måndag, maj 21, 2007

Hjärta eller hjärna, språk eller berättelse

Jesper förklarar det dystra tillståndet i den svenska litteraturen. Det behöver väl knappt sägas att vi är helt överrens.

6 kommentarer:

Hans sa...

Det är för att livet är dystert.


Hans

darke sa...

Stycket om "arbetsfördelningen" inom den svenska prosan är fantastiskt, på alla plan.

Men med undantag för Högström och en handfull andra utmärks svensk litteraturkritik att den är tråkig och oengagerande. Det får mig att ifrågasätta tesen i hans text – att det på något sätt skulle vara kritikens "fel" att det är som det är.

Kan man inte skylla på författarna själva rakt av?

Eller varför inte på förläggarna, som faktiskt inte får en enda liten släng av sleven?

Trött sa...

Det Högström inte verkar vilja förstå (eller inte vill låtsas om att han förstår) är att BERÄTTANDE kan ta sig olika uttryck. Denna drift att förknippa "gammalt hederligt skapande" med 'bra prosa' är inte endast bakåtsträvande, utan dessutom ganska förbryllande. Folk får väl skriva hur de vill. Om någon känner sig hotad av 'modernistisk' litteratur, eller provocerad, så visst: måla fan på vägen då, läs Linderborg, Roth och Margareta Strömstedt. Men sanningen är ju den att det traditionella berättandet dominerar eftertryckligt. Den 'avantgardistiska' berättelsen fortsätter att vara endast ett litet utsnitt ur den samtida prosan.

Det kan man beklaga eller dra en lättnadens suck inför. Men nog fan finns det plats för båda sorternas skrivande?

Den traditionella berättelsen dominerar eftertryckligt kultursidornas recensioner, intervjuer, idolporträtt och hemma-hos-reportage. Ett avantgardets tyranni handlar det således inte om.

P sa...

Saken är ju den att vi, som är intresserade av litteratur, och ni, som är intresserade av livet, aldrig kommer att förstå varandra.

Lisa sa...

Trött: Det Högström så tydligt efterlyser är en syntes istället för en uppdelning. Var är det tredje sättet att skriva.
Visst ska det finnas plats både för introverat betraktelser och action. Men varför är så många goda svenska stilister livrädda för att berätta en bra historia?

Skulle faktiskt vilja påminna om den underskattade Inger Alfven i det här sammanhanget. I alla fall hennes tidigare böcker.

Trött sa...

"Var är det tredje sättet att skriva."

Men det finns ju redan där. Också det fjärde, femte och sjätte sättet att skriva. Och vad tusan är "en bra historia"? Menar du på fullt allvar att det saknas "bra historier" – eller åtminstone "historier", om vi lämnar kvalitetsbedömningen åt andra – i den svenska samtidslitteraturen?

Det räcker väl att ta en titt på vilka böcker som vinner Augustpriset varje år. Vilka är det? Inte är det Aase Berg, den saken är säker. Kulturellt gisslantagande handlar det istället om där.

Det här är en tröttsam och korkad debatt, och det bisarra är att den tycks återkomma varje kvartssekel eller så. Impressionisterna? Inkompetenta! Surrealisterna? Oanständiga! Modernisterna? Obegripliga! Fyrtiotalisterna? Dårar! etc.

Det är HELT OKEJ att läsa och gilla Balzac OCH svår, fransk poesi från 1990-talet. Det är HELT OKEJ att läsa och gilla Astrid Lindgren OCH Willy Kyrklund. Det är HELT OKEJ att litteraturen är tillräckligt stark för att klara båda delarna samtidigt.

Däremot kan vi kanske kräva en något mer klipsk kulturdebatt, en som inte hela tiden i ett Bourdieuskt fält-kissande försöker ta poäng genom stark och poänglös polarisering.