söndag, januari 15, 2006

Le bleu et le noir

I torsdags hade alltså magasinet Neo sin releasefest. Jag var där. Jag skriver också i första numret, även om texten känns snöpligt avhuggen efter redaktörens brutalkortning. Nu har jag till och med läst huvuddelen av själva tidningen.

Innan jag går in på den måste jag ändå reflektera en smula över det här med attribut. När exempelvis jag eller Peter Wennblad skriver om kaffesorter, brunsprit och tweedkavajer hänger vi visst ut hela röda fanor framför ögonen på den vanliga kultursidessvängen. Ytligt trams, uppenbarligen. Det spelar liksom ingen roll vad man skriver om i andra sammanhang eller med vilken i alla fall försökt lättsamhet den klassiska bourgeoisiens yttre kännetecken används för att beskriva upplevda trender eller egna värderingar. Det är helt enkelt förkastligt att över huvud taget fjompa sig med tygkvaliteter eller materiell livsglädje.

Tanken på både ock, att någon kan tala entusiastiskt om både yta och djup, om både ögonskuggor och Thomas Mann är uppenbarligen så svårfångat och närmast omoraliskt att det inte går att ta in. Då är det enklare att skrika om samma krämare nu som alltid och sätta händerna för öronen och vråla bingo när de så omsorgsfult fastspikade etiketterna bara inte vill sitta kvar. För det trista för etiketterarna är ju att de själva rimligen måste vara medvetna om att de har fel. Malte har sannolikt läst en del av det jag skrivit om samtidens längtan efter dygder eller för all del bara en eller annan bokrekommendation. Han borde veta att varken jag eller Peter är enkom ytliga idioter. Ändå låtsas han som det.

Parentetiskt var det förstås samma rädsla inför gränslösheten som låg bakom de där schyssta snubbarna på Errata som slog fast att jag behövde ett rejält skjut för att jag nändes prata om manliga författares utseende. Sådana klassiska misogyna förminskningstrick berörde emellertid hr Persson långt mindre än min provocerande tweedfetisch. Nåja. Jag blev inte särskilt ledsen då heller.

Ändå är det spännande att läsa Andres recension av Neo med just detta i bakhuvudet. Kom ihåg: det är ytligt och krämaraktigt att tala om attribut och detaljer. Så varför avfärdar Andres i så fall tidningen med den huvudsakliga invändningen att VD bär fluga? Trots medgivandet att den innehåller "ypperlig läsning".

Nu är ju inte jag den som dömer ut användandet av attribut som fjams. När man försöker beskriva och fånga en känsla eller en vag uppfattning är det oftast de små konkreta materiella detaljerna som lättast eller rent av bäst gör jobbet. Det är i den lilla konkretionen man ser helheten. Framförallt är det i den lilla konkretionen som man kan få andra att se helheten. Den där eländiga cappuccinon skulle inte ha blivit en sådan snackis om inte så många faktiskt hade begripit vad den, i all sin ytliga copyfuttighet, handlade om. Att Andres reagerar mot Nicklas Lundblads fluga, eller att han använder sin reaktion mot Nicklas Lundblads fluga som metafor för sin allmänna känsla är alltså helt okej. Jag förstår precis vad han menar. Men jag begriper faktiskt inte den moraliska och intellektuella skillnaden mellan att använda borgerlighetens yta för att bejaka något eller att använda den för att ta avstånd. Ytan är ju densamma.

Men nu har jag också läst Neo. Och jag vet inte riktigt vad jag tycker. Den är verkligt snygg. Nutida. Anfangerna är fantastiska. Sättningen är strålande. Joanna Andreasson, som AD:n heter, har gjort ett lysande jobb.

Jan Söderqvists huvudartikel om den nya borgerligheten är en förlängd och starkt fördjupad variant av mina egna pophögertexter från i somras. Välskriven. Intressanta intervjuer. Tankeväckande citat. Och med tanke på att jag som sagt använde många av de aktuella exemplen redan för ett halvår sedan håller jag förstås med. Möjligen irriteras jag lätt av att han inte nämner just detta faktum, men det kan också lika gärna bero på min överdrivna uppfattning om min egen betydelse för samtiden. Ha.

Men sen är det lite, nej inte tunt, men en liten aning för duktigt. Uppstramat. Lite för mycket fluga och för lite kräm, om ni förstår vad jag menar. Torbjörn Elensky skriver om antiamerikanism som om han aldrig hört talas om Ian Burumas och Avishai Margalits Occidentalism och den eldiga diskussion som följde på den. Johan Norberg skriver än en gång att världen blir allt bättre. Peter Wolodarski drömmer sig tillbaka till Bo Lundgrens 180 miljarder i skattesänkningar. (Edit: jag skrev alltså miljoner snarare än miljarder först. Det gav Bo Lundgrens påstådda radikalism en rätt rolig inramning.)

Jag vet att jag är en hopplös kvällstidningsmänniska, men jag saknar blod. Kroppsvätskor. Temperament. Eller rättare sagt en uppsjö av temperament. Den svenska borgerligheten är inte så här likformig, vilket förstås också skrivs inne i texterna. I läsningen av dem däremot flyter man fram i en lugn homogenitet.

Tidningen andas mer av att detta är väldigt viktigt än av att detta är jävligt roligt. Det finns undantag förstås. Peters lilla text om "Stoorn", som han heter, den 45 meter höga träälg som med hjälp av 48 miljoner från svenska och europeiska skattebetalare ska höja sig över Västerbottensskogen, är ett blygsamt bevis på den stilistiska egenart han har i sina känsliga fingertoppar. Och det säger jag faktiskt inte för att jag gillar honom.

Men jag vill inte vara ogin, och det beror inte bara på att publikationen är så återhållsamt vacker. Det är förfärligt svårt att göra ett första nummer. Man vill ha med allting och vill så oerhört gärna visa hur bra det är att just den här tidningen får finnas.

Neo behövs. Inte för att det finns en slot på marknaden, som Andres menade, utan för att det varit ett bra tag sedan det fanns några oberoende högerpublikationer med seriösa publicistiska ambitioner alls. Att man sedan kanske får vänta i några månader till på att se vilka egensinniga läckerheter som kan komma ur la nouvelle bourgeoisie, det gör kanske inte så mycket. Även om det hade varit roligare att bli serverad allting genast. Men det är väl bara min krämaraptit som spökar.

12 kommentarer:

Malte sa...

Skrika? Vråla? Det var väl inte direkt tonläget i min likaledes lättsamma text om cappuccinoborgerligheten. I vilken jag också uttryckligen säger att det inte är något fel på att gilla tweedkavajer. Jag är ju också intresserad av bokband och tygkvalitéer, även om det vore mig främmande att använda det till att skapa någon grupptillhörighet. Vad jag tror om Wennblads intelligens hör inte till saken -- han skrev en extremt korkad artikel, och jag svarade på den. Vad beträffar dig så förekom du ju bara i förbigående, och har knappast någon anledning att känna dig förorättad (om inte på kollektivets vägnar).

Vilka "de där schyssta snubbarna på Errata" är vet jag inte. Som du kanske minns deltog jag själv i din diskussion om den snyggaste nobelpristagaren, med en röst på Faulkner.

Eva-L sa...

Vilken strålande text det här var. Du skriver vansinnigt snyggt.

Susanne sa...

He Isobel, jag skulle vilja säga att en av dina största kvaliteer är att du i din egen blogg och i fountain lyckas förmedla den mänskliga komplexiteten. Det är ju därför de är så roliga att följa, man vet aldrig vad som ska komma härnäst (ett smaskigt recept?, en politisk analys?). De som blir skeptiska p g a din insällning till tweed och diverse ytligheter framstår ju bara som ganska ängsliga och enkelspåriga.

Anonym sa...

Lokko sätter huvudet spiken i sin recension av tidningen: Borgerligheten, intellektuell och tweed-klädd eller ej, lever i en kronisk övertygelse om att alla innerst inne är folkpartister. Är någon mot förmodan det inte ännu så blir de det snart. Det har väldigt lite eller inget med yta och inramning att göra men en hel del att göra med just självgodhet och skygglappar. Därför flyger en ytterst träffsäker rad hur "empati likställs med välgörenhet" rakt över huvudet på de som gör just det. Neo-redaktionen tänker bara "ja, och?".

Marianne sa...

Lokko är ruggigt träffsäker när han säger att Neo sett sig omkring, bläddrat i sin ytligare själsfrände Stureplan och gjort en egen tidning bara för att man har råd att göra det.
Borgerlighetens största problem i det här sammanhanget är att ideologin numera framställs som strävan efter "livskvalitet" där det är viktigt med krämig cappuccino, fin tweedkavaj, kokett fluga och fest på Stureplan (där Svensson för alltid står utanför och fryser i kön).
Dessa naiva, självförhärligande provokationer får konsekvenser när landsortsborna helt enkelt skräms över till sämre klädda, gråa sossar som pratar om ekonomi, familjers trygghet och sånt som är så tråkigt i jämförelse med rävjakt och mode.

Jennie sa...

Och vi som skrev såväl om tårar som om kattspyor... ;)

Stekaren på stureplan sa...

Skall man nu ha djur i hemmet så är bassethunden vackrast för ögat.

Exeget sa...

Den "schyssta snubben" på Errata som skrev det där obehagliga påhoppet om er (i och för sig rätt meningslösa) mässblogg skrev under med "Kameliadamen". Men det är klart – det kan ju ha varit vem som helst, inklusive någon subversiv Expressenreporter av okänt kön som inombords skrek "nog! nog!". Hursomhelst var det en obehaglig och dum kommentar som väckte nåt slags mobbmentalitet hos vissa sällan sedda gäster på bloggen. Men det gör ju inte Neo ett endaste vitten bättre.
:-)

Villervalla sa...

Lokko är fantastisk tycker jag. Så få ord som uttrycker så mycket - han är en kanonskribent. Men den här texten Isobel, den tyckte jag var minst lika bra! Så kraftfullt! Det känns som om du fick med hela kroppen i detta, eller vad man ska säga:)...

God läsning, tack!

Kjell sa...

Till skillnad från Andres och Isobel, men säkerligen i likhet med de flesta andra som har åsikter, har jag inte läst Neo. Den har haft obefintlig dragningskraft på mig. Men jag reagerar mot ringaktningen av Nicklas Lundblads fluga: Nicklas är en minst lika passionerad, intressant och skicklig skribent som Andres. Oavsett politisk färgning är hans Kommenterat-blogg strålande. Få har skrivit så mycket och så bra om immateriella kulturvärden det senaste året som han. Han är en av landets just nu viktigaste juridiska debattörer. Det känns tråkigt att Andres avpersonifierar honom som en "VD", fattas bara att han har en "fet nacke" också att knyta den där flugjäveln kring.

Anonym sa...

Om man betänker kvällstidningskontexten och dess korta kulturtexter är det dock troligen snudd på tjänstefel att inte välja en effektivitet som innebär en eller annan snärtig "avpersonfiering".

Peter Ehrengren sa...

Att utifrån utseende och hög titel döma ut en person är inte nödvändigtvis "snärtigt". I och för sig.