en exposé över den tid som flytt

99: första jobbet, pengar för första gången någonsin (hade högre inkomst då än nu räknat i kronor), körkort (mitt eget), hysteribantning (min egen), bröllop (mitt eget) avslutad terapi, alla möjligheter låg öppna, allmän lycka och kärlek.

00: sa upp mig från första jobbet utan att ha något annat, fick annat jobb där jag på anställningsintervjun berättade att jag gillade franska musikaler och var manager för ett pojkband, hatade trots dessa goda tecken jobbet, alltså HATADE DET, fick sömnsvårigheter och andnöd och stresstjockma så att minst en person trodde att jag var gravid.

01: fick sommarvik på DN, sade upp mig från jobbet, började vilja ha barn, älskade att vara ledarskribent, fick fortsatt vik på DN, åt rårakor i Två drakar och såg ännu mer gravid ut.

02: startade företag, pluggade ekonomisk historia, frilansade åt DN, ville ha barn, började försöka bli med barn, blev inte med barn, började tro att ingen egentligen tyckte om mig.

03: Blev inte på smällen, trodde än tydligare att ingen egentligen tyckte om mig, blev överlockad till Expressen av PM Nilsson, älskade Expressen! Blev förresten visst på smällen nån gång, men det gick snabbt över. Lärde mig allt om ägglossning, slidsekret och temperaturskillnader i kroppen. Låg på schema.

04: Åkte till USA för att bevaka valkampanjen på västkusten för Expressen, blev på smällen. Var omåttligt jävla lycklig åt det. (mindre lycklig över valresultatet, men whatever, vem gillade egentligen John Kerry?)

05: Inledde min alltigenom rationella skräck för ultraljud, tog väldigt stora tabletter i stanniolpapper, födde dött barn, upptäckte morfindroppet, sörjde duktigt, försökte bli på smällen igen, misslyckades, började sörja oduktigt i stället. Började blogga. Träffade fina människor, insåg att en eller annan av dem kanske visst tyckte om mig, slutade sova, slutade äta, skrev en roman, gjorde IVF, fick missfall.

06: Fick roman antagen, träffade fler fina människor, insåg på riktigt att jag nog var älskansvärd, lappade ihop mitt liv till ett nytt och bättre, skrev klart roman. Slutade ligga på schema och kolla slidsekret. Blev på smällen.

07: Gav ut roman, födde levande barn. Råkade flytta till ny lägenhet samma dag som det senare, vilket var det enda dåliga med hela det här fantastiska året bortsett från foglossningen från helvetet, den ondsinta recensionen i SR Kulturnytt och den ledsamma graviditetsrelaterade bristen på alkohol.

08: Jobbade alldeles för mycket för alldeles för lite pengar, skrev roliga saker, slutade vikariera på Expressen för att i stället bli fristående krönikör. Flyttade igen. Mellanår, men tack vare lilla S på en ofattbart mycket högre nivå än allting tidigare.

09: Skrev nästan klart ny roman (huvuddelen mellan 26 december och 30 januari), lärde känna M och genom honom och internet ungefär tusen andra fantastiska människor, blev kallad internetguru (vilket jag tog emot klädsamt rodnande), bråkade med Bonniers, började twittra, skrev aldrig riktigt klart ny roman, jobbade hela hela hela tiden, blev allt tydligare light-bipolär, skrev aldrig på kontraktet från Bonniers, stoppade telekompaketet, bildade Juliagruppen, njöt en summer of datalove, jobbade hela hela hela tiden, kollapsade i en tragisk och rätt obehaglig hög. Hade och har förmånen att få vara vanvettigt kär i en person så liten att han ännu inte har vett att försvara sig eller rymma.

När jag ser tillbaka på det såhär är det svårt att inte gripas av att jag ägnat så stor del av mitt vuxna liv åt å ena sidan tro att ingen kunde tycka om mig, å den andra att inte bli på smällen.

Men det är faktiskt alldeles precis så himlaskakande som jag trodde att ha ett barn. Att få älska någon så mycket är en ynnest att vara tacksam över. Att få ha lärt känna så många nya bra människor som jag gjort senaste tre, fyra åren är också en ynnest.

Den som träffar mig nu skrattar säkert bara åt min tidiga 00-talsmisantropi och ensamhet, men jag skrattar inte. Jag minns hur det kändes. Jag vet inte hur det gick till, 99 och delvis 00 var fortfarande lyckliga, men känslan kröp över mig, in i mig och jag hade inte kraft att stå emot. Det hjälpte inte heller att ha roliga jobb, jag gick hem från mina arbetsplatser och kunde efter hand inte ens föreställa mig att någon skulle vilja säga något till mig utanför den strikt professionella ramen. Jag var ju också så inriktad på att bli på smällen och så gradvis övertygad om min egen oduglighet som människa när jag inte blev det. Det var en underlig tid.

Jag vet inte om 2009 egentligen har varit mindre underligt. En arbetsbelastning bortom alla gränser som gjort den rätt milda tendens till bipolaritet jag alltid haft alldeles för tydlig. Självhat och eufori, briljant galenskap och katatoni. Bekräftelsekick på bekräftelsekick, mer jobb, mer människor, mer kickar, djupare brunnar när de uteblir, när prestationen haltar eller människorna viker undan. Jag kan verkligen inte säga att jag är stolt över hur jag hanterat höstens kollaps. Tvärtom, min narcissism blandades med sjuklig trötthet till en stinkande pöl av behov och begär. Jag urskuldade mig med att jag mådde så dåligt, att jag inte orkade bättre. Jag tror visserligen att man får låta sig behöva folk, att man får låta sig falla och hoppas att bli fångad, men det finns en skillnad mellan det och att kräva det. Det finns en skillnad mellan att hoppas och att utnyttja. Det finns också något i sig rätt unket i att urskulda dåligt beteende med själslig ynklighet.

Ändå går det rätt bra nu. December var allt som inte fanns under denna vidriga höst, lugn och ro och kärlek och förmågan att säga nej innan det var försent. Jag struntade i den ofärdiga romanen och skrev synopsis till en ny, roligare. Prologen är lovande. Nu de sista skälvande dagarna, veckorna, har jag nästan helt slutat tänka på mitt eget mående för att engagera mig i allt det som brukar uppta min tid. Ni vet, att rädda världen och sånt. Jag måste bara klara av att hålla proportionerna i det rimliga. Inte allt på mina axlar bara för att jag bättre än andra kan inbilla mig själv att jag orkar. Jag orkar inte jag heller. Men det blir ett fint år 2010.

Bögblod lika rött som ditt

jag tycker att ni ska läsa Nyheter24:s genomgång av Socialstyrelsens homofoba blodgivningspolicy. Väldigt bra journalistik.

Bli en Egalia-ängel

Nu kan du själv bidra till Egalia så att hbt-ungdomsgården kan hålla öppet tills dess att politikerna fattar sitt beslut.

Gör det. Bli en ängel du också!

Några ord om behovet av att känna sig normal

Jag vet att jag grät när jag kom hem. Det var en kväll någon gång i februari, snön låg nästan lika djup som nu, jag halkade i mina stövlar på Sveavägen på väg till tunnelbanan och vred till höften. Det var inte därför jag grät, dock.

Som en del i mitt uppdrag i delegationen för jämställdhet i skolan (som jag tyvärr fått avsluta nu eftersom jag inte har emotionell eller finansiell möjlighet att ta viktiga och roliga uppdrag utan betalning) hade jag besökt RFSL:s ungdomsgård Egalia. Jag skulle skriva några reportage om jämställdhet i skolan från lite olika synvinklar. Lättköpt, jag inser det, men jag tänkte att man kunde hänga där några kvällar och prata med hbt-ungdomar om deras situation i skolan.

Någon liten tanke hade jag kanske om vad jag skulle få höra, men inte om hur det skulle påverka mig. Lite grann hade jag till och med oroat mig, eftersom homosexualitet är så otroligt mycket mer accepterat i dag, över om jag skulle hitta något tillräckligt intressant att skriva.

Så kom jag dit. Det första som slog mig var att så många var så små. Barn nästan. Undre åldersgränsen är 13, och jag hade nästan glömt hur små 14-åringar är. Jag satt vid ett bord och de som ville fick komma fram och prata med mig. Under kvällen fick jag höra berättelsen om en transsexuell pojke som aldrig hört något annat om icke-heterosexualitet i skolan än att bögar har analsex. Något som klasskompisarna höhöat åt. Transsexualism hade inte nämnts med ett ord.

Jag talade med en gudavacker, rapp, rolig bisexuell 17-åring som gått genom hela sitt liv utan att tro att någon någonsin kan tycka att han inte är äcklig. Som lättsamt talar om självmordsförsök som om det var roliga historier. Lite fånigt att hänga upp sig på utseende, men filmstjärneleendet gjorde berättelsen än mer overklig. Om inte ens du får finnas, vem får, satt jag där och tänkte. Mellan raderna fanns en familjesituation som knappast tycktes ge honom det stöd han behövde, men där på Egalia hade han hittat ett sammanhang. "Det här är mina första kompisar" sade han delvis skämtsamt och log mot några andra killar vid bordet. Bortom det trygga rummet fanns mest bara fester, sprit, antydningar om sexsäljande. Jag säger det inte för att allmänt moralisera utan för att just den här killen sannolikt inte bara ägnade sig åt sådant för att det var lustfyllt.

Andra vittnesmål var lite mer banala, de flesta hade mobbats en del, nästa alla talade om att alltid alltid känna sig annorlunda. Tvingande köns- och heteronormer i skolan, även från lärare och klasskompisar som hävdade sig stötta och vara förstående. Gliringar om kläder, att inte få gå med sin kille/tjej till skolbalen i nian, sexualundervisning med de där två meningarna om analsex för bögarna, lesbiska som visserligen inte mobbas lika mycket men som komplett osynliggörs, skolsköterskor som tagit den ende homosexuelle eleven som exempel när hon tagit upp risken för könssjukdomar för klassen.

Det fanns solskenshistorier också. En tjej berättade om sin skola: ”Jag tror att nästan hälften av alla elever ser sig som bi, åtminstone teoretiskt. Och vi har två öppet homosexuella lärare. Det finns faktiskt inga problem alls.” De andra tittade på henne, skeptiskt och avundsjukt.

Nästan alla av de lite äldre menade dock att det hade blivit mycket bättre på gymnasiet, det var högstadiet som var riktigt illa. Nästan alla talade om känslan att komma hem när man kom till Egalia.

Enligt undersökningar är det inte generellt så illa för hbt-ungdomar som för en del av dem jag träffade. Men de hoppar oftare av skolan, har oftare självmordstankar. Man kan ironisera och säga att alla tonåringar mår dåligt, men hbt-tonåringar mår lite sämre ändå. Ur gruppen kan man tänka sig att åtminstone några av dem som har det svårast att hitta sitt sammanhang ändå kommer till RFSL-gården. Och vi vet hur oundgängligt det är för människor att känna just sammanhang, alldeles särskilt när man är ung.

Nu tvekar Stockholms stad om fortsatt stöd till Egalia. Formellt tycks det vara förvirring i procedurerna, vilken rotel ska finansiera och bestämma vad, men informellt har jag fått höra kritik mot Egalias separatism. Varför ska just hbt-ungdomar skiljas ut? Är inte problemet att inte alla kan vara på de vanliga ungdomsgårdarna? Hur är det med andra grupper som känner sig utanför, som överviktiga eller barn till missbrukare, ska de också få egna ungdomsgårdar?

Jag förstår invändningen om separatism i princip. Men nu har vi den verklighet vi har. I vissa lägen i livet, för vissa grupper, kanske avskildhet är ett sätt att få allt annat att fungera. Stockholm stad ger för övrigt stora pengar till exempelvis helt separatistiska invandrarföreningar, som dessutom riktar sig till vuxna. Det är heller inte så att man inte får komma till Egalia om man betraktar sig som hetero, RFSL har också lyckligtvis lämnat gamla tiders inslag av ideologisk extremseparatism (ni vet, tjejfester för bara "riktiga" tjejer, osv).

Men vi har en grupp barn och ungdomar som faktiskt, oavsett vad man tycker om hur det borde fungera i skolor och på ungdomsgårdar, behöver något extra. Detta extra, sammanhang, känslan av normalitet, stöd, information, kan de hitta på Egalia. Verksamheten är billig och välfungerande.

Jag skulle begripa indragna bidrag av nyliberala skäl, att man inte vill ge pengar till fritidsverksamhet över huvud taget. Jag håller kanske inte med, men det är en åsikt som håller ihop. Men nu ger ju Stockholm massor av pengar till massor av annat. Kulturbudgeten för 2010 är på 792 miljoner (och jag tror att fritidsområdet ingår däri). Egalia behöver 300 000 kronor.

Nu är det lätt att bara skylla på politikerna. Också alla företag som gärna sponsrar Pride-festivalen skulle kunna fundera på om man inte lika gärna som att stödja vuxna män och kvinnor som dricker öl och lyssnar på Pandora tillsammans skulle kunna stödja vilsna hbt-ungdomars möjlighet till ett eget ställe att hänga på. Observera att jag inte är emot Pride (eller Pandora), jag säger också, inte i stället för.

en bild säger mer

Drabbar det nån annan är det inte så farligt

Jag är lite bekymrad över att så få av dem som starkt engagerat sig för rättssäkerhet apropå FRA och annat senaste åren uttryckt sin bestörtning över det som sker i Köpenhamn. Ser man inte att det är olika uttryck för samma saker - statens makt över oss, statens tolkningsföreträde över hur den makten ska se ut, statens ständiga önskan om mer makt och mindre inskränkningar i och kontroll över den makten. Jag överdriver lite nu, kanske, låter mer anarkistisk än liberal, men det senaste decenniet har i terrorbekämpningens spår den fria världen givit goda skäl för en sådan glidning.

Ändå ser jag i dag hur otaliga bloggare skrivit argt om moderaternas försiktiga steg i rätt riktning om upphovsrätten, medan samma personer inte sagt ett ljud om den danska polisens övervåld och upphävande av grundläggande demokratiska rättigheter. Jag kan hålla med om att moderaternas reformer är väldigt små, men det är ändå glädjande att de inte längre bara talar om polisbefogenheter när det handlar om fildelning och upphovsrätt. Det är också uppmuntrande att de skriver tydligt att upphovsrätt inte är äganderätt. Förslagen i sig är små, men rimliga och görbara. Vi måste komma ihåg att vi sitter fast i internationella avtal som reglerar väldigt mycket kring upphovsrätten, som bakbinder oss kring de flesta större reformer. Jag litar inte på ett parti som givit oss Ipred och FRA, men noterar ändå ett litet positivt skifte.

Ändå denna vrede. Ändå denna tystnad kring det som händer i Danmark, som händer just nu och som på ett alldeles grundläggande plan handlar om de medborgerliga rättigheter dessa pirataktivister säger sig värna om. Är det så bittert som vissa motståndare hävdat hela tiden, att det för massan av dessa aktiva bara handlar om att de känner sig personligt hotade av lagändringarna? Att miljömuppar som blir pepparsprayade av polisen får skylla sig själva?

Eller som en kommentator i Per Gudmundssons kommentarsfält skrev apropå det vittnesmål som publicerade hos Elin Grelsson: "Jag gick in och läste "vittnesmålet" och sedan sökte jag på "vittnena" i Google och fick fram att de bl.a varit flitiga skribenter på "In Defence of Marxism" som bland annat proklamerar att revolutionerna i Ryssland och Kina är de största händelserna i mänsklighetens historia. Dvs de skeenden som mördat flest människor i världshistorien. Det gör det svårt att tycka synd om dessa personer. Visst var det som hände i Köpenhamn oacceptabelt. Den enda trösten är om det bara var fascister såsom "vittnena" som drabbades. Hoppas att inga oskyldiga drabbades också."

Tycker du fel har du inga medborgerliga rättigheter. Enklare kan det inte uttryckas. Drabbar det inte den trygga medelklassen, som sitter där hemma och laddar ner Lejonkungen till barnen och Madonna till sig själv, så är det inte så farligt.

Lymmel kan du vara själv

Så avslutas det här decenniet som det började, med att ungdomar får ännu mindre anledning att ha förtroende för polisen. Jag har sagt det förut, jag var inte i Göteborg 2001 och med den tidens näramonopol för de traditionella medierna kan jag inte säga att jag har en klar uppfattning om vad som hände, men jag känner tillräckligt många som var där, som varken var eller är anarkistisk våldsvänster, för att kunna säga att polisens agerande den gången åtminstone inte var optimalt. Effekterna av detta och mycket annat har ju också alla kunnat känna - vem i all världen litar på polisen?

Jag skrev i lördags och kritiserade bl a de nya befogenheter den danska polisen fått inför toppmötet i Köpenhamn. Nu verkar det som om de, precis som många befarade, utnyttjat dessa till fullo. Inte bara genom slumpmässiga omhändertaganden (och inlåsningar i små burar) helt utan anledning, man har dessutom enligt uppgifter från ett antal olika källor bl a sprutat pepparspray på fredliga inlåsta demonstranter, förvägrat folk att gå på toaletten eller dricka vatten, anmält dem som kissat på sig för skadegörelse och skadeglatt hotat demonstranter med ett "danskt Guantanamo". Vissa av medierna i Sverige har delvis gått på samma linje som 2001, med krigsrubriker om urartad demonstration, trots att de gripanden som skett i huvudsak var så kallade "administrativa gripanden", dvs utan att några brott begåtts. Lite minority report på danska, sådär.

Jag har väldigt liten sympati för stenkastare i vanliga demonstrationståg, fulla av barnfamiljer och miljöaktivister. Men det stora problemet den här gången har uppenbarligen inte varit sådana. Det stora problemet har, bortom själva oförmågan att komma överrens om något rimligt, varit att den danska staten förvandlat sig själva till hotet, sig själva till lymlarna. Vissa debattörer lyckas ändå se antalet gripanden som ett mått på eventuella våldsamheter, snarare än som ett mått på de extrema odemokratiska befogenheter polisen fått. Andra jublar över lymmellagen och vill importera den hit.

Vart har vi egentligen kommit? Hur kom vi hit? Hur blev medborgerliga rättigheter och rättssäkerhet lyx som inte tillkommer "destruktiva och störda personer" eller för all del personer som befinner sig i närheten av personer som vissa debattörer definierar så? Jag vill bara gråta.

Uppdatering! Läs också det vittnesmål Elin publicerar på sin blogg.

Power woman

Jag är visst Sveriges femtonde mäktigaste it-kvinna. Personligen tror jag att det mest tyder på den allmänna bristen på svenska it-kvinnor, inte minst eftersom jag själv inte ens visste att jag var en. Men tack såklart. Och kul.

Lyckan i att någon gång göra skillnad

Jag har förresten börjat skriva kulturkrönikor i Dalarnas Tidning, vilket leder till att mina föräldrars gamla grannar och arbetskamrater glada och entusiastiska ringer och säger: "Isobel är i tidningen!" (något som alltså inte händer när jag skriver i Expressen). Denna min första krönika publicerades förra lördagen, men jag hittar den inte på nätet:
Uppdatering, finns här på nätet!

I tisdags fick ett pressmeddelande mig att börja gråta. Jag satt vid datorn med tårarna rinnande nedför kinderna och stoltheten och rörelsen och sorgen pulserande i bröstet. Det är väldigt sällan sånt händer.

Det var internationella aids-dagen i tisdags. I Stockholm, för jag tror inte att dagen var slumpmässigt vald, uppmärksammades det med att de ansvariga politikerna öppnade för att tillåta fria sprutbyten för tunga missbrukare.

I så många år har jag slagits för detta. Jag har skrivit text efter text om sprutbyten och det som kallas skademinimering.

Människor som är sprutnarkomaner ska inte straffas extra med smittriskerna i delade sprutor. Deras liv är redan svårt till det outhärdligas gräns, ge dem åtminstone chansen att skydda sig mot hiv och hepatit. Om inte annat för att svårigheterna att ta sig ur missbruk blir ännu högre, och livslustan än mindre, om man dessutom drabbats av kroniska, dödliga sjukdomar.

Politikerna har hållit emot. Det skulle sända fel signaler om vi gav rena sprutor åt knarkarna. De skulle kunna få för sig att det är ofarligt att knarka, eller att samhället tycker att det är okej.

Cynismen i resonemanget är öronbedövande. Som om någon skulle börja ta heroin för en ren sprutas skull. Som om inte deras, de mest utsattas, lidande betyder något, bortom signaler och politik. Som om deras liv är oviktiga.

I Malmö och Lund har man haft fria sprutbyten i snart två decennier. Det har fungerat, smittspridningen har hållits under kontroll och sjukvårdens kontakt med missbrukarna blivit bättre.

Sedan 2006 har det varit möjligt att införa i hela landet. Frågan är trots allt nationell. Inget annat landsting har följt efter. Möjligen skulle vissa regioner kunna komma undan med att hävda att de inte har så många sprutnarkomaner att frågan aktualiserats. Men det gäller sannerligen inte Stockholm. Tvärtom drabbades Stockholm av en lokal hiv-epidemi bland missbrukare förra året, något Malmö klarade sig från.

Sambandet är glasklart. Stockholmspolitiken har medverkat till att redan sjuka människor blivit sjukare och kommer att dö snabbare.

Det var därför mina tårar rann. Både för dem vars liv har förstörts i onödan och för dem som nu kommer slippa smitta. Det är inte särskilt roligt att vara heroinist. Men att vara hiv-smittad heroinist är ännu värre.

Det är sånt här man lever för som opinionsbildare. Någon gång då och då gör man faktiskt skillnad. Någon gång lyssnar politiker och vågar till slut ändra sig. Ibland till och med när det handlar om liv och död.

Min förra krönika lyckades Expressen sätta Sakine Madons byline på, men dagens tycks ha både rätt bild och namn. Den handlar om det vedervärdigt rimliga i att vi numera tycker att det är vackert när en amerikansk president är emot tortyr.

litet twitterutbyte om gårdagens Kvällsöppet

@isobelsverkstad: kan ingen av motdebattörerna ta upp Charlie Weimers muskulösa bringa?

(en timme senare)

@weimers: @isobelsverkstad vi satt ju trots allt inte på ett tåg, så därför kom det aldrig riktigt upp.

Tillägg: Hur gick det förresten med den där novelltävlingen?

Arg skattebetalare

Jag håller på med en artikel som bland annat handlar om sex i Sverige. Via RFSU:s hemsida upptäckte jag undersökningen Sex i Sverige. Möjligen skulle den kunna ge mig intressanta kunskaper, tänkte jag, och försökte leta reda på rapporten i sin helhet hos Folkhälsoinstitutet. Där fanns rapporten. Till salu för 350 kronor. Plus frakt. Det fanns ingen länk till en gratis pdf-fil.

Man kan vara emot Folkhälsoinstitutet av massor av anledningar, men det här var faktiskt en ny för mig. Det är en statlig myndighet och finansieras med skattemedel men de forskning vi alla gemensamt betalat försöker de därefter kränga till intresserade medborgare för groteska överpriser.

Trist för medborgarna, tänkte jag, men som journalist har man generellt sett lättare att få tag på saker (jag må vara skeptisk till det, men Folkhälsoinstitutet har ju ett utåtriktat uppdrag och tenderar därför att vilja få ut sina slutsatser till media). Jag kontaktade därför presstjänsten och sade att jag behövde den här skriften för en artikel och undrade om den möjligen gick att få som pdf. Jag fick svar med en länk till sidan där jag kan köpa skriften. För 350 kronor. Plus frakt.

Nog för att Folkhälsoinstitutet alltså vill stänga ner internet (och kanske är ideologiska motståndare till pdf-formatet), men är det här verkligen ett rimligt sätt att agera för en myndighet. Hur stora marginaler vill de ha på sina redan i utgångsläget skattefinansierade produkter? Vad ska de göra med pengarna? Sannolikt inte köpa sprit eller gräddtårta till personalfesterna i alla fall.

geek boys

Är sjuk och läser Johan Norbergs lyckobok och även om jag inte håller med honom om allt tycker jag ännu mer om honom än innan för att han hänvisar till MISPWOSO (Maximegalon Institute of Slowly and Painfully Working Out the Surprisingly Obvious)

(Ja, det är en helt orelaterad steampunk-version av Darth Vaders hjälm. Frågor på det?)

Språkfråga från förvirrad i samtiden

När blev muffins cupcakes? Var det när muffins blev såna gigantiska waynes coffee-vidunder och man inte längre tyckte sig ha ett ord för vanliga små muffins? Eller är det glasyren? Jag har ätit många glaserade muffins i mina dagar (innan de hette cupcakes alltså) så det borde i och för sig inte behöva vara så. Eller finns det en reell skillnad mellan de två bakverken som gör att ordbytet är betydelsebärande bortom pur samtidsmarkering?

Vad får journalister skriva på Facebook?

Det här är hemskt intressant. Ur det policydokument om hur anställda på Sveriges Radio bör hantera sociala medier framgår det alltså mellan raderna att Sveriges Radio helst skulle vilja förbjuda dem från att göra det, men när det nu inte går omgärdas eventuellt twittrande med så många uttalade restriktioner att det rimligen knappast blir särskilt lustfyllt längre.

Det påminner om den gamla striden när dåvarande SvT-anställde Per Gudmundsson i bloggvärldens späda barndom förbjöds blogga av sin arbetsgivare eftersom han i bloggen tyckte saker. Jag tycker för övrigt själv att det är svårt att skilja mellan formerna ibland, att twittra känns som att prata med sina kompisar, fast vem som helst kan lyssna, alla vet numera att man inte ska vara kompis med Niklas Svensson på Facebook om man inte vill riskera att ens statusuppdateringar slås upp till nyheter. Internet ÄR halvvägs mellan offentligt och privat och ibland båda delarna samtidigt.

Kommentarerna till SR-dokumentet är många, och alla verkar tycka att SR är konstiga. Jag tror dock inte att SR alls är särskilt ensamma om den här inställningen bland stora medieföretag och enskilda mediechefer. Det vore därför spännande att få höra från cheferna från de andra drakarna vad som egentligen gäller, formellt och informellt. Är kanske det stora problemet för SR främst att det här dokumentet läckt ut så att alla kan läsa om de lätt paranoida förhållningsreglerna? Vi vet inte vad som gäller i övrigt, men att diskutera sådana regler öppet torde ju också vara mot reglerna för de personer som lyder under dem.

en sur liten anmärkning

Lena Sundströms bok om Danmark och främlingsfientligheten är intressant och välskriven men varje gång hon kommer in på svensk politik är missförstånden och de banala faktafelen fullkomligt häpnadsväckande. För mig som inte är expert på dansk politik blir det därmed väldigt svårt att avgöra om hon kanske har samma problem i det som är bokens huvuddelar. Jag begriper att man inte kan ha totalkoll på allting, men kunde inte en redaktör ha hanterat det där?

It's not me, it's you

Läser slutligen igenom nollnolltalets lista so far och inser till min bestörtning att We belong together ligger på plats 68! Det är en sämre placering än minst två låtar med Håkan Hellström. Jag säger fan upp bekantskapen med samtiden.

Vad kan vi kortsiktigt göra för de ensamma flyktingbarnen?

"Jag har aldrig fått sådana Bollhusmötesvibbar av svensk flyktingdebatt. Det är hjärtskärande."

Det skriver Neos nya chefredaktör Paulina Neuding om debatten i Vellinge i veckan. Hon har också frågat Attendo Care vad man skulle kunna göra för att hjälpa flyktingbarnen. Här är svaret:

"Ungdomarna som är placerade av Malmö Stad i våra boende runt om i Skåne skulle glädjas av utrustning till gruppaktiviteter, tex träningskläder, fotbollsskor, fotbollar, basketbollar, schackspel, backgammon, kortlekar mm. Ungdomarna som kommer till oss är i regel väldigt dåligt rustade för vintern, så vi tar också tacksamt emot vinterkläder, skor och andra kläder som passar ungdomar mellan 14-18.

Det bästa är om saker skickas till Attendo Care, Kattsundsgatan 27, 211 26 MALMÖ. Tel 020- 44 55 60. Märk det gärna med ”Ensamkommande Barn”. Därifrån kan vi köra ut sakerna till våra ungdomar."

Sprid gärna detta vidare.

Mer om barnporrlagen, men mest frågor

Beatrice Ask har i dag svarat Johanna Sjödin, men svaret reder tyvärr inte ut särskilt mycket. Inte minst är det lite förvirrande att justitieministern tror att ett förbud mot bilder på könsmogna 17-åringar skulle skydda bebisar mot övergrepp.

Inte heller blir det klarhet i om Johanna Sjödins blogg, där hon poserar med bar överkropp på en bild tagen när hon var 16, faktiskt blir olaglig. Ministern hävdar att den inte blir det (eller framförallt rubriken som är en tolkning av en vagare formulering i texten), men i själva lagförslagstexten finns såvitt jag kan se inga undantag för ex bilder där en nu vuxen person ger sitt godkännande till publicering.

Jag ska inte säga att jag helt begriper hur lagen är tänkt att fungera. Jag tror inte att politikerna aktivt är ute efter att sätta dit ungdomar som dokumenterar sitt eget sexliv, men jag litar verkligen inte på den goda viljan om nu lagtext och förarbeten ändå gör detta möjligt.

Beatrice Ask blandar mer eller mindre medvetet ihop frågan om fotograferingen och om det som i barnporrsammanhang också utgör brottet, att inneha eller titta på bilder. Det klart att man kan fråga någon om han eller hon är 17 och ett halvt eller 18 innan man tar en bild, men hur i all världen förväntas man veta det om man bara ser bilden? Jag kan i alla fall inte ärligen säga att jag kan se skillnad på 17- och 18-åringar. Det kommer alltså vara fullt möjligt att begå ett relativt grovt brott utan att ens vara medveten om det.

Vi har också frågan om bilder som varit lagliga (när en 16-åring tagit bilder på sig själv) därefter kanske blir olagliga när nämnda 16-åring exempelvis blivit 19 och inte längre har blott ringa åldersskillnad mellan sig själv och sitt 16-åriga jag. För precis som ministern påpekar finns ju ett undantag för ungdomar som är ungefär lika i ålder, och praxis för det brukar i andra sexåldergränsfall ligga på max två års skillnad.

Det innebär dels problem när bildinnehavarna blir äldre och eventuellt (det framgår inte riktigt av lagförslaget) måste rensa sina hårddiskar och mobiltelefoner. Får man ha kvar bilder på sig själv eller på andra även när man blir äldre? Får man i såfall visa dem för någon?

Det skapar också en ny sexuell åldersgräns som gör relationer som tidigare varit fullt lagliga olagliga om de inblandade använder tekniken i sin sexualitet på det sätt som väldigt många ungdomar gör helt frivilligt i dag. Det är inte det minsta olagligt eller allmänt sett som omoraliskt för en 20-åring att vara ihop med en 17-åring. Tvärtom är tre-fyra års åldersskillnad väldigt vanligt för relationer i den åldern, inte minst beroende på att många 16-17-åriga flickor upplever jämnåriga pojkar som förfärligt omogna och ointressanta.

I sådana lagliga sexuella relationer kommer det bli olagligt att använda mobilkameran i känsliga ögonblick. Det handlar alltså inte om att sprida bilder offentligt utan de inblandades godkännande, något som förmodligen borde vara olagligt, utan exempelvis om att den 17-åriga tjejen skickar naken-mms till sin 20-åriga kille. I samma ögonblick som han får den bilden blir han barnporrbrottsling med den nya lagen (det är lite oklart hur tittförbudet egentligen kommer fungera, det finns skrivelser som antyder att det är möjligt att han kan komma undan straff om han omedelbart raderar bilden och säger till sin flickvän att aldrig skicka fler bilder)

Jag har väldigt svårt att se att det skulle gynna den viktiga kampen mot faktiska övergrepp på barn.

Läs också här en intressant analys av en person i Ecpats styrelse.

Vi måsta acta oss

I dag skriver jag om ACTA

(förlåt för den bisarrdåligt göteborgska rubriken, jag kan inte ens skylla på fylla, jag har helt enkelt så dålig smak ibland)

Blir Maria Wetterstrand den nya Dick Erixon?

Vi är kanske inte så många, vi som, med Johan Norbergs fina ord i dag "är en högljudd med heterogen grupp av gammal-, ny-, social- och latteliberaler som är lika orubbliga när det gäller principer som de är hoppjerkor när det gäller väljarbeteendet. Någonstans i utkanten av borgerligheten brukar man hitta dem, utan att de känner sig särskilt hemma någonstans."

Att vi inte känner oss hemma någonstans beror förstås på att det inte finns särskilt många liberala politiker eller partier. I valet mellan frihetlighet och något annat tenderar partier alltid att välja det andra. Vi är som sagt inte så många. Men varje val försöker vi ändå desperat hitta något alternativ som åtminstone är liiite mer liberalt än de andra att rösta på. Någon enskild kandidat, något parti. Alla följs vi såklart inte åt till valbåset, men det finns tydliga trender i vilka kandidater som ändå fått huvuddelar av the liberal vote.

1998: Dick Erixon (c)
2002: Mauricio Rojas (fp)
2006: Fredrick Federley (c)

Vårt track record är som synes väldigt långt från lysande. Jag hoppas såklart själv verkligen att Maria Wetterstrand inte blir den nya Dick Erixon. Inte så att folk inte ska rösta grönt, det alternativet funderar jag själv på allt mer allvarligt, men att vi åtminstone den här gången ska ha lite mindre fel, lite mer fingertoppskänsla för vad folk på riktigt egentligen tycker och går för. Hade jag själv fått rösta i riksdagsvalet hade det nämligen fullt möjligt kunnat vara mina röstsedlar här ovanför. Det hade fan gjort ont i hjärtat.

Sexdiskuterandeblogg av tonåring = barnporr?

Om ni inte redan gjort det måste ni läsa Johanna Sjödins absolut briljanta debattartikel om den nya barnporrlagen.

Orsaker till vrede

1) ACTA

2) Den totala oförståelsen för att även kulturarbetare måste betala hyran

3) Att Sveriges Kulturråd anser att Marquis de Sades Juliette är "dålig". (jag har tyvärr ingen uppfattning om vilka böcker som historiskt fått stöd och kan därför inte bedöma själva beslutet att inte ge pengar, däremot får motiveringen mig att gråta, vilket alltså för ögonblicket är min reaktion på nästan allting jag tycker illa om)

Orsaker till ångest:

1) Världens ondska och dumhet

2) Snöblandat regn

3) Insikten att man för att komma upp i en rimlig inkomst i min bransch faktiskt måste arbeta ihjäl sig (jag har nu inte samma krav som en mig närstående person som i morse definierade "en rimlig inkomst" som 30-35 000 kronor i månaden, vilket är dubbelt så mycket som jag tjänat per månad i år. I år har alltså varit ett relativt sett mycket bra år när jag dessutom uppenbarligen arbetat ihjäl mig)

Det finns ingen väg ut.

Oh Canada, öppet brev till den det berör

Skulle inte någon organisation (Timbro, Arena, Fores?) kunna sätta någon student på att ordentligt gå igenom den kanadensiska invandrings- och integrationspolitiken? Vi har här en västerländsk välfärdsstat som i stort sett var etniskt och kulturellt homogent fram till 70-talet, som därefter haft stor invandring, såväl av flykting- som av arbetskraftskaraktär och som såvitt man utifrån kan begripa lyckats väl med integrationen och som nära nog helt saknar främlingsfientlig opinion. Vad har de gjort rätt som (nästan) alla andra gjort fel? Det skulle jag hemskt gärna vilja ha reda på.

Gulla med fienden

I dag skriver jag om det konstiga och oroande när liberaler myser med ett parti som är så grundläggande illiberalt som Fremskrittspartiet. Det finns en länklista till andra som skrivit om saken direkt vid artikeln.

tacksamhet

Som en del av er sannolikt redan förstått så har jag alltså kollapsat en smula. Jag försöker desperat sålla bland mina uppdrag, dra ner på allt som kan dras ned på, sova mycket, träna, äta, helst inte arbeta mot deadlines och sådant alls. Det är svårt som frilans, kan jag säga, många uppdragsgivare tycker att jag väl kan dra ner på andra saker och prioritera just dem. Det är inte alltid det lättaste när bara tanken på att prestera på tid gör att man börjar gråta.

Eftersom jag i stort sett saknar sjukförsäkring är det tack vare att så många av er valde att donera pengar till mig som det här inte blir fullt lika ekonomiskt katastrofalt som det annars varit. Jag tror inte att ni förstår hur tacksam jag är.

jurister of a generation

jag skämtade lite om min egen hjärna för ett tag sedan, men här kan du verkligen hitta några av våra allra skarpaste. Jurister dessutom.

Jag är inte marxist, men...

Jag kan inte låta bli att känna att man uppenbarligen antingen är för kulturen eller kapitalet, när jag läser förläggareföreningens ordförandes svar på Pelle Snickars fantastiska text från häromdagen. Nu betyder detta emellertid inte alls att man måste vara socialist, det kapitalisterna anser är rätt är ju rätt sällan ens det bästa för kapitalismen. (Mårten Schultz skriver om det han anser är en liberal inställning till upphovsrätt, och även om jag inte helt håller med är han åtminstone, tja, intellektuell, till skillnad från förläggareföreningen).

Jag har all förståelse för att förlagen försöker överleva, Sigge Eklund skriver om detta i DN i dag utifrån sin position som både författare och Bonniersanställd (ännu ej på nätet), och jag tror ju som jag sagt tidigare att det är viktigt med förlag även framöver, men att döma av förläggareföreningen har jag kanske fel där.

en ursäkt och ett hurra

Jag vill passa på att be om ursäkt till moderaterna för att jag i det här inlägget antydde att de var måttligt intresserade av en allsidig diskussion om internet. Jag trodde då att det var ett enstaka seminarium, men har nu insett att (som en kommentator också påpekade då) det är en hel serie, den här veckan kan man t ex lyssna på förträffliga Johanna Nylander.

Den 18 november kommer vi dessutom, tack vare m-riksdagsmannen Karl Sigfrid ihop med Kungliga Bibliotekets Pelle Snickars och miljöpartiets Lage Rahm, i riksdagen få möjlighet att lyssna till Laurence Lessig, och det väger ju upp nästan vad som helst.

en appell för det tråkiga ansvarstagandet

Det kan såklart vara för att jag är i den situation jag är just nu, emotionellt, men jag blir lite provocerad av Isabelle Ståhls inlägg om att bejaka sin inre förvirrade (manliga) akademiker. Än mer provocerad blir jag av alla de glada tillrop hon fått av diverse, just, manliga, akademiker. Mina vänner, kan jag ju tillägga, människor jag delvis jobbar ihop med i Juliagruppen.

Den romantiska idén om det förvirrade manliga geniet har nämligen alltid bara existerat med ett villkor. Att det har funnits andra människor, oftast kvinnor, runt geniet som tagit det vardagsansvar geniet valt bort. Fruar, mödrar, hushållerskor, sekreterare, älskarinnor. Någon annan har renskrivit de nedklottrade anteckningarna, någon annan har kommit med mat, någon annan har tagit hand om eventuella barn, någon annan har skickat pengar så att forskningen kunnat fortsätta. Precis som Isabelle själv för övrigt påpekar om sina egna familjemönster. Det gör dock i sak ingen skillnad om den charmfullt förvirrade, som vältrar över ansvaret för allt som är tråkigt på någon annan, är man eller kvinna.

Jag inser självfallet lockelsen i att endast ta ansvar för det man aktivt själv väljer, att se sin egen hjärna som det enda viktiga, och i perioder och med särskilda familjesituationer kan säkert vissa leva så utan att vältra över ansvaret på andra. Jag väljer själv för övrigt bort städning så långt det går eftersom det inte går att kombinera ett aktivt föräldraskap med ett aktivt tankearbete om man dessutom måste bry sig överdrivet om dammråttor. Jag prioriterar också min egen hjärna framför massor av tråkigheter, men bara så länge jag inte förstör för någon annan. Så länge man inte omedvetet förutsätter att någon annan ordnar så ligger det självfallet heller inga problem i om en vuxen person låter bli att tvätta sig eller äta.

Men bakom detta, och bakom de glada tillropen från företrädesvis män, ligger också idén om vilka stereotypa beteenden som är bra och vilka som är dåliga. Att vara en typisk duktig flicka, som tar ansvar och gör allt hon sagt att hon ska göra, som anstränger sig och som har dåligt samvete när hon sätter andra människor i knipa, blir det dåliga sättet. Medan det lustfyllda, stereotypt manliga, själviska, oorganiserade, bohemiska, blir ett föredöme. Kvinnan som sliter med disken är tråkigare än mannen som tittar in då och då och busar, för att tala med Calle Schulman.

Under idén om den genialiska förvirringens etos finns en extremindividualism, där vi trots möjlig hjälplöshet i förvirringens spår aldrig egentligen behöver varandra, och där ingen framförallt bör ge sig in på att behöva det förvirrade geniet. Sådana krav står han eller hon inte ut med, de skulle ju hindra, binda.

Jag säger inte att det inte finns problem med typkvinnligt ansvarstagande, herregud, jag gråter ju just nu många gånger om dagen för att jag är alldeles för präglad av ett sådant synsätt, men rent generellt innebär trots allt ansvarstagande väldigt mycket mer respekt mot omvärlden än ansvarslöshet. Om fler människor uppriktigt försökte ta hand om andra, så långt de orkade såklart, vore världen bättre.

I sömnlöshetens rike

Nu kan jag alltså inte heller sova längre. Det allra sista lilla sveket blev det som tippade hela min existens över även denna sista gräns.

Sömnlösheten och jag var nära vänner, det var vi. Under hösten 2005 sov jag inte en hel natt på säkert fyra månader. Någon enstaka timme stal jag till mig, annars vaka. Man blir bokstavligen vansinnig till slut. Den gången skrev jag en roman på nätterna, samtidigt som mitt äktenskap smulades sönder, lite i taget, på dagarna.

Nu ligger min son inne i min säng, vår säng, dit jag hämtade honom några timmar innan han själv skulle ha valt att komma trippande, i den fåfänga förhoppningen att hans trygga andning och värmeklibbiga lilla kropp skulle fylla mitt medvetande tillräckligt för att göra sömnen möjlig. Det gjorde det inte.

I eftermiddags var jag så trött att jag knappt kunde prata. Under dagen i går och i dag har jag gråtit fler gånger än sedan den där tiden när jag sörjde på riktigt. Jag vet inte vad jag sörjer i dag. Idén att jag kan luta mig på människor kanske. Den illusionen ska jag verkligen försöka att aldrig tro på mer. Jag blir så förtvivlad när den spricker.

Jag är bara så trött på ansvaret. På att alltid vara den med ansvar över att andra människor mår bra, över att saker blir gjorda, över att allting flyter. Jag är moderligt lagd, jag medger, men även jag har gränser. Någon enstaka gång måste jag få vara den som inte orkar, klarar. Tyvärr fungerar det dock inte så. När man väl vant sin omgivning vid sin totala styrka och kapacitet kan de uppenbarligen inte vänja av. Om man då plötsligt visar, inte bara lite charmfull svaghet, utan bottenlös jävla hjälplöshet som kräver att någon annan tar om hand, någon annan tar det ansvar som annars alltid är mitt, då flyr de. De flesta. Då väljer de andra relationer, andra sammanhang. Jag inser att det är mitt eget fel. Jag har skämt bort dem. Nu skrämmer jag bort dem i stället. Nu skäms jag över min dumhet när jag trodde att omhändertagandet gick i flera riktningar, att det var möjligt att tappa fästet och bli fångad. Vissa står pall, det måste sägas. Och lyckan och tacksamheten över det är oändlig. Men smärtan är större. Den tenderar ju att vara det.

De behöver spaning

Jag har ännu svårare att ta Staffan Danielsson på allvar i integritetsdebatten efter att han gått ut med att vilja förbjuda alla de burkor som hans medmotionär Lennart Pettersson ser varje dag på väg mellan centralstationen och jobbet på riksdagen. Å andra sidan, om man inte ser bättre än så med sina egna ögon kan jag begripa att man känner behov av avancerad signalspaning.

Polishat

Detta är helt jävla vansinnigt. När ska de ta itu med internutredningshaveriet på allvar?

Les Halles

I dag skriver DN Påstan om Stockholms saluhallar. Jag vill inte vara elak mot Caroline Hainer, men här är min två år gamla text om samma sak. Den är faktiskt väl värd omläsning.

Allsidighet

Det är viktigt att ha koll på samtidsfrågorna. På fredag har moderaterna därför ett seminarium om fildelning. Deltar gör Pär Strömbäck, dataspelsindustrin, och Martin Rolinski.

en lösning på föräldradilemmat nedan

Kan man inte tänka sig att föräldrarna, i HADOPIS efterföljd, kan rädda sig från skadeståndsansvar för sina tonåringars eventuella brottslighet genom att frivilligt installera spionprogram på tonåringens/familjens dator och mobiltelefon och vid anmodan skicka informationen vidare till de samhällsvårdande myndigheterna?

Jag tror att förslaget kommer. Mitt tips är Thomas Bodström, som kommer framställa det som ett sätt att skydda barnen från grooming.

Liberaler och rättvisan

Är det inte rätt lustigt att liberaler plötsligt anser att man bör ha straffsrättsligt ansvar för andra individer? Om man råkar ha genetiska kopplingar till dessa, då. Vad hände med tanken på individen som samhällets byggsten snarare än familjen? Och varför inte löpa linan ut och låta föräldrar sitta i fängelse i stället för sina barn, det skulle ju lösa problemet med att vi, trots allt, än så länge, cross my heart, inte tycker att barn ska fängslas.

Tillägg: Kloke Mårten Schultz har skrivit massor om detta ser jag.

Jag är för övrigt fullt medveten om att folkpartister i allmänhet inte är liberaler, men tycker ändå att det är rimligt att än en gång påpeka deras och diverse ledarskribenters avsteg från liberalismens grunder.

Allmän fråga

Är det någon som vet hur det egentligen fungerar med skatteregler för donationer? Jag är alltså för att betala skatt om jag borde.

Detta är inte ett äskande

Efter att obegripligt snälla människor i bloggkommentarerna nedan efterfrågat det har jag nu skaffat en knapp längst ner i högerkolumnen där man kan gå in om man vill donera pengar till mitt arbete. Jag vill understryka att det på intet sätt är något jag förväntar mig, jag hade faktiskt uppriktigt aldrig ens tänkt på att någon skulle kunna vilja det, men om någon på detta sätt faktiskt skulle vilja bidra i det politiska arbete jag utför, för internet eller för frihetlighet eller för något annat jag driver, är jag såklart otroligt tacksam. Överlägset mest tacksam är jag dock för att ni läser och bryr er.

En liten serie om finansiell desperation, del XVV

"Jag är en av min generations skarpaste politiska hjärnor", hävdade jag i ett samtal i går kväll. I bra stunder tror jag till och med att det är sant. (Även om anglicismen i själva uttrycket irriterar så här i efterhand.) Vad som hänger kvar mer är dock den irritation som föranledde självberömmet, grundad i ännu en hopplöst ytlig men sannolikt välbetald politisk betraktelse av en medelålders man med fin karriär.

Jag vill helst inte göra en könsfråga av detta, i åtminstone början av min karriär tror jag att jag faktiskt hade mer konkreta fördelar än nackdelar av mitt kön, men nog finns det någonting litet av strukturer i detta. Jag medger att exempelvis Elisabeth Höglund motsäger tesen om att kvinnor måste vara oändligt begåvade för att ta sig någonstans, men låt oss åtminstone konstatera att i medievärlden, liksom på många andra ställen, har män lättare att ta betalt för sina talanger än kvinnor har.

Jag vet att jag är dum som drivs av en passion för att rädda världen, snarare än för att tjäna ihop till ett sommarhus, men ibland får mitt gratisarbete och nästangratisarbete löjliga följder. Den extrema stress jag talat om tidigare handlar såklart om både en oförmåga att säga nej och om ekonomisk nödvändighet.

Jag arbetar minst en 10-20 timmar i veckan gratis med Juliagruppen. Det vi gör är oändligt viktigt och jag är oändligt tacksam för att jag fått möjlighet att bidra. Men sedan blir jag inbjuden till regeringskonferenser där våra frågor ska behandlas och då plötsligt förväntas jag inte bara lägga två-tre dagar plus inläsning utan måste också betala resor och uppehälle själv. Följaktligen av helt privata pengar. Jag vet att vi kämpar mot mångmiljonlobbyister, men måste det bli exakt så uppenbart att politiken bestäms av den som har råd? Det påminner om den regeringsdelegation jag sitter i där systemet med ersättning för förlorad arbetsinkomst inte kan hantera egna företagare och där jag alltså förväntas arbeta i stort sett gratis medan de övriga delegaterna får ersättning för de höga löner de annars skulle ha kvitterat ut på sina vanliga jobb. Juliagruppen håller i ett seminarium på Fokus temadag om hur nätet förändrar politiken och då hade de först tänkt ta betalt av sina besökare för att höra vårt arrangemang, utan att ge oss betalt alls. När jag klagade ändrade de sig, det ska Fokus och Karin Pettersson ha all heder av, men den första instinkten var att vi väl kunde jobba åt dem gratis.

Bara de senaste dagarna har jag fått erbjudanden om att delta i tre olika högkvalificerade sammanhang där betalningen varierat från marginell och symbolisk till att motsvara maximalt hälften av den tid arbetet kommer ta. De övriga deltaganden, i de fall jag har insyn, är män (ja, mest män) som redan har mer eller mindre högavlönade arbeten som de uppenbarligen inte behöver jobba mer än i alla fall heltid på. Jag däremot förväntas ta av den tid jag så desperat behöver för att dra in pengar. Lägg dessutom till att jag arbetar i en bransch där även normalt betaljobb är utpräglat illa betalt, så det är väldigt svårt att klara sig på att betaljobba bara halvtid.

Jag vet att jag har valt detta själv, jag skulle aldrig byta till ett vanligt nio-till-fem-jobb med någon chef som orelaterat till min arbetsinsats har åsikter om vilken tid jag väljer att komma till kontoret, min tillfredsställelse ligger i annat än pengar och förresten har jag billiga vanor, men någonstans går det bortom vanligt gnäll och börjar kännas som rent utnyttjande. Jag har liksom inte förmågan att säga att nej, det här visserligen vår tids viktigaste politiska fråga, men jag har inte råd att göra något. Så då säger jag ja och arbetar tills jag gråter i stället. Det är inte riktigt hållbart.

Hemmafest eller torgfylla

Jag skrev häromkvällen en kommentar på Pillow Book för första gången. Elin hade skrivit klokt om svartsjuka och om värdet i att få finnas i sina känslor, sen kontrade Gustav med en annan klok vinkel över att svartsjuka borde dekonstrueras i sina beståndsdelar snarare än ses som ett, delvis romantiskt präglat, helhetsbegrepp. För att göra den här alltmer obändiga inledningen komplett vill jag också hänvisa till Niklas Hellgrens vansinnigt intressanta replik till dem båda.

Hur intressant svartsjukan är var det dock inte det som det här inlägget skulle handla om. Nej i sann metatradition fastnade jag för just det faktum att jag aldrig kommenterat hos Gustavs kuddblogg förut. Jag läser den såklart slaviskt, och kommer ofta att tänka på saker när jag gör det, men om jag vill säga något om det gör jag det på twitter, eller här eller rent av på någon annan blogg. Det finns ett avstånd, som jag inte annat kan förstå än i termer av att bloggen faktiskt ligger på en tidning. Han är rekryterad bloggare av Nyheter 24. Det finns en nyckel i detta, som också tror jag förklarar del i den atmosfäriska skillnaden mellan kommentarsfälten på tidningar och i bloggar.

Där de förra, och nu generaliserar jag, domineras av aggressioner, anonymitet och oftast en total frånvaro av ömsesidigt samtal finns ju i bloggarnas kommentarsfält all den intimitet och datalove och försök till uppriktiga utbyten av uppfattningar och tankar som vi lärt oss älska och rentav redan ta för givna. Jag minns från Resumés och Dagens Medias första öppna kommentarsfält för fem år sedan eller så att det var så redan då, vreden och bitterheten forsade mellan raderna.

Däremot vet jag inte riktigt varför. Det finns enkla svar såklart, som att man inte upplever att det faktiskt finns en riktig person bakom texten om den publiceras hos en tidning (som ex DN:s singelbloggare här som får massor av otrevliga kommentarer även på en snäll och personlig text i ett relativt ofarligt ämne), idén har aldrig varit att skribenten själv skulle bevaka diskussionerna och blanda sig i dem, vilket ytterligare ökar avståndet. Om man ropar i intet höjer man lätt tonen.

Men det är svårt att komma ur. Jag vet ju själv hur olika jag ser på kommentarer till mina Expressen-texter och kommentarer här. Expressen-kommentarerna läser jag knappt, brukar kolla hur många det är, men oftast blir jag bara deprimerad av ilskan och dumheten och skulle aldrig få för mig att gå in och rätta till missförstånd eller börja debattera. Här svarar jag på nästan allt, om jag hinner, och låter endast de grövsta och mest uppenbart trollande kommentarerna vara. Här är ju mitt vardagsrum, jag har ansvar för att vara trevlig mot människor samtidigt som de, ni har ansvar för att inte kissa i soffan eller välta blomkrukorna. Tidningarna är inga vardagsrum. Ingen har ansvar, mer än någon moderator som emellanåt slumpmässigt tar bort inlägg som anses strida mot diverse koder.

Jag argumenterade länge ohört för att Expressen skulle skaffa blogglänkar, och fick motargumenten att vi ju har artikelkommentarer. Att detta inte alls är samma sak verkade ingen på den tiden riktigt begripa. Men när vi talar om, som Martin Jönsson klokt gjorde här, om hur tidningarna måste interagera mer med sin publik finns hela tiden denna dubbelhet. För jag förstår varför man inte vill lyssna mer än nödvändigt på den flashbackifierade typiske artikelkommentatorn. Vi måste, vi som ändå gillar tidningar, komma förbi dem, komma åt uppriktigheten i bloggsamtalen i stället. Jag vet bara inte riktigt hur.

Just nu slåss norra Europas snyggaste tjejer på twitter om att få gifta sig med den här mannen. Det är faktiskt inte konstigt alls.

(ja, han är snygg också)

imperfektionism

Apropå förra veckans stresstrauma så höll jag alltså på med dels Bonnierstexten, dels den här om en appell för det imperfekta samhället. Det är givetvis djupt ironiskt att jag kämpade så med att slipa bort textens skavanker.

Postmässoblues - nä, tror inte det

Alla andra verkar ha drabbats av postmässoblues, eftersom jag själv valde den djupt oansvariga modellen för göteborgsvistelsen och huvudsakligen struntade i mässan är jag tvärtom utvilad, lycklig och arbetssam. Några snabba noteringar:

Årets frisyr: tveklöst Timosjenka-flätorna. Jag har aldrig fått så mycket komplimanger för mitt hår i hela mitt liv och på mäss- och dansgolv såg jag minst två andra flät-drottningar. Strax innan vi blev utkastade från Sigge Eklunds svitfest på Park Hotell frågade Björn Wiman om jag ville skriva en analys av flätornas betydelse i samtiden, men jag hoppas innerligt att jag tackade nej.



Årets plagg: mikrofonvästen. Här syns Christopher Kullenberg seriekopplad med Rasmus Fleischer på Juliagruppens lilla seminarium om nätneutralitet. Göteposthumanism ftw.



Årets happening: Atlas montermingel. Alla var där. Faktiskt. Bonnierminglet var trängre och tjusigare däruppe i himlen, men när jag såg mig omkring nere i Atlas monter insåg jag med värme i hjärtat att nästan varenda människa jag gillar i bokvärlden stod där med sina plastglas rödvin och såg upprymt mässlystna ut. Jag powerminglade bästa Elin genom crowden och presenterade henne för alla jag hittade, från Tove Leffler och Johan Hilton till Åsa Linderborg och Mattias Svensson.

Årets sjukdom: Daniel Sjölins ögon. Mättat blodröda ögonvitor gjorde att han valde solglasögon på nämnda Bonniermingel, men det sorgligaste i det sammanhanget är nog ändå att han visst tänker sluta skriva romaner. Inte för att jag inte begriper anledningarna, men jag hoppas så att han ångrar sig.

Årets fascistwannabes: Vakterna på Röda Sten, där Rasmus hade releasefest för Det postdigitala manifestet skällde ut oss för att vi hävdade oss vara på listan, särade med våld på två tjejer som försökte gå på toaletten tillsammans, aggrodirigerade rökare till exakta platser på den jättestora blåsiga terassen och frammanade mitt inneboende men oftast dolda polis- och vakthat med sådan styrka att all feststämning rann bort och jag i stället åkte hem.

Årets hashtag: #gråterigöteborg som sammanfattar min relation till Västtrafik. It's not me, it's you. Episka felåkningar varje gång. Kan tilläggas att jag bodde på ett ställe där spåren höll på att läggas om så man fick åka ersättningsbuss också.

Årets felåkning: Efter ovan nämnda fest på Röda Sten råkade jag somna och åka för långt med ersättningsbussen och klev klockan halv tre på natten av helt ensam mitt i ett öde köpladeområde vars exakta allokering ännu är komplett okänd. Jag gick och grät (och twittrade) i en kvart eller så ända tills jag insåg att jag inte hade en aning om jag ens gick åt rätt håll och då grät jag en stund till tills det kom förbi en taxi.

Årets nonhappening: Gustav och Anders valde att INTE nakenbrottas om rätten att bära min väska till stationen. Jag älskar dem såklart ändå.

Årets smycke: Unni Drougges samlade verk på ett glittrigt USB-minne. Så fint, så smart. Observera att hon inte haft rätt att göra det om hon skrivit på ett e-boksavtal liknande Bonniers föreslagna. Nu funderar jag på att göra en Strage och ge ut mina samlade artiklar på ett likadant. Frågan är möjligen om hur stort intresset är för mina hatiska ledarsidestexter mot Moderaterna från DN våren 2002.

Årets text: Nja förresten, det är svårt att säga själv, men jag hoppas ju att min artikel om varför jag väljer bort Sveriges största och finaste förlag kan få vissa positiva effekter.

Årets dansgolv: Sonja Schwarzenberger och Johan Norberg dansande till Kraftwerk på Galago-festen.

Bilderna har jag kopierat från Isabelle Ståhl, som f ö bidrog både med årets huvudbonad och årets glitterspår, i påfågelfjäder respektive grönt.

Ingenting extra alls

Jag är sjuk. Igen. Ont i halsen. Igen. Jag har visserligen levt ett liv som ackompanjerats av månatliga halsflusser, bakteriella eller virusföranledda, hela vinterhalvåret, men såhär frekvent sjuk även på sommaren kan jag faktiskt inte komma ihåg när jag var senast. Sedan någon gång i februari/mars har det gått i ett. Svininfluensor, flusser och förkylningar om vartannat. Banalt, ointressant, outhärdligt.

Sist jag var hos doktorn för att kolla om det var bakterier som orsakade bölderna i halsen den gången (vilket visserligen ofta gör ondare, men å andra sidan ger en antibiotika så att det snabbt går över) föreslog hon att jag skulle tänka på att operera bort halsmandlarna. När jag nu åter känner den där domningen i bakre delen av gommen som är första skedet i ännu en halsinfektion började jag först gråta av insikten att jag inte under några som helst omständigheter har tid att vara sjuk. Sen kollade jag upp operationen. Den har visst 2 veckors konvalecsens. Jag stirrade håglöst på skärmen. Två veckor. Var skulle jag hitta två veckor? Två veckors tid att äta glass och titta på teveserier, hurrade glada operationstillskyndare på Twitter. Jag tror inte att ni förstår. Jag har inte varit ledig två dagar i sträck på mer än ett halvår. Två veckor är en ocean som inte finns. Alldeles bortsett från att jag knappt har någon sjukförsäkring.

Jag säger inte att det inte finns ett samband. Visst vet jag att mitt arbetstempo såklart ökar min infektionskänslighet, visst vet jag att jag borde ta det lugnare, att jag borde prioritera, att jag inte kommer att orka. Jag vet att jag inte orkar. Herregud, jag gråter framför datorn när jag skriver det här, det är klart som fan att jag inte orkar. Men det finns ju inga alternativ. If I can't do i, it can't be done. Det är inte som om några andra gör det som måste göras om jag lägger mig i sängen. Inga andra skriver mina artiklar, som jag måste skriva i allt högre hastighet eftersom de betalar så illa och jag måste göra allt det andra som är komplett obetalt också. Runt omkring mig hör jag hur människor förklarar att de inte kan göra det ena eller andra för att de ska in i "skrivtunnlar" och det finns faktiskt inte ord för min stinkande gallsmakande avund. Jag minns knappt vad min roman handlar om. Jag har inte haft tid att skriva på den sedan i våras, och knappt ens då. Jag tänker på den när jag är ute och springer, det gör jag, som en kombination av de två rena lyxsysslor jag hänger mig åt, men om jag inte tränar så vet jag ju att jag kollapsar. Det unnar jag mig. Ha. Patetiken är åtminstone storslagen.

Min avund handlar ju både om att det faktiskt finns människor som har tid att skriva riktiga texter, att tänka, att rent av tänka klart innan de skriver, och om att de tycker sig ha rätt till det. Att deras kreativitet förtjänar avskildheten, tiden. Själv hastar jag mellan allt jag måste och nej, tro inte att det är en kvinnofälla i den meningen att jag har huvudansvar för mitt barn dessutom, det har jag inte. Det tar jag inte. Knappt lika ansvar tar jag, men även den tiden är ju tid som kunde ha gått till något annat.

Självömkan är en av de minst tilltalande känslor som finns. Tro inte att jag inte vet det. Ändå flyter den ur mig, trög, klibbig, svår att få bort från händerna. Jag vet att jag har valt det här, att jag väljer det gång på gång på gång, att det är mitt eget fel som inte kan säga nej, som inte vill säga nej, som vill göra skillnad. Som inbillar mig i all min inbilskhet att jag bär världen på mina axlar. Som tror att jag orkar, att jag måste orka, att bara den här veckan, sen blir det bättre, bara den här deadlinen, bara den här dagen. Jag lever ett liv utan marginaler. Och det blir ju aldrig bättre, bara tillfälligt, sen är alltihop tillbaka igen och jag överväger att sluta andas för att jag inte har tid.

Elak blir jag också. Har inget tålamod med dem som är nära, bara S får en någotsånär glad och normal mamma, sen räcker jag inte längre. I övrigt utnyttjar jag folk, vill ha deras kramar, deras uppmuntran, deras kärlek, jag blir gärna underhållen, men orkar knappt ge någonting alls tillbaka. Jag ringer aldrig dem jag borde ringa, glömmer saker som är viktiga bara för att ingenting extra ryms i min hjärna. Ingenting extra alls.

Ta gärna piller så att ni orkar göra uppror

Det är INTE jag som satt rubriken (som ju delvis motsäger det jag säger i texten) men här är dagens artikel om samhället och psyket.

750 000 tyska läderbögar

Å vad jag skulle vilja följa upp rubriken med en länk till bisarra Rammstein-videon (som Anders sade: "'Blitzkrieg mit dem Fleischgewehr' är en formulering som inte får glömmas."), men det verkar väl lite väl lättsinnigt givet ämnet.

Det handlar alltså om barnporr, och om den där nyheten som valsat runt i massor av tidningar i dag om att 750 000 personer vid varje givet tillfälle sitter och surfar efter barnporr. Som några personer rett ut finns det alltså ingen som helst källa till detta, rapporten som refereras innehåller "varken nyhetsbevakning, nyhetsvärdering eller källkritik", ingen tycks veta varifrån siffran egentligen kommer, ändå vidarebefordras den som sanning av FN och seriösa medier.

Skriver man kritiskt om det här kanske man blir åthutad av polisen, men det får det nog vara värt. Kan vi inte snälla börja behandla det här svåra ämnet något allvarligare än en genomsnittlig Hassan-sketch?

Sweet Juliet

Nu ligger Juliagruppens hemsida äntligen uppe. Kalendariet kommer fyllas på allt eftersom.

Dagens mail från Mohammed Omar

Assalam alaikum

Kära bröder och systrar!

Tack för att ni har anmält intresse för föreläsningen "Måste vi tro på gaskamrarna?"

Författaren Lars Adelskogh kommer att tala om den s.k. "Förintelsen". En myt som används för att motivera den verkliga förintelsen av Palestina, nykoloniala krig och förföljelse av oliktänkande i västvärlden.

Mejla era mobilnr till kontakt@mohamedomar.org så får ni adressen till föreläsningslokalen via sms inshallah.

Mvh

Mohamed Omar

Apropå blankettångest

I somras fick jag brev från Försäkringskassan. Jag hade begärt vab ett par dagar och någon där tyckte att det såg konstigt ut med mina inkomster. Jag har skrivit tidigare om den bisarra process som ledde fram till att jag alls fick föräldraförsäkring, och jag kan ju säga att det inkluderade väldigt många väldigt långa samtal till olika handläggare som hänvisade till varandra och där ingen verkade ha någon egentlig koll på hur reglerna skulle tolkas i mitt fall. Sedan hittade jag rätt handläggare och, tja, det ordnade sig. Trodde jag.

Jag är ju aldrig sjuk själv, eller tar åtminstone aldrig ut sjukersättning när jag är sjuk (eftersom jag 1) inte orkar/vågar konfrontera försäkringskassan 2) ändå nästan aldrig har tid att vara sjuk utan arbetar ändå), och lille S är också sjuk så sällan att jag knappt tänkt på det här på länge. När han är sjuk och man måste vara hemma med honom glömmer jag för övrigt generellt bort att begära vab-ersättning också (se punkterna ovan, dock mer den förra än den senare). Men nu gjorde jag det. Och fick ett brev där de ville ha svar på en massa saker som jag inte alls visste svaren på som jag skulle fylla i på blanketter där jag knappt kunde tyda bokstäverna och jag hade bara inte tid eller ork att köra hela det där ringa-runt-mellan-handledare-racet igen. Hellre lät jag väl bara bli att ta ut vab då. Så jag lät det där brevet ligga. Det satt där som en tagg som irriterade då och då, men inte mer än att det fick vara.

I dag fick jag ett nytt brev. Där står det att Försäkringskassan fattat ett beslut om min SGI. Den är nu 0 kronor. SGI B, som jag inte vet vad det är ens, är också 0 kronor. Det här känns inte riktigt bra. Inte för att jag vill ha fler barn just nu, eller för att jag ens utnyttjar sjukförsäkringen över huvud taget, men att inte ha någon rätt till det alls? Att trots inkomstdeklarationer (och skatteinbetalningar) på en ändå något sånär rimlig inkomst numera, inte ha möjlighet att få någon trygghet alls tillbaka.

Och ändå är det inte det värsta. Det värsta är att jag ställd inför det obehaget och obehaget att ringa försäkringskassan och försöka tala om för dem att de nog gjort fel kommer jag sannolikt välja nummer ett.

Faran i för mycket kärlek

Via Opassande hittar jag till The Telegraphs lista över fenomen som internet dödat och vidare till en ledarkrönika i SvD om att det är internets fel att det amerikanska politiska samtalsklimatet är så aggressivt.

Kanske ska man inte hålla det emot honom, skribenten Johan Wennström är möjligen helt enkelt för ung för att minnas när radioprofiler ur den amerikanska galenpannehögern hävdade att Hillary Clinton hängde pornografiskt pynt i Vita Husets julgran eller att Bill konsekvent mördat personer som hotade hans politiska karriär. Internet fanns visserligen då i början av 90-talet, men knappast spritt till allmänheten och Clinton-hatet uttrycktes under alla omständigheter främst i utpräglat gammeldags medieformer som radio och böcker. Det är helt sant att tonen i amerikansk politik förändrades och försämrades dramatiskt för drygt 15 år sedan, men om man ska dra några slutsatser av det bör man nog åtminstone vara påläst nog att veta att det var då skiftet skedde.

Med det inte sagt att inte internet 2, eller det internet där alla människor enkelt kan uttrycka sig ocensurerat och fritt, har lett till ett råare samtalsklimat. Precis på samma sätt som det lett till en öppen ohämmad närmast överväldigande kärleksfullhet, som andra människor i sin tur irriterar sig på. När människor kan uttrycka sig fritt, och dessutom emellanåt anonymt, kommer man så småningom att få se hela deras personligheter. Vi får se det vi för enkelhetens skull kan kalla mänskligheten. Det är något helt annat än de förhoppningsvis intellektuellt intressanta samtal som förs i dagspressen eller de förhoppningsvis vackra bilder som visas upp på magasinssidor. Inte bättre eller sämre, nödvändigtvis, men oavsett kvalitet väsensskilt. (De vackra bilderna och intressanta samtalen finns självfallet på internet också, i större mängd och med vidare variation än någon annanstans, men de är inte helheten, blott en del av den).

Mänskligheten är just så smutsig, snarstucken, ointelligent, narcissistisk, ondsint och så gullig, ointressant, häpnadsväckande, kärleksfull och briljant som det som strömmar ut genom det skira dataljuset. All this and brains too. Civilisationens hämmande lager är tunnare här, eller åtminstone annorlunda utformat. Kanske just för att risken att faktiskt ha ihjäl någon är rätt begränsad. Civilisationens grund är kollektiv överlevnad, det får man inte glömma.

I mitt eget fall är jag nästan mest orolig för exakt motsatsen mot det Wennström talar om. Jag har byggt en så vacker värld på nätet att jag glömmer bort allt det som finns utanför. Just därför blir min chock och efterföljande cynism så stor när jag, som i Hilleberg-diskussionen i somras, brutalt påminns om idiotin utanför portarna. Jag luras genom internet att tro att världen är god, just för att det är så lätt att välja bort de dyiga stråken, så lätt att hålla sig i stamgemenskaper, hårdare knutna och mer ömsint homogena än aldrig så traditionella byar. Att finnas där är så berusande att jag aldrig vill komma ut. Det är ett problem, demokratiskt, intellektuellt - även om den påträngande och långt mer disparata köttvärlden sällan släpper sitt grepp helt och hållet.

När jag drömmer om internet, eller mer specifikt när jag drömmer om irc, befinner jag mig alltid mitt i texten, för undan bokstäver som pärldraperier, kliver längre och längre in, omfamnas av grönt ljus i det svarta. I går på irc försökte jag förklara hur det är att föda barn och talade om att dyka ner i smärtan, bejaka den, låta sig överväldigas av all dess absoluta transcendens, och även om internet är långt ifrån lika just smärtsamt som barnafödande finns det en nyckel där. Man måste dyka ner och uppleva kärleken och hatet som vatten direkt mot huden. Vatten och dy, kanske, utan rädsla. Jag måste våga mig in i det geggiga också. Måste våga se mänskligheten.

Pictures of you

Nog, för att jag visste att Johan är våldsamt multibegåvad (och med den där vackra, ständigt lättsamma, leende ytan skulle cynikern i mig inte ens bli så värst förvånad över undangömda porträtt i källaren), men spelar han verkligen in Hollywood-film också?

A perfect day for ranting

Saker jag upprörts över på sistone: autotune-app till Iphone, Förbifart Stockholm, Dick Erixon, att stora delar av den svenska högern blivit papistkonservativ (hej Salt!), att Henrik von Sydow ska leda moderaternas arbetsgrupp för att nå unga väljare om integritet (insert bitter laughter here), att det sjukt bra senaste numret av Arena inte finns på nätet, SVT:s kolonialism, att Anna Odell dömdes för oredligt förfarande (att hon dömdes för våldsamt motstånd tycker jag är rimligt, och förresten är det möjligen så att det är lagen som måste ändras snarare än att man ska skälla på domstolen), debatten om feministisk porr (inte skribenterna här utan snarare den galna fortsatta debatten i kommentarstrådar och inte minst i kommentarer hos Newsmill), och nu senast i dag Forum för levande historia. För även om man inte gillar Pol Pot eller mordiska diktaturer: är det verkligen en svensk myndighets uppgift att hoppa på namngivna enskilda personer? Är det en rimlig användning av skattemedel? Inte riktigt, va?

How I met Maria Ferm

Jag vet inte vad det säger om vare sig mig eller henne, men vi har knappt träffats i något seriöst politiskt sammanhang. Bara fester, festliga demonstrationer, vakor och sena nätter. Snygga män, snygga kvinnor, drinkar och sång. Det går ju inte riktigt att komma ifrån: få andra bryter ut partyt ur partipolitiken lika bra och lika konsekvent som hon.

Jag tänker nu kanske särskilt på den sena vinterkväll på Kvarnen när hon, Anders och Anna plötsligt dök upp och förgyllde sällskapet. Jag och Sanna och Fredrik var nog inne på vårt tredje glas redan och sjöng glatt med i det pärlband av 90-talshits som strömmade ur musikanläggningen. Vi gör ju sånt. Sjunger tillsammans. Dricker, flirtar, leder Pride-parader tillsammans. Det är vackert, och en hel del av det är faktiskt politik samtidigt som det är roligt. Om jag hade haft möjlighet hade jag förresten hemskt gärna följt med försökt räddat fiskarna tillsammans med henne också.

Jag har skrivit en hel del om min ökade dragning till miljöpartiet sista åren. När de borgerliga partierna struntar i sina egna värderingar och gör medborgarna till statens tillgångar i stället för tvärtom är det sådana som Maria och Anders och Anna som visat att det faktiskt finns liberala alternativ. När S & M gräver ner sig i industrialismens och storföretagskapitalismens skyttegravar (inte sällan på samma sida mot enskilda) har det stor betydelse att sådana som Maria visar att miljöpartister inte längre måste odla eget vete efter rörelserna på Saturnus månar eller misstro byggnader högre än en våning + dragig vind. (Jag medger glatt att denna min nya mp-förtjusning dämpas ganska rejält varje gång Yvonne Ruwaida öppnar munnen, men det är ett politiskt problem som Maria kanske får försöka hantera själv.) Självfallet är jag inte mer hycklare än att jag erkänner att jag dessutom gillar att de nya miljöpartisterna är så sjukt snygga. Yta betyder mycket i politikens marginaler och kanske än mer på de karaokegolv vi gemensamt bevistar.

Jag erkänner att min relation till det nya miljöpartiet inte bara kan beskrivas i estetiska utan också rent av i alkoholromantiska termer. Det är därför tur att vi både är vuxna och liberala. Åtminstone har jag hela tiden varit vuxen. Åtminstone är Maria vuxen från och med i dag. 24 år är en perfekt ålder. Grattis sweetheart!

Läs fler berättelser om hur vi känner fina Maria här, här, här, här, här, här och här.

Androm till varnagel

Jag har precis insett att jag inte är bjuden till Manilla som kritiker i år. Så går det när man inte vill skriva på Bonniers slavavtal...

Ett bättre läsarmail

"Kontrahenterna kan även liknas vid krona och klave på ett mynt som ej längre är gångbart."

Ett läsarbrev

"Isobel.En riktig kvinna är respekterad och blir inte våldtagen?En sån utsätter sig inte för risken.Tampongsnattrerskorna däremot uttrycker bara avund.Politiken vimlar av dem?Hej då Isobel/nilstoren"

Ännu mer Hillegren

I dag skriver jag lite mer om Hillegren (obs, jag har inte satt rubriken själv och måste erkänna att jag inte riktigt begriper den).

Jag känner ett behov av att, för lika delar lulz och ångest, citera den första artikelkommentaren, av någon som kallar sig Znoddaz:

"Klart man måste ställa upp, även om man inte själv är upplagd, för kärlekens skull. Att ge, inte bara ta! Det här med att ett nej är ett nej är patetiskt. Om man inte möts av ett klädsamt nej, vart tar då erövringen vägen, denna spännande väg. Ett klädsamt nej hör till, allt annat är väl glupskt nymfomaniskt. Omöjliga nej leder ingenstans, ett erövrarnej kan leda till livslångt äktenskap. Debatten är abiat, befolkad av hatiska lesbiska och klimaterieligan."

Datalove

Mariah Carey - We Belong Together
Uploaded by antonio_montana_. - See the latest featured music videos.

Det här är till Marcin, Julia, Lisa, Elin, Gustav, ChrisK, Magnus, Julien, Anders, Karin, Daniel, Isabelle, Rasmus, Johanna, Anais, XWalck, Anna och flera till som jag just nu inte kommer på. Ni gör mitt liv bättre.

Det är också (men i andra hand) till de 118 personer som kom på Juliagruppens första seminarium om internets framtid. Vi hör ihop, hörrni. Den som vill se seminariet i efterhand kan titta här, textdokumentation och fler bilder kommer så småningom.

ps. Sociogramma this, FRA!

Det här är till dig, Elin

If we can't do it, baby, it can't be done

En liten serie om kvinnohat, del 45567

Ni bör läsa Helena Bergman om åklagare Hillebergs huvudlösa försvar för sina tidigare uttalanden: "Vad jag menade var ju det fallet där mannen i ett pågående förhållande inte accepterar kvinnans nej samtidigt som hon inte gör minsta motstånd. Där har man ju från visst håll velat att det beteendet ska inrymmas i våldtäktsbegreppet."

Han är onekligen tydlig, den gode åklagaren. Han talar inte om sänkta beviskrav, eller om risker för falska anmälningar eller något av allt det andra som just nu sveper i upprörda vågor över befolkningen (sänkta beviskrav är jag för övrigt också själv emot, om än lite beroende på vilken nivå vi talar om). Han menar inte heller att det inte bör räknas som våldtäkt om mannen inte förstått att kvinnan sagt nej (något vi ju såg tingsrättens dom i det s k Stureplansmålet).

Det Hilleberg säger för att reda ut missförstånden är att en man har rätt att våldta sin fru eller flickvän eller knullkompis om hon visserligen säger att hon inte vill men samtidigt inte sparkas och slåss. Eller rätt och rätt, lite oschysst är det ju, ogentlemannamässigt sådär, men stort taget ingenting att bråka om och definitivt inte något som bör ge 2 års fängelse. Eftersom 2 år i fängelse är något man inte bara kan få för våldtäkt utan också för sexuellt utnyttjande får vi gissa att Hilleberg inte tycker att våldtäkt utan fysiskt motstånd inom en relation ens bör räknas som utnyttjande. Men det har han ju redan sagt. En ordningsförseelse var det ju.

I min mycket korta bloggpost nedan fick jag dels kommentarer från en självproklamerad antifeminist som sade att: " Om alla manshatande feminister lugnar sig så menar han säkert att begreppet våldtäkt bör flyttas uppåt och inte användas i det ex han ger. Och jag håller med honom." Vilket väl var exakt det som de potentiellt manshatande feministerna upprördes över. Att våldtäkt inom en relation inte skulle räknas som våldtäkt.

Jag blev också kallad "dramaqueen" av kommentatorn Thomas, som för övrigt varken klarade av att läsa innantill här eller hos Lisa, utan drog till med lite yviga anklagelser om lite av varje mot "kvinnor i media".

Kommentarerna hos Helena, som också skrev om Hilleberg i går, var så präglade av hån och hat mot henne, som alltså dessutom i inlägget talade lite om sina egna våldtäktserfarenheter, att hon kände sig tvingad att börja moderera dem. Detta släppte hon igenom: "Då slipper kanske domstolarna att fyllas med våltäktsmål från små bakfulla tjejer / kvinnor som dagen efter inte ens kommer ihåg att de ens lämnade hemmet och nu ångrar den tidigare kvällen med hänvisning till spriten." vilket kanske säger något om det hon valde att inte publicera.

Jag måste erkänna att det här förvånade mig. Precis som jag skrev apropå Katrin Z:s konstiga våldtäktsförsvar upplever jag ibland att jag lever i en liten bubbla där folk är goda och tycker rimliga saker medan det precis utanför porten frodas de mest konstiga och obehagliga uppfattningar. Det gäller inte minst feminism och därtill angränsande frågor, där man ständigt konfronteras med föräldrar som u ppriktigt tror att det är indoktrinering av barnen att försöka uppfostra dem hyfsat könsneutralt men "naturligt" att behandla flickbebisar som små dockor och pojkbebisar som superhjältar. Sällan blir jag dock lika bestört över den här avgrunden som jag blivit de senaste dagarna. Sällan har jag blivit lika chockartat medveten om att det uppenbarligen finns massor av människor som ser falska anklagelser om våldtäkt som större problem än de faktiska våldtäkterna, som tror att kvinnor i allmänhet har alldeles för lätt att gå till polisen om en våldtäkt, som tror att rättssystemet är riggat för att sätta dit oskyldiga män och att kvinnor som skriver om egna upplevelser övergrepp inte är värda annat än hån och hat.

Jag har inte varit offentligt jätteengagerad i våldtäktsdebatten historiskt, kanske för att jag tyckt att andra människor säger de saker jag skulle vilja säga bättre än jag. Kanske också för att jag faktiskt aldrig någonsin i mitt liv utsatts för något som kan räknas som ett övergrepp. Det senare har jag till min stora bestörtning insett gör mig relativt unik bland mina kvinnliga vänner. En bred majoritet av de kvinnor jag känner i min egen ålder eller yngre berättar om pojkvänner eller ragg som med Hillebergs ord "kört på" eller åtminstone definitivt obekymrat tjatat sig till ett tveksamt ja efter ett initialt nekande eller bara aldrig brytt sig om att tyda de rimligen tydliga signaler om ointresse som en torr fitta eller stela rörelser utgör. De har berättat om överfall på stränder eller i nedsläckta gympasalar, om den där känslan att vara för full för att kunna värja sig och insikten att han borde fatta att jag inte vill, att jag bara vill kräkas, sova, få frisk luft och ändå blir jag penetrerad av någon jag trodde jag kunde lita på. Jag är inte del i den majoritetsklubben. Det är helt bisarrt att detta är något jag aktivt känner tacksamhet för.

Nej, allting jag räknat upp ser jag faktiskt inte som våldtäkt själv. Det är skillnad mellan att höra något säga nej och ändå anse sig ha rätt att knulla och att bara strunta i att lyssna efter ickeverbalt motstånd. Det finns också något i vår hora/madonna-kultur som gör att män i många fall lärt sig att fina flickor förväntas behöva bli lite övertalade. Åtminstone i början av en relation eller vid mer tillfälliga förbindelser. Att tjata sig till sex kan för dessa män vara hur de uppfattar att sex SKA se ut, om man ligger med tjejer som inte är horor. Detta säger något djupt tragiskt om vår kultur men gör inte i sig dessa män till våldtäktsmän.

Jag är, precis som jag skrev i kommentarerna nedan, skeptisk till utvidgningen av våldtäktsbegreppet. Det är stötande att det inte finns någon legal skillnad mellan att en 14-åring har glatt och entusiastiskt sex med sin 18-årige pojkvän och att hon våldtas av samme pojkvän. Jag är inte heller säker på hur klokt det är att skjutsa in otvivelaktiga övergrepp som att ha sex med någon som är jättefull i våldtäktsfållan. Sexuella övergrepp är självklart just övergrepp och bör kunna ha höga straffsatser, men det kan finnas en poäng i att ha en samstämmighet mellan den lingvistiska förståelsen av ordet våldtäkt, att ta någon mot dess vilja, och den juridiska definitionen. Jag skulle heller aldrig någonsin gå med på våldtäktsbevisning som inkluderar tankar om "sådant kan ingen kvinna vilja".

Men från detta till det Hillebergska är det väldigt långt. Det är också väldigt långt att gå från uppriktig bekymran om bevisvärderingar och det problematiska i våldtäktsteorier om att man blir nedsmutsad och förstörd för livet till att tycka att våldtäkter blott är brott mot gentlemannaregler. Det senare är för övrigt intressant patriarkalt som språklig form, reglerna måste ju rimligen vara överenskomna mellan våldtäktsmannen och en annan man, snarare än mellan man och kvinna. Om vi ska nu ska vara heteronormativa för ett ögonblick, alltså, men jag gissar att Hilleberg inte primärt syftade till våldtäkter mellan män.

Jag vill först säga att jag alls inte förstår varifrån dessa uppfattningar kommer. Jag vill vifta undan deras företrädare som galningar, som freaks. Men så tänker jag på mina väninnors erfarenheter igen och då börjar jag närma mig det Julia Skott skriver. Kanske handlar allt detta mest av allt om den vanlige mannens rädsla för att hitta ondskan inom sig. Eller ondskan och ondskan, den där bristen på respekt, bristen på lyhördhet, svårigheten att ta till sig och förstå andra människors kanske frustrerande gränser. Jag har förresten också tjatat mig till sex. Jag vet att det lär finnas sätt att göra män redo för heterosamlag utan egen upphetsning, men att jag under den där evighetslånga tiden när jag desperat ville bli fylld med spermier vid rätt fyra-fem dagar varje månad, månad ut och månad in, aldrig använde mig av sådana ska nog inte ses i moraliska termer.

Jag tror att jag i fel sammanhang har det i mig att strunta i gränser man inte ska strunta i. Jag är åtminstone öppen för möjligheten. Kanske är det därför jag blir så förvånad över alla dessa män och kvinnor som aldrig, aldrig, aldrig kan tänka tanken att de, eller någon de känner, skulle kunna utsätta någon för ett övergrepp. Och så tänker jag på mina väninnor (som ingen av dem polisanmält) och deras pojkvänner, ragg, kompisar. Schyssta killar, flera av dem. Åtminstone i den där allmänna meningen. Ändå våldtäktsmän, förövare, ja dåliga människor. Skyldiga till rätt mycket mer än ordningsförseelser. De är kanske inte så ovanliga som många så desperat vill tro.