fredag, januari 27, 2006

Vådan av självbespegling och min kamp mot min inre cyniker

Tillbringade en timme med vårens bokkatalog. Det trätas om huruvida utgivningssäsongen är dyster eller inte.

Jag lutar nog åt det första, med vissa undantag. Det mest plågsamma med att läsa luntan är dock som så ofta debutantpresentationerna i början. Inte så att själva böckerna självklart är ointressanta, men de där krampaktigt begåvade egotexterna gör ont i både mage och hjärna. Elakast möjliga kritikerjag sticker upp huvudet ur gallblåsan, eller var han nu håller till i vanliga fall, och man smider några bakåtlutat nonchalanta giljotineringsfraser redan innan man hunnit till dessa stackares i bokstäver utgjutna hjärteblod. Mitt i någon njutningsfull sarkasm hejdar jag mig. Jag vill inte vara sådan! Så jag läser om, stannar upp, försöker låta bli att fokusera på de omsorgsfullt arrangerade författarfotografierna och den där framhävande men låtsat ödmjuka tonen som minner om alla ansökningsbrev och presentationer av sig själv man skrivit:

"Min första bekräftelse på mitt skrivande skedde i mellanstadieskolan, då jag vann en uppsatstävling."

"Jag är litteraturvetare och är van att kritisera och analysera andras kompletta verk."

"Jag har cyklat genom Mongoliet och Tibet, paddlat kajak i Nepal och Nya Zeeland och jobbat som cykelbud i Innsbruck."

Men det är ju förtvivlat svårt att beskriva sig själv på ett något så när säljande sätt utan att det låter som präktigast möjliga skoluppsats! Så jag läser igen. Jag försöker förstå vad de vill säga. Och jag kan ärligt säga att det där giftdrypande kritikerjaget inte kommer så långt som till hjärtat. Jag blir i stället berörd av att de vågar, att de vill dela sig själva med mig, att de så förtvivlat gärna vill att vi ska älska dem. Det betyder förstås inte att deras böcker är bra. Spontant saknar jag kroppsvätskor hos vissa och konstnärlighet i uttrycket hos andra. Precis som det brukar vara alltså. Men mest slås jag ändå av en vilja att uppmuntra debutantbuketten, att få dem att komma vidare snarare än säga elaka saker om de fel och brister som de facto anas. Kanske passar jag helt enkelt inte i kritikerkostymen. Man kanske kan recensera böcker också full? Jag blir ibland elakare då.

8 kommentarer:

eff sa...

Just "Fyllerecensioner" känns ju som en lysande bloggtitel. Undertiteln "In vino veritas" blir ju alldeles förträfflig (kunde även vara huvudtitel om man känner sig lite pretto).
Det kunde ju till och med vara en kollaborativ blogg (Det Ljuva Livet-pojkarna kan vara med på ett hörn, tänker jag).

Inläggen skrivs på fyllan. Eventuellt kan en nykter redaktör fixa stavning och meningsbyggnad utan att förstöra själva intrycken, eller så är det just fylletexten som läggs ut som naken sanning.

Eventuellt borde du då också (temporärt) byta namn till Ischobel för att förhöja känslan av berusningen under skrivandet.

Två parametrar anges för varje recension. Betyg för boken, samt berusningsgrad. Båda en femgradig skala. Eventuellt kan en brinnande bok vara det allra lägsta betyget för boken också (jfr. Expressens överkorsade geting).

ab sa...

.............Hej, Isobel!

Kunde inte förmå mig att komma med denna frivola utmaning under inlägget ovan. Men här är den: Jag har blivit utmanad att lista fem ovanor, och skickar nu utmaningen vidare till dig!

http://www.blogs.se/index.php/annikabryn/2006/01/27/hemska_ovanor~512245

Hälsningar
Annika (med i den där ruskiga bokkatalogen)

logoteten sa...

"Gösta Berling kan stå sig också inför en mycket kräsen iaktagare, som ur sitt eget ingenium tillsätter den finaste kryddan: då skapas en kentaur."
-Edith Södergran kortrecenserar en av sin tids mest kända debutböcker. Något år senare skickade hon sin egen "Rosenaltaret" till, just det, Selma Lagerlöf.

Anna (K) sa...

Inte måste man väl vara elak för att säga vad man tycker? Inte snäll heller för den delen.

ondskan sa...

Åh, jag vill vara med i recensera böcker full-bloggen!

joelh sa...

"Det är så lätt, det är så elegant / att vara cynisk, att va' tungt blasé"

Philip sa...

Jag har alltid uppfattat de där debutantporträtten som en ömsesidig plåga. Det verkar inte direkt som att "författarna" själva njuter av att skriva dem - många börjar ju plågsamt prosaiskt med rader i stil med "vänta nu, var ska jag börja?". Det förtär liksom hela den tänkta läsupplevelsen. Jag vill inte höra om tillkomstprocessen vid Biskops-Arnö eller om hur nån trebarnsmamma skrev boken på nätterna när familjen sov, eller om nåt outsiderskap och hur nån 18-åring "måste skriva, det är det enda jag kan". Men det ger ju sådan synlighet att jag tror att få låter bli att presentera sig.
Jag skulle nog ändå råda dig Isobel att recensera böckerna i stället för de där presentationerna.
Håller dock med om att våren känns dyster, men det beror ju ocså på att det är vår, inte lika många böcker som på hösten.
Och ful grön pärm är det också.

Magnus sa...

"Just nu... skriver /jag/ på en vildsint roman som jag hoppas ska få läsaren att tappa fattningen"

-Ulf Lundell presenterar sig med några prosabitar i W&W:s "Grupp 72". Det tog fyra år, men sen small det.