Älskligaste bloggarna 2005 (2)

Det här är en ny version, inte del två i en serie. Den förra blev för privat eller personlig (nej, jag vet inte vad som är skillnaden och kommer heller inte ihåg vilket det är man inte ska vara om man vill vara en tjusig journalistbloggare) och i alla fall kändes den fel i efterhand. Så om ni redan fått den släng den, snälla.

Jag menar alltså inte bloggarna som i webloggarna. De jag läser mest och gillar bäst finns redan i spalten till höger. Jag menar personerna. 2005 var i all sitt uppenbara elände också ett år när jag återfick, om jag någonsin förlorat den, tron på människors inneboende godhet. Och smarthet. Och rolighet.

Jag firade nyår hemma hos personer som jag lärt känna via bloggen. Vad säger det om kontaktskapandet? Jaja, mina yngre vänner har redan jämfört bloggen med Lunarstorm, så vi får väl bara acceptera att vi än en gång upptäckte bra saker långt efter fjortisarna. Det är oftast så.

I bloggvärlden har snällheten strömmat mot mig. Både från personer jag sedan lärt känna närmare och från anonyma eller nära nog anonyma läsare och medbloggare. Jag behöver inga trendbarometrar för att inse att snällhet är det nya svarta. Det är bara att läsa bloggkommentarerna. Jag vet att många andra, och visst har det förekommit här också, har slagits av motsatsen. Att de anonyma kommentarsfältet drypt av magsyra och illa bearbetat kvinnohat. Jo, jag säger kvinnohat, för det är främst kvinnliga bloggare som drabbats. Särskilt de som skriver om så kallat kvinnliga ämnen, som mode och yta. Alla spärrar släpper och man kan slänga ur sig precis vilka infama osanningar som helst mot okända kvinnor som skriver om smink, tydligen. Det säger en del om samhället också.

Jag har i alla fall gjort en lista. Över bloggare som varit särskilt rara och älskansvärda mot just mig. På olika sätt och med olika nära relationer som följd. Jag har inte gjort någon rangordning och jag räknar inte alla bra bloggande människor som jag lärt känna helt bortom bloggandets rusiga intimitet.

Linda mejlade mig i somras när jag skrivit de första ångestbloggarna och har gjort det kontinuerligt under hösten bara för att kolla att jag inte alldeles trillat ihop. Vi känner inte varandra och den spontana omsorgen om en främmande person rör mig innerligt.

Samma sak gjorde Sigge. Plötsligt en dag i somras låg det ett mejl i inkorgen från en författare vars senaste bok jag nyss sträckläst som bara ville skicka lite varma styrketankar. Vi fortsatte att mejla och ett pastaparty och en massa mejl och en flytt senare så är han inom kort här alldeles i närheten. Tänka sig. (Här insåg jag till exempel i efterhand att det kan tolkas som att S flyttat in hos mig. Det har han inte, även om jag erbjöd dem alla fyra att bo tillfälligt i mitt vardagsrum om det skulle bli krångel med tillträdet till nya lägenheten. Hela hans rara familj flyttar däremot snart till Stockholm.)

Lisa kom hit för att jag länkat till henne och skickade dit en massa trafik. Sen skrev hon en kommentar om körsbärspajer apropå min Twin Peaks-fetisch och bara några veckor senare blev vi bjudna hem till henne och hennes fine man. Snipp snapp surdegsbonanza. Hos henne har jag förresten också träffat rare Vinlusen, som erkänt att han ibland skriver snälla saker här anonymt.

Min vän M kan jag nästan inte säga något om eftersom vi ses jämt och det är konstigt att skriva om verkliga kompisar här som ändå är relativt okända för allmänheten och inte ens bloggar längre. Men han var den förste som jag stämde träff med efter enbart bloggkontakt. Bara en sån sak. Jag skulle aldrig fika med någon som skrev ett brev till tidningen. En medbloggare som skriver roliga kommentarer däremot, alla gånger, uppenbarligen. Det var en väldigt tur det. (Hans bedårande lillebror, som fortfarande både skriver och bloggar, träffade jag dock genom brorsan, så honom räknar jag inte hit.)

Eff skrev att jag var jättesnygg. Sånt glömmer jag inte.

Caroline, som vill kunna skriva anonymt och som jag därför inte länkar till här, hävdar att jag är så oreflekterat snäll att jag måste vara uppfostrad av delfiner. Alla kanske inte ser det som så positivt, men jag vill verkligen vara just oreflekterat snäll så jag blir helt varm i hjärtat.

Lotten Bergman skickade spontant en jättefin bok om missfall hem till mig utan att vi någonsin pratat med varandra.

Eva Ström mejlade och sa att jag måste fortsätta vara som jag är, vilket måste vara en av de finaste komplimangerna jag fått.

Anna bjöd in mig till en av mitt livs hittills enda kvinnliga gemenskaper, och med vilka fantastiska kvinnor sen! Jag är djupt tacksam.

Sebastian hade en toppenblogg och har en ny som är anonym och som jag alltså inte får berätta vilken det är men som är lika underbar den. Han mejlade glada utrop när jag började länka till honom och bjöd bland annat in mig till 114 33. Det hade jag tyvärr inte tid med.

Simon var det jag själv som mejlade en gång i höstas efter att han hade skrivit något särskilt fint. Sen blev vi vänner på riktigt, så det vill jag inte heller säga så mycket om.

Viggo var den enda som bjöd mig och Björn på mousserande under bokmässan, trots att vi uttryckligen beskrivit det som ett enkelt sätt in i bokmässebloggen. Självklart fick han ett omnämnande.

Smarte fine Andy har jag också främst lärt känna via bloggen.

Andra bloggare som lagt ner några minuter av sin tid förra året på att säga något snällt och uppmuntrande till just mig är Margret, Roberth, Philip, Johan, Joakim Borda, Sara (tror jag), Johanna, Marmeladskan, Carin, Nattbussen, Alter ego, Kommerhem, John Grady Cole, Anja Jo'na & An'li, Kjell, Jonas och så söta Aaron och Goesta. Jag har glömt att nämna hundratals, men tro inte att jag inte känt er värme och snällhet under året när den kommit i min väg.

Det här är vad jag vill ta med mig till det ännu späda 2006. Ömheten inför okända. Omtänksamheten. Förmågan att sätta sig in i andra människors öden. Allt det ni visar mig och som jag faktiskt tror att bloggen, helt bortsett från alla anonyma giftpilar, varit med att ta fram. Tack. Jag kommer att försöka ge tillbaka.