söndag, september 20, 2009

Ingenting extra alls

Jag är sjuk. Igen. Ont i halsen. Igen. Jag har visserligen levt ett liv som ackompanjerats av månatliga halsflusser, bakteriella eller virusföranledda, hela vinterhalvåret, men såhär frekvent sjuk även på sommaren kan jag faktiskt inte komma ihåg när jag var senast. Sedan någon gång i februari/mars har det gått i ett. Svininfluensor, flusser och förkylningar om vartannat. Banalt, ointressant, outhärdligt.

Sist jag var hos doktorn för att kolla om det var bakterier som orsakade bölderna i halsen den gången (vilket visserligen ofta gör ondare, men å andra sidan ger en antibiotika så att det snabbt går över) föreslog hon att jag skulle tänka på att operera bort halsmandlarna. När jag nu åter känner den där domningen i bakre delen av gommen som är första skedet i ännu en halsinfektion började jag först gråta av insikten att jag inte under några som helst omständigheter har tid att vara sjuk. Sen kollade jag upp operationen. Den har visst 2 veckors konvalecsens. Jag stirrade håglöst på skärmen. Två veckor. Var skulle jag hitta två veckor? Två veckors tid att äta glass och titta på teveserier, hurrade glada operationstillskyndare på Twitter. Jag tror inte att ni förstår. Jag har inte varit ledig två dagar i sträck på mer än ett halvår. Två veckor är en ocean som inte finns. Alldeles bortsett från att jag knappt har någon sjukförsäkring.

Jag säger inte att det inte finns ett samband. Visst vet jag att mitt arbetstempo såklart ökar min infektionskänslighet, visst vet jag att jag borde ta det lugnare, att jag borde prioritera, att jag inte kommer att orka. Jag vet att jag inte orkar. Herregud, jag gråter framför datorn när jag skriver det här, det är klart som fan att jag inte orkar. Men det finns ju inga alternativ. If I can't do i, it can't be done. Det är inte som om några andra gör det som måste göras om jag lägger mig i sängen. Inga andra skriver mina artiklar, som jag måste skriva i allt högre hastighet eftersom de betalar så illa och jag måste göra allt det andra som är komplett obetalt också. Runt omkring mig hör jag hur människor förklarar att de inte kan göra det ena eller andra för att de ska in i "skrivtunnlar" och det finns faktiskt inte ord för min stinkande gallsmakande avund. Jag minns knappt vad min roman handlar om. Jag har inte haft tid att skriva på den sedan i våras, och knappt ens då. Jag tänker på den när jag är ute och springer, det gör jag, som en kombination av de två rena lyxsysslor jag hänger mig åt, men om jag inte tränar så vet jag ju att jag kollapsar. Det unnar jag mig. Ha. Patetiken är åtminstone storslagen.

Min avund handlar ju både om att det faktiskt finns människor som har tid att skriva riktiga texter, att tänka, att rent av tänka klart innan de skriver, och om att de tycker sig ha rätt till det. Att deras kreativitet förtjänar avskildheten, tiden. Själv hastar jag mellan allt jag måste och nej, tro inte att det är en kvinnofälla i den meningen att jag har huvudansvar för mitt barn dessutom, det har jag inte. Det tar jag inte. Knappt lika ansvar tar jag, men även den tiden är ju tid som kunde ha gått till något annat.

Självömkan är en av de minst tilltalande känslor som finns. Tro inte att jag inte vet det. Ändå flyter den ur mig, trög, klibbig, svår att få bort från händerna. Jag vet att jag har valt det här, att jag väljer det gång på gång på gång, att det är mitt eget fel som inte kan säga nej, som inte vill säga nej, som vill göra skillnad. Som inbillar mig i all min inbilskhet att jag bär världen på mina axlar. Som tror att jag orkar, att jag måste orka, att bara den här veckan, sen blir det bättre, bara den här deadlinen, bara den här dagen. Jag lever ett liv utan marginaler. Och det blir ju aldrig bättre, bara tillfälligt, sen är alltihop tillbaka igen och jag överväger att sluta andas för att jag inte har tid.

Elak blir jag också. Har inget tålamod med dem som är nära, bara S får en någotsånär glad och normal mamma, sen räcker jag inte längre. I övrigt utnyttjar jag folk, vill ha deras kramar, deras uppmuntran, deras kärlek, jag blir gärna underhållen, men orkar knappt ge någonting alls tillbaka. Jag ringer aldrig dem jag borde ringa, glömmer saker som är viktiga bara för att ingenting extra ryms i min hjärna. Ingenting extra alls.

20 kommentarer:

carinamarkow sa...

Hopplöst med halsinfektioner. Känns så onödigt. Jag har haft samma problem hela livet nästan. Enda gången jag varit frisk några längre perioder är när jag varit gravid men det kan man ju inte vara hela livet. Jag tror inte riktigt på stressspåret. Jag tror mer på att många människor inte sköter sin hygien. Alkogel är min bästa vän. Så vad göra? Jag tror på anpassning, arbetsplats i sängen, telefonmöten, motion och försiktighet med alkohol. Tråkigt men vissa av oss är måndagsexemplar.

Lisa Magnusson sa...

Men Iso, älskling! Om det är till någon tröst så är dina texter så gott som jämt helt fantastiska, trots att du inte haft tid att gå in i skrivtunnlar och sitta där och tänka och koncentrera dig.

Men en vecka ledigt och en vecka på åtminstone halvfart måste du ju kunna fixa? Du kan ju ändå inte laga världen om du själv är trasig.

Jag hoppas att du kommer på Bokmässan, ser verkligen fram emot att hänga med dig, fina kloka roliga! <3

Anonym sa...

Jag har inte varit sjuk en enda gång sedan jag var liten. Och jag gör bara saker som jag tycker är roliga. Tänk så olika det kan vara.

Jessika sa...

Barnet går kanske på dagis och drar hem en del? Men om du får halsbölder och infektion på infektion så röstar jag för operation jag också. Två veckor på glass och flytande borde gå. Jag tror en i Taffel-sällskapet har genomgått samma operation. H'n kan vara nån att inhämta info från.

Anaïs sa...

Massor av kramar! Massor av <3!

janne sa...

Min förra tjej hade samma problem som du med ont i halsen och fick rådet att operera bort halsmandlarna, och gjorde det. Det är som du säger inte så jättrolig konvalescens, men du är inte utslagen i två veckor. De två, tre, fyra första dagarna är värst, men man ska hålla sig lugn i två veckor om man har ett fysiskt jobb, såret får inte börja blöda. Men man kan helt klart skriva efter en vecka enligt min erfarenhet.

Man reagerar också olika, exet fick till exempel rätt ont i öronen, men inte i själva såret. Öron-näsa-hals hänger ihop på ett märkligt sätt på nåt sätt.

Hon blev mycket bättre, och har idag inte alls samma problem med halsen som innan. Jag säger att du ska operera dig, du måste lägga in det i ett längre tidsperspektiv. Den här tiden om ett år kommer du att vara nöjd att du gjorde det.

Anna Anka sa...

OMG! Va, har du inga mexare som kan skriva dina rtiklar? Själv får jag betalt när någon op-ed piece släpps i mitt nman. men så är det jag som står för the thinking. Gotta know how to choose your arena, baby!

http://twitter.com/MrsAnnaAnka

isabelle sa...

jag imponeras och skräms av att du orkar. när jag kört på med deadlineångest och tajt mötesschema i en månad pajade min mage och kroppen vägrade resa sig från sängen i en vecka. läkaren tyckte att det var viktigt att lyssna på såna signaler, men det är ju så svårt, jag älskar ju det jag gör och det är så lätt att tänka att man säkert bara inbillar sig att man känner sig för stressad. jag vet att det närmast är omöjligt att planera in tomma dagar mitt i veckan, men iallafall jag mår väldigt bra av att ha sådana. hoppas du skaffar dig några sådana och att du mår bättre snart <3

Lisa sa...

Huvaligen! Jag om någon vet hur det är att inte ha råd att vara sjuk. Jag kan trösta dig med att min konvalescens efter att ha opererat bort fanskapen i halsen var typ en vecka. Det känns som en ovanligt rälig halsfluss men utan feber och huvudvärk så man kan jobba från sängen väldigt snart efter operationen. (Jag skulle tippa på fyra dagar men kan inte lova något. Men jag är ju van att jobba med smärta.)
Du kommer raskt att tjäna in den förlorade tiden eftersom du kommer att bli mer effektiv i framtiden.

Elin sa...

Jag säger som Isabelle: imponeras och skräms av att du orkar. I övrigt bara all min kärlek. Och även om du inte ser det själv: Du har aldrig varit bättre Isobel.

Hobbydoktorn sa...

D-vitaminbrist kanske? Läs här:

http://www.kostdoktorn.se/d-vitamin

ogeretla sa...

Bamsekram

(de finns inte nån familj-syskon-färäldra-tåt att dra i - som kan rycka in, och avlasta ett tag?)

Elin sa...

Och en sak till: Även 50 Cent måste vila ibland.

Julia sa...

Och 50 cent ain't no Isobel!

Anonym sa...

Nej, nej. Ingen operation!

Don't shoot the messenger!

Halsmandlarna är en av de första försvarslinjerna i kroppen, och om de blir inflammerade så beror det på att de gör sitt jobb och försöker försvara dig mot bakterier som du drar ned i svalget, men under kampen har de blivit överbelastade.

Om du opererad bort dem så försvagar du dig bara ytterligare.

Om du avser att påverka dig på längre sikt så måste du istället fundera över vad som orsakar dina ständiga infektioner.

Någon tidigare föreslog tillskott av vitamin D3 och det är ett bra förslag. Folk norr om Portugal har brist på D3 för det mesta. Det tar 20 min helkroppssolning för en vit person att få sitt garanterade dagsbehov, och upp till 10 ggr mer för mörkhyade. D3 är ett speciellt vitamin, som är ett gränsfall till ett hormon, och det förekommer i många processer i kroppen. Dess koppling till infektioner uppmärksammas allt mer. 4000IE D3 per dag i kosttillskott är en billig försäkring för oss nordbor.

Du ser ju inte ut som om du direkt håller på att sola dig sönder och samman, så dina D3-depåer är nog obefintliga.

Det finns andra faktorer också, men framförallt:

Don't shoot the messenger.

PS. Jag kan inte avhålla mig från en annan faktor: Sov nog mycket! Det är under djupsömnen du bygger upp kroppen igen, och sover du för litet, eller har dålig kvalitet på sömnen (t ex tar piller för att somna, vilket ger lägre sömnkvalitet) så fungerar hela din kropp sämre, för den hinner aldrig återställa och bygga upp sig.

/Nobody Nowhere

MrsAnnaAnka sa...

Operera bort dem om det känns fine, så blir det tre-pumamöte sedan!

Simon sa...

Har du tagit många antibiotikakurer i dina dagar?

Anna sa...

Men du arma krake, kan du inte sjukskriva dig deltid? Så kanske du bara kan beta av det viktigaste utan att bli bankrutt?

Jack sa...

Ville bara säga att jag tycker din senaste artikel i Expressen är lysande. Fantastiskt bra.
Att bokförlagen ägnar all tid att prata intäkskällor och samtidigt knappt ens nämner författares nya möjligheter att nå ut, det som är själva charmen med digitalisering, är tämligen nedslående. Att det var så illa.

Gillade särskilt denna mening:
"Världens hela bibliotek i fickan, världens alla läsare precis bortom fingrarna".

Och bra att någon återigen påpekar förläggarnas märkligt positiva inställning till Ipred samt det skeva med att statligt avlönade Dick Harrison, av alla människor, lyckats göra sig till posterboy för denna hållning.

mange sa...

Sömn, bra käk, frisk luft och egen ledig tid, du duktiga Isobel. Inte ironiskt menat, bara fyra grundstenar man behöver för att slippa ekorrhjulet.

När jag var tolv-tretton år var jag ofta sjuk med infekterade halsmandlar, levde på marginalerna med förvisso bråddjup tung sömn efter mycket fysisk träning, och alla baciller fastnade förr eller senare på mig. Mandlarna är dock kvar och jag är numera aldig halsontsjuk som vuxen men sover sämre än någonsin. Alla är olika, dina mandlar kanske ska väck ändå.

Har inte orkat eller tänkt sätta mig in i din situation, men utläser det är inte kul, du känner press och har tokmycket att göra. Infostressad? Sjuk igen. Det är inte okej. Vårda dig själv mer, lätt att säga för mig men krasa inte sönder dig. Det finns ingen som gör ditt jobb, men vem vårdar din hälsa? Och familj. Ingen annan heller?

Trots den mediokra ersättning som tycks betalas för ord som berör - jag är inte en i branschen, som för övrigt alltid skall stavas med sch vilket någon skribent ibland missar och då skrattar jag inombords! - ska du veta att du formulerar dig bland de främsta i detta lilla janteland. Både språkligt och insiktsfullt. Nåja, den skrivande skaran är stor och mitt urval är förvisso väldigt litet. Och jag läser sällan, bara när jag har tid. För tid är väldigt ont om och dyrbart.

Iaf... Känn dig stolt över dina åsikter och vad du skriver, det tror jag du är. Orka och våga sakta ned tempot. Hoppas du blir frisk också! /läsare

(är inte helt överens med ordverifieringen så det kanske blir ett dubbelinlägg..)