onsdag, oktober 14, 2009

I sömnlöshetens rike

Nu kan jag alltså inte heller sova längre. Det allra sista lilla sveket blev det som tippade hela min existens över även denna sista gräns.

Sömnlösheten och jag var nära vänner, det var vi. Under hösten 2005 sov jag inte en hel natt på säkert fyra månader. Någon enstaka timme stal jag till mig, annars vaka. Man blir bokstavligen vansinnig till slut. Den gången skrev jag en roman på nätterna, samtidigt som mitt äktenskap smulades sönder, lite i taget, på dagarna.

Nu ligger min son inne i min säng, vår säng, dit jag hämtade honom några timmar innan han själv skulle ha valt att komma trippande, i den fåfänga förhoppningen att hans trygga andning och värmeklibbiga lilla kropp skulle fylla mitt medvetande tillräckligt för att göra sömnen möjlig. Det gjorde det inte.

I eftermiddags var jag så trött att jag knappt kunde prata. Under dagen i går och i dag har jag gråtit fler gånger än sedan den där tiden när jag sörjde på riktigt. Jag vet inte vad jag sörjer i dag. Idén att jag kan luta mig på människor kanske. Den illusionen ska jag verkligen försöka att aldrig tro på mer. Jag blir så förtvivlad när den spricker.

Jag är bara så trött på ansvaret. På att alltid vara den med ansvar över att andra människor mår bra, över att saker blir gjorda, över att allting flyter. Jag är moderligt lagd, jag medger, men även jag har gränser. Någon enstaka gång måste jag få vara den som inte orkar, klarar. Tyvärr fungerar det dock inte så. När man väl vant sin omgivning vid sin totala styrka och kapacitet kan de uppenbarligen inte vänja av. Om man då plötsligt visar, inte bara lite charmfull svaghet, utan bottenlös jävla hjälplöshet som kräver att någon annan tar om hand, någon annan tar det ansvar som annars alltid är mitt, då flyr de. De flesta. Då väljer de andra relationer, andra sammanhang. Jag inser att det är mitt eget fel. Jag har skämt bort dem. Nu skrämmer jag bort dem i stället. Nu skäms jag över min dumhet när jag trodde att omhändertagandet gick i flera riktningar, att det var möjligt att tappa fästet och bli fångad. Vissa står pall, det måste sägas. Och lyckan och tacksamheten över det är oändlig. Men smärtan är större. Den tenderar ju att vara det.

18 kommentarer:

stefan hallgren sa...

Dags för sömnpiller då. Det kan vara svårt att få utskrivet, och det kanske bjuder dig emot att tjata och ligga på om det, men man kan inte offra sömnen i längden utan att få ännu större problem.

Andy Ek sa...

Till att börja med behöver du nån som bjuder dig på en rejäl och god och bra lunch. Inklusive efterrätt. Mitt tåg kommer in 11.40 i morgon, jag är i Stockholm helt kort, men... skulle vi ha sån tur att ditt schema är tomt i morgon så! Restaurang Hälsingborg vid tolv? Det ligger rätt nära tågen.

JN sa...

En del blir pömsiga av cannabis. Inte jag, men det kanske funkar för dig. Lättare att få tag på än sömnpiller.

Boman sa...

Du, och jag, har trillat i den gamla fällan. Hjälpa alla andra föra sig själv. När man behöver hjälp så faller hakorna.
Ta hand om dig, få hjälp med att somna, över en kortare period. Så du kommer på rätt spår igen.

Jessika sa...

Du ska börja ta hand om dig själv.
Sådär började en av mina depressioner. Total sömnlöshet, gråtattacker över ingenting och en känsla av att jag hinner inget = jag är på något sätt undermålig och värdelös. Du borde, t ex, gå tll en läkare och berätta hur det står till. Såhär kan du ju inte ha det.

Hobbydoktorn sa...

Jag antar att du inte följde mitt råd om D-vitaminer för ett tag sen. Gör det, och tacka mig senare.

Anaïs sa...

Enormt stark text, Isobel. (Risken i att förvänta sig något av andra människor är oerhört stor. Alldeles för stor. Man bör nog undvika det.)

Elin sa...

Och samtidigt: Hur ska man leva om inte just så naivt att man hoppas och tror att människor ska ta emot en när man faller? Jag har jättesvårt för att förlita mig vid den tanken, att förvänta mig saker av andra, men det förhållningssättet gör också relationer jävligt kassa. Vi måste förvänta oss saker av varandra, även om det gör hejdlöst ont när de inte kan leva upp till det. Men det är oändligt mycket starkare att göra det än att inte våga.

Emma sa...

Ojoj. Massor av energi åt ditt håll!

Lisa sa...

Åh, Isobel! Se till att få hjälp innan det går överstyr!

Jag känner igen mig. Det värsta är att jag blir så otroligt arg och otrevlig när jag först curlat som en galning i flera år. Jag minns när en av mina bästa vänner ringde in mig att göra snacks till hans cocktailbjudning han skulle ha, själv var han nämligen för bakfull och satt i en soffa större delen av tiden. Jag var sjuk. Senare berättade han upprört att han aldrig mer skulle ha fest för det var så jobbigt, nej knytis skulle det vara i framtiden. Jag är fortfarande arg både på mig själv och honom. Men nu sätter jag gränser. Det var liksom droppen, tror man måste ha en sån vändpunkt.

Jag insåg också att curlandet är en sorts storhetsvansinne; att tro att man är oumbärlig. En farlig drog.

Malinka sa...

Ring en terapeut, pronto. Eller, för det är dyrt om man betalar själv, gå till vårdcentralen, berätta hur du mår och gråt precis så mycket du känner att du behöver, så får du en den vägen.

Och råkar du ha en dum läkare som inte fixar terapeut- eller kuratorkontakt, så går du till en annan som fattar läget.

Det är inget att vänta på.

Studiomannen sa...

Det är det där med omgivningen jag hänger upp mig på. Jag är den där lojala och omtänksamma typen som mitt i natten kan åka till världens ände för att hjälpa en vän i nöd.

Jag inser såklart att inte alla kan ge mig det tillbaka. Men blotta vetskapen att hjälp finns där när man trillar igenom är nästan skäl nog för att inte trilla igenom. Jag hoppas att dina nära vänner läser detta och hjälper dig. Det är bara du som vet vilken hjälp du behöver och i vilken omfattning.

Säg bara till - jag hjälper.

Kram.

Anonym sa...

Hej Isobel,

Känner inte dig men läser din blogg och beundrar dig. Ditt intellekt, in empati och värme (sen är du vacker dessutom).

Känner igen mig en del i det du skriver. I bitterheten i hur ensam man kan stå när man har det jobbigt. Alla gillar människor som är lyckliga, framgångsrika, snygga och sprudlande. Men när man är ledsen då försvinner alla plötsligt eller hulkar ur sig "vad tråkigt".

Ibland önskar jag verkligen att man kunde lämna över allt ansvar bara var liten och bli omhändertagen. Någon som säger, de fixar sig, du behöver inte oroa dig för någonting, allt blir bra. Man kan väl turas om och stötta varandra.

Men när man är som svagast måste man tyvärr vara som starkast.

Jag kan inte göra så mycket mer än att skicka dig e-kärlek och kramar!

Det jag vet om dig är att du är en underbar människa och jag tycker bara mer om dig när du också är lite mänsklig :)

Allt gott!
/My

Leroy sa...

Tipps.

Har du inte sett henne förr.

Gå då på en inspirerande föreläsning, var bara närvarande, skratta, gråt och gör sen en riktigt bra intervju dela med dig av den och se skillnad i hur man kan vara trasig eller hel.

http://www.lourossling.se/

Hon både ger verktyg och berör på djupet.

Leroy

Leroy sa...

Att leva i nuet.

Använda höger hjärnhalva mer.

Se bloggfamiljen:
http://www.bloggfamiljen.se/2009/10/06/veckans-lou/

och se första delen av Skavlans intervju med dr Jill Bolte Taylor :

http://svtplay.se/v/1714418/skavlan/del_3_av_12

Leroy

Anonym sa...

Hej!
Testa Lergigan frö sömnen, föreslå det för läkaren! Han kommer då att hajja att du inte vill trilla dit på "tunga tabletter" och du slipper dessutom "baksmällan" dagen efter. Sedan kräver du samtalsterapi eller något, hänvisa till att du är småbarnsmamma! i detta konstiga samhälle har man trots allt siktet inställt på barnen: Barnen i centrum och då krävs en fit mamma! Kämpa på! Girlpower! // Alexa

Anonym sa...

Lägg dig tidigt vid 19-20 be om hjälp med passning av ditt barn,om det behövs ett par kvällar för att du ska komma iakpp med sömnen. Låt bli dator och tv. lyssna på Aurora P2 på morgonen, då blir hela dagen bättre och natten.
Jag har trott att är man snäll och ställer upp för andra så kommer man ha igen det, men det har absolut ej fungerat för mig, du är inte ensam om upptäckten.

Katarina

Anonym sa...

Jag bjuder också på lunch. /A