Jag vet inte vad det är med oss Expressen-brudar som får andra att se så rött, så ofta och på så underliga grunder. Eller rättare sagt. Det vet jag ju visst.
Det finns en kultur på Expressen som jag aldrig mött någon annanstans som säger att vi får ta plats. PM plockade in Linna som ledarkolumnist direkt från Bleck och sa att hon fick skriva vad hon ville. Linda Skugges karriär på tidningen från den radikala 19-åringen till dagens på sitt sätt lika radikala moderattant är väl dokumenterad. Ann-Charlotte Marteus slog igenom som oberoende obekväm sanningssägare om äldrevården, fångades upp av Maria Schottenius och vandrade vidare till ledarsidan. När Natalia dök upp som stilistiskt egensinnig konstkritiker och sedan fick alltmer utrymme blev jag inte det minsta förvånad. Inte heller när Liza Marklund bytte till vår sida. Hon passar ju så mycket bättre hos oss.
Det betyder förstås inte att just Expressen är fritt från patriarkatets bojor. Herregud, kvällstidningar är extremt maskulint kodade världar och att välartikulerade kvinnor får så mycket plats beror huvudsakligen på att det säljer tidningar. Men det borde det ju göra på andra ställen också. Och där finns ändå inte lika många, lika tongivande kvinnor.
Jag är fortfarande missnöjd med skribenternas könsfördelningen på kultursidan, men om man jämför så känns den något sånär okej. Enligt en ny doktorsavhandling når sidan som bäst till 50-50. På Aftonbladet Kultur får kvinnorna nöja sig med futtiga 17 procent. På DN kommer de upp i en tredjedel. Ledarsidorna har liknande siffror. På Expressens ledarsida jobbar två kvinnor och två män, på DN är siffrorna 5-2, i manlig favör förstås.
Jag säger inte att sådana siffror betyder allt, men man kan ha det i bakhuvudet när man läser Hanne Kjöllers lilla utskåpning av Expressen-brudarna i dag. Formellt handlar texten om Neo. Och visst hade det varit bra om Jan Söderqvist hade talat med lite fler kvinnor. Mer av modernt feministiskt tänkande skulle ju inte heller direkt skada i publikationen. På den punkten är jag emellertid numera så luttrad att jag mest känner mig tacksam över att varken Elise Claesson eller Thomas Idergard profilerats som jämställdhetsansvariga i den nya borgerligheten.
Men att vifta undan Natalia som en bimbo med Aspergers är inte särskilt charmigt det heller. Dels för att det visar på betydande brister i Kjöllers omvärldsbevakning. Hon kan inte ha läst särskilt många av Natalias texter om hon helt missat det grundläggande, om än icke partipolitiskt strömlinjeformade, budskapet. Men framförallt för att det i sig själv är ett så sorgligt exempel på de misogyna strukturerna. Fina flickor förväntas ta på sig ansvaret att fula ut de dåliga. Det är inget som männen vill smutsa ner sina händer med.
I den kvinnliga lojalitetens namn vill jag gärna säga att jag i vanliga fall verkligen gillar Hanne. Långt bättre än sina manliga kollegor förmår hon ge slagkraftiga ord åt viktiga tankar. Det finns kvällstidningstakter i henne än, skulle man kunna säga. kanske är det just därför det är extra viktigt för henne att dra upp gränserna mot det fula och låga. Kanske är det just därför som jag blir så ledsen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Det är synd att Hanne avfärdar Natalia med att hon "skriver kuk på varannan rad" - hon kan verkligen inte ha läst särskilt många av Natalias texter. Samtidigt stämmer det ju att Söderkvists borde ha ansträngt sig mer för att föra fram fler kvinnor i floden av mansnamn. Så som jag läste texten var det främst det som kritiserades -- inte expressenbrudarna.
Jag tyckte att den där artikeln som Eva Clementi var lite väl insmickrande. Hon lär ju få fler uppdrag av expressen efter den där snygga hyllningen och så en lite spark mot Lundell och Ranelöid också. Verkar nästan vara ett beställningsjobb av Per Svensson
borgarsvin som borgarsvin.
Detta borgarsvin kommer alltid att tycka att fula flickor är finare än fina flickor.
Men spelar det verkligen sån himla roll med bilderna? Häromndagen hade Aftonbladet över ett heluppslag 8 svenska toppolitiker, "en av dem kan bli den första svenska statsministern" men ingen i gänget känns riktigt het för att ta steget dit - Wallström vill nog inte bli partiledare, Mona kunde blivit '95 men inte nu, Kristina Axén-Olin har familjeskäl emot nu, etc. LO-Wanja är den enda som känns på gång att kunna bli partiledare och då först om sosarna förlorar valet. Så det viktiga är väl att vi har fler tjejer som vrider och vänder på politiken nu än tidigare.
-den första svenska *kvinnliga* statsministern förstås :-)
En doktorsavhandling var det inte, men väl en magisteruppsats.
För övrigt tycker jag att Kjöller har en poäng. Oavsett om man definierar Natalia och Linda som intellektuella eller inte, så har de gjort sig kända för ett visst maner när de skriver - mer magkänsla än hjärnkänsla. Därmed inte sagt att de inte är smarta eller använder hjärnan, men deras sätt att uttrycka sig skiljer sig ganska mycket från maneret som brukas av den Klassiske Borgerlige Manlige Intellektuelle. Och de blir därmed mindre hotfulla för den klassiske manlige intellektuelle, eftersom de spelar på en annan planhalva och alltså inte konkurrerar. Alltså lättare att lyfta fram dem som exempel än någon som faktiskt skulle kunna hota dem med deras eget språk, av typen Maria Abrahamsson. Och detta skriver jag utan att lägga in några som helst värderingar åt det ena eller det andra hållet. Mer än möjligen att patriarkatet ska bekämpas.
kultur - kvällstidning..hmm..är kvällstidningarna tryckta på mönstrat papper nuförtiden eller vad är det jag går miste om?
Jag menar absolut Tourettes. Fel av mig.
Är det inte så att expressen vill ha snälla flickor som ger sken av att kunna skälla högt?
Skicka en kommentar