktivt.
Hmmm det verkar som Isobel et al. inte läst våldtäktslagen. Naturligtvis handlar det om att gärningsmannen "insåg eller bort inse" att brott förelåg. Precis som i alla andra lagar. (även god tro, åsa. Det har naturligtvis aldrig varit så att det räckt att "säga" att man handlade i god tro.) Det är just därför domstolar fokuserar på den måsägandes tidigare erfarenheter och andra omständigheter. (därför var det tillexempel viktigt i "grabbarnas"målet att inblandade parter tidigare haft något som liknat s&m-sex.)
Det finns alltså redan en rimlighetsklausul.
Skall man göra den eventuellt lite slappare, så bör man betänka att våldtäkt är också det brott där mest oskyldiga döms (som på senare tid visats mha dna). Då är man alltså beredd att frångå rättssäkerheten lite ytterligare. Det är nog enklare som kvinna än som man att yrka på minskad rättssäkerhet för brott man själv aldrig kan finna sig åtalad för. Det är nog därför vi ser denna diskrepansen.
Som jag tydligt skrev handlar mycket av problemen med sexualbrottslagstiftningen om tillämpning snarare än lagtext. I tillämpningen räcker det i dag ofta inte med att den åtalade rimligen borde ha förstått.
Jag har tidigare skrivit om problemen med ett rimlighetskriterium, nämligen just det att fokus riskerar att sättas ytterligare på offrets tidigare erfarenheter och uppförande. Med rimlighetskriterier kommer allmän sexualmoral in i domstolarna på ett ytterst obehagligt sätt. (En åtalad skulle exempelvis kunna hävda med framgång att hon såg ju slampig ut och hade hånglat med min kompis och förresten hade hon sex med x, y och z förra helgen, så hur skulle jag rimligen kunna begripa att hon inte ville ha sex med mig?) Å andra sidan gör de ju redan det.
Eftersom rimlighetskriteriet redan används hårdare i andra brottmål (även mord ex, att den åtalade rimligen borde ha förstått att slaget/hugget skulle riskera att vara dödande) förstår jag inte varför det skulle hota rättssäkerheten att ha det så även i sexbrottsmål.
Och Alice, saker blir inte brottsliga bara när de anmäls. Om sex i utgångsläget antas vara icke-frivilligt så är det brottsligt att knulla oavsett om någon anmäler dig eller inte. Varför skulle vi annars tala om mörkertal när det gäller anmälningar av t ex partnermisshandel. Jo, för att det är brottsligt att spöa sin partner oavsett om personen anmäler eller ej.
Först, rimlighetskriteriet "bort inse" är identiskt för alla lagar. Det är tolkningen som skiljer (så där kan man väl säga du har rätt).
Däremot är det så att mord mycket sällan utförs mellan två samförstående vuxna. Hårda slag mot huvudet är också ovanligt i den kontexten. Samlag är däremot vanligt att ske i samförstånd (vilket alla inte verkar hålla med om, men det är min erfarenhet), och därför blir det mycket svårare.
(det finns flera exempel på människor som gått fria när de strypt sin partner i någon form av strypsex (jätteknäppt, jag vet, men det är inte poängen). anledningen? uppsåtet är mycket svårt att bevisa (om det föreligger) i kontexten.)
Jo, fast parallellen till mord är uppsåtet. Om där inte finns ett uppsåt ska man aldrig dömas till mord utan till dråp.
Du skriver att "sexualbrott utreds ofta knappt alls". Ett så dåligt underbygt påstående borde du hålla dig för god för. Som nära anhörig till en åklagare och själv verksam inom rättsväsendet vågar jag lova dig att inga brott, med undantag för mord, utreds så omsorgsfullt som grova sexualbrott. Inom de begränsade resurser polis och åklagare disponerar läggs (precis som det bör vara) en mycket stor andel på just våldtäkter och sexuella övergrepp mot barn.
När det gäller uppsåtsproblematiken skiljer sig inte våldtäkter på något principiellt sätt från andra brott, vare sig när det gäller lagstiftning eller praxis. Om A påstår att B stulit hans mobiltelefon, men B invänder att A frivilligt lånat ut den till honom ankommer det så klart på åklagaren att bevisa att det inte var fråga om ett frivilligt lån. Då kommer sådana saker som hur väl A och B känner varandra, om A tidigare lånat ut saker till B och om det finns någon anledning för A att felaktigt anklaga B för stöld in i bedömningen. På precis samma sätt som vid en anklagelse om våldtäkt. Eftersom sexualiteten är så mycket mer personlig och laddad än vad förhållandet till ens egendom är, upplevs det givetvis som mer kränkande och obehagligt att behöva svara på frågor om tidigare sexuella relationer än på frågor om man tidigare lånat ut sina saker, men principen är densamma och det är svårt att se någon annan lösning som inte på ett orimligt sätt skulle äventyra rättssäkerheten.
Om jag hamnar i säng med en tjej som jag vet haft många tidigare sexuella relationer måste ju ett "nej" respekteras tom MER än en "vanlig tjejs" (här blir relativiteten ett snett begrepp - det finns givetvis inga glidande skalor på ett "nej").
Den "promiskuösa" tjejen måste ju ha en väldigt god anledning till att säga "nej" just denna gång när hon annars alltid säger "ja". En anmäld våldtäkt av en tjej med många tidigare kända sexuella relationer borde snarare leda till fler än färre fällande domar än i andra våldtäktsmål.
Har Isobel läst domen? Det har jag. Jag finner det obegripligt att domstolen inte kan förstå att dessa två avarter av det manliga könet hade uppsåt att våldta, att kränka och förnedra. I så fall vet inte jag vad uppsåt är! Nåt måste göras. Vi kan inte ha det så här. Om man då i en förhoppningsvis kommande ny lagformulering lägger till en samtyckesklausul så att det blir mer tydligt att det blir mannens primära uppgift att fråga istället för kvinnans primära uppgift att protestera så skulle mycket vara vunnet. Även om våldtäktsmål naturligtvis alltid kommer att vara komplicerade. Vulgoliberalernas tröttsamma skämt om ”knullkontrakt” kan vi bortse ifrån. Jag hoppas att kvinnan orkar gå vidare till hovrätten.
Ehrlemark: precis, med en sådan syn på våldtäkter och sexbrott (och en "vid" tolkining av vad som enligt lagen bör vara våldtäkt) så är idén ungefär att ge offer för sexbrott (och de som skulle kunna bli våldtagna, hotas av det) ett bra skydd och att lyfta bort den smetiga offerstämpeln, men samtidigt skulle en sådan lag snabbt göra att sex upplevs som ett högriskprojekt, något man bara gör med den man absolut litar på. Det är rätt problematiskt att på detta sätt juristisera ett helt område av det som ändå är privatliv, det blir som när skolor springer till domstolen med mobbning, retsamma 10-åriga killar på skolgården eller bråk i matsalen. Egentligen ett symptom på att man inte litar på känslan av heder, på att kunna tala förnuftigt eller se läget från den andras situation, att man inte litar på de vanliga sociala relationerna. istället gräver man ner sig och blir osexiga rättshaverister. Mycket tråkigt.
Det som skulle hända är att män faktiskt blir tvungna att ta reda på om motparten vill, de måste få ett uttalat ja. Är hon helt plakat och inte kan svara, är det alltså automatiskt nej.
Jag har läst domen. Att grabbarna inte skulle begripit att hon blev tvingad är omöjligt. Möjligheten att klara sig undan med att man inte "begriper" måste helt enkelt bort.
Skicka en kommentar