onsdag, januari 11, 2006

Jag säger bara Brasilien


Det var en sån där kväll där man visste tidigt att det skulle gå illa. Eller illa och illa, förresten. Det var en sån där kväll där man visste tidigt att det skulle bli riktigt roligt. I går var det förstås inte riktigt lika kul längre. Det är så det är. Det får man ta.

Kvällen inleddes med öl på Boheme med mitt sällskap av väldigt unga, vackra, snälla och begåvade män. Om det låter som att jag säger det för att skryta är det förmodligen för att det är sant. Det finns inget bättre för att lindra eventuell 29-årsångest. Utom eventuellt ett besök på Douglas, men mer om det senare.

Mitt i en diskussion om vad som gör att till synes fullt normala människor släpper på alla hämningar inne på just centralbadet vänder sig en ensam man vid bordet intill mot oss. "Brasilien." Vi tittar frågande på honom. "Jag säger bara Brasilien." Han är rätt dragen. "I Brasilien älskar alla kvinnor sex." Aha. "De är så vackra och sensuella allihop, och alla vill alltid ha sex." Å. "Där finns inga feministfittor, som här." Gissningsvis var det ett slags svar på den förvåning jag själv minuter tidigare uttryckte över det faktum att jag aldrig blivit så raggad på i hela mitt liv som när jag besökte centralbadet med min tydligt putande fyramånadersmage. I Brasilien får vi anta att gravida kvinnor har vett att tillfylleligt uppskatta sexuella inviter från främmande män på badhus.

Sen tunnelbanan till Skärholmen och gringokalaset. Jag fick äntligen träffa bedårande Cajsa. Först hälsade vi vuxet och skakade hand. Sen stod vi och tindrade mot varann. "Jag har hört så mycket bra saker om dig" sa hon. "Jag har hört så mycket bra saker om dig" sa jag. "Ska vi inte kramas i stället?" sa hon. Det gjorde vi. Hon berättade senare att hon använt verkstan som exempel när hon försökte förklara för en komvux-lärare vad en blogg var.

Tyvärr var utbudet var begränsat till öl, vin och hundgodis. "Vi går till Douglas" sa jag till J. "Absolut" sa han. Där fick vi visa legitimation för att få köpa tequila. "Vill du verkligen se mitt också?" frågade jag häpet. Det ville hon bestämt. Fantastiskt. Jag säger bara Douglas.

Det var den sortens kväll när jag och Cajsa lyckligt dansade till Latin Kings-låtar som kom när vi gick i högstadiet. De andra dansade också. Man måste dansa till dem. När nån pratade Berlusconi med ett par besökande italienare och några hånglade i ett hörn och nån försökte visa oralsextekniker på en sockerkaka. Det sista kan jag förresten ha drömt. Och klockan två när man borde ha gått hem åkte man i stället till Alis och sa till vakterna att träningsväskan var full med vapen och knark.

Därinne pratade jag med en gotlänning i truckerkeps som frågade vad jag gjorde. Jag svarade sanningsenligt. "Du ljuger" skrek han. "Jag känner alla som jobbar på alla tidningar och jag känner inte dig." Min kompis testade kampsportsmoves mot några killar i träningsoverallsbyxor som såg farliga ut på riktigt. Jag fick le rart och lägga huvudet på sned och förklara att han inte muckade egentligen. Lyckligtvis skrattade de bara åt honom. Ja, herregud. Vem behöver Brasilien?

9 kommentarer:

Daniel sa...

Haha, Brasilien-männen känner man igen. Jag formulerade en riktigt skarp analys av sådana herrar på nyårsafton. Jag tog en poäng i omvärldsanalysligan.

nb sa...

Men åh värsta härliga kvällen, grattis. (Dyl brassegubbar behövs för att ge kontrast tror jag, öva kampsportmoves på honom nästa ggn.)

karin sa...

visst känner man igen brasilien-männen. fast jag kan inte hålla med om att de behövs. fulla brassegubbar har förstört alldeles för många nätter för mig - ett tag verkade de vara en obligatorisk accessoar till typ varannan tjejutekväll jag var på. visst, man kan garva åt dem, men till sist blir man rätt utmattad av fenomenet.

D.D. sa...

Lustigt att du skulle springa på Kristofer Ahlström där på Alis.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Alltså, jag kan tycka att sådana där gubbar är rätt roliga i ungefär fyra sekunder. Sen vill jag kräkas. Kampsportsmoves var en annan bra idé. Men visst var det en härlig kväll. Och då har jag inte ens berättat de allra roligaste bitarna. Jag är fortfarande sliten. Det var det värt.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Och jag vill höra Daniels analys!

Anonym sa...

Mitt förslag på nästa farsot genom bloggvärlden: how much is your blog worth?

http://www.business-opportunities.biz/projects/how-much-is-your-blog-worth/

Anonym sa...

Isobel... Lovely, lovely, tindrande Isobel.
Det var sannerligen en kväll att minnas även om jag inte fick åka med till Alis och leka vapenägande kampsportskicker. Jag hade mer än gärna lekt vidare men vissa behövde komma hem så jag lekte Florence N. (Jag ligger i hårdträning inför min nya roll 07-07-07.)
Ska meddela komvuxläraren att hon indirekt finns med i blogguniversum nu och detta är faktiskt mitt första inlägg någonsin i en blogg. (Jag är en peep-show typ annars, läser utan att bidra.)
Tackar i alla fall ödmjukast för en fin kväll. (Desssutom, det var ingen dröm men däremot var det en muffinkaka...)
Puss vackra du
C

Daniel sa...

Okej, min ölinnefattade analys... Den funkar kanske inte på just din situation, Isolbel.

Men, okej. Here goes. Jag har ofta noterat att när man är ute på galej med kvinnor som har svart (färgat eller naturligt) hår eller mörka kläder så brukar medelålder herrar stanna upp och bara glo eller försöka kriga sig in i samtalen.

Min analys är att när de var unga så fanns inte svarthåriga kvinnor i samma utsträckning. De enda som hade svart hår (och svarta kläder!) var... prostituerade, zigenaree och andra "skummisar" och nu när det har blivit så vanligt så blir de helt vilda. De tar allt det svarta som en signal, kanske en sexuell invit?

Koderna som skickas ut läses fel av de medelålders männen.