Vådan av självbespegling och min kamp mot min inre cyniker

Tillbringade en timme med vårens bokkatalog. Det trätas om huruvida utgivningssäsongen är dyster eller inte.

Jag lutar nog åt det första, med vissa undantag. Det mest plågsamma med att läsa luntan är dock som så ofta debutantpresentationerna i början. Inte så att själva böckerna självklart är ointressanta, men de där krampaktigt begåvade egotexterna gör ont i både mage och hjärna. Elakast möjliga kritikerjag sticker upp huvudet ur gallblåsan, eller var han nu håller till i vanliga fall, och man smider några bakåtlutat nonchalanta giljotineringsfraser redan innan man hunnit till dessa stackares i bokstäver utgjutna hjärteblod. Mitt i någon njutningsfull sarkasm hejdar jag mig. Jag vill inte vara sådan! Så jag läser om, stannar upp, försöker låta bli att fokusera på de omsorgsfullt arrangerade författarfotografierna och den där framhävande men låtsat ödmjuka tonen som minner om alla ansökningsbrev och presentationer av sig själv man skrivit:

"Min första bekräftelse på mitt skrivande skedde i mellanstadieskolan, då jag vann en uppsatstävling."

"Jag är litteraturvetare och är van att kritisera och analysera andras kompletta verk."

"Jag har cyklat genom Mongoliet och Tibet, paddlat kajak i Nepal och Nya Zeeland och jobbat som cykelbud i Innsbruck."

Men det är ju förtvivlat svårt att beskriva sig själv på ett något så när säljande sätt utan att det låter som präktigast möjliga skoluppsats! Så jag läser igen. Jag försöker förstå vad de vill säga. Och jag kan ärligt säga att det där giftdrypande kritikerjaget inte kommer så långt som till hjärtat. Jag blir i stället berörd av att de vågar, att de vill dela sig själva med mig, att de så förtvivlat gärna vill att vi ska älska dem. Det betyder förstås inte att deras böcker är bra. Spontant saknar jag kroppsvätskor hos vissa och konstnärlighet i uttrycket hos andra. Precis som det brukar vara alltså. Men mest slås jag ändå av en vilja att uppmuntra debutantbuketten, att få dem att komma vidare snarare än säga elaka saker om de fel och brister som de facto anas. Kanske passar jag helt enkelt inte i kritikerkostymen. Man kanske kan recensera böcker också full? Jag blir ibland elakare då.