måndag, januari 23, 2006

Ett enda stort fikarum

Det är sånt här bloggen är så härlig för! Man får reda på saker som i det allra bästa skvallrigaste fikarum. Samma sak med en annan bloggromans. Och där känner jag inte ens någon av kontrahenterna.

Det är nog min barnsliga förtjusning i sådana älskliga banaliteter som gör att de hatar mig så på ställen som Jet Set Junta. Något måste det i alla fall vara. Det lättköpta är djupt mänskligt. Det som kan ses som banaliteter är det som är viktigast i världen. Precis som jag vill att det ska vara. Jag försöker att låta bli att låtsas som om jag är intellektuell. Herregud, jag gillar magisk realism! Och kärleksskvaller.

Edit: Jag menar förstås inte hatar som i att de vill att jag ska dö. Men jag föredrar de starka känslorna, så jag låter det stå kvar.

2 kommentarer:

hooct sa...

Jag tycker det är det som är det fina. Att det verkar som att du faktiskt inte slipat av barnslig glädje, och verkar sådär snäll fast skvallrig och mänsklig, på riktigt. Fast du kanske är synnerligen hårdkokt och luras bra? Jag går i alla fall på det, hull och hår och co.

Isobel sa...

Jag är nog inte i verkliga livet exakt så storögt upptäckarglad och naivt charmfull som jag försöker verka här. Till exempel blir jag ibland väldigt arg och kastar saker. Och jag har en obehaglig tendens att kväva folk lite med min entusiasm och kärlekstörst. Men hårdkokt? Näe. Jag skulle kanske vilja ha lite mera sånt i mig, men det har jag aldrig klarat.