tisdag, maj 08, 2007

Några saker

I dag var jag med i P3 Populär, ca 10.15.

Ni måste läsa Åsa Linderborgs Mig äger ingen! Jag ska återkomma med något mer utförligt när jag har mer tid, men den är verkligen så bra som alla sagt. Jag begriper för all del Natalias invändning, och jag tycker också att förhållandet mellan pappan och flaskan är än mer framträdande än det mellan pappan och dottern, men samtidigt blir det en underlig invändning. Det är som om, bara för att boken är självbiografisk, så krävs det att lilla Åsa agerade rätt, eller att stora Åsa känner rätt. Och att, om de nu gör och tänker fel, så gör det boken mindre bra. Jag begriper inte det. Jag tycker att boken är så fantastisk just för att det är så hopplöst. Just för att det är så mycket ångest, just för att livet i så många stycken var så förfärligt.

Sabina V. Strand skriver intressant om bloggen och litteraturen. Jag ska återkomma till det också vid tillfälle.

7 kommentarer:

Olle Svalander sa...

Intressant om Ns invändning. Att tänka rätt är stort. Att tänka själv är större. Kanske. Måste nog läsa boken i fråga.
Lycka till med "Jag går bara ..."

Magnus sa...

Tröttsamt typiskt att Natalia sätter ett rakt likhetstecken mellan flickan Åsa L och den vuxna författaren Åsa L, (och sedan kastar i ansiktet på henne att hon inte lyckades se igenom sin pappas drickande (och inte gör det nu heller, 25 år senare?) Hallå, så boken sysslar inte med att *gestgalta* någonting, den är bara "Åsas dagbok"?

Och det här: P O Enquist *konstaterade* (oj, vad säkert det låter, nästan som ett naturvetenskapligt bevis) om Selma Lagerlöf
"att i stort sett allt hon skrev måste ses i ljuset, eller kanske i mörkret, av hennes helvetesuppväxt med alkispappan på Mårbacka.
Gösta Berlings saga handlar alltså om mellansvenska a-lagare och en pundare i predikstolen medan Körkarlen och Kejsarn av Portugallien skulle kunna kallas ”Confessions of a co-alcoholic, Part 1 & 2”.

Hur mycket självsyn har du på Selma, Natalia?

Jessika sa...

Jag köpte den för att jag är uppvuxen i västerås och mina egna barndomsupplevelser är ju inte Åsa linderborgs men de har sin egen vassa kant.
Man kan tycka mycket om vad som är rätt och den fina försonande sättet att se bakåt men ibland går inte det. Ibland är minnena och som det har varit precis så jävla urjävligt som det beskrivs (som Isobel redan har konstaterat). Och varför kan man inte få konstatera det rakt av att det här var jävlar i mig ingen höjdare.
Ryska författare skrev om elände och mögligt bröd i gulag. de är klassiker. Varför man inte får göra det idag - skriva om urjävla förhållanden eller upplevelser i halvromanform eller på sätt och vis biografiskt, det får gärna någon förklara för mig.

Magnus sa...

Jessika: jag tror det är precis det Linderborg gör, hon vågar se det här på nära håll och dela det med sina läsare, men hon vägrar också att se vare sig fadern eller sig själv som enbart offer (denna försktfulla älsklingsglosa av idag "ingen vil väl va ett j-a offer...") Gérard Depardieu har talat om sin uppväxt i liknande tonfall: visst, det var slum och halvkriminalitet, men det var inte en grej för att skapa patetisk känslosamhet, det var på riktigt och det fanns mycket värme och kärlek.

Natalia däremot verkar inte intresserad av vad Åsa har att berätta, bara av att se boken som ett verktyg i sin egen trubbiga mediafemism (och att hon har en beef med Linderborg och Aftomnbladet är känt sen länge)

Det är f ö förvånande att hon inte ens orkar stava namnet rätt - "Lindeborg" - och att ingen korrare upptäckte den saken.

Jessika sa...

Magnus: jo, jag menade så jag också. Att Åsa Linderborg beskriver en verklighet såsom hon upplevde den utan några skygglappar. Jag tyckte att boken var mycket bra, varför ska man se bortom den råa verkligheten eller hitta omskrivningar för sina upplevelser. Verkligheten räcker tillräckligt som det är. Den som söker vederkvickning eller bevis för sina egna teorier i vad andra skriver och är beredd att offra dem för sin egen skull, de mister sin egen trovärdighet.

annemariekorling sa...

Har precis köpt boken - tycker om inledningen kring pappans plånbok, det är så att man kan ta iden..
nästan känna kroppsvärmen

Anne-Marie

Isobel sa...

Apropå felstavningar var det väl inte värre än när man för en vecka sedan bisarrt nog lyckades stava fel i ingressen på en av våra egna skribenters namn och alltså hävdade att en text var skriven av Andres Lokkos något mer okände bror Anders Lokko.