"Var det någonting alls som var bra?" Vi stod utanför Kulturhusets entré, jag andades lyckligt in den svala luften, de andra andades girigt in cigarettrök. Gudmundson och Ljungkvist tittade på varandra. Gudmundson hade odlat något slags George Michael-skägg. Ljungkvist hade en hamburgerfläck på magen. "Nja. Det fanns potential till något som hade kunnat bli bra vid ett tillfälle" sa Ljungkvist. Efter en stunds paus tillade Gudmundson att han frågat Fokus-redaktionen (som tilldelats ett pris om 30 000 spänn tidigare på kvällen) om belöningen vägde upp att de också tvingades lyssna på debatten. "Svaren var inte entydiga."
Jag är rädd att jag helt håller med kritikerna. Ni som inte kom i går och lyssnade på mig, Peter Wennblad, Eric Rosén, Frida Boisen och Nils Funcke debattera bloggar på Publicistklubben bör skatta er lyckliga. T ex slapp ni höra Nils Funcke säga att han nästan aldrig läst någon blogg för att i nästa andetag förklara att nästan alla ändå bara var banalt skräp om folk som gick upp och sedan gick och lade sig. Det kändes lite 2005. Stig Fredriksson, som var moderator, var tyvärr ungefär lika lite insatt i bloggandet, vilket gjorde både själva frågeställningen alltför fluffig och frågorna för oprecisa. Tyvärr kände jag inte heller att jag klarade av att hjälpa upp tempot eller intressenivån. Exakt vilka dumheter jag eventuellt sa överlåter jag åt omgivningen att minnas och avslöja, men det var knappast någon av mina mer spirituella kvällar.
Uppdatering: Att jag inte sade det som Natalia lägger i min mun är dock glasklart. Jag har nämligen aldrig i mitt liv använt begreppet "fisar" för något annat än väderspänning. Det är dock något jag borde åtgärda. Det har en spänstig klang.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Fisar var det Boisen som sa, vill jag minnas.
Jag är trygg i min sexualitet, så det går bra att säga George Michael-skägg.
Hur man kan ha en diskussion som i grund och botten handlar om ett webbfenomen utan en webcast eller utan att åtminstone i efterhand lägga ut ljud eller video från spektaklet på just webben känns väl som en indikator på hur lämpligt forumet där diskussionen skedde var.
Om man nu bortser från petitessen att moderatorn(!) inte ens var insatt i ämnet, då.
Tycker väl också att igår kväll inte går in i debatternas hall of fame...
"
Men min reflektion av panelsnacket är att bloggare tolkar kommentarer alldeless FÖR personligt. Tycker inte att det framgick riktigt att kommentarfunktionen i sig är ett publicistiskt verktyg, en miniblogg i bloggen om man så vill, och dessutom ett otroligt tacksamt sådant.
Detta eftersom folket som kommenterar både får kontext och ställningstagande levererat på ett silverfat. Lägg därtill att detta ställningstagande kommer från en provocerande person, som typ Linda Skugge eller jag Guillou, så innebär det nog många gånger "Ring P1"-droppen som får bägaren att rinna över.
"
Och alla vet att haters diggar ring P1.
För övrigt måste jag säga att Natalias Expressen-sammanfattning av igår är helt bananas. Debatten var på tok för lam för en sådan slutsats.
/Alessi
http://structuresoundandsense.blogspot.com
>Eff
Jag gjorde mitt bästa och både bloggade, fotade och filmade från debatten. Alltid nåt. Även om jag förstås var min egen beställare och inte gjorde det på uppdrag av Publicistklubben.
>Isobel
Jag förstår att du inte orkade höja nivån på diskussionen. Det kändes så frustrerande redan från första inledande frågorna från Stig. Tyckte synd om er i panelen som liksom fick flyttas tillbaka ett gäng år i nån slags debatt om bloggens existensberättigande. My god.
Alessi: "bloggare tolkar kommentarer alldeles FÖR personligt. Tycker inte att det framgick riktigt att kommentarfunktionen i sig är ett publicistiskt verktyg, en miniblogg i bloggen om man så vill, och dessutom ett otroligt tacksamt sådant."
Jepp, håller med. Kommentartrådar är ofta ne omistlig del av bloggen just fär att de sätter bloggarens eget inlägg i en serie olika perspektiv, de ger en ingång till diskussionen och river loss både det första inlägget och de följande kommentarerna från den där illusionen av att "så här ligger det bara till" som så ofta präglar tidningsartiklar och kolumner (man får ofta känslan av att saker eller problem räknas, är på riktigt först när de stått i en tidning, men nej, journalister är inte sådana väldiga experter på vad de skriver som man ofta tror). Det är också därför t ex johan Norberg bara till hälften sysslar med bloggande på riktigt: det blir enkelriktat, eftersom man bara hör hans röst
.
Jag håller nog också på att bloggare (men framförallt journalister som *läser* bloggar) tar tillmälen och vändningar i kommentarerna för bokstavligt och personligt. Uttryck som "liberala muppar", "min korkade kusin Johan Lönnroth" (Leo Lagercrantz på sin egen Expressenblogg) eller "Laleh förtjänar att få stryk, jag har retat mig på henne så jävla länge" (från en kommentartråd på denna blogg förra året) är såklart inte helt bokstavliga, man kan ogilla orden men de hör rätt och slätt till en jargong. Som offentlig person och bloggare får man vara beredd på det.
Skicka en kommentar