lördag, januari 21, 2006

Snöänglar

"Nä, ska du verkligen?" frågade han klentroget. "Självklart" sa jag och kastade mig skrattande raklång bakåt mot den orörda snöytan. Viftade frenetiskt, ännu fnittrande, med armar och ben. I dag var en dag som gjord för att göra snöänglar. Han kunde väl inte tro att jag skulle låta ett sådant tillfälle glida ur händerna?

Mitt livs interiörer verkar sannolikt för ögonblicket stötande självtillräckliga. Men har jag inte förtjänat det? Har jag inte rätt att gå långa promenader i vintervita landskap med förtjusande sällskap och rosor på kinderna? Vantar på händerna, solsken i blick. Tro inte att jag inte vet hur jag utmanar ödet med min ystra nyupptäckta livsglädje. Sånt varar inte, säger rösten bak från ryggraden. Vänta bara. Men jag väntar inte. Kommer det så kommer det. Och det gör det väl säkert. Men just nu tänker jag bara i all tacksamhet glädjas åt att mitt liv faktiskt inte är dumt alls. Att massor av bra saker händer och att mina inälvor som varit i flykt-och-panik-läge i mer än ett år har lugnat ner sig till något som jag känner igen som mig själv. Med tanke på hur mycket elände jag öst ur mig här är det inte mer än rätt att jag får berätta om den där whiskyn framför brasan också. Because I'm worth it. Ha.

2 kommentarer:

Doughpleaser sa...

Man blir aldrig för gammal för att ängla av sig i snön.
Däremot har jag svårt att förstå mig på herr Celsius rasande januarihumör. Om det är någon som är rödrosig om kinderna just nu, så är det han.

Nathalie Sundesten Landin sa...

Jag uppmanar mina barn att göra änglar ofta - så fort den första snön kommer. När den kom en sväng i december tog jag med barnen ut på kvällen. Bara ut på gården för att göra änglar, kasta snöboll och brottas. W pratar fortfarande om det. Han hade svårt med änglarna - men E gör änglar, ligger kvar och njuter av snöflingorna som singlar ner i ansiktet.