Le bleu et le noir

I torsdags hade alltså magasinet Neo sin releasefest. Jag var där. Jag skriver också i första numret, även om texten känns snöpligt avhuggen efter redaktörens brutalkortning. Nu har jag till och med läst huvuddelen av själva tidningen.

Innan jag går in på den måste jag ändå reflektera en smula över det här med attribut. När exempelvis jag eller Peter Wennblad skriver om kaffesorter, brunsprit och tweedkavajer hänger vi visst ut hela röda fanor framför ögonen på den vanliga kultursidessvängen. Ytligt trams, uppenbarligen. Det spelar liksom ingen roll vad man skriver om i andra sammanhang eller med vilken i alla fall försökt lättsamhet den klassiska bourgeoisiens yttre kännetecken används för att beskriva upplevda trender eller egna värderingar. Det är helt enkelt förkastligt att över huvud taget fjompa sig med tygkvaliteter eller materiell livsglädje.

Tanken på både ock, att någon kan tala entusiastiskt om både yta och djup, om både ögonskuggor och Thomas Mann är uppenbarligen så svårfångat och närmast omoraliskt att det inte går att ta in. Då är det enklare att skrika om samma krämare nu som alltid och sätta händerna för öronen och vråla bingo när de så omsorgsfult fastspikade etiketterna bara inte vill sitta kvar. För det trista för etiketterarna är ju att de själva rimligen måste vara medvetna om att de har fel. Malte har sannolikt läst en del av det jag skrivit om samtidens längtan efter dygder eller för all del bara en eller annan bokrekommendation. Han borde veta att varken jag eller Peter är enkom ytliga idioter. Ändå låtsas han som det.

Parentetiskt var det förstås samma rädsla inför gränslösheten som låg bakom de där schyssta snubbarna på Errata som slog fast att jag behövde ett rejält skjut för att jag nändes prata om manliga författares utseende. Sådana klassiska misogyna förminskningstrick berörde emellertid hr Persson långt mindre än min provocerande tweedfetisch. Nåja. Jag blev inte särskilt ledsen då heller.

Ändå är det spännande att läsa Andres recension av Neo med just detta i bakhuvudet. Kom ihåg: det är ytligt och krämaraktigt att tala om attribut och detaljer. Så varför avfärdar Andres i så fall tidningen med den huvudsakliga invändningen att VD bär fluga? Trots medgivandet att den innehåller "ypperlig läsning".

Nu är ju inte jag den som dömer ut användandet av attribut som fjams. När man försöker beskriva och fånga en känsla eller en vag uppfattning är det oftast de små konkreta materiella detaljerna som lättast eller rent av bäst gör jobbet. Det är i den lilla konkretionen man ser helheten. Framförallt är det i den lilla konkretionen som man kan få andra att se helheten. Den där eländiga cappuccinon skulle inte ha blivit en sådan snackis om inte så många faktiskt hade begripit vad den, i all sin ytliga copyfuttighet, handlade om. Att Andres reagerar mot Nicklas Lundblads fluga, eller att han använder sin reaktion mot Nicklas Lundblads fluga som metafor för sin allmänna känsla är alltså helt okej. Jag förstår precis vad han menar. Men jag begriper faktiskt inte den moraliska och intellektuella skillnaden mellan att använda borgerlighetens yta för att bejaka något eller att använda den för att ta avstånd. Ytan är ju densamma.

Men nu har jag också läst Neo. Och jag vet inte riktigt vad jag tycker. Den är verkligt snygg. Nutida. Anfangerna är fantastiska. Sättningen är strålande. Joanna Andreasson, som AD:n heter, har gjort ett lysande jobb.

Jan Söderqvists huvudartikel om den nya borgerligheten är en förlängd och starkt fördjupad variant av mina egna pophögertexter från i somras. Välskriven. Intressanta intervjuer. Tankeväckande citat. Och med tanke på att jag som sagt använde många av de aktuella exemplen redan för ett halvår sedan håller jag förstås med. Möjligen irriteras jag lätt av att han inte nämner just detta faktum, men det kan också lika gärna bero på min överdrivna uppfattning om min egen betydelse för samtiden. Ha.

Men sen är det lite, nej inte tunt, men en liten aning för duktigt. Uppstramat. Lite för mycket fluga och för lite kräm, om ni förstår vad jag menar. Torbjörn Elensky skriver om antiamerikanism som om han aldrig hört talas om Ian Burumas och Avishai Margalits Occidentalism och den eldiga diskussion som följde på den. Johan Norberg skriver än en gång att världen blir allt bättre. Peter Wolodarski drömmer sig tillbaka till Bo Lundgrens 180 miljarder i skattesänkningar. (Edit: jag skrev alltså miljoner snarare än miljarder först. Det gav Bo Lundgrens påstådda radikalism en rätt rolig inramning.)

Jag vet att jag är en hopplös kvällstidningsmänniska, men jag saknar blod. Kroppsvätskor. Temperament. Eller rättare sagt en uppsjö av temperament. Den svenska borgerligheten är inte så här likformig, vilket förstås också skrivs inne i texterna. I läsningen av dem däremot flyter man fram i en lugn homogenitet.

Tidningen andas mer av att detta är väldigt viktigt än av att detta är jävligt roligt. Det finns undantag förstås. Peters lilla text om "Stoorn", som han heter, den 45 meter höga träälg som med hjälp av 48 miljoner från svenska och europeiska skattebetalare ska höja sig över Västerbottensskogen, är ett blygsamt bevis på den stilistiska egenart han har i sina känsliga fingertoppar. Och det säger jag faktiskt inte för att jag gillar honom.

Men jag vill inte vara ogin, och det beror inte bara på att publikationen är så återhållsamt vacker. Det är förfärligt svårt att göra ett första nummer. Man vill ha med allting och vill så oerhört gärna visa hur bra det är att just den här tidningen får finnas.

Neo behövs. Inte för att det finns en slot på marknaden, som Andres menade, utan för att det varit ett bra tag sedan det fanns några oberoende högerpublikationer med seriösa publicistiska ambitioner alls. Att man sedan kanske får vänta i några månader till på att se vilka egensinniga läckerheter som kan komma ur la nouvelle bourgeoisie, det gör kanske inte så mycket. Även om det hade varit roligare att bli serverad allting genast. Men det är väl bara min krämaraptit som spökar.