onsdag, oktober 14, 2009

en appell för det tråkiga ansvarstagandet

Det kan såklart vara för att jag är i den situation jag är just nu, emotionellt, men jag blir lite provocerad av Isabelle Ståhls inlägg om att bejaka sin inre förvirrade (manliga) akademiker. Än mer provocerad blir jag av alla de glada tillrop hon fått av diverse, just, manliga, akademiker. Mina vänner, kan jag ju tillägga, människor jag delvis jobbar ihop med i Juliagruppen.

Den romantiska idén om det förvirrade manliga geniet har nämligen alltid bara existerat med ett villkor. Att det har funnits andra människor, oftast kvinnor, runt geniet som tagit det vardagsansvar geniet valt bort. Fruar, mödrar, hushållerskor, sekreterare, älskarinnor. Någon annan har renskrivit de nedklottrade anteckningarna, någon annan har kommit med mat, någon annan har tagit hand om eventuella barn, någon annan har skickat pengar så att forskningen kunnat fortsätta. Precis som Isabelle själv för övrigt påpekar om sina egna familjemönster. Det gör dock i sak ingen skillnad om den charmfullt förvirrade, som vältrar över ansvaret för allt som är tråkigt på någon annan, är man eller kvinna.

Jag inser självfallet lockelsen i att endast ta ansvar för det man aktivt själv väljer, att se sin egen hjärna som det enda viktiga, och i perioder och med särskilda familjesituationer kan säkert vissa leva så utan att vältra över ansvaret på andra. Jag väljer själv för övrigt bort städning så långt det går eftersom det inte går att kombinera ett aktivt föräldraskap med ett aktivt tankearbete om man dessutom måste bry sig överdrivet om dammråttor. Jag prioriterar också min egen hjärna framför massor av tråkigheter, men bara så länge jag inte förstör för någon annan. Så länge man inte omedvetet förutsätter att någon annan ordnar så ligger det självfallet heller inga problem i om en vuxen person låter bli att tvätta sig eller äta.

Men bakom detta, och bakom de glada tillropen från företrädesvis män, ligger också idén om vilka stereotypa beteenden som är bra och vilka som är dåliga. Att vara en typisk duktig flicka, som tar ansvar och gör allt hon sagt att hon ska göra, som anstränger sig och som har dåligt samvete när hon sätter andra människor i knipa, blir det dåliga sättet. Medan det lustfyllda, stereotypt manliga, själviska, oorganiserade, bohemiska, blir ett föredöme. Kvinnan som sliter med disken är tråkigare än mannen som tittar in då och då och busar, för att tala med Calle Schulman.

Under idén om den genialiska förvirringens etos finns en extremindividualism, där vi trots möjlig hjälplöshet i förvirringens spår aldrig egentligen behöver varandra, och där ingen framförallt bör ge sig in på att behöva det förvirrade geniet. Sådana krav står han eller hon inte ut med, de skulle ju hindra, binda.

Jag säger inte att det inte finns problem med typkvinnligt ansvarstagande, herregud, jag gråter ju just nu många gånger om dagen för att jag är alldeles för präglad av ett sådant synsätt, men rent generellt innebär trots allt ansvarstagande väldigt mycket mer respekt mot omvärlden än ansvarslöshet. Om fler människor uppriktigt försökte ta hand om andra, så långt de orkade såklart, vore världen bättre.

65 kommentarer:

gitto sa...

Jag förstår vad du menar och jag håller verkligen med dig. Det är klart att man framstår som roligare och själv har betydligt roligare som ansvarslös och fri. Men allt för ofta sker ju denna härliga frihet på bekostnad av någon annan: han eller hon som får torka upp och limma ihop bitarna.

Med detta sagt önskar jag verkligen att jag var mer ansvarsfull. Jag försöker, men det är rätt svårt. Och tråkigt, som sagt.

Anonym sa...

Håller helt med dig!

Vill bara lägga till att de flesta manliga genier och män överlag faktiskt är rätt ansvarstagande. Liksom de flesta kvinnor. Att aktivt välja bort ansvar i relation till andra är att välja att de ska ta ansvar åt en själv.

Tycker Ann Heberleins bok "Det var inte mitt fel!" är väldigt bra om detta. Fram för mer ansvar och jämlikhet i relationerna! buuu åt de genier som kräver ett hov av uppassare och uppasserskor.

Jessica sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Annika sa...

Du sammanfattar på ett fantastiskt sätt hela probkematiken kring det "manliga geniet/akademikern".
Och så undrar många varför det historiskt sett funnits så få kvinnliga, framgångsrika akademiker/genier?
Sorgligt, viktigt och tyvärr alltid lika aktuellt ämne. Tycker att din sista mening sammanfattade alltsamman på ett lysande enkelt men ändå heötäckande sätt.

Anaïs sa...

En konflikt mellan Maria och Martha! Dagens bibelord: Lukasevangeliet 10: 38-42:
"När de nu voro på vandring, gick han [Jesus] in i en by, och en kvinna, vid namn Marta, tog emot honom i sitt hus.
Och hon hade en syster, som hette Maria; denna satte sig ned vid
Herrens fötter och hörde på hans ord.
Men Marta var upptagen av mångahanda bestyr för att tjäna honom. Och hon gick fram och sade: »Herre, frågar du icke efter att min syster har lämnat alla bestyr åt mig allena? Säg nu till henne
att hon hjälper mig.»
Då svarade Herren och sade till henne: »Marta, Marta, du gör dig
bekymmer och oro för mångahanda,
men allenast ett är nödvändigt. Maria har utvalt den goda
delen, och den skall icke tagas ifrån henne."

Martha är en duktig flicka, men blir till och med förebrådd av Jesus.

Julia sa...

Jag håller också med - även om det stör mig att du hann publicera din beeftext först...

Anaïs sa...

Jag håller med Jesus och Isabelle Ståhl..!

Markus Amalthea Magnuson sa...

Tänker på serien "Einsteins fru" av Liv Strömqvist om just de kvinnor som fick styra upp manliga geniers världsliga tillvaro så att dessa män kunde få tid att… vara genier. Och på den vedervärdiga filmen Revolutionary Road där Kate Winslet föreslår att hon och Leonardo DiCaprio ska flytta till Paris där hon ska jobba heltid för att försörja de båda så att han ska… få tid att tänka ut vad han verkligen vill göra i livet.

Usch, det går rysningar längs hela ryggraden och det är förbluffande att denna tanke så ohämmat lever sitt friska liv än i denna dag.

Anonym sa...

Skitbra skrivet! Jag blev jätteprovocerad av blogginlägget du länkade till - det var naturligtvis helt aningslöst, men just därför så provocerande. Jag kunde inte låta bli att tänka att tjejen är bara några och tjugo, inte akademiker, inga barn. Sedan förstår jag hur bitterfittig jag låter när jag skriver så och att jag mår illa över mig själv. Men faktum är att mitt liv som akademiker på prov (doktorand) och barn och allt det där håller på att slita mig i stycken. Det finns inga andra positioner att inta än den duktiga, och jag har egentligen aldrig varit duktig på det sättet! Jag lägger oerhört mycket energi på att bara få ett normalt fungerande liv och det lyckas väl bara till en liten del. Jag skulle kunna skriva massor om strukturer som uppmuntrar det manliga filosofiska tänkaren, där finns några pyttesmå platser vikta för lagom bohemiska, lite yngre tjejer.

Anonym sa...

Ja, på sätt och vis vill jag säga att du inte borde ägna den sortens krönika någon uppmärksamhet. Den är inte skriven av något geni. Ursäkta, men det är ju en nöjes-bimbo som gör sig liten och förvirrad.

Emma sa...

Anonym - oavsett vad man tycker om blogginlägget så är det extremt förringande att kalla Isabelle Ståhl för "nöjesbimbo som gör sig liten och förvirrad".

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Isabelle är otroligt långt från någon bimbo. Det behöver man inte läsa många ord av henne för att inse.

Anaïs sa...

...särskilt som det är mycket långt från sanningen.

Anonym sa...

Kram.

Anna R sa...

Hear, hear. Jag skriver under på varenda ord. Utom den sista meningen. Den skulle jag vilja ändra till: "Om fler MÄN uppriktigt försökte ta hand om andra, så långt de orkade så klart, vore världen bättre."
Du skriver väldigt bra när du är förbannad. I synnerhet då.

Spectraz sa...

Jag höll inte med Isabelle, jag skrattade på grund av redogörelsen över Chris.

Anonym av hänsyn till andra sa...

Bra skrivet. Jag kände ett ansvarslöst geni, som obekymrat abdikerade som far med ursäkten "at han var så dålig på att vara det i alla fall". Grejen är att hans ex-fru som gick på knäna av allt ansvar också var strålande begåvad. Trots brist på avlastning lyckades hon komma igång med en karrär som internationellt erkänd forskare, men inte förrän barnen var stora.

Undrar hur hon dömts i allmänhetens ögon om det hade varit hon som abdikerat från ansvaret. När hon separerade för att inte behöva ta hand om en vuxen också förutom barnen fick hon höra "att lite får man tåla när man lever med en sådan begåvning".

Anonym sa...

Men sluta hacka på den geniala Isabelle bara för att ert självuppoffrande pedanteri inte uppskattas så mycket som ni skulle vilja. Sluta städa efter andra då om det är så jävla jobbigt.

Och sluta skylla era småskuret snåla drag på "strukturer" etc. Ingen hindrar någon av er från att göra precis exakt som ni vill.

Go Isabelle! Jag skulle gärna diska upp efter dig. Roliga och smarta människor framför ordentliga anytime.

Annann sa...

Till den sista anonym: Naturligtvis är det bara att sluta med något som är socialt inpräntat i oss sedan födseln och dessutom är, jag vet inte, typ en av grundstenarna i genussystemet. Fy fan vad dåliga vi är som inte bara slutar, eller hur? Det är verkligen fel på oss "duktiga flickor" personligen och individuellt.

Snygg skuldbeläggning, pucko.

Anonym sa...

Ja, det är verkligen synd om er duktiga flickor som måste städa hela tiden. Till och med när ni pin-pointat exakt varför och skrivit en uppsats om saken så kan ni inte sluta. Det är som knark, bara mindre farligt. Men har ni inte tänkt på hur synd det är om slarvern som inte KAN städa? Som är slav under andra orubbliga strukturer? Och som får höra alla små martyrers skitsnack hela dagarna?

Effing städa om du vill, låt bli om du inte vill. Sluta tro att världen vilar på dina axlar. Det är faktiskt ingen som bryr sig.

Anonym sa...

Och: Det finns människor i världen som har riktiga problem. Som inte har tid att sitta och bonda över kopp kamomillthé under en självförälskad seans av "Vad jobbig hon är som aldrig diskar efter sig, vad bra jag är som alltid gör det + det är synd om mig jättemycket för jag måste vara så duktig jämt + visst ÄR jag duktig, visst är mitt senaste blogginlägg jättebra och visst är jag ett geni trots att jag städar och köper toapapper

Bortskämda jävla aninglösa människor. Ni skulle få gå en mil om dagen för att hämta ved att sälja för fem kronor för att ha råd med en kopp gröt. Så att ni vaknade upp.

Annika sa...

Anonym: men vem ska göra allt "skitjobbet", då? Vem ska sköta omvårdnaden? Det handlar inte om vem som dammsuger i hörnen, det handlar om mer komplicerade saker än så. Eller ska vi ha en uppdelning där de "begåvade och roliga" får göra bara precis det de vill, och "resten" får ta hand om omvårdnad, renhållning, matlagning och allt annat som ingår i att vara vuxen?
Att vara vuxen är att inse att an ar ett ansvar gentemot människorna i sin omgivning och att det inte går att bara tänka på sig sjävl och sina egna behov. Jag antar att du inte själv har familj?

Anonym sa...

Du antar fel. Jag har familj och jag städar och lagar mat och diskar och ställer aldrig till det för andra. Jag är inte en slarver.

Däremot så blir jag så jävla trött på alla martyrer som ständigt fiskar efter bekräftelse med sitt "jag har det faktiskt inpräntat i mig att alltid vara bäst på allt, visst är det synd om mig och förresten visst är jag bäst?"

Om man inte vill städa upp efter slarviga människor så är det bara att sluta umgås med dom. Ingen tvingar dig till nånting. Det finns plenty med tråkiga och ordentliga människor att umgås med. Alla vuxna människor fattar ju förresten att pedanterna är beroende av de slarviga för att ha någon att se ner på och känna sig bättre än. Se bara här hur alla duktigtuggare genast kastar sig över Isabelle. Hon ska tämjas, domesticeras, brytas ned litet grann, ansluta sig till verklighetens folk. Vem tror hon att hon är, liksom? Ett geni eller? (fniss, fniss och förresten visst är min c-uppsats mera imponerande än det hon skriver, visst är den?)

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Oj, vilken ilska och fientlighet. Vad spännande och obehagligt. Å andra sidan kanske det ingår i teoremet att man inte bör ta ansvar för hur det man gör påverkar andra.

Jag tycker för övrigt att Isabelle Ståhl rent generellt är briljant (och trevlig).

Anonym sa...

Aha, jag antar att ett ständigt martyrbitchande inte påverkar andra då? Ett oupphörligt fiskande efter bekräftelse? Skuldbeläggande av andra med något mindre utvecklade pedantdrag? Dom som får höra att dom är skyldiga till att upprätthålla de strukturer som förtrycker de stackars duktiga?

Eller allt sånt kanske bara är vuxet beteende? Och t o m charmigt, kanske?

Såhär är det: Man kan inte både fixa och städa efter andra, och samtidigt klaga på att man gör det. Bananplantagearbetare är offer för förtryckande strukturer, bortskämda svenskar är det inte. So there.

Anonym sa...

Och förresten är "man bör inte ta ansvar för hur det man gör påverkar andra" inte ett teorem. Slarva inte med begreppen, det är så jobbigt att komma efter och rätta och ta ansvar för att det blir korrekt.

Grovt Initiativ sa...

Jag tycker det blir en lite knepig sammanblandning i hela det här ämnet - redan från Isabelles inlägg alltså - där förvirring/tankspriddhet automatiskt buntas ihop med självupptagenhet.

Det är förstås till viss del beroende av just detta att en tankspridd man medelst stereotypen kan få genistämpel oavsett bedrifter, till skillnad från kvinnor, men om vi till exempel ser på Isabelles exempel ChrisK så är ju till exempel hans lägenhet lika ostädad jämt och ingen tar hand om den saken åt honom. Det finns liksom mycket slarvighetsbeteende som inte kräver en markservice under utan just bara behöver att man inte känner kass samvete.

Men det är svårt att se skillnad på det man inte kan rå för och det som bara är en dålig vana, och det gäller både kompulsivt ansvarstagande och vårdslöshet.

Linnéa sa...

Jag vill ansluta mig till hyllningskören. Bra och viktigt inlägg, perfekt formulerat!

Lourele sa...

Genier är snarare en bristvara, städ & utsmycknings-neurotiker är det inte (Det finns ett koncept som heter skilsmässa). Många gånger kan olikheter, och personliga egenskaper komplettera varandra, och bli väldigt bra ihop. Balans är A och O, dock. Bort med "manligt"/"kvinnligt" -etiketterandet. Och alla.. ursäkter.

Fram för mer genier!

Eufrahim sa...

Jag förstår inte kritiken. Isabelle skriver om slarvighet, att inte bry sig om att städa osv. Hon utmålar sig som sådan - och att detta ses som "charmig" när män är sådana, men inte kvinnor. En kritik av mäns slarviga "charm" alltså. Samtidigt är hon som hon är, och känner en befrielse av att fortsätta vara som hon är och inte anpassa sig i rollen som "duktig flicka". Är det provocerande? Man måste väl kunna tänka bortom strukturer.. Att Isabelle inte städar rummet går inte ut över någon "tjänare". Låt folk vara som de är.

Jag förstår dock att det finns något personligt i botten. Isobelle skriver ibland en del martyrinlägg om hur duktig hon äör och vilket ansvar hon tvingas ta, och hur hon jobbar utan betalning blabla blabla. Hon kanske blir provocerad av en mer obrydd kvinna? Det tycker jag är att vilja sätta sin ide om kvinnlighet som mall på andra..

Hacke sa...

Hmm. Brukar inte Hayek-liberaler postulera att individer inte har några oavvisliga behov av varandra, eller av en mänsklig omgivning? Annat än de bindningar som botttnar i fria val eller affärstransaktioner? Homo economicus-idealet. Om jag inte minns fel var det exakt det som Nina Björk invände mot i sin bok om liberala tankerötter, en avhandling som du var starkt negativ till.

Anonym sa...

Tja, jag vet inte om Hayek har så mycket med det här att göra. Jag är mest bara irriterad på att dom som fötts som pedanter tycker att dom har rätt att spy skit över dom som är födda slarviga.

Och hela det där martyr-ha-kakan-och-äta-den-syndromet. Om en kompis/bekant/make/maka etc ställer orimliga krav på andra så kan man inte både uppfylla krav som man tycker är orimliga och sen klaga över det. Om det någon begär av en är orimligt så gör man det inte. Eller så gör man det och är tyst. End of story.

Ibrahim sa...

jag stör mig skitmycket på tjejer (aldrig snubbar, det är bara patetiskt) som på fullt allvar tror, anser och tycker att tjejer är bra på hushållsarbete

Lisa Magnusson sa...

Har bloggat om saken i ett inlägg med titeln "Disken kan vänta".

Richard sa...

Att blogga är i sig parasitärt, eftersom det handlar om att försöka ta poäng antingen på att dissa kända personer eller på att bjuda in folk, le och sedan hugga dem i ryggen för credens skull.

Oscar Swartz sa...

Man förstår vad som leder till den där konflikten om man läser Camille Paglia. Hon förklarar på ett ganska trovärdigt sätt varför män helt enkelt har en mer utvecklad förmåga att skita i det där som Isobel tycker att de borde göra mer av. Empiriskt visar det sig ju också att karlar inte har några problem att skaffa ungar och sedan dra medan kvinnor har mycket svårare att överge sina barn. Manligheten är inte nödvändigtvis sympatisk. Men förståelse för att de grundläggande existensiella projekten i genomsnitt skiljer sig en hel del mellan kvinnor och män gör att man fattar bättre vad som händer.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Oscar har helt rätt. Jag tror bara att ett samhälle där fler människor övergav sina barn vore ett sämre samhälle, oavsett kön på övergivarna. Jag tror att det som kallas kärlekskraft, att ge av sig själv, att bry sig om andra, är en bättre övergripande princip än den traditionella maskulina autonomin, även där oberoende av kön. För mig handlar detta i väldigt liten utsträckning om städning utan om just det emotionella ansvaret. Att gå ner sig i ett martyrträsk är förstås inte heller en rimlig modell (tro mig, jag känner mig inte det minsta charmig när jag hatar folk som inte hjälper till och sedan utför deras uppgifter också och sedan gråter av utmattning) men jag har hemskt svårt att se att ansvarslösheten skulle vara ett föredöme.

Visst bör man få vara ansvarslös emellanåt, jag tycker inte heller att man ska skämmas när man inte orkar uppfylla alla krav någon annan eller man själv ställer, men det är något helt annat än att vara stolt över att man inte är att lita på.

ibi sa...

oscar: jag känner jättemånga skitbra farsor som tvingas avstå från umgänge och delaktighet i sina barns liv enbart för att kvinnan ska kunna plocka martyrpoäng i sin bekantskapskrets. jag tror inte att det hela bottnar i enbart biologi. önskar att nån vågade dyka in i det där kvinnoträsket.

Grovt Initiativ sa...

och så var det ju det att om fler skänker kärlekskraft eller whatever så lättas bördan för alla. emotionell skatt/pass it on ftw

ibrahim sa...

Grovt Initiativ


vette fan, många lider av obotlig tröstcancer. en dag har man varken kraft eller förmåga att bry sig om sig själv. plötsligt är man två som måste tröstas och söker upp en tredje att suga ut på energi och sen är man 3 sen 4 osv...

Lisa Magnusson sa...

Fast vaddå, varken Isabelle Ståhls text eller din text gick väl ut på att män är predestinerade att bete sig på ett visst sätt? Tvärtom. Och ingen har mig veterligen propagerat för att slarvrar skall skaffa barn och sedan överge dem. Eller för den delen "att vara stolt över att man inte är att lita på". Det finns en mängd oerhört märkliga glidningar här som inte jag förstår.

Jakob sa...

Vad som är jobbigt med den här debatten är att kvinnor utmålas som produkter av en struktur som handlar efter inlärning och män som individer med ett val.

Det blir en improduktiv debatt som bara tjänar till att livmoderfeminister och gråkonservativa slår varandra i skallen med ideologiska begrepp som saknar relevans.

Vill man komma någonstans med detta måste man dela upp frågan i rätten att ställa krav, förmågan att stå emot yttre och egna förväntningar och viljan att ta ansvar. Annars blir det bara könspolemik.

Martin sa...

Isobel, en sak lärde jga mig för länge sen om din blogg: när du resonerar om manlig makt, kvinnlig underordning, sex och personer som inte är feminister på ett bra sätt så är det aldrig så allmängiltigt som det vill se ut. Det är alltid mer eller mindre ihopsnärjt med dina dagsnoteringar på vem som är inne och ute, vad nån egentligen menade, vilka om är "sexiga" - Alex Schulman är alltid sexig och därför en prins trots att det han säger kan vara närmast talibanmässigt - och vilka du tycker har gjort bort sig.

Du insinuerar att det Isabelle skriver är naivt och inte lyfter fram kvinnors väl och ve, men ifall någon av mankön säger att hon mest kreeerar en roll så är denne en Patriark. Okay - jag kan bara inte se att det står på egna ben en sekund om man tar bort dig som privatperson ur det. Om man känner dig och Isabelle personliogen ser "feminismen" på den här bloggen kanske annorlunda ut, mn de flesta av dina läsare gör ju inte det (eller?)

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Martin, jag begriper uppriktigt inte ett ord av vad du säger. Särskilt inte det där om Schulman.

Eufrahim sa...

Jag tyckte inte det han/hon skrev var ett dugg svårt att förstå. Jag tolkade det som att han/hon skrev att dina resonemang kring strukturer inte är så allmängiltiga som du vill att de skall se ut, utan i högre grad bottnar i nån sorts dagsaktuell personlig känslomässighet. Typ: Du själv känner att du är en duktig person som jobbar och sliter utan uppskattning. En tjej beskriver sig som att hon inte bryr sig om att vara duktig. Du blir irriterad och försöker klä din irritation i en sorts "allmängiltig" kostym. Så tolkade jag det i alla fall

Martin sa...

Eufrahim: Ungefär så. Och den här bloggen är ju nästan aldrig så laddad av övertygelsen om att ha rätt, generellt rätt. som när det handlar om feminism, "kvinnor i media" och patriarkala strukturer.

Jag kanske ska tillägga en sak. "Allmängiltigt" handlar inte om att ett resonemang måste vara 110% riktigt, oangripligt, utan att det ska kunna försvara sig även om man kopplar loss det en bit från den som driver detta resonemang. Att det är översättligt till andra människors erfarenheter utan några in-blanco-hänvisningar till vad just Isobel eller Jan Guillou eller Anna Anka anser om sig själva.

ibi sa...

Hittade inte sanningen på internet - blev besviken

Anaïs sa...

Jag måste hålla med Lisa. Och formuleringen "att vara stolt över att man inte är att lita på" var väldigt hård. Vem är det? Kärlekskraft kan ta sig många olika uttryck, och att antyda att den överhuvudtaget inte finns hos en människa som inte uttrycker den precis så som någon annan förväntar sig känns grymt. Man missar alltid saker som kan vara helt centrala för någon annan utan att man alltid inser det. Man kan flöda över av goda egenskaper på vissa områden, men ändå fås att känna att man är en dålig människa för att man missat något praktiskt. Den här Anna Maria Lenngren-borgerliga synen på vad som är viktigt (särskilt för kvinnor) är fasansfull (särskilt för kvinnor).

Anaïs sa...

Alltså det här är Anna maria Lenngren:
(...)
Lyd, Betti, lyd bestämmelsen:
Sök ej att mannabragder hinna
Och känn din värdighet, min vän,
I äran af att vara qvinna!

Se denna mor i huslig krets,
Som vet sitt sanna kall bevaka,
Fullt med den ärelust tillfreds,
Att vara värdig mor och maka!

Se, ordning, mildhet, treflighet
Med blomster hennes fotspår hölja,
Och heder, kärlek, tacksamhet
Dess lefnad och dess minne följa.

Behaget är med fliten slägt:
I nyttig snällhet sätt din heder!
Låt ärbarheten i din drägt
Bli sinnebild af dina seder!
(...)

Det kanske var här det började? Med Lenngren och Rousseau - och förskjutningen av makt från aristokratin till borgarklassen, som profilerade sig med dygd och goda seder. Aristokratins kvinnor ägnade sig givetvis inte åt att räkna lakan i linneskåpet och att vara duktiga. De var flärdfulla, lättsinniga och intellektuella. Helt klart av Isabelle Ståhls typ! ;) ;)

Anonym sa...

Jag förstår inte heller vad "att vara stolt över att man inte är att lita på" har med saken att göra.

Annann sa...

Anaïs, det finns inte en motsättning mellan att vara flärdfull, lättsinnig och intellektuell och samtidigt ta ansvar för sig själv. Eller menar du att Isobel INTE kan vara flärdfull, lättsinnig eller intellektuell?

MJ sa...

"jag begriper uppriktigt inte ett ord av vad du säger".
Nä men Isobel, oj vilken ilska och fientlighet. Vad spännande och obehagligt. Å andra sidan kanske det ingår i teoremet att man inte bör ta ansvar för hur det man gör påverkar andra.

Jag tycker för övrigt att Oscar rent generellt är briljant (och trevlig).

Martin sa...

MJ: Kognitiv dissonans kanske man kan kalla det. Nä, hon hade säkert bara brått till Arlanda och ville blåsa ut diskussionen på den här punkten.

Anaïs sa...

@Annann; absolut inte! Isobel är - typ, objektivt - helt enkelt lysande. Men behovet eller tvånget att ta ansvar för andra, vara omhändertagande över egen förmåga och prestera på vissa (1800-talsborgerligt husliga och genusnormativa) områden ser jag som destruktiva ideal. Och det gör mig ont om Isobel nu dignar under dem. Hon är redan intellektuell och flärdfull men behöver nog vara mer lättsinnig...

Anaïs sa...

...och har man drabbats av att råka internalisera vissa ohälsosamma genusstrukturer bör man ta en kraftig hovtång och försöka dra dem ur sig...som valben ur en korsett.

Martin sa...

MJ: Haha, upptäckte först nu att din replik citerade Isobel i princip ordagrant från hennes eget utlåtande längre upp i tråden. Stor ironi (det är så ironi låter, inte som i "Mammas nya kille" eller "Parlamentet")

Johannes Nilsson sa...

"Aristokratins kvinnor ägnade sig givetvis inte åt att räkna lakan i linneskåpet och att vara duktiga. De var flärdfulla, lättsinniga och intellektuella."

På bekostnad av de lägre ståndens män och kvinnor, naturligtvis. Liksom dagens upplysta liberaler kan kosta på sig lättsinnig, intellektuell flärd på tredje världens direkta bekostnad.

Skämmes för fan.

Anaïs sa...

@Johannes Nilsson: Nåja, poängen i det här sammanhanget är att den kvinnliga dygdiga präktigheten är ett ideal som uppstod i en viss samhällsklass på 1800-talet (tillsammans med en massa andra föreställningar som på ngt sätt uppfattas som naturgivna).
Sedan är givetvis hela västvärldens livsstil en skam, globalt sett. Men det är en annan (jävla) diskussion.

Julie sa...

Parbleu! Johannes Nilsson hör ju till drängarna så nu är de också här.

Johannes Nilsson sa...

@Anais: När någon framhåller den gamla onda tidens utsugare som nån slags föredöma ser jag givetvis rött. Den sortens Anna Anka - feminism kan suga den, och fortsätta suga den. (Och det menar jag i en mer bokstavlig betydelse än Maradona gjorde) Att borgarfruarna fick räkna sina egna lakan var givetvis ett framsteg. Och så länge borgarmännen stod för försörjningen, kunde de gott ha´t.

När bägge könen numera tvingats ut på arbetsmarknaden, finns dock ingen särskild anledning att hålla fast vid de idealen, där håller jag med. En kan emellertid fråga sig om detta verkligen är något odelat positivt. Det är inte alla förunnat att förörja sig med något kreativt och utvecklande. De flesta av oss får göra sånt som att torka skit på långvården, och då torkar jag hellre mina egna barns arslen.

Detta gäller i synnerhet kvinnor, som i regel anställs för att de är lättare att kuva och därmed billigare än män. Gratulera en vietnamesisk slavarbeterska till att hon äntligen kan förverkliga sig själv. Jag tycker gott dessa frågor kan tränga in i vilken diskussion som helst.

Då västerlänningens förmåga att strunta i svältande blattar vid det här laget får anses empiriskt bevisad, anlägger jag gärna ett annat perspektiv på saken: se dina barn i ansiktet och säg dem att "ursäkta att jag lämnar en rykande ruin i arv, men å andra sidan har mamma/pappa haft fett kul när vi minglat med bröderna Schulmann".

Anaïs sa...

@Johannes Nilsson: jag talar om det "Evigt Kvinnligas" föränderlighet - och den VIKT som fästs vid att räkna lakan och koka sås (utan samhällsanalys, klassperspektiv eller hänsyn till Tredje Världens folk). Att det viktigaste för en kvinna blir hennes välfyllda linneskåp är en förkrympning av den kvinnliga världen, och jag talar nu om kvinnoideal. Att aristokratin förlorade makt - eller för all del halshöggs - innebar inte att utsugningen som företeelse upphörde. Utsugningen är konstant, men antar olika former - och jag upphöjer givetvis inte utsugare till något ideal för att jag talar om vissa egenskaper hos kvinnorollen i en klass som tillhör EN av historiens alla utsugarkonstellationer. För övrigt anser jag att man gott kan få stöta och blöta sina futtiga problem utan att läxas upp i namn av västerlandets globala skuld eller den sociala orättvisan förr och nu. (Och tacka bara nej till Schulmanns nästa gång - de verkar ärligt talat inte så roliga.)

Johannes Nilsson sa...

"För övrigt anser jag att man gott kan få stöta och blöta sina futtiga problem utan att läxas upp i namn av västerlandets globala skuld eller den sociala orättvisan förr och nu."

Visst. Men hade jag börjat tala om exempelvis Reinhardt Heydrichs ståtliga elegans i någon diskussion hade jag kallt fått räkna med Goodwin.

Anaïs sa...

Personligen är jag mycket förtjust i Moder Theresas enkla, måttfulla och praktiska klädedräkt.

David Munck sa...

Som teoretiskt lagd man med Tourettes syndrom, vilket innehåller en hel del ofrivilliga drag av förvirring och bristande flinkhet, känner jag inte igen mig i bilden att sådana egenskaper skulle bli premierade när de uttrycks av akademiska män. Jag möter betydligt mer uppskattning när jag försöker vara empatisk, inkännande, praktisk och socialt ansvarstagande, även om jag inte alltid lyckas så bra som jag skulle vilja. Annorlunda uttryckt håller jag med Isobels preskriptiva teser men inte hennes deskriptiva dito. Dvs. jag håller med Isobel om att socialt, emotionellt och praktiskt ansvarstagande bör premieras, men jag tycker också att så sker i de miljöer jag vistas i. Dock har jag på senare tid upptäckt att förståelsen och toleransen gentemot mina sociala och praktiska svagheter är betydligt större än jag trodde. Fler människor, än jag någonsin vågade hoppas på, förstår numera att min klumpighet är något jag lever och kämpar med och inte ett uttryck för att jag skulle se ner på praktiskt arbete. De förstår att min ovilja att ta körkort med min ryckiga motorik beror på omsorg om trafiksäkerheten och inte på att jag förväntar mig en chaffis. Jag lovar, så glassigt är det inte att vara man med svagheter i motorik, aktivitetskontroll och förmåga att avläsa sociala koder. Men det jag funnit på senare tid är att jag kan bli ganska accepterad och till och med omtyckt trots dessa brister. Jag trodde det var omöjligt att lyckas socialt och yrkesmässigt med mitt funktionshinder, men nu vet jag att det bara är svårt. Jag önskar att jag hade fått träffa mer toleranta människor också när jag var yngre.

Johan Nilsson sa...

Man hjälps åt. Turas om. Med hem och barn. Mannen och kvinnan. Det kallas jämställdhet. Det är en överlägsen metod.

Lämna män som inte ställer upp på det. Lämna kvinnor som inte släpper in partnern till barnet.

www.johannilsson.nu