Jag hade inte tänkt säga något om det. Det gör så ont och jag gråter så förtvivlat, för deras skull och för min egen. Bebisar borde inte dö. Nån jävla gång kanske vi kunde komma överrens om det.
Jag såg Johan Arneng och hans Emelie på håll i samband med guldfirandet och hon var stor som ett hus med magen full med söner. De såg så lyckliga ut. Kunde de inte ha fått fortsätta vara det?
Men den här artikeln får mig ändå att torka tårarna och vässa pennan. För det här är ett tydligt exempel på att gränsen mellan den fina och den fula journalistiken faktiskt inte går där alla DN-Debatt-hetsare unisont brukar vilja mura upp den.
Redan i morse stumnade jag av tonen i DN-texten. Fina DN:s vinkel var att Arneng riskerade en landslagsplats för att vara med familjen. Som om någon enda vettig människa hade kunnat göra något annat. Sånt bekommer emellertid inte Lars Grimlund, som i Resumé upprepar att det är VM som är det viktiga i artikeln. Inte det döda barnet.
Jämför detta med Aftonbladets mänskliga närhet. Den vackra och oändligt sorgliga bilden på bröderna som tidningen fått av familjen. Utgångspunkten att detta är en mänsklig tragedi långt mer än en sportfråga. Fokus på den grymma plötsliga spädbarnsdöd som tagit lille Oscar Arnengs liv.
Ovanpå dessa skilda världar i synen på vad en död son betyder så har alltså DN heller inte valt att respektera Arnengs önskemål om publiceringstid.
Fint och fult var det visst. Men vilket är vilket?
Ps. Här kan man förresten bidra till en krans till begravningen. Eventuellt överskott går till ett välgörande ändamål som familjen Arneng själv får välja.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Ja, vad som är fint och fult är sannerligen inte så enkelt att ha koll på. Hur många vet t ex att DN årligen fälls för fler brott mot de pressetiska reglerna än vad någon av kvällstidningarna gör
Fruktansvärd tragedi för arneng att förlora ett barn. Men förstår inte varför det är så hemskt att nyheten kommer ut några timmar tidigare på dn:s än dif:s hemsida...
Jag vet inte heller varför de inte ville att något skulle släppas tidigare än imorse. Men jag vet att man kan ha outgrundliga vägar i sorgen. Och att en journalist som inte kan hantera en sådan enkel begäran från en familj i den situationen inte har någon heder.
Herregud. Hade ingen aning. Gläder mig att Robert Laul (så bespottad) sköter det så snyggt när han skriver om det i alla fall.
/Goesta
Birgit Nilssons begravning häromdagen, där man såg till att hålla det avskilt, sätter onekligen ett rätt skarpt ljus på hur pressen invaderar privatlivet även om ingen egentligen vill ha dem på nära håll. "Vi sa ingenting till Lennart Swahn eftersom vi visste att han inte kan hålla käft med sådant här". :-)
Ett ypperligt exempel på att kvällspressen även skriver bra artiklar, utanför ledar- och kultursidorna. ( Du gör ett gott jobb där, Isobel)
Skicka en kommentar