måndag, oktober 05, 2009

En liten serie om finansiell desperation, del XVV

"Jag är en av min generations skarpaste politiska hjärnor", hävdade jag i ett samtal i går kväll. I bra stunder tror jag till och med att det är sant. (Även om anglicismen i själva uttrycket irriterar så här i efterhand.) Vad som hänger kvar mer är dock den irritation som föranledde självberömmet, grundad i ännu en hopplöst ytlig men sannolikt välbetald politisk betraktelse av en medelålders man med fin karriär.

Jag vill helst inte göra en könsfråga av detta, i åtminstone början av min karriär tror jag att jag faktiskt hade mer konkreta fördelar än nackdelar av mitt kön, men nog finns det någonting litet av strukturer i detta. Jag medger att exempelvis Elisabeth Höglund motsäger tesen om att kvinnor måste vara oändligt begåvade för att ta sig någonstans, men låt oss åtminstone konstatera att i medievärlden, liksom på många andra ställen, har män lättare att ta betalt för sina talanger än kvinnor har.

Jag vet att jag är dum som drivs av en passion för att rädda världen, snarare än för att tjäna ihop till ett sommarhus, men ibland får mitt gratisarbete och nästangratisarbete löjliga följder. Den extrema stress jag talat om tidigare handlar såklart om både en oförmåga att säga nej och om ekonomisk nödvändighet.

Jag arbetar minst en 10-20 timmar i veckan gratis med Juliagruppen. Det vi gör är oändligt viktigt och jag är oändligt tacksam för att jag fått möjlighet att bidra. Men sedan blir jag inbjuden till regeringskonferenser där våra frågor ska behandlas och då plötsligt förväntas jag inte bara lägga två-tre dagar plus inläsning utan måste också betala resor och uppehälle själv. Följaktligen av helt privata pengar. Jag vet att vi kämpar mot mångmiljonlobbyister, men måste det bli exakt så uppenbart att politiken bestäms av den som har råd? Det påminner om den regeringsdelegation jag sitter i där systemet med ersättning för förlorad arbetsinkomst inte kan hantera egna företagare och där jag alltså förväntas arbeta i stort sett gratis medan de övriga delegaterna får ersättning för de höga löner de annars skulle ha kvitterat ut på sina vanliga jobb. Juliagruppen håller i ett seminarium på Fokus temadag om hur nätet förändrar politiken och då hade de först tänkt ta betalt av sina besökare för att höra vårt arrangemang, utan att ge oss betalt alls. När jag klagade ändrade de sig, det ska Fokus och Karin Pettersson ha all heder av, men den första instinkten var att vi väl kunde jobba åt dem gratis.

Bara de senaste dagarna har jag fått erbjudanden om att delta i tre olika högkvalificerade sammanhang där betalningen varierat från marginell och symbolisk till att motsvara maximalt hälften av den tid arbetet kommer ta. De övriga deltaganden, i de fall jag har insyn, är män (ja, mest män) som redan har mer eller mindre högavlönade arbeten som de uppenbarligen inte behöver jobba mer än i alla fall heltid på. Jag däremot förväntas ta av den tid jag så desperat behöver för att dra in pengar. Lägg dessutom till att jag arbetar i en bransch där även normalt betaljobb är utpräglat illa betalt, så det är väldigt svårt att klara sig på att betaljobba bara halvtid.

Jag vet att jag har valt detta själv, jag skulle aldrig byta till ett vanligt nio-till-fem-jobb med någon chef som orelaterat till min arbetsinsats har åsikter om vilken tid jag väljer att komma till kontoret, min tillfredsställelse ligger i annat än pengar och förresten har jag billiga vanor, men någonstans går det bortom vanligt gnäll och börjar kännas som rent utnyttjande. Jag har liksom inte förmågan att säga att nej, det här visserligen vår tids viktigaste politiska fråga, men jag har inte råd att göra något. Så då säger jag ja och arbetar tills jag gråter i stället. Det är inte riktigt hållbart.

15 kommentarer:

Julia sa...

Nej, det är barockt hela köret. Allvarligt. Och det blir så parodiskt när det verkligen handlar om den som har råd, för de kommer inte gå till någon annan som är lika bra som du och tycker samma saker, då skiter de bara i den vinkeln, typ.

Jessika sa...

När man börjar dra till med delar ur Howl då har det gått en bit.
Men ärligt talat så har allt i livet ett pris, sedan kan man vilja att det inte är så. Och förändringar följer alltid även om de oftast är trögrörliga. I den mån man har något val kan man välja om man, som i det här fallet, ska jobba tills man gråter inom något som ändå följer ens övertygelser eller om man kan tänka sig att ta ett avsteg mot att få mer betalt.

Assar sa...

Det oroande är ju om vi är på väg mot en kultur där att skriva böcker, driva självständig, icke uppbunden debatt, eller ägna sig åt litteratur eller film som vågar ta risker, som syftar längre än til bara genre, deckare och igenkänningskomedi modell "Klassfesten" - om den sortens obunden, sökande kultur börjar ses som nånting som bara 20-30-åringar håller på med. Har du inte slagit igenom stort vid 36 så är det dags att kasta drönmarna och bli copywriter, PR-nisse, daytrader eller tjänsteman, typ.

Den inställningen att "litteratur och debatt, det är för kidsen, det är ju gulligt när de håller på och fajtas men i sista hand rör det sig om at skaffa ett snyggt visitkort för det man ska göra sen" kan vara närmare än vi anar. På 16-1700-talen var det ofta likadant, man skrev för att hitta en mecenat eller nån som kunde hjälpa fram en.

Per S sa...

Isabel,
Att du jobbar for mycket ar tyvarr inget jag kan hjalpa dig med, men det borde vara fler an jag som garna skulle avvara en liten slant for att mojliggora ditt fortsatta opinionsarbete. Tyvarr finns det ingen bra affarsmodell (for tillfallet) for det du haller pa med men det ska val inte behova stoppa talang och pengar att motas? En del bloggare har val redan gjort det, varfor inte starta en insamling? Att ge pengar direkt till dig ar val inget konstigare an att ge pengar till en NGO som sedan betalar sin personal?

Jag kan dra igang insamlingen genom att utlova 5000kr.

Per

Per S sa...

forlat, Isobel ska det naturligtvis vara...

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Per S, menar du allvar? Vad vill du ha i utbyte? Hur fixar man mikrobetalningar egentligen?

Sedan ska jag lägga till att jag inte ser mitt kreativa skrivande som något jag alls gör för att tjäna pengar. Det jag har problem med är egentligen mer när andra människor tjänar pengar på att knappt betala till mig. Då blir det till slut blir för svårt, man jobbar för mycket, kontrasterna mot dem som tänker måttligt och ändå får de stora arvodena blir för plågsam.

isabelle sa...

det här inlägget påminner mig om hur dålig jag är på löneförhandlingar. flera insatta personer har uppmanat mig att ta mer betalt av en viss uppdragsgivare men jag känner mig så tacksam och rädd för att förlora något eller verka ogin så jag har inte vågat ännu.vad är det värsta som kan hända liksom? jag både gillar och hatar min tacksamhetshets.

Mariah sa...

Ja! Starta en fond! "Isobels opinionsbildningsfond" eller liknande. Jag vågar inte skriva under på att du är en av din generations skarpaste politiska hjärnor, men du är en av Sveriges i alla fall. Jag tror vi är många som är beredda att lägga en summa efter vad vår plånbok förmår.

PerS sa...

Jag forstar att du inte drivs av pengar, men som sagt, forutom att ata medfor ju ditt arbete vissa kostnader. Du ar en av de debattorer som star mig narmast ideologiskt + att du ar stilistiskt begavad. Jag vill inte ha nagot specifikt i ubyte, bara dra mitt stra till stacken for attt mojliggora att du kan fortsatta pa samma satt som du gor nu. 5000kr kommer inte att gora nagon skillnad, men forhoppningsvis kan fler hjalpa till och om inte annat hoppas jag gesten visar att ditt arbete betyder mycket for okanda manniskor dar ute.

Om du inte vill lamna ditt kontonummer har (vilket jag iofs uppmuntrar dig att gora, helst i blogpost dar du lanserar en insamlingskampanj) sa kan du svara pa det email jag skickar.

Gunilla Kinn sa...

Isobel!

Det är ju inte klokt att/om du inte ens får vettigt betalt för att medverka ens i en regeringsdelegation?!

Mikrobetalningar är långt ifrån hela lösningen, men det enklaste är att du registrerar ditt bankkonto hos PayPal (PayPal.com). Då kan alla som vill betala dig en slant via sitt Visa- eller Mastercard-kort. När du registrerat dig får du koden till en banner som du kan lägga här på bloggen.

Sedan borde du förstås skriva en variant av denna text i Expressen eller nå't... Gärna med kronor och ören så att folk fattar! Vem vet, kanske fler mecenater träder fram också...

Lisa sa...

Jag lider med dig! Just nu har jag hyfsad inkomst för en gångs skull och bidrar gärna.

Det jobbigaste är inte att man inte har pengar. Det jobbiga är att alla tror att man har pengar. För att man förekommer i sammanhang där alla andra tjänar bra pengar. För att man skriver i tidningar med tjockt blankt papper, vilket är de som betalar sämst.

Igår frågade en mycket sympatisk näringslivsmänniska mig om jag inte var ute och åt nästan varje dag "för att ha koll".

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Å, Lisa, exakt! Att alla tror att man inte bara har pengar utan i stort sett expence accounts. Jag äter lunch med folk för Juliagruppen och inser att de förväntar sig att jag ska bjuda...

Jag har nu lagt till en paypal-knapp. Känn er VERKLIGEN inte tvingade att använda den.

Jessika sa...

Jag kan inte ge mycket, men lite blir förhoppningsvis mer i slutänden.

Lisalo sa...

om du begär betalt när du ska medverka med dina synpunkter vad händer då?
Varför skickar du inte en faktura det verkar väl vara självklart tycker jag. Har man en anställning begär man också betalt för det arbete man utför.

Erik Laakso sa...

Det här är en fråga som jag nödgats fundera mycket över för egen del också. För mig har det nu gått så långt att jag säger ifrån mig saker som jag gjort gratis under ganska lång tid, jag har inte råd att jobba utan att få mat på bordet och hyran betalad längre. Men visst känns det surt att söka jobb som bussförare när jag tror mig ha kapacitet som är något vassare än så. Men det kan ju också vara inbillning, marknaden vill kanske helt enkelt inte betala för det jag kan och gör.